Etikettarkiv: En Fightingnovis Dagbok

En fightingnovis dagbok – Snabba ninjor i ARMS

Välkommen till den tolfte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktigt usel fightingspelare efter en massa träning åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den här delen fortsätter vi svinga våra armar svettiga i ARMS och spelar som ninjastudenten Ninjara!

Torsdagen den 21:e augusti 2019 – Det rätta ögonblicket för en attack

Idag är det nästan bara träning som gäller. Jag bestämt mig för att verkligen sätta grunderna i spelet. Så jag gör träningsövningarna om och om igen, för att den grundläggande mekaniken och den grundläggande taktiken verkligen ska sitta i ryggmärgen. I vilket ögonblick ska jag slå? När ska jag dasha? När ska jag hoppa? Vilket är rätt tillfälle att använda superattacken?

Jag är verkligen bra på att använda superattacken när det passar som minst. Det vill säga när motståndaren bara står där och lätt kan blockera den. Den ska användas när motståndaren redan träffats av ett slag och är oskyddad, eller precis när motståndaren attackerar, för då är motståndaren ofta rätt stillastående och dessutom reflekterar superattacken vanliga attacker.

ARMS är ett föredöme inom fightinggrenren på många sätt och träningsläget är inget undantag. Det är både lärorikt och kul spela en match mot en ständigt hoppande fiende eller en match mot en fiende som har superattacken tillgänglig hela tiden. Nu hänger det bara på mig, och ingen annan, om jag ska bli bättre på det är spelet.

Jag avsluter dagen med att spela ett par matcher. Jag går in i arkadläget och väljer ninjastudenten Ninjara. Hans specialitet är att han kan teleportera sig korta sträcker i luften, vilket är användbart, inte minst då man vill fly undan en superattack. Man kan välja tre armar åt gången åt sin kämpe, och sedan får man viken man vill ha på höger och vänster arm innan varje rond. Jag väljer de armar som jag brukar använda med Min Min för att se hur de passar för Ninjara.

Det börjar dock tufft med den svårbesegrade Mechanica redan i andra matchen. Men det verkar faktiskt som jag lärt mig något av all träning för hon går direkt i backen och sedan blir det seger på seger. Tills jag möter Lola Pop och det tar tvärstopp. Då hennes ban har många skarpa hörn väljer jag de snurrande armarna, men det var nog fel taktik. Men nu är det dags att avsluta. Jag får ta min revansch på henne imorgon!

Grand Finals i Samurai Shodown på EVO 2019

Idag har jag tittat på finalen – eller Grand Finals som det så vackert heter – av  Samurai Showdown. Är du det minsta intresserad av fightingspel rekommenderar jag verkligen att du ska kolla in den här turneringen, för här är det spänning på hög nivå. Jag ska inte spoila något om du inte sett den ännu, men jag kan säga att saker och ting utvecklar sig på ett sätt som man kanske inte hade trott på förhand. Nu blir det Street Fighter V härnäst! Dragon Ball FighterZ och Samuri Shodown i alla ära – det är Street Fighter som är huvudnumret för mig när det kommer till e-sport!

Fredagen den 22:e augusti 2019 – Det magiska ögonblicket när allt faller på plats

Det har blivit mycket träning den här veckan, och än är det inte slut på lärandet. Idag spenderar jag morgonen med att kolla guider på nätet för att lära mig mera om spelet. Jag hittade två lättsamma textguider med massor av intressanta tips för nybörjaren:

Basic Beginner’s Guide to ARMS (Including Some Tips)

ARMS Guide – Strategies and Unlockables

Jag hittade även två video-serier på Youtube med mängder av intressanta tips:

Uppenbarligen gjorde dessa guider nytta för mig, för när jag väl drar igång spelande på eftermiddagen visar det sig att det här är dagen då bitarna till sist faller på plats för mig. Speciella Stunder är en av de roligaste artikelserierna på den här spelsidan, och här kan man verkligen prata om en speciell stund. Bland det skönaste som finns inom TV-spel är ögonblicket när man till sist inser att ”Jaja, det är så det här spelet ska spelas!”

