Etikettarkiv: 20 år med Pokémon

Pokémon Go fick hela världen att röra på sig

Ni har alla hört om Pokémon Go under 2016. Det skrevs spaltkilometer om fenomenet som tog världen med storm. Idag skall ni få höra en mer personlig berättelse om varför Alexander uppskattar det så mycket som han gör.

Även om spelet inte är ett fenomen av samma kaliber lever communityn och frodas än idag. Bara för att det inte är tiomiljontals människor som spelar det samtidigt längre betyder det inte att Pokémon Go inte är en framgångshistoria. Under åren som passerat har vi sett uppdateringar addera nyttiga funktioner och mer djup. Niantic har hunnit släppa lös flera olika generationer av Pokémon i vår värld, och även fast kylan biter hårt om fingrarna kan man se hur människor i alla åldrar återvänder ut på gatorna med sina mobiler för att fånga faunan med stor iver varje gång en ny kull med fickmonster blir tillgänglig.

Jag var en av de som envist spelade mig igenom dess knackiga inledning som var nerlusad med tekniska problem och lite för naket innehåll. Jag såg en potential i konceptet och valde att hålla mig kvar men det berodde inte enbart på spelet utan även på mig som person och den relation jag har till att vandra utomhus.

Jag har under hela mitt vuxna liv uppskattat en promenad, gärna i vänskapligt sällskap. Eftersom jag inte är bilist och dessutom bor i en otroligt fotgängarvänlig stad som Malmö tar jag mig oftast fram genom den platta staden med mina fötter, ibland buss. För mig har vandring en inneboende livskvalitet även om man exkluderar nyttigt leverne, det ser jag mer som en fördelaktig bonus. För mig är varje kilometer en chans att utväxla kunskap, erfarenhet och berättelser. Även utan en vän eller partner vid min sida kan en promenad vara en period av lärdomar med en podcast i örat där jag ges konversation men i enkelriktat format.

Jag hade under rätt många år försökt hitta någon form av mobilspel som kunde göra promenerandet lite mer spännande, även på egen hand, men det gick sådär. Zombies, Run! var nära att fånga mitt intresse men det gick inte hela vägen, likaså med ett mer detektivliknande spel. Inte ens Pokémon Go:s spirituella föregångare, Ingress, fick mig motiverad nog att vandra runt i stan med mobilen i högsta hugg. Det skulle kräva att Pokémon återvände in i mitt liv med stor kraft för att detta mål skulle uppnås.

Det var egentligen min partner som var mest pepp på Pokémon Go eftersom hon är ett stort Pokémon-fan till skillnad från mig som aldrig kom längre än version blå på Game Boy. Men jag bär fortfarande på kännedom och nostalgisk kärlek till den första generationens Pokémon, och det räckte, tillsammans med min partners entusiasm, för att jag under ett halvår skulle återupptäcka Pokémons värld och alla dess spännande varelser medan jag gick runt i staden såsom jag aldrig gått förut.

Min stegräknare räknade femsiffrigt flera gånger i veckan. 10 000 steg blev 15 000 steg som till slut kunde bli 20 000 dagliga steg. Mina skosulor slets och mina fötter blev härdade medan mina annars redan magnifika, svällande vader blev absurt hårda.

LÄS HELA VÅR JUBILEUMSSPECIAL: 20 ÅR MED POKÉMON

Som sagt, jag tycker om att gå men jösses vad jag vandrade runt i Malmö och faktiskt hela Skåne den där sommaren i 2016. Dels var jakten skojig men en av de största dragplåstren var det faktum att man jämnt och ständigt stötte på andra Pokémon-tränare i parker och stadskärnor. Inte ens lilla Osby i norra Skåne hade klarat sig undan Go-galenskapen. På ICA fanns det utställda laddare åt Go-spelare och på tågstationen såg vi minst 7-8 människor med nunan i telefonen och med svepande finger mot skärmen.

