10 minuter lästid

Det absolut bästa och sämsta med att recensera spel är att du inte riktigt vet vad som kommer att kastas emot dig. När du spelar privat är risken stor att du bara köper de titlarna du känner igen eller genrer du är bekväm med. Kanske är det inte så konstigt, även om spel i krona per timme är billigare än många andra kulturyttringar så är det en investering att punga ut ett par hundralappar för något du inte har en blekaste aning om. I slutändan gör det att du blir lite feg, vilket är synd eftersom jag har en fast övertygelse om att en utvecklas som spelare genom att prova annorlunda saker.

Det finns inget som kan slå upplevelsen av att testa något du inte har någon som helst koll på och bli totalt överraskad över dess storhet. För många år sedan köpte jag, ytterst motvilligt, Elite Beat Agents till Nintendo DS. Det hade nått sådana oanade proportioner i sin hype att jag var tvungen att testa det. Men, ett musikspel där du i takt med rytmen skall peka med din stylus? Hur kul kan det vara? Riktigt djäkla skitroligt skulle det visa sig och att ett spel som jag håller högt på min topplista över personliga favoriter.

Men ovanstående kräver som sagt en självmedvetenhet och inte sällan också en stor plånbok. Det fina då med att recensera spel är att du får testa saker du aldrig hade provat annars, men det finns också en annan sida av det berömda myntet. Den där du får spela titlar du aldrig någonsin hade velat röra annars, eller kanske snarare genrer som du inte tar i ens med tång. Ett sådant förhållande har jag med roguelike-spel. Inte sällan kan jag förälska mig i ett spels estetik, bara för att läsa beskrivningen på Steam och inse att det är en roguelike och bli totalt förskräckt. Varför har de slösat så underskön grafik på en så pass undermålig genre?

I rymden kan ingen höra ditt röda ljus (eller någon annanstans heller för den delen).

Samtidigt inser jag inte har helt torrt på fötterna här.

Jag har knappt ens provat ett riktigt spel i den här kategorin. Huvudanledningen till det stavas att jag blir skeptisk när jag läser att spelen ofta har slumpmässigt genererade världar ihop med det faktum att karaktärerna dör och inte kan komma tillbaka. Det innebär ofta att all progression försvinner och du får börja om från början, men den här gången ritas en helt ny värld upp. Det låter kanske som himmelriket, men för en som mig rimmar det illa att alla mina framsteg försvinner. Det faktum att jag sedan spelar om en värld som inte är exakt densamma men ”typ” densamma gör att jag ofta fnyst och sagt att de gör så för att de inte kan regissera ett spel ordentligt. Att istället för att skapa en linjär upplevelse där varje steg är noggrant genomtänkt skapas miljöerna slumpmässigt fram i syfte att variera, men för mig blir det mest en känsla av ofokusering.

Därför kan en förstås ha mer än en åsikt om varför jag fick uppdraget att recensera Star Renegades, som faktiskt beskrivs av den kanadensiska utvecklaren Massive Damage som just ett turordningsbaserat rollspel med roguelike-inslag i rymden där du skall rädda din hemvärld från det onda imperiet. Jag gissar på att mina redaktörer vill se mig genomgå en lika lång som plågsam död (eller så är det för att vidga mina vyer, who knows).

Under spelets gång kommer du att behöva slå ner elaka Behemoths som utvinner resurser från planetens kärna. Vänta, sade någon Shinra?
Under spelets gång kommer du att behöva slå ner elaka Behemoths som utvinner resurser från planetens kärna. Vänta, sade någon Shinra?

På pappret låter det emellertid inte så illa.

Star Renegades sägs vara inspirerat av JRPG och har faktiskt riktigt läcker pixelgrafik, vilket alltid går hem hos mig. Rent mekaniskt påminner det en del om Octopath Traveller i det att spelet har platta 2D-karaktärer i en något tredimensionell värld. Det försöker se retro och modernt ut på samma gång och jag måste säga att jag gillar det. Det är vansinnigt välpixlat och många av animationerna är sanslöst välgjorda. Ni kommer att tappa hakan när ni ser explosionerna.