Plötsligt rör jag mig i sidled i rätt ögonblick, och straffar motståndarens feltajmade slag i rätt ögonblick. Kanske är jag fortfarande inte redo att gå online, men nu har jag äntligen fått grepp om hur dataspelarna ska besegras i alla fall.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Heta nudlar i ARMS

Nej, jag är inte fullärd på något sätt, men jag tar mig igenom resten av arkadläget med Ninjara utan att förlora en enda match. Jag straffar mina motståndare för deras misstag om och om igen. Jag inleder med att få min revansch på Lola Pop för gårdagen, och sedan går allt som av sig självt.

Nu när jag börjat att få grepp om hur spelet fungerar är det väldigt kul att testa hur olika armar fungerar tillsammans, och hur de fungerar mot olika motståndare och på olika banor, och hur de fungerar med mina olika taktiker. Det känns roligt att känna att jag börjar bli bättre på att avgöra när jag ska dra iväg ett slag och när jag inte ska göra det. Och hur jag länkar ihop slagen med hopp och dashar till ett vinnande rörelseschema. Och när jag till och med lyckas med min hit confirm (att snabbt avgöra om en attack träffar eller inte) och får iväg en kort combo är det som om hela himlen öppnar sig.

ARMS är verkligen ett skamligt roligt spel. Varför det här spelet inte har fått mer uppmärksamhet än vad det fått är en artikel för sig själv.

Äntligen Street Fighter V på EVO 2019

Efter att ha tittat på Dragon Ball FighterZ och Samurai Shodown från EVO 2019 är det nu äntligen dags för det som ändå är höjdpunkten för mig – Street Fighter V!

Det är många spelare i topp 8 som jag aldrig ens sett förut. Det är spelare från fem olika länder, vilket känns kul. Det brukar oftast vara typ sex japaner, en amerikan och någon spelare från ett tredje land. De flesta av mina favoriter är således inte med, men den coole japanen Bonchan – även känd som Blondechan på grund av sitt blonderade hår – är med. Han får räknas som favorit då han varit i final i de två senaste storturneringarna innan EVO, och är alltså i topp åtta här igen. Hur ska det här gå?

Nästa avsnitt:

Det här var det sista avsnittet av En fightingnovis dagbok för den här sommaren. Men bara lugn, serien kommer tillbaka i höst! Jag utlovade ju att det skulle bli Dragon Ball FighterZ också den här sommaren, men på grund av omständigheter så har Dragon Ball-spelandet fått stå åt sidan. Men senare i höst kommer det verkligen att blir Dragon Ball FighterZ, och en massa annat fightingrelaterat. Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Heta nudlar i ARMS

Välkommen till den elfte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktigt usel fightingspelare efter en massa träning åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den här delen blir det ARMS för första gången i En fightingnovis dagbok. Vi spelar som Min Min och vi dryper av svett ända tills vi äntligen får se eftertexterna!

Tisdagen den 20:e augusti 2019 – Min Min är finfin

ARMS handlar om att befinna sig rörelse och kontrollera utrymme. Att lista ut motståndarens nästa drag och vara steget före.  Att inte bli en stillasittande anka, utan vara en mordisk hök som slår ner på sitt byte med snabbhet och precision.

Fightingspel är alltid krävande för mina koncentrationssvårigheter, men ARMS är extra tröttande. När du är på andra sidan skärmen i Street Fighter är du tämligen säker. Visst, motståndaren kanske kan slänga eldbollar och det finns teleporteringsattacker, men det är betydligt lugnare att befinna sig på avstånd till motståndaren i det spelet än att befinna sig alldeles inpå. Och även när fienden är nära inpå i Street Fighter kan du fokusera på att blocka högt och långt och enbart oroa dig för kast. Men på grund av de långa armarna i ARMS är du i fara även när du är på andra sidan banan i det här spelet. Och du kan inte bara blocka och blocka på samma sätt som i Street Fighter, för i det här spelet är du ännu mer känslig för kast – på grund av de långa armarna.