Pokémon Go-febern var verkligen något väldigt speciellt som lockade ut allt från barn och ungdomar till vuxna och alerta pensionärer med barnasinnet kvar. Alla var vi ute i sommarhettan och jagade digitala fantasikreatur. Jag har inte skådat ett liknande fenomen tidigare och har inte sett något liknande sen dess. Alla travade vi runt, enade i den digitala lekens tecken.

Är Pokémon världens gulligaste achievements?

Om du har läst mina andra texter den här veckan har du för länge sedan förstått att jag älskar Pokémon-spelen – åtminstone de tidigaste generationerna. Men jag har kanske inte sagt varför jag tycker om dem så mycket som jag gör. Tillåt mig att börja min förklaring med en fråga: gillar jag achievements? Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag gör.

Att pricka av saker från listor är bland det bästa jag vet. Det finns en ofattbar tillfredsställelse i att ge sig själv ett kvitto och en klapp på axeln för att ha klarat av eller gjort färdigt något. Att-göra-listor, inköpslistor, önskelistor, kom-ihåg-listor – the list goes on (pun intended). Precis så funkar achievements i spel för mig. Oavsett om det rör sig om achievements inom själva spelet eller via exempelvis Steam eller PSN är jag där och nosar. Det ger den där extra lilla kryddan till spelens huvudsakliga gameplay och utmaning. Dock inte achievements som en får för att klara av obligatoriska delar av storyn. Vem som än kom på den idén förtjänar stränga dagsböter!

LÄS MER OM VAD SOM ÄR KUL MED SPEL: Nu har jag onödigt kul igen

Kort och gott skulle en kunna säga att jag älskar achievements – med det lilla förbehållet att de håller sig inom rimlighetens gränser. Men så länge det inte går ut på att jag till exempel måste spela om ett över 30 timmar långt spel på samtliga svårighetsgrader brukar jag för det mesta ta mig an utmaningen att hundraprocenta spelen jag spelar. Och jag vill tro att detta beteende har sin grund i samlandet som totalt fångade mitt intresse när Pokémon blev en del av mitt liv.

Det är nämligen inte förrän på senare år, efter att ha spelat otaliga spel sedan Pokémon, som jag har börjat se likheterna mellan de achievements jag jagar med jämna mellanrum och de Pokémon jag en gång bestämde mig för att fånga. I all marknadsföring kring de första spelen följde ju, som de flesta känner till, frasen ”Gotta catch ’em all!” och jag var verkligen inte sen att blint lyda storebror.

Konceptet att fånga alla 151 Pokémon kändes som en stor utmaning, men absolut inte omöjlig. Överlag handlade det om att hitta vissa sorter på väldigt specifika platser; andra var jag tvungen att byta till mig både med karaktärer i spelet, eller med vänner som ägde den andra kassetten. Lägg till detta att jag måste träna i princip alla dessa så att de gick upp i nivå och så småningom utvecklades. Dessutom kunde vissa bara utvecklas till sin slutliga form via ett byte med annan spelare. Ytterligare en handfull kunde inte utvecklas utan hjälp av särskilda stenar som var av samma typ: fire, thunder, moon, leaf, m.fl.

Det var som sagt en utmaning, men en överkomlig sådan. Och för att kunna hålla reda på mina framsteg fanns en så kallad Pokédex: en alldeles underbar uppfinning med ett register över spelets samtliga varelser. Allteftersom jag mötte nya Pokémon fylldes registret på och det visade väldigt tydligt vilka monster jag hade fångat och vilka jag bara hade sett. Om jag ännu inte hade fångat ett särskilt monster kunde jag med hjälp av Pokédexen få reda på i vilka områden dessa gick att stöta på.

