Livebandet är samlat på nytt och precis som sist hittar vi den högoktaniga jazz-fusion vi fick bekanta oss med i Mario Kart 8 men här finner vi också ett extra inslag med rockabilly-estetik och vibe. I det nya temat gör de amerikanska vidderna sig påminda med blues, bluegrass och instrument som hör därtill. Eftersom Mario Kart World har en off-road-känsla så försöker även spelets tema fånga detta med busighet och stök. Det har alltid funnits livslusta och äventyrlig glädje i Mario Kart-musik och i synnerhet efter äkta instrument fick börja ta plats i Mario Kart 8.

Sen jag började spela Mario Kart 8 har jag dessutom bekantat mig med det japanska jazz-fusion-bandet T-Square som väldigt uppenbart varit en inspiration för Nintendos egen mästerkompositör Koji Kondo. Så det känns rätt att de var en del av de japanska band som bjöds in för att komponera och spela musiken i Mario Kart 8, och i World är de tillbaka med sin input, trummor och blåsinstrument.

Blues är ju inte känt för att vara särskilt upplyftande, snarare tvärtom. Det är ju inte riktigt vad Nintendo skulle anse passande till ett soundtrack som handlar om vänskaplig tävlingsanda. Det är detta som är intressant. Trots att japansk jazzfusion har amerikanska rötter så finns där väldigt lite blues i dess DNA. En utbredd tanke och åsikt är nämligen att jazzfusion från Japan är vad som hänt med jazz om det inte var så starkt influerat av blues.

Det är coolt att se hur Mario Kart Worlds tema använder dessa explicita amerikanska element, gör det upbeat med besinningslös energi och harmonier från klassisk rock medan det också välkomnar det hetlevrade och optimistiska sound som är synonymt med jazzfusion från Nintendos hemland.

LYSSNA ÄVEN PÅ: Spelmelodier vi minns: Astro Bot – Crash Site

Allt inleds med ett ensamt munspel som spelar sin groove ute på stäppen. Jag blir väldigt glad åt att höra munspelet. Det är ganska sällsynt inom spelmusik men ni hör ju hur bra det kan låta. Call and response-konstruktion sköter den för sig själv för stunden, ända tills en ensam kart kör förbi, lastar av en virvlande trumma och en elgitarr som tar över melodin. Den bluesiga känslan ersätts omedelbart av något betydligt mer rockigt men som ändå håller sig i den amerikanska musikkulturen, samtidigt som vi påminns om jazz-fusionen från Mario Kart 8 då trumpeter också stötvis dundrar in i ljudbilden medan trumman intensifierar sin närvaro. Plötsligt hörs även ett pianot som man känner att man vill fråga om det gått vilse men det gör ändå något för att göra ljudbilden spännande och matigare.

Ett varv senare tar trumpeterna över response-ansvaret tillsammans med munspelet som åter får lov att höras när de svarar på den ivriga gitarrens lockrop om äventyr i en ny spelvärld.

Det som följer är ett markant tonskifte. En nedåtgående virvlande trumma och blåsinstrument drar ner oss i skalan och saktar ner ner tempot för ett ögonblick. Medan elgitarren förbereder sig för den den återkommande traditionen och ansvaret att få oss att minnas forna dagar där allt började i 1992.

In kastas det klassiska Mario kart-temat som varit närvarande i nästan alla spel i serien. Denna inledningsvis långsamma tolkning av temat skulle man kunna kalla en av de största avstickarna de gjort under sina 30+ år och det låter så otroligt bra. Den virvlande trumman, den nästan ödesmättade gitarren och de stötande blåsinstrumenten skapar inte bara en jazzig känsla utan även en allvarsam episk sådan innan det är dags att återvända till den mer gladlynta tonen vi känner och älskar. Sen följer en elegant och effektfull återgång till det nya temat genom att gitarren får leda melodin med trumman som trygg takthållare medan responsen kommer i form av triumferande trumpeter.

Elgitarren börjar nu på allvar shredda när det är dags att ta sin in i slutfasen i denna härliga kakafoni av instrument som står uppradade för att ta plats i ljudbilden. Alla deltagare blir lite vildare, lite hårdare och till slut äntrar en ny spelare leken – en glad tamburin! Jag sken upp rejält när jag hörde den första gången. Den fyller ut ljudmattan perfekt med ännu ett litet lager och adderar ytterligare energi. Vid denna punkt går munspelet bananas på ett sätt som skulle få Donkey Kongs aptit rejält retad. När det sen är dags att avsluta kommer trumman likt en tornado och kastar runt munspelet lite innan ett piano sätter ner det snällt på marken igen och allt avslutar i en sista triumferande kulminerande respons.

Det är just den väldigt instrumentalt levande biten jag gillar här i slutet. Den här typen av bökig och stökig musik som gränsar till improvisation har sån inneboende energi i sig. Här finns en äkthet, tumult och skrän i ljudet som bara inte går att efterlikna med digitala men. Där är en av de sanna styrkorna Mario Kart-serien fick när den tilldelades resurser att anlita ett band. Det går inte att programmera musik att ha samma lekfullhet. Stycket lyckas verkligen fånga den kaos och begeistring som kan uppstå i ett 24-kart-lopp i Mario Kart World.

Musiken har en kraftfull groove och en smittsam energi som passar perfekt för att uppmuntra spelare att ge sig ut på körbanan och äntra en ny Nintendo-generation. För det är också känslan jag får från detta stycke. Ett inbjudan till mer lek och skoj i Nintendo-regi. Ett framtidslöfte. Mario Kart World är inte bara ett nytt Mario Kart, det är också spelet som välkomnar oss till Nintendos nästa era och med såna här toner i täten är det svårt att tacka nej till en inbjudan.