Jag påminns om att ARMS, trots sin soliga design, egentligen inte är något sommarspel, för man blir snabbt svettigt av att sitta och svinga armarna. Jag får sitta och torka av mina händer mellan matcherna. Men mycket av det roliga i spelet är rörelsekontrollerna. Och man glömmer snabbt att det ens är rörelsekontroller man använder utan alla rörelserna sitter naturligt. Det är bara när man ska blocka, när man för sina båda joy-cons mot varandra, som kan bli lite för obekvämt och ta någon hundradel för lång tid i jämförelse med att trycka på en knapp.

Min favoritkämpe i spelet är nudelrestaurangtjejen Min Min. Hon är allround utan någon stor svaghet, och har en underbar, solig design. Jag beslutar att fortsätta med mitt gamla mål att klara arkadläget med alla karaktärerna. Men då jag tidigare bara klarat arkadläget på svårighetsgrad tre som mest – av åtta nivåer – så beslutar jag mig för att börja om med Min Min på nivå fyra den här gången. Så mitt nya, uppdaterade mål blir att klara arkadläget med alla kämpar på minst nivå fyra.

I början är det inte särskilt svårt på nivå fyra, men specialmatcherna – när man spelar varianter av volleyboll, basket och prickskytte – är betydligt knepigare. Här ställer motståndarna till med betydande problem för mig. I de vanliga matcherna kör jag med mina favoritarmar – de kyliga Brrchuk – på båda armarna, men i specialmatcherna får jag byta och testa mina andra båda armar. Det är kul att minispelen är så roliga i spelet, det ger trevlig variation till arkadläge. Man skulle knappast sitta och nöta volleyboll i en timme i spelet, men som omväxling till de vanliga matcherna fungerar det perfekt.

Men i den åttonde matchen tar det tvärstopp även i de vanliga matcherna, när jag får möta den hänsynslösa mechatjejen Mechanica. Jag testar att byta mot Brrchuk mot Ramram – mina snabbare armar som snurrar mera – men ändå så kör hon över mig varenda gång. Jag gör det jag brukar göra i det här läget: tar en fika och går en lång promenad istället. Väl tillbaka vid TV:n så vinner jag direkt i första gången. En paus är ofta den rätta lösningen.

I den tionde och sista matchen är det som vanligt Max Brass som är slutbossen. Jag har aldrig förlorat mot honom förut. Men nu blir det riktigt svårt. Ingenting fungerar och i rondernas avgörande ögonblick blir det bara fel. Jag förlorar match på match och vinner inte ens en rond. Nej då Brrchuk , dags att byta armar igen. Draken visar sig vara lösningen och jag sätter den både på vänster- och högerarmen. Draken är ännu mer ett avståndsvapen än de övriga armarna, då den skjuter långa strålar på motståndaren som motståndaren inte kan blocka. Så jag flyr undan, skjuter på honom på avstånd, flyr och skjuter honom igen. Och så länge jag håller honom på avstånd går allt bra, men när han kommer nära inpå mig, det är då det blir problem, stora problem.

Men nu vinner jag till sist en rond och det står ett-ett inför den tredje och avgörande ronden. Jag torkar svetten från mina händer och min panna och jag tar ett glas vatten. Nu ska jag besegra honom! Jag drar igång matchen, men lyckas snubbla till med den högra joy-conen och jag råkar välja en Ramram istället för Draken på högra armen. Efter ett par sekunder av panik inser jag att jag måste klara mig med draken på bara vänsterarmen. Jag fortsätter min taktik att hålla Max Brass på avstånd med drakens stråle. Och jag lyckas behålla lugnet och tar hem turneringen!

Trodde jag alltså, men nu händer det en sak som aldrig hände på de längre svårighetsgraderna – det blir ännu en match efter sista matchen! Svettig, trött och omskakad är det bara att ge sig in i en match till, och den blir otroligt jämn. I slutet av sista ronden är både jag och min motståndare bara en ena träff från vinst och förlust. Vi är alldeles intill varandra, nästan så nära man kan komma. Jag attackerar och drar av misstag iväg ett kast, men det träffar! Årets kanske skönaste segerjubel är ett faktum.

För första gången rullar eftertexterna i spelet. Att arkadläget bjuder på olika händelser beroende på vilken svårighetsgrad man spelar på var en trevlig bonus.