Kanske är det också för att samlaruppdraget från början kändes görbart som jag upplevde att det blev lite för mycket när Ruby-Sapphire-generationen och efterföljande spel fortsatte att addera hundratalet Pokémon med varje ny generation. När det kom upp över 300-talet fångbara monster kände jag att glöden började falna. Att många av de nya monstren dessutom kändes fantasilösa och ihophafsade hjälpte heller inte till, men det är en helt annan diskussion. Men det är hursomhelst precis med Pokémon som med achievements: när de blir för många känns det bara framtvingat och övermäktigt. Nyckelordet är måtta!

LÄS VÅRA RECENSIONER: Afterparty

Jag ska öppet erkänna att jag inte alls vet hur det ligger till med de spel som släpptes från och med den fjärde generationen. Går det att få tag på exakt alla Pokémon eller har de senare spelen haft ett begränsat antal tillgängliga monster för just den, och möjligen även den föregående, generationen? Utan att egentligen veta skulle jag killgissa på det senare. För hur mycket jag än gillar idén om att kunna söka reda på över åttahundra färgglada figurer inser jag att både jag själv och många andra nog skulle tycka att det blev segt i längden (Super Mario Odyssey säger hej).

Hursomhelst tvivlar jag inte en sekund på att på samma sätt som konceptet med att finna och samla allihop en gång snärjde mitt intresse har det sedan dess hunnit snärja många andra nyfikna äventyrare. För Pokémon-spelen lyckas tala till oss människor via ett basalt behov som går att spåra hela vägen tillbaka till en tid då vi var jägare och – just det – samlare. Att leta och försöka ta alla achievements, eller Pokémon, är en tillfredsställande känsla.

Pokémon-serien erbjuder spelarna en i de flesta fall överkomlig utmaning och precis tillräckligt med hjälp i form av ett behändigt register, vilket förser dem med förutsättningar för att serveras endorfiner i lagom portioner genom hela spelet. Därför tycker jag inte det är särskilt konstigt att dessa spel är så älskade av så många. För låt oss vara ärliga. Vem skulle inte välja att jaga achievements om de kom förpackade som söta monster?

När jag fångade allihop i Pokémon Crystal

Denna text publicerades ursprungligen i en annan form på bloggen spelameddavid.nu.

Bussen stannar vid hållplatsen och dörrarna öppnas. På kliver en liten, knallgul figur som glatt yttrar någon form av odefinierbart läte mot chauffören, för att sedan sälla sig till den brokiga skara varelser som redan sitter på bussen. De åker vidare och stannar så småningom i en gränd, varpå chauffören kliver ur och ber passagerarna vänta kvar. Inom kort sätter han igång en skrotpress. Gnuggandes sina händer ser han sedan triumferande på när bussen sakta pressas ihop med alla varelserna kvar inuti. Men när pressarna öppnas ligger där, istället för den mängd manglat skrot och blod en hade kunnat förvänta sig, en Gameboy.  På dess skärm syns samtliga bussens passagerare, medan den häftiga speakerrösten proklamerar: ”Du kan hitta dem i din Gameboy” och ”båda spelen krävs för att fånga allihop”. Klippet slutar med att chauffören förnöjt spelar sitt nya spel i eftermiddagssolen.

Denna korta tv-reklam var startskottet för vad som skulle bli en nästan 20 år lång följetong i mitt liv som spelnörd. För under de kommande tre-fyra åren från och med att jag anno -99 först fick se detta 30-sekundersklipp åt, sov och andades jag Pokémon. Typ. Tillsammans med en handfull lika hängivna vänner spelade jag spelen, samlade spelkorten, följde tv-serien, köpte serietidningarna – ja, vi till och med ritade och skrev egna serier och noveller om de 151 fickformatsmonstren. Vi rent ut sagt levde Pokémon. Det som en gång börjat med en blå och en röd (och så småningom även en gul) Gameboy-kassett hade under kort tid vuxit och blivit en stor del av vår personlighet.

