Etikettarkiv: Brigitte

Martins spelvecka – Martin blir sur på TV-spel

Slutet i Celeste blev en stor besvikelse

Jag har aldrig kämpat i ett spel som jag kämpat i Celeste. Varje skärm är en mördande utmaning. Jag gråtit blod, svett och tårar. Jag har dött och dött och dött, men ständigt kämpat mig vidare uppåt. Jag har naglat mig fast i bergets klippor, jag har samlat min vilja, jag har kämpat mig vidare, bit för bit för bit. Jag har inte gett upp. Jag har inte ens funderat på att ge upp. Jag och Madeline ska bara upp till toppen av berget till varje pris. Det här är ett spel som jag ska klara! Jag ska göra det till slut!

Och jag gjorde det till slut. Jag nådde verkligen toppen och eftertexterna rullade. Men all den stoltheten som jag kände i den stunden, och det var massor av stolthet måste jag säga, överskuggades av det som hände efteråt. Med råge.

Efter eftertexternas slut blev det nämligen dags för ännu en bana. Inget konstigt med det. Jag var rätt beredd på det. Man förväntar sig trots allt åtta banor av ett plattformspel, så att sluta på bana sju var lite udda. Problemet var bara att en liten bit in på bana 8 finns en dörr. Som är stängd. Och som inte går att få upp.

Men jag ger inte upp. Har jag inte gett upp tidigare ska jag inte upp nu heller. Så istället för att luta mig tillbaka och njuta av att äntligen ha klarat spelet, så spenderar jag en halvtimme med att försöka öppna en dörr som inte vill öppna sig. Jag får veta att jag måste återvända i mina fotspår för att kunna öppna dörren, så jag finkammar inledningen av banan och prövar verkligen precis allt för att aktivera de fyra hjärtan som finns på dörren och öppna den, men inget fungerar.

Först efter en halvtimme inser jag den kalla sanningen. Att återvända i mina fotspår innebär att återvända till banorna tidigare i spelet. Och hitta fyra hjärtan som ligger gömda någonstans på de banor jag redan kämpat mig igenom.

Vad i helvete spelet, vad är det här? Om Celeste var ett lätt spel vore det en annan sak. Då hade att återvända till tidigare banor och hitta gömda hjärtan varit helt okej. Men Celeste är ett toksvårt spel. I Captain Toad: Treasure Tracker måste man återvända till gamla banor för att samla diamanter för att låsa upp bonusbanorna. Det är också helt okej, för i det spelet vet jag var de flesta diamanterna, även om jag inte vet hur jag ska ta mig till dem. Men jag har ingen aning om vart dessa hjärtan finns gömda i Celeste. Det tog mig 15 timmar att kämpa mig igenom spelet. Under dessa 15 timmar såg jag inte röken av något hjärta. På vissa skärmar satt jag fast i uppåt 20-25 minuter innan jag tog mig vidare. Det skulle kunna ta mig 50 timmar eller 100 timmar att hitta alla hjärtan, med tanke på vilken utmaning varje skärm i spelet är. Kanske hittar jag dem aldrig.

LÄS MER: Vår recension av Celeste

Var det inte nog att jag klarade spelet? Varför är det här det första som händer när jag äntligen nådde mitt mål? Jag köper idén att ”spelet är svårt för att leva med mental ohälsa är svårt”, men vad betyder det här? Vad är budskapet i det här? Tycker du inte att jag var duktig nog? Är min bedrift inget värt? Spelet förklarade tydligt redan på första banan att samla jordgubbar var helt frivilligt och inget man behövde göra, så varför slår spelet plötsligt till i slutet och kräver att jag skulle ha samlat fyra hjärtan som jag aldrig visste om existerade?

Om sista banan hade dykt upp först när man hittat nog många hjärtan hade jag kunnat köpa det, men inte att man låser upp banan, men sedan inte får spela den. Vilken värdelös form av speldesign. Jag blev inte förbannad. Men jag blev väldigt ledsen. Så här ledsen har jag aldrig blivit av ett spel förut.

Jag menar, jag skulle kunna slå på spelets inbyggda fusksystem Assist Mode och göra mig odödlig, och sedan kolla en guide på Youtube för att se på vilka ställen de fyra skatterna ligger gömda, så att jag äntligen får spela den sista banan. Men jag har liksom inte kämpat i 15 timmar utan att söka hjälp en enda gång, för att börja fuska så fort sluttexterna rullat förbi.

Med tanke på hur gripande berättelsen i spelet är, och hur otroligt utmanande spelet är, var jag beredd att spelets slut skulle kunna få mig att gråta. Men inte på det här sättet.