Ännu mera svett i Samurai Shodown på EVO 2019

Oj, oj, oj, det visar sig att Samurai Shodown är fantastiskt kul att titta på. Inga långa combos och lågt tempo är precis min grej. Även om jag inte fattar hur spelsystemet fungerar ännu så förstår jag ändå vad som händer i matcherna. Och det blir verkligen underbart spännande matcher. Som om jag inte redan svettas nog idag blir jag alldeles svettig bara av att titta på. EVO 2019 har verkligen varit en succé så här långt.

Onsdagen den 21:e augusti 2019 – Att träna kan faktiskt vara skoj

Är ARMS ett enformigt spel? Vid en första anblick ser spelet inte ut att ha alltför mycket till variation. Allt som finns är vanliga slag och kast och en superattack och inget mer. Det finns inga specialattacker som i Street Fighter eller EX-attacker eller command grabs eller några andra underliga attacker att prata om, mer än någon enstaka spark. Det finns combos, men de är rätt korta. Spelet är visst grund och något man snabbt tröttnar på? Helt fel!

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Poison, Lucia och E. Honda

Först och främst måste man tänka på att spelet innehåller 15 antal kämpar som alla har sina speciella förmågor och egenskaper. Lägg till 42 antal olika armar att välja mellan – armar med olika snabbhet, olika banor genom luften och olika elementegenskaper – och att man kan ha olika armar på höger och vänster arm samtidigt, och det finns närmast oändliga möjligheter att experimentera med olika stilar och taktiker. Visst, de flesta matcher handlar om att dasha undan ifrån motståndaren och ge motståndaren ett tjyvnyp när denne är en sittande anka, men så mycket grundare än upplägget i andra fightingspel är det inte.

Det som skiljer ARMS från andra fightingspel är att det är lättare få till coola saker redan från början än vad det är i många andra fightingspel. Inte minst då bara röra sig och dasha i luften känns jättekul direkt. Många fightingspel känns överväldigande i början; men ser på när proffsen spelar och de drar av evighetslånga combos. Så är det en helt annan värld man befinner sig i. Även om man en nybörjare inte kan spela som proffsen i ARMS heller, så finns ändå känslan att man skulle kunna spela som proffsen om man bara tränar.

Idag är det just träning jag som gäller. ARMS innehåller många inslag som andra fightingspel borde ta efter och göra till standard. Som att man kan se vilken karaktär man klarat arkadläget med och inte, och vilken svårighetsgrad man klarat det med. Och inte minst alla instruktionsvideorna och träningsmöjligheter som finns i spelet.

Det finns instruktionsvideor för de flesta offensiva och defensiva situationer i spelet. Dessutom har var och en av kämparna sin egen video. Det här är information som andra spel tvingar spelaren att söka videos på Youtube för att få se. Visst, det upplägget fungerar det också, men det är så mycket mera praktiskt att ha det in-game. Och det finns nog med avancerade tekniker för att Youtube-folket ändå kan göra videos om spelet. Dessutom finns det i spelet speciella träningsövningar i flera svårighetsgrader, från allt från hur man drar iväg slag på bästa sätt till hur man kastar och hur man undviker fiendes attacker.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Tekken i tiden

Så idag blir det inte en enda vanlig match. Istället tittar jag igenom alla instruktionsvideorna och nöter träningsläget med Min Min och Ninjara. Det finns många finesser i spelsystemet som jag bara nuddat vid ännu, som hur man laddar upp sina attacker som de blir mer kraftfulla. Ja, lite spelande blir det faktiskt, men bara i läget där man på en skyttebana låser upp nya armar till kämparna i spelet. Var och en av de femton kämparna har bara tre upplåsta armar armar i början, så man får spendera en hel del tid på skyttebanan om man har tänkt låsa upp alla armar till alla kämpar. Som tur var är det ett kul minispel, och det blir skrik och frustration och glädje och eufori precis som i resten av spelet.

Varför har inte ARMS blivit en större succé när det är så otroligt kul att spela? Beror det på rädsla för rörelsekänsligheten? Är det för att man tror att spelet är mycket grundare och enformigare än vad egentligen är? Eller tror spelarna att det är lika avancerat att komma in i som många andra fightingspel? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag har väldigt kul med spelet och jag kommer att fortsätta spela det.