2001 hände sedan något overkligt. Vad som en gång varit 151 skulle nu bli ytterligare 100. Pokémon Gold och Silver kom och utökade inte bara antalet monster, utan även spelvärlden – i färg dessutom! Så här tidigt i min karriär som gamer var det fullkomligt ofattbart att jag skulle få möjlighet att spela ett spel som avsiktligen hörde ihop med en tidigare del i serien, så till den milda grad att man kunde koppla ihop dem med länkkabel. Det var under denna period som mitt Pokémon-intresse nådde sin absoluta kulmen. Jag har tydliga minnen av att jag vid flertalet tillfällen låg i sängen och tänkte: ”Hoppas att jag inte dör i sömnen i natt, för jag har fortfarande inte fångat allihop.” En något makaber tanke, jag vet, men vid 12 års ålder hade jag inte många andra bekymmer.

LÄS OM FLER I-LANDSPROBLEM: Den svåraste utmaningen i spelvärlden: ta sig genom backloggen

Snart hände tyvärr med mig och mina vänner vad som så småningom händer alla barn: vi växte upp. Pokémon slutade vara hett och nya intressen tog dess plats. Att vara tonåring under mitten av 00-talet innebar att du var en tönt om du fortfarande gillade Pokémon. Jag och mina vänner fortsatte dock att spela spelen – i smyg – tills teknikens framsteg och andra, nya spel med vassare grafik tvingade oss att gå vidare. Men trots att jag till och med sålde mina Pokémon-spel för ockerpriser (fråga mig inte varför) lämnade jag dem innerst inne aldrig ifrån mig. Istället hyste jag under min fortsatta uppväxt en längtan inom mig om att införskaffa spelen på nytt och avsluta det uppdrag som ålagts mig i tidig ålder.

Frälsningen kom i och med det som innebär pånyttfödelsen för den undertryckta tonårsnörden: post-gymnasialtiden. När tonåren till slut passerar, och med dem den osäkerhet och dåliga självkänsla som ofta hör till, tillåts en att återigen omfamna sina barndoms intressen. I mitt fall stärktes detta ytterligare av två år på folkhögskola, undanskuffad i en småort tillsammans med fler likasinnade. Min nostalgi fick en nytändning och mitt surt förvärvade studielån började bidra till det projekt som innebar att ännu en gång köpa de spel jag en gång ägt. I maklig takt, vill jag tillägga, då studentens kassa tenderar att sina snabbt.

Spelen i min privata samling.

Jag ska tillåta mig en liten avstickare och säga att jag även spelade Pokémon Ruby och Sapphire när de var aktuella, men var dem aldrig riktigt lika hängiven som jag varit Gold-Silver-generationen. I min mening sköt Nintendo sig själva i foten i samma stund som de bestämde att det inte skulle gå att parkoppla den nya generationens spel med dess föregångare. Detta betydde att samtliga trogna fans var tvungna att lämna sina gamla spel på hyllan och blicka framåt. Såhär i efterhand förstår jag givetvis att fullkomlig bakåtkompatibilitet till slut hade blivit omöjligt med tanke på att serien nu är inne på sin åttonde generation. Hursomhelst kände jag någonstans i samband med tredje generationen att det började bli för mycket och för rörigt. Och när det så småningom kom även en fjärde generation hade jag släppt serien helt och hållet. För i mitt hjärta har det aldrig funnits plats för fler än 251 Pokémon – samma 251 som utgjorde en stor del av min barndom.