Om vi bortser från det rent tekniska kan jag ha åsikter på den konstnärliga inriktningen. Massive Damage har tidigare gjort ett liknande spel vid namn Halycon 6: Starbase Commander, en titel som också utspelar sig i rymden och det arvet syns även i Star Renegades. Kortfattat är det som att de velat klämma in animeaktiga mechrobotar i ett Star Wars-universum, vilket i sig inte är något fel men som gör det lite fantasilöst och sterilt. De flesta karaktärer och omgivningar har jag sett båda en, två och tre gånger i andra spel, men framförallt i andra filmer. Bara det faktum att du mellan varje uppdrag vaknar upp i en restaurang (eller cantina, som det kallas för) med skumma rymdvarelser som dricker läbbiga drinkar ihop med det faktum att det finns ett slags jazzband som spelar i instrument som ser ”typ” ut som utomjordiska saxofoner. Om inte det låter tillräckligt bekant har du med dig en prisjägare med skäggstubb som gör en grej av att dra macho-osande oneliners för jämnan.

Inspiration från George Lucas märks dock inte i ljudbilden. Där Star Wars är pampigt och filmiskt är detta spel mer rymdigt på det sättet att de jobbar med mer synt. Det är lite ”Depeche Mode besöker Mars” över det hela och även detta går hem hos mig. Det är ett varierat soundtrack som också lyckas vara hittigt på samma gång. Det är alltså inte på det presentationsmässiga planet som Star Renegades floppar hos mig.

Även om stilen måhända är något opersonlig är det omöjligt att inte imponeras av den undersköna pixelgrafiken.
Även om stilen måhända är något opersonlig är det omöjligt att inte imponeras av den undersköna pixelgrafiken.

Ur en spelmekanisk synpunkt är det omöjligt att inte prata om striderna.

Visst, du går runt på planeter och utforskar miljöerna, men detta är ändå ett relativt litet inslag procentuellt sett till upplevelsen. Närmare 90 % av din tid kommer du att ägna åt att slåss mot det onda imperiet. Som tur är har Massive Damage skapat ett stridssystem som både känns fräscht, taktiskt och intressant på samma gång. Det påminner om JRPG på det sättet att du ser dina karaktärer från sidan (av någon outgrundlig anledning från det oortodoxa hållet vänster) och i turordningsbaserad anda delar på omgångar att dels ta emot stryk och dels levererar skada mot dina fiender. Det som däremot skiljer Star Renegades åt är att du i skärmens överkant har en tidslinje där du dels kan se när du skall få göra ett kommando och när det är imperiets tur, men dels också att du faktiskt får se vilken typ av attack de skall göra. Med andra ord vet du redan innan vad de kommer att kasta emot dig långt innan du mottagit skada.

Det må låta som att det inte finns en utmaning i det, men då kommer en att missta sig och det grovt. Svårigheten i Star Renegades är inte att lista ut dina fienders drag utan snarare att veta när du själv skall passa på att åsamka skada och när du skall försvara dig. Det som gör det extra komplext är att olika kommandon tar olika mycket tid på den där axeln som jag tidigare beskrev, men också att du kan fördröja dina motspelares kommandon. Genom diverse attacker kan du skjuta upp deras tur att slå och är du riktigt skicklig kan du, istället för att försvara dig, använda precis rätt kommandon som gör att de inte får slåss någonting alls under nuvarande omgång. Plötsligt blir anfall i just det enskilda fallet bästa försvar, medan det i vissa fall kan vara tvärtom. Däri ligger också tjusningen i det här stridssystemet, att beräkna och lista ut när du skall använda vilka kommandon.

Detta skapar ett strategiskt djup där utmaningen ligger i att planera dina drag väl och bedöma när rätt tillfälle är att gå på offensiven eller när du behöver fokusera på ditt försvar. Onekligen gör detta att varje drag också blir viktigt och striderna tar ofta flera minuter åt gången, även när du möter diverse dussinfiender. Jag måste säga att jag uppskattar det här stridssystemet och tur är väl som sagt det med tanke på hur mycket tid en lägger på det.

Trots att det är stora planeter du rör dig på är det beklämmande klaustrofobiskt med alla dessa korridorer.
Trots att det är stora planeter du rör dig på är det beklämmande klaustrofobiskt med alla dessa korridorer.

Vilket osökt för oss till de andra delarna av Star Renegades som inte är lika kul.