Riktigt spännande i Samurai Shodown på EVO 2019

Idag är det dags för Winner’s Finals och Loser’s Finals i Samurai Shodown. Lite märkligt att se tre spelare som jag bara sett spela Street Fighter förut göra upp om de tre högsta platserna inom ett helt annat spel. Spänningen är verkligen på topp, och det är coolt hur vissa ronder är långsamma, långsamma – när kombattanterna dansar fram och tillbaka ur varandras närhet – bara för att matchen ska avgöras med ett enda snabbt hugg!

Nästa avsnitt:

Det är mycket ARMS nu, för nästa avsnitt kommer redan senare den här veckan, och då blir det ännu mer ARMS! Då ska vi testa att leva ninjalivet med Ninjara. Det kommer bli det sista avsnittet den här sommaren av En fightingnovis dagbok. Men lugn, lugn, lugn – serien kommer tillbaka i höst! Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Tekken i tiden

Välkommen till den tionde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktigt usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den här delen blir det en stor premiär – då jag spelar ett Tekken-spel för första gången i form av Tekken 7!

Tisdagen den 13:e augusti 2019 – Vi testar Tekken 7

För första gången i En fightingnovis dagbok är det dags för 3D-fighting. Jag har verkligen inte spelat mycket 3D-fighting i mina dagar. När  Soul Calibur 2 kom spelade jag en del av det, och då spelade jag mest som Link. Jag spelade en del Dead or Alive 3 när det var hyfsat nytt också, men egentligen var det mest den – för den tiden – fantastiska grafiken som fångade mig. Virtua Fighting och Tekken har jag aldrig ens testat.

Mitt äventyr i Tekken 7 börjar stilenligt med en cool filmsekvens där de viktigaste karaktärerna – inklusive Akuma från Street Fighter-serien – poserar och slåss med varandra. Sedan fortsätter det mindre stilenligt med en massa strul. Windows vägrar nämligen att spela in något gameplay från spelet. Det enda händer som när jag försöker spela in är att arkadstickan slutar att fungera, så jag får stänga av spelet och försöka igen. Till samma resultat.

När man gör en bloggserie som den här måste man spela in gameplay. Dels för att kunna gå tillbaka och se om man verkligen minns rätt, men framför allt för att kunna ta bilder till inläggen. Att använda de officiella bilderna blir väldigt trist i en så personlig serie. Man vill naturligtvis använda sina egna bilder. Svaret, som så ofta, finns dock bara en googling bort. En enkel ändring i spelets inställningar och det går att spela in. Härligt!

Jag inleder med Julia Chang. Det var när jag såg ett klipp med henne på Youtube i våras som jag först blev intresserad av spelet. Jag tycker helt enkelt att hon är väldigt cool. Jag börjar med att gå in i träningsläget och kolla hur spelets grunder fungerar. Som sagt, det här med fighters som rör sig i 3D är minst sagt ovant för mig. Det var femton år sedan jag senast spelade en 3D-fighter trots allt.

Det första jag märker är hur mjukt och flödande rörelserna i spelet är. Tekken 7 är ett av de spelen där det är roligt att bara röra sig och göra attacker, vad som än händer sedan. Det kanske inte är riktigt lika roligt att röra sig som i ARMS, men särskilt långt borta är det inte. Jag får dock en smärre chock när jag kollar in listan över Julias rörelser. I listan i Street Fighter finns det sammanlagt ungefär femton till tjugo specialattacker, unika attacker, unika combos och superattacker, men här är det över hundra. Hur tusan ska jag kunna lära mig allt det här utantill?

Det är mycket jag inte begriper mig på. En form av attacker som man gör genom att hålla in en knapp och sedan trycka på en annan knapp är säkert användbara, men jag förstår inte när jag ska använda dem.

Sedan ger jag mig på arkadläget med Julia Chang. Det är förmodligen första gången jag ser eftertexterna rulla efter 26 minuter i ett spel. Och det inkluderar tiden som jag spenderade i träningsläget och i menyