Musiken i Horizon-spelen är… Den är… Den är…

Där…?

Jag kan uppriktigt sagt inte säga något alls om musiken i vare sig Zero Dawn eller Forbidden West. I inget av spelen har jag ens tagit notis om deras respektive soundtrack. För bevisligen finns musiken där, det har Google berättat för mig. Men det har – efter sammantaget någonstans kring 150 timmar, inte märkbart påverkat min spelupplevelse. Förrän nu.

Förvisso skulle jag kunna argumentera för att film- och spelmusik som inte märks gör sitt jobb alldeles utmärkt. Den är där för att förstärka det som händer framför oss på skärmen, och i spelens fall även det vi själva gör i spelet. Men jag tror att vi alla kan vara överens om att det är den musik som verkligen sticker ut och sätter sig på minnet och i själen som på riktigt uppnår sitt syfte: att beröra.

Det är nämligen först i Burning Shores som jag faktiskt lägger märke till och tar till mig av musiken i Forbidden West. Närmare bestämt är det i Quen-bosättningen Fleet’s End som spelets toner äntligen bär hela vägen fram. Detta tema påverkar mig känslomässig på ett sätt som jag inte tidigare upplevt i Horizon-spelen. Medan jag såklart har engagerat mig i berättelsen som så har den inte berört mig på ett emotionellt plan förrän nu i Burning Shores, och det här stycket är en perfekt manifestation av den känslan. Det har något vemodigt över sig, som talar direkt till min inre emo-wannabe.

LÄS MER: Spelmelodier vi minns: Fall Guys: Ultimate Knockout – Everybody Falls (Fall Guys Theme)

Allt inleds med en närmast call and response-liknande melodi och stämma i ¾-takt som spelas på stråkinstrument. Detta pågår ett antal vändor och ackompanjeras av en stabil bas och ett mycket blygsamt plockande på stränginstrument. Ett ekande stränginstrument (tror jag?) kommer in och förmedlar näst intill ensamma droppar på en stilla vattenyta, innan melodin skjutsar lyssnaren in i en stadigt pumpande B-del. Här övergår den vemodiga känslan i något jag enklast kan beskriva som hopp eller förväntan.

Medan musiken knappt märkbart ändrar tempo stycket igenom används underdelad rytmisering för att i B-delen skapa en känsla av driv och framåtrörelse. Här får också slagverk och blåsinstrument en mer framträdande roll, medan långa, djupa bastoner gör återkommande inslag på ett nästan illavarslande vis.

Det är en otroligt stämningsfull kombination av stråk-, blås-, stränginstrument och slagverk som slits mellan vemod och förhoppning. I och med det här stycket upplever jag att jag faktiskt har gjort en längre resa. Det ger en känsla av att jag nu inte längre befinner mig i det ”välbekanta” postapokalypsens USA, utan har tagit mig någon annanstans. Kanske till ett närmre beläget Asien.