Det största problemet jag har med den här titeln är inte det faktum att världarna slumpmässigt genereras fram, då är det mer av ett dilemma att utforskningen får så litet utrymme. Jag fattar att de vill fokusera på sitt stridssystem, men världskartorna blir mer av snitslade korridorer som jag får ta mig igenom. Oftast kan jag bara välja mellan två olika håll att gå, men det som gör det än mer frustrerande är att det blir lite av ett lotteri. Det är inte alltid så lätt att förutse vilken väg som genererar vilka skattkistor, så du måste chansa. Det hade varit okej om jag senare kunde gå tillbaka och ta den andra vägen för att plocka upp föremål jag missat, men då blockerar spelet dig från att gå tillbaka. Spelet hindrar mig alltså från att göra min sedvanliga backtracking, vilket på ett djupare plan går emot det strategiska element som Massive Damage försöker inkorporera i striderna. Det känns som jag kastar tärning mellan varven, för jag kan omöjligen veta vilken väg som kommer ge bäst återbetalning i form av föremål, än mindre vilka fiender jag kommer att möta. Om jag valde fel är det synd, för jag kommer inte kunna ångra beslutet eller ens ta mig tillbaka.

Utforskningen är således inte i fokus för Star Renegades, men det är långt ifrån det värsta. Det som till syvende och sist gör att jag har svårt för det här spelet är att jag får göra om allt när jag dör. Minns framförallt en kväll där jag tagit mig flera timmar in i spelet och befriat två planeter, men faller på den tredje. Då startar allting om på nytt och jag får börja på den första planeten igen. Detta intakt med det faktum att alla förmågor, vapen och färdighetsnivåer försvinner ut genom fönstret. Med andra ord försvann flera timmar progression i spelet och därmed besannades min största farhåga med den här titeln. Även om vissa saker sparas så är merparten av jobbet jag lagt ned borta och kommer endast tillbaka om jag försöker spela om det på nytt.

På ett närmast traumatiskt sätt påminns jag om det förargliga 90-talet när jag kunde spela långa japanska rollspel på min PlayStation, bara för att inse att minneskortet gått sönder och all spardata försvunnit. Eller när jag krånglade mig i genom svåra NES-spel bara för att dö på sista bossen och få göra om allt från början igen. Det känns dassigt att spela ett spel från år 2020 där utvecklarna tvingar mig att göra om allt på nytt. Visst kan de gömma sig bakom det faktum att världarna alltid ser olika ut och att du därmed får en så kallad ändlös variation, men det spelar mindre roll när alla de färdigheter jag tillskansat mig försvinner i samma ögonblick som Game Over-skärmen flinar med sina fula menyer. Det känns inte särskilt motiverande att börja om från Level 1 igen, hur fräscha miljöerna än känns.

Ett ljus med tydlig Xbox 360-koppling.
Ett ljus med tydlig Xbox 360-koppling.

Star Renegades är ett svårt spel, men för oss som har ett strategiskt sinne och tycker att det är kul att räkna ut mönster tar vi oss i genom merparten av striderna med stora portioner tålamod och experimentlusta. Men förr eller senare kommer du att göra ett misstag som är ödesdigert och det går i regel inte att återhämta sig från det. Spelet är oförlåtande på så vis och drar ut på speltiden genom att du helt enkelt får starta om från början. Återigen, det känns ur just den här aspekten ruskigt omodernt, men kanske är det bara jag som är känslig och söndercurlad av spel som låter mig spara mina framsteg.

Massive Damages titel gör många bra saker. Presentationsplanet är tekniskt sett av yppersta kvalité och stridssystemet är lika kul som det är intressant. Det finns en bra grund här och många intressanta idéer, men det faller på en rad dåliga designbeslut. Det här spelet hade varit en fröjd att spela om det åtminstone hade låtit spelaren få spara sin progression och betyget hade skjutits rakt upp i atmosfären om jag dessutom hade tillåtits utforska omgivningarna mer noggrant ihop med en intressant handling. Men kanske är det inte det Massive Damage har valt att sikta på här, kanske är det här spelet inte för sådana som mig.

Vill du prova på en djup spelmekanik rekommenderar jag att du i varje fall provar Star Renegades, men om du precis som jag inte vill spela om partier du redan klarat, än mindre förlora alla surt förvärvade förmågor och föremål, gör du dig icke besvär.

Det finns bättre stjärnor där ute att utforska.