MER OM POKÉMON: Speciella stunder: Mästarens antiklimax i Pokémon Blue

I början av 2016 fick jag äntligen avsluta det kapitel jag påbörjat nästan 20 år tidigare. På min Pokémon Crystal-kassett finns i skrivande stund nämligen andra generationens samtliga 251 Pokémon (såvida inte batteriminnet har gett upp). Du läste rätt: jag fångade allihop! Med samtliga sex kassetter från spelseriens två första generationer i min ägo lyckades jag till slut på hederlig väg bli en Pokémonmästare. Nåja, nästan hederlig väg…

För att få tag på den 251:a Pokémon – Celebi – när det begav sig krävdes att en deltog i särskilda tävlingsevenemang anordnade av Nintendo själva. Vinnarna i tävlingarna fick skicka in sina spelkassetter till Nintendo som programmerade in möjligheten att alls kunna stöta på Celebi i spelet. Därmed kan en lätt tro att mina ambitioner att införskaffa denna raritet gick om intet i och med att de svenska tävlingarna upphörde någon gång kring 2003. Men icke! I princip så länge det har funnits spel har det också funnits medel att överlista dem med – i det här fallet en så kallad GameShark. Detta fuskverktyg ger dig som spelare möjligheten att lura spelet genom att lägga till rader av kod som får det att tro att du uppfyllt vissa kriterier via vanliga medel. En felfritt fungerande sådan är idag inte enkel att få tag på, men på internet går det mesta att hitta. Till slut lyckades jag alltså på konstgjord väg övertyga spelet om att min spelkaraktär i sin besittning hade ett föremål som kunde locka fram Celebi ur dess gömställe i skogen. Resultatet blev som synes:

I och med detta kunde jag äntligen lämna denna del av mitt liv bakom mig; samtliga spel från Pokémon-seriens första och andra generation finns i min ägo, och jag har fångat allihop. Men trots att jag nu har lagt Pokémon på hyllan för gott värmer mig tanken att serien fortsätter leva och sprida glädje till barn, ungdomar och vuxna världen över. För säkerligen finns det någon mer därute som likt mig själv när samma maniska tanke att samla alla spel och fånga allihop.

Veckans spelmelodi: Pokémon Blue/Red/Yellow – Route 3

Pokémon-spelen är fulla av bra musik. Det finns till exempel få saker som är så taggande som när skärmen börjar blinka svart där ute i det höga gräset eller djupt inne i den mörka grottan och stridsmusiken sätter igång. Eller när en annan tränare får syn på en och skyndar sig fram för att utmana en på Pokémon-strid, alltmedan pulsen stiger i takt med de inledande snabba tonerna.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Etrian Odyssey 3: The Drowned City – The First Campaign

Men tvärtemot vad en skulle kunna tro är det inte enbart striderna som får mig att älska de här spelen. Utfyllnaden däremellan – resandet och utforskandet – utgör en precis lika viktig del av helheten. För mest av allt är de första tre spelen i Pokémon-serien (Blå, Röd och Gul) ett lättsamt äventyr. Frasen ”det är resan som är målet” passar in väldigt, väldigt bra i den här spelserien. Och en stor anledning till vad som gör de många och långa färdsträckorna så bra är musiken, som genomgående porträtterar känslan av att befinna sig ute på vägarna och vandra mot sitt mål. Speciellt veckans stycke, Route 3, lyckas förmedla detta mycket bra.

Dess korta inledande slinga frammanar inom mig en bild av att slå upp sin ytterdörr och blicka ut mot omvärlden och de äventyr som väntar därute. Genom hela stycket ligger sedan en puttrande marschtrumma som ständigt pockar på och ger spelaren en knuff i ryggen. Melodin är lättsam och studsig, och påminner mig en aning om trippande steg. Nästan som någon som springer och skuttar sig fram, upprymd och nyfiken på vad som ska hända härnäst. Det närmast fanfar-liknande kompet med ters- och kvartsprång bidrar också till en uppmuntrande känsla som ytterligare föser spelaren framåt. Stycket består i sin helhet av bara två korta delar men dessa loopas gång på gång nästan sömlöst, likt ett äventyr som aldrig tar slut.

Som namnet avslöjar dyker Route 3 upp ganska tidigt i spelet, i samma veva som en lämnar Pewter City med en överlägsen gymledarseger i ryggen (om en har valt att börja med Squirtle eller Bulbasaur, det vill säga). Jag tycker att det här musikstycket gör ett väldigt bra jobb att spegla den bekymmersfria tillvaro och känsla av oövervinnerlighet som en känner i det här skedet.