Mer partyskoj i ARMS

Förra veckan testade jag Party Crash i ARMS för första gången, men då hann jag bara med en kvart innan det var dags att avsluta. Så jag inledde den här veckan med ytterligare två timmar av partyskoj i ARMS innan det tidsbegränsade eventet var över.

Det är verkligen kul att spela ARMS online. Det gör inget när man förlorar, utan man har roligt i alla fall. Jag älskar fightingspel, men de flesta fightingspel kan få dig att må ganska dåligt om du är dålig på dem. Men när man spelar ARMS så gör det inget hur bra eller dålig man är. Det känns förstås alltid bäst att vinna, men man mår riktigt bra när man förlorar också, för det roliga är att bara få spela.

En stor del av anledningen till den starka sköna känslan är den intressanta onlinelobbyn, som är full av liv och energi. Onlinelobbyn andas att det här är på lek och det är inte allvar. Det var många år sedan jag lekte på en skolgård eller på gården mellan husen, men det är minnen från den tiden som kommer tillbaka när man spelar ARMS. Att Nintendo är bra på att skapa skojiga spel och bygga upp en skön stämning visste vi förstås redan, men jag kan ändå inte låta bli att imponeras av hur ARMS är uppbyggt för att skapa en så trivsam och härlig stämning som möjligt.

Lämnar garaget i Rock Band 3

Jag lämnade hela 100%-på-sång-på-Expert-grejen den här veckan. Jag började bli trött på att bara få 98% och 99% hela tiden. Istället fokuserade jag på att få nya fans till mitt band, så jag inte skulle behöva tillhöra ett garageband längre.

Som jag tidigare skrivit om är upplevelsen i Rock Band 3 mycket bättre än den var i tvåan. Det är väldigt coolt och väldigt rätt att man i början av spelet är ett lokalt garageband och att man sedan ska kämpa sig upp genom musikvärlden genom att slutföra uppdrag i spelet. Ett enkelt och självklart upplägg som verkligen levererar. Och det får mig också att vilja spela med alla olika instrument, för att locka maximalt med fans till mitt band.

Den här veckan gav vi oss ut på vår första turné. Då vi bara hade råd med tunnelbana kom vi inte så långt, men samtliga tre spelningar blev succéer, speciellt den sista när vi bara körde 90-talslåtar. Oasis är något av min specialitet i spelet trots allt. Så nu har vi fått råd en skåpbil och har lämnat garagelivet bakom oss! Nu kan vi alltså ge oss ut på vår första riktiga turné. Varning på vägarna – här kommer Subway Doves!

När det ska mumlas eller skrikas i slutet av låtarna i Rock Band 3

Jag vet inte hur många låtar som jag tagit 100% på all riktig sång, bara för att i slutet av låten så ska sångaren skrika en massa ”oh yeah” eller ”mmm mmm mmm” eller något liknande och det är ju alldeles omöjligt att gissa hur det ska låta eller minnas hur det var från förra spelningen. Och istället slutar man på 99%. Tidigare har jag alltid gillat när sångaren avslutar en låt med att skrika vilt, men nu önskar jag verkligen att hen lät bli!

Den achievement som gör mig sur i Rock Band 3

Jakten på alla achievements i Rock Band 3 tog snabbt slut. Och då var det inte insikten att jag aldrig kommer att klara alla låtar i spelet på Expert som slog mig. Nej, en achievements i spelet kräver att man loggar in i spelets hemsida. Det låter ju jätteenkelt, förutom att de gjorde om hemsidan 2014, så att man inte kan logga in där längre. Tack så mycket!

Att achievements inte längre går att ta för att onlineservrar stängs är något vi får leva med. Onlineservrar kan inte vara öppna hur länge som helst när folk slutar spela spelet och går vidare till annat. Men varför skapar man en sådan här dum achievement? Och kan de inte bara ändra på achievementen så att den går att ta på något annat sätt, som Blizzard gjorde i Overwatch? Eller göra så att alla spelare automatiskt får den? Det är ingen stor förlust för mig, då jag ändå inte förväntade mig att ta alla achievements i det här spelet, men ändå ett sorgligt exempel på #spelnonsens.

En lysande och ointressant story i The Last of Us

Rent berättarmässigt kan The Last of Us vara det mest välskrivna och välberättade story som jag upplevt i ett spel. Det finns bara ett problem. Det fångar mig inte känslomässigt. Jag brydde mig mer om Toad och Toadette i Captain Toad: Treasure Tracker än jag bryr mig om Joel och Ellie och alla de andra i det här spelet.

Jag kan inte komma ifrån att storyn, hur otroligt välberättad den än är, är fullständigt ointressant för mig. Jag känner ingen sympati för Joel och inte mycket till sympati för Ellie heller. Och än mindre känner jag någon sympati för någon annan i världen. Så deras plan att rädda världen känns rätt poänglös när det inte finns någon i världen som jag bryr sig om ska räddas.

