2 minuter lästid

Vi har alla drabbats av pandemins obarmhärtiga framfart. Många har klarat sig bra, andra har förlorat någon de älskar. Viruset satte mänskligheten på prov och det är nu vi får kvittot på våra handlingar. Slutsatsen av vad det innebär kräver mer högskolepoäng för att summera än vad som finns på mitt konto. Min lekmannamässiga tolkning är att sjukdomen åtminstone fick oss alla att ifrågasätta livet vi levt.

Jag klarade mig bra. Infektionen drabbade mig tidigt med lindriga symptom och sedan dess har jag förlitat mig på antikropparna. Under tiden lärde jag mig inte något språk, jag började inte sticka och laga mat är jag redan helt okej på. Något jag däremot insåg var hur spelens oundvikliga betydelse i mitt liv faktiskt räddade mig från totalt förfall.

Spel har alltid varit viktigt för mig. Ända sedan jag som barn fick mitt allra första spel, ett exemplar av Colin McRae Rally till PC, har vardagarna fyllts av upplevelser som berikat min tillvaro. Jag har rest till världar som bara existerat i fantasin och träffat karaktärer som inte finns någon annanstans. Spel har lärt mig att älska, att avsky, att gråta och drömma. Känslor som i slutändan, när man summerar sin tid på denna jord, antagligen blir ovärderliga.


Den senaste tiden har jag återbesökt Commander Shepard och hens resa genom galaxen för att stoppa hotet från den fasansfulla reaperarmén. Jag har också slagit home runs i basebollspelet MLB The Show, skjutit aliens med härligt överdrivna vapen i Ratchet & Clank: Rift Apart och bekämpat keltiska druider i Assassin’s Creed Valhalla. Tänk vilken fantastisk bredd spel levererar. Det är unikt.

Mediet vi älskar är konst, oavsett vad någon stel kulturvetare i märkliga glasögon tycker. Och även om det i stor utsträckning inte har fått det officiella erkännandet från mänskligheten än så vet vi om det. Vi som spelar ligger helt enkelt steget före och det känns så himla bra. Tänk när den övriga populationen får upp ögonen för det vi redan upplevt. Tänk när de också får resa med Ellie och Joel i The Last of Us. Vad fint det kommer bli då.

Spelen fick mig att glömma viruset för en stund och när vi nu närmar oss ett stadium som liknar det vi hade förut, innan munskydd och avståndsregleringar, så kommer jag fortsätta spela. Jag började när jag var ung och jag kommer sluta när jag är gammal. Det är jag säker på. Det var pandemin som lärde mig det, att spelen har en oundviklig betydelse i mitt liv. Det kan ha det för dig också.