Originallåten från spelet.

Såhär lät det förra året när Nintendo själva tolkade om Game Boy-klassikern i Let’s Go Pikachu/Evee!

Det är något visst med stränginstrument, så jag kommer även denna gång att dela ett gitarrarrangemang av veckans stycke.

Ett klipp från när jag och ett gäng vänner under gruppnamnet Kakariko Village People spelade ett Pokémon-medley, där också veckans stycke kan höras.

Speciella stunder: Bortom Johto i Pokémon Silver

Jag vet, jag har redan skrivit om Pokémon i ett annat inlägg av Speciella stunder. Men jag tror inte att ni riktigt förstår hur stor denna spelserie var för mig under åren kring millennieskiftet. Få spelrelaterade saker har haft en lika etablerad roll i mitt liv och varit en så stor del av min identitet – något ni kanske också kommer märka nu under vår temavecka här på Player 1.

I två år efter att jag julen -99 fick Pokémon Blue ägnade jag stora delar av min lediga tid åt att fånga alla 151 Pokémon i den första generationens spel. Jag spelade om spelet otaliga gånger, valde olika start-Pokémon, testade nya formationer i mitt party och utforskade skrymslen och vrår efter de glitchar och fusk som det viskades om på skolgården. Till min stora glädje dök det sedan helt sonika upp två nya spel som skulle bygga vidare på världen från de första spelen. Denna gång med två nya, aningen ädlare färger: guld och silver.

FLER SPECIELLA STUNDER: Mästarens antiklimax i Pokémon Blue

Detta innebar en ny värld att utforska och hundra nya Pokémon, utöver de från de första spelen, att söka rätt på, fånga, träna och utveckla. Jag uppslukades i precis samma grad av Pokémon Silver som av Blue. Otaliga timmar ägnades åt att tillsammans med min Chikorita resa igenom Johto-regionen och upptäcka alla dess hemligheter och nya spännande Pokémon – däribland de två legendariska fåglarna som prydde spelkassetterna.

Jag minns inte exakt varför jag så småningom återvände till New Bark Town, den by där hela spelet börjar. Kanske fick jag någon fingervisning om att det var därifrån jag kunde ta mig vidare till Pokémonligan – den sista anhalten för en aspirerande Pokémon-mästare. Hursomhelst tog mig mitt äventyr tillbaka till min fyra hus stora hemby, den här gången med en vatten-Pokémon med tekniken Surf i mitt party. Detta innebar att jag för första gången kunde bege mig ut på den lilla sjön i utkanten av byn.

Jag förstod inte riktigt vad detta skulle resultera i, för kartan tog ju slut någonstans strax öster om sjön. Men troligtvis var det något viktigt som dolde sig där ute på vattnet, och vem var jag att ifrågasätta mitt på den tiden mesta favoritspel? Så jag gav mig ut på de stilla vågorna och satte av mot sjöns bortre ände. Dock verkade inte allt stå helt rätt till. På något sätt kändes det som att jag liksom simmat lite för långt. Så här långt borde det inte gå att simma utan att stöta på någon form av för speltypisk barriär: exempelvis en tät skog eller ett berg. Kartan tog ju som sagt slut här. När jag sedan öppnade upp kartan för att undersöka saken och insåg var jag befann mig blev jag fullständigt mållös.

Det här var ju Kanto, den region där Pokémon Red och Blue utspelar sig, och som jag rest igenom otaliga gånger. Jag befann mig alltså tillbaka i nästan samma område där min första Pokémon-resa börjat för ungefär två år sedan. Helt ofattbart! Visste utvecklarna om det här?