Jag förstår att alla i spelet lever i en fruktansvärd situation, så det är alldeles logiskt att alla beter sig som svin och mest tänker på sig själva. För att kunna överleva. Men det gör också att det känns som det är strunt det samma hur det går för dem.

På dåligt humör i Super Smash Bros Ultimate

Direkt efter att jag klarade Celeste återvände jag till Super Smash Bros Ultimate igen. Det var dock märkligt att spela det spelet när jag var på så dåligt humör. Alla glada karaktärer som hoppar omkring på skärmen och alla starka färger som exploderar, och där sitter jag och är sur och deppad efter det som hände i Celeste.

Men dåliga humör går ju alltid över, och Super Smash Bros Ultimate fångade mig snart igen. Inte minst sedan jag låste upp en viss World Warrior i kampanjen-

Ryu är min nya favorit i Super Smash Bros Ultimate

Jag brukar inte spela med Ryu i Street Fighter. Jag tycker inte han är särskilt kul, vare sig spelmässigt eller designmässigt, men i Super Smash Bros Ultimate fann vi direkt varandra.

Ryu har en fantastisk snurrspark som röjer rakt genom dataspelarna och han har en mäktig uppercut som drar rakt genom fiender som befinner sig på våningen ovanför eller som befinner sig i luften.

Super Smash Bros Ultimate är verkligen minst tre spel i samma spel. Ett spel där man slåss mot de vanliga datamotståndarna. Ett spel där man slåss mot de svåra datamotståndarna. Och ett spel där man spelar mot verkliga människor online eller lokalt. En karaktär som fungerar i ett av dessa spel fungerar inte nödvändigtvis i de andra.

Vissa karaktärer är mycket bättre att bekämpa enkla datamotståndare med än andra. Kirby, Bayonetta, Link, Samus och Ryu är mina favoriter än så länge när det gäller att besegra hjärndöda datamotståndare. Och förutom att låsa upp Ryu den här veckan så lyckades jag även låsa upp Samus i kampanjen. Har bara hunnit spela ett par matcher med henne i kampanjen, men hon är riktigt rolig att spela med. Det är vissa, lite slöare fiender som hon passar riktigt bra att regna missiler mot.

De små detaljerna som har betydelse i Super Smash Bros Ultimate. Som att när man spelar arkadläget med Ryu så fungerar det inte riktigt som det gör med de andra karaktärerna…

Det svåra valet i Super Smash Bros Ultimate

När man spelat igenom hela Mass Effect-trilogin, så tror man att man är van med att göra svåra val, men vad tusen ska man göra när Cammy och Amy Rose kommer upp på samma gång på Spirit Board?!

Till slut så valde jag ändå att försöka fånga Cammy, men jag blev så nervös att jag helt klantade till det och så var hon borta. Sedan dök som tur var Amy upp för en andra gång, men det gick åt skogen igen, för jag fick möta en Inkling med en jätteklubba som fullständigt dödade mig tre gånger i rad. Snacka om att bli deppad!

Men strax därefter lyckades jag låsa upp Toadette i kampanjen, så då blev jag lycklig igen!

Toadette driver en cool utforskarliga som skickar ut dina spirits i djungelns hemliga tempel för att leta skatter. Hur coolt som helst.

Sedan fick jag, tro det eller ej, en tredje chans på Amy Rose på Spirit Board och nu tog jag den! Den här gången gjorde jag det som jag alltid gör när inget annat fungerar: valde Kirby och spammade falla-som-en-sten-i-huvudet-på-motståndaren attacken tills den är knockad.

Sedan inleddes det en tidsbegränsade specialfirandet för kvinnliga hjältar i spelet och jag lyckades vinna den för händelsen exklusiva och härligt kontroversiella Peachette!

Plötsligt händer allt på samma gång!

Spelar in spel i Warhammer: Vermintide 2, Mass Effect 2 och Mass Effect 3

Efter arton timmar i Warhammer: Vermintide 2 börjar jag känna mig redo att skriva en recension av spelet. Jag har en slags regel att jag ska spela tjugo timmar av ett onlinespel innan jag skriver en recension. Det kan bli lite mer, det kan bli lite mindre, men efter tjugo timmar brukar man ha en rätt bra uppfattning vad det har att bjuda på. En bra sak med onlinespel är att när man ska spela in gameplay till en Youtube-recension är det bara att dra igång en match och spela in. Svårare är det inte.

När man spelar in till ett single-player spel kan det vara betydligt knepigare, vilket det visar sig när jag även spelade in till mina redan skrivna recensioner av Mass Effect 2 och 3 i veckan. När jag spelar in till ett single-player spel så brukar jag bara spela in den första timmen för att inte bjuda på en massa spoilers i mina recensioner. Ett problem är dock att första timmen av ett spel brukar vara fylld av tutorials som inte gör sig så bra i en videorecension.

