Jag brukar säga att The Legend of Zelda är min typ av fantasy. För vanligtvis är fantasy inte min grej men jag älskar det universum Nintendo byggt. Jag älskar Hyrule och det bildspråk som följt med och utvecklats genom åren. 

Jag är faktiskt en betydligt större älskare av sci fi, men jag kan tycka att mycket sci fi och rymdflygspel ofta känns lite opersonliga och torra. Spel som Everspace, Elite Dangerous, Chorus men även Colony Wars från 90-talet har alltid sett häftiga ut men känts själlösa för mig. Till och med kanonspel som Frontier Elite 2 och No Man’s Sky saknar karisma och en viss grad av je ne sais quoi.

Det är på exakt den punkten som Star Fox levererar. Jag är oändligt fascinerad av Lylat-systemet och allt däri. Det är ett världsbygge med stor potential tack vare ett intressant persongalleri, bra design och tilltalande spelvärldar. Här finns stark Star Wars-potential kan man säga, vilket inte bör komma som en överraskning då Star Wars-vibbarna alltid vägt tungt i Star Fox-serien.

Något av ett tema som jag observerat i nya Star Fox är just hur cinematiskt det upplevs, och det beror inte enbart på de nya mellansekvenserna som ger kontext mellan uppdragen. Jag älskar förvisso de sekvenser där rutt-splitten blir en kort diskussion mellan flygpilotvännerna. Det skapar liv och mening åt besluten man tar. Det är en enkel men betydelsefull detalj som också ingjuter liv i Star Fox-universumet.

Men bortsett från dessa Great Fox-mellanspel känns Star Fox likväl väldigt filmiskt i sin utformning, vilket också var sant om N64-klassikern. Vi tänkte bara inte på det viset back in the day. Jag och mina vänner hade inte lingon, erfarenheten och terminologin som jag besitter idag om speldesign.

När jag ser allt det välbekanta i ny finputsad form ser jag hur mycket gemensamt spelet har med moderna upplevelser som Uncharted, Spider-Man, Gears of War, Call of Duty och mycket annat som släppts de senaste 20 åren. Men det var tio år före denna era, likt klassiker som Half-Life eller det tidiga 90-talsmästerverket Another World. Det fanns absolut spel som förmedlade en filmisk känsla under 90-talet men det upplevdes generellt annorlunda. Som sagt, vi tänkte annorlunda.

När jag spelar Star Fox i 2026 inser jag hur cinematiskt det alltid varit. Det vi brukar kalla skriptat idag. Det är fyllt med set pieces och unika stunder. Väldigt få on rails-shooters gör det med samma bravur och variation. Det är en fartfylld berg- och dalbana från början till slut som saknar motstycke. Ett solitt fundament som bara blivit bättre med modern teknik och design i ryggen. Det är också därför jag känner att Star Fox för en modern era kan ha sin självklara plats bland de framtida fysiska och digitala spelhyllorna.

On rail-shooters behöver inte tillhöra en förgången era. Det är jag 100 procent övertygad om efter att ha återbesökt Lylat-systemet i år. Jag ser så många möjligheter till något rentav spektakulärt.

Och när vi tänker efter. Varför får FPS-kampanjer så mycket kärlek medan on-rails shooters är bespottade? Ja, lite mer kontroll över tempot har du ju, men det har också sina fördelar med en försiktigt mer kontrollerad och styrd upplevelse. Auroscrollers har sina kritiker men så länge du inte är en speedrunner så känner jag att det inte behöver väga så tungt.

Det enda som håller tillbaka Star Fox anno 2026 är just att det är en remake och därmed måste följa manuset för Lylat Wars, med allt vad det innebär från banor, händelser och mekaniker. Men om du studerar alla set pieces är det inte svårt att förundras och i sin tur börja föreställa sig vad ett helt nytt spel skulle kunna åstadkomma.

LÄS MER: Star Fox upprepning är och kan fortsätta vara dess styrka

Vi älskar alla upplägget med förgrenade rutter men det hade inte nödvändigtvis behövt vara hur ett Star Fox-spel alltid måste se ut. Det är inte vad som måste vara synonymt med serien, och detta är faktiskt en ståndpunkt som jag själv hållit envist fast vid en längre tid. Men när jag ser alla set pieces kan jag med enkelhet istället föreställa mig ett väldigt linjärt spel med spektakulära och bombastiskt skriptade scener. Ingen hade heller då behövt klaga på längden för det hade haft en tillfredställande nivåmängd.

Jag hade utan problem, rentav med glädje, spelat igenom en välregisserad rymdopera om den hade sett ut som Star Fox 2026. Tar vi dessutom bort remakens restriktioner, och ger studion Velon fritt spelrum att skapa dramatisk rymdaction med nya storslagna ideér, har Nintendo-apparaten potential att spotta ut ett sci fi-epos av sällan skådat slag. Ett spel som äntligen kan ge Lylat-systemet sitt universala genomslag som vi fans väntat på under många Solar-varv.