LÄS OM MARTINS SPELÅR: Ett spelår i mikrobloggformat

Ganska snart kvästes dock min uppspelthet när jag upptäckte att jag på vägen till Pokémon-ligan och den nya Elitfyran inte kunde göra så mycket mer än att följa en snitslad bana. Barriärerna jag hade förväntat mig i vattnet utanför New Bark Town kantade här min väg och ledde mig mer eller mindre spikrakt mot Pokémon-ligan. ”Nåja, det var i alla fall en trevlig liten blinkning”, suckade jag uppgivet. Jag passerade vid ett tillfälle en korsning där två av fyra riktningar var blockerade av vakter, vilket inte gav mig mycket annat val än att traska vidare norrut mot Pokémon-ligan.

Först när Elitfyran efter mycket om och men var besegrad och jag trodde att mitt äventyr började barka mot sitt slut upptäckte jag att en av vakterna vid den tidigare blockerade korsningen var borta. Med rusande hjärta vek jag av österut och fann mig snart i Veridian City. Jag hade äntligen tillåtits att återigen träda in i Kanto! Nu kunde jag nästintill fritt resa mellan de många olika städerna och utmana ytterligare åtta gymledare som spelet hade att erbjuda. Glädjen var total!

Ytterligare överraskningar skulle vänta efter att de åtta nya gymledarna var besegrade…

Detta är inte bara ett trevligt litet påskägg och en flört med de spelare som spelade de första två spelen, utan också ett fint sätt att erbjuda en ytterligare utmaning för de som hungrade efter mer. Efter att ha besegrat den nya Elitfyran väntade alltså nu en helt ny – men för de flesta välbekant – lika stor region att utforska. Oavsett om det här var en ursprunglig del av utvecklarnas vision eller bara ett billigt sätt att förlänga speltiden så slukade jag det med hull och hår och kunde inte vara gladare för att jag fick återvända till Kanto en gång till.

Veckans fråga #47 – Vilken är din favorit-Pokémon?

Varje vecka ställer vi en fråga till våra läsare som de kan besvara här, på Facebook, Twitter eller Instagram. Veckans fråga kommer överlag fokusera på personliga spelupplevelser, anekdoter, komiska ideér och åsikter snarare än ”heta takes” om aktuella händelser. Vi tänkte det kunde vara ett kul sätt för er OCH oss att lära känna varandra.

Före vi går över till veckans fråga skall vi först lyssna på förra veckans svar när vi ställde frågan:

Vilken icke-amerikansk stad borde Grand Theft Auto utspela sig i?

Stockholm är given etta! Det har varit en barndomsdröm att kunna köra förbi sitt eget hus i GTA. Paris vore också häftigt med tanke på alla smågator och mopedtrafiken.
/Mauritz Carlström, Twitter

Göteborg, utan tvekan! Då skulle bilkörandet bli sjukt mycket mer spännande.
/David Nylander, Facebook

Det allra roligaste skulle vara Tokyo; en cool och komplex stad med möjlighet till många intressanta berättelse såväl som Kei Cars, neonljus och Yakuzan. Alternativt en större karta med ett fåtal städer (exempelvis Edinburgh, Glasgow, Belfast, Dublin). Jag tror att det skulle gå att ha mycket kul med de städerna.
/Darragh McKenna, Twitter

Köpenhamn, med möjligheten att kunna köra till Malmö.
/Johan Ridell, Facebook

Jag säger det motsatta som Johan: Malmö, och att man kan köra till Köpenhamn.
/Alexis Rozas-Parra, Facebook

Upplägg för veckans fråga:

Under denna fullspäckade temavecka då vi firar Pokémon-seriens 20-åriga födelsedag måste vi ju givetvis också undersöka vilket intryck dessa spel har gjort på våra läsare.