Dessutom måste jag spela utan undertexter, då dessa också stör upplevelsen när man ser en recension på Youtube. Så jag får sitta och ha svårt att hänga med när alla personerna pratar med varandra. Det är egentligen inget problem när jag redan spelat spelat och har en bra hum och vilka mina order är, men det är ändå aningen förvirrande.

Det viktigaste är förstås att jag inte gör något helt korkat, som att springa vilse eller försöka ta mig till en plattform som det inte går att ta sig till. Man kan förstås redigera bort alla dumheter, men jag försöker att få till så långa sammanhängande sekvenser som möjligt, så att det inte ska bli så lätt för min kompis som klipper videorna att redigera dem som möjligt.

Spelar Minecraft för första gången!

I och med att Minecraft fyllde tio år för inte länge sedan så kom också spelet äntligen på rea till Playstation 4. Jag har aldrig varit intresserad av den här typen av spel utan tydligt mål där man ”får göra vad man vill” förut. Att bygga och gräva och crafta saker har inte heller varit min melodi. Men om du har följt den här bloggserien så har du märkt att Terraria till stor del har omvänt mig och den här veckan var det till slut dags att testa spelet som startade allt: Minecraft.

LÄS ÄVEN: Minecraft bygger en ny generation av spelare

Det första jag kunde konstatera var att spelet var väldigt, väldigt likt Terraria (eller snarare att Terraria är väldigt likt Minecraft förstås). Den tredimensionella världen förvirrade mig i början. När jag skulle placera ut block så satte jag dem på fel ställe och det var lite rörigt att navigera i världen, men efter en timme så började jag att vänja mig.

Tiden bara flög i väg och på två timmar hann jag bara bygga ett litet stenhus. Men jag mötte en ko, ett får, två hönor och en elak spindel. Och det fullständigt regnade in trophies. I The Last of Us tog det tolv timmar innan jag fick min första Trophy men på de två första timmarna i Minecraft fick jag ihop sju trophies och jag tror mina vänner (som spelat ett antal tusen timmar Minecraft innan) drog ihop minst dubbelt så många. Vissa perioder var det bokstavligt talat svårt för mig att spela för alla trophies hamnade på min fyrkant av skärmen, så jag hann inte sa vad jag skulle göra innan nästa trophy dök upp och störde sikten. Inte så härligt när man möter ett monster…

Veckans köp

Det är kul med oväntade bonusar! Jag skulle beställa två nya Funko Pops som precis hade släppts, men när jag kom till onlinebutiken hade de ett köp-två-få-en-tredje-på-köpet, så jag fick en tredje Funko Pop helt gratis!

I flera månader har jag väntat på att få lägga händerna på en Brigitte. Hon är en av mina stora favoriter i Overwatch, så väl designmässigt som spelmässigt. Ett självklart tillägg till min samling över de coolaste spelhjältarna någonsin. Dessutom är hon den första ”svenska” Funko Pop jag skaffat. Hur många svenska Funko Pops finns det egentligen?

Här är min samling över de allra coolaste spelhjältarna. Den börjar bli allt mer komplett. Men Emily från Dishonored 2 saknas till exempel fortfarande.

Apropå coola spelhjältar – en Jessie måste jag förstås också ha. Det märks att Funko bara blir bättre och bättre på att skapa sina Pops för den här ser helt makalös ut. Jessie är en av mina favorithjältar överhuvudtaget. Hon är spelbar i framför allt det ljuvliga Toy Story 3: The Video Game och de skojiga Disney Infinity-spelen.

Sally är det nog få som förknippar med tv-spel. Men hon hade en framträdande roll i The Nightmare Before Christmas: Oogie’s Revenge från 2005. Tyvärr fick det spelets risiga betyg att jag har inte vågat spela det, i fall det skulle förstöra min upplevelse av den fantastiska filmen.

Nästa avsnitt

Som jag skrev redan förra veckan är det här det sista avsnittet av Martins Spelvecka för den här gången.  Nästa avsnitt av Martins Spelvecka kommer förmodligen någon gång i september. Nästa vecka kommer allting på sajten att handla om E3. Den här veckan hoppas jag dock att jag ska återvända till Overwatch. Jag började ju spela det för nästan exakt ett år sedan, när spelet fyllde två år. Så nu när spelet firar att det fyller tre år så är det väl bra läge att åter ge sig in i striderna? (Jag slutade att spela det i höstas när Mercy nerfades ännu en gång. Apropå ”Martin blir sur på TV-spel.”)

Redan om två veckor kommer jag att avtäcka mitt nya bloggprojekt som kommer att rulla på istället för Martins Spelvecka under sommaren. Vi ses då!