Redan på min tid – *drar sig i skägget och stirrar bort i fjärran* – var den stora frågan på skolgården vilken Pokémon en valde som sin start-Pokémon från Professor Oak. Själv var jag från början, och har alltid varit, en Squirtle-person. Den vattenvarelse vars fullt utvecklade form prydde min blåa Game Boy-kassett kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta som min allra första följeslagare på den äventyrliga resan mot att bli Pokémon-mästare. Men allteftersom jag och mina gelikar spelade vidare och upptäckte allt fler monster – och sedermera även nya start-Pokémon i de senare spelen – blev diskussionen om favorit-Pokémon genast mycket större och så småningom ett återkommande inslag i vår vardag.

Idag spänner serien över snart åtta generationer (i och med Sword och Shield) och därmed också dryga 800 olika sorter fickformatsmonster. Det har således blivit mycket, mycket svårt att välja endast ett monster som sin favorit. Å andra sidan måste den favoriten vara något alldeles extra för att stå ut i mängden. Därmed lyder veckans fråga:

Vilken är din absoluta favorit bland de över 800 olika Pokémon som finns i nuläget?  Och motivera gärna varför.

Tanken är även att vi samlar de bästa svaren i nästa veckas fråga. Chansen att bli citerad i nästa veckas artikel stiger avsevärt om man motiverar sitt svar. Det går utmärkt att svara här nedanför eller i inläggen som länkar till frågan på både Facebook och Twitter. Vi läser alla svar! 

20 ÅR MED POKÉMON

Den här veckan – samma vecka som Pokémon-spelseriens åttonde generation, Pokémon Sword och Shield, släpps – är det lite drygt en månad sen Pokémon fyllde 20 år. Det är alltså ganska exakt två decennier sedan den europeiska releasen av Pokémon Röd och Blå (låt oss vara seriösa, ingen kallade dem Red och Blue) som kom och hittade ett hem i var spelnörds ficka.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva av mig lite. Som redaktionens självskrivne Pokémonmästare (läs: den enda som överhuvudtaget har spelat spelen) tar jag kommandot under större delen av veckan och tvångsmatar er med texter om mina upplevelser kring denna gigant till spelserie.

Som tioåring var jag slap-bang i målgruppen för de första Pokémon spelen när de släpptes, så att de lyckas snärja mig och få mig att ge dem min odelade uppmärksamhet under lång tid gör knappast någon förvånad. Sen dess har jag hunnit lämna serien, återvända till den, och slutligen helt lägga den åt sidan. Men medan åren gått och serien fått fler och fler spel har också mången generation nya spelare upptäckt serien som en gång fångade mitt hjärta.

Och det är kanske inte så konstigt att många nördar fortfarande hittar till Pokémon. Spelens huvudsakliga premiss är intressant nog att fängsla vilken äventyrslysten spelnörd som helst: ge dig ut på en resa till platser du aldrig tidigare sett och upptäck en mängd gulliga, coola, otäcka och underliga monster. Lägg till detta att du kan fånga dessa monster och bli deras vän. Det går också att göra spelet till precis det du vill att det ska vara, beroende på vad som är din kopp te. Vill du ta dig an utmaningen att fånga alla monster? Eller bara bygga och träna det starkaste laget? Känner du dig mest manad att utmana landets samtliga tränare? Eller kanske utmana dina vänner? Med varje ny generation har dessutom både möjligheterna och antalet Pokémon blivit fler, samtidigt som de spelbara världarna har blivit större och mer detaljerade.

Ja, ni hör ju själva! En sådan fantastisk spelserie måste ju ges lite ordentlig kärlek, speciellt i samband med sin tjugonde födelsedag. Jag hoppas att de texter som kommer dominera vår gröna sajt den här veckan ska nå ut till alla er som en gång i tiden höll – och kanske fortfarande håller – Pokémon-spelen högt. Vem vet, jag kanske till och med lyckas locka nya spelare till serien. Med det sagt passar jag på att gratulera Pokémon till sina 20 minst sagt framgångsrika år här i Europa. Häng med vettja – och fånga allihop!

Alla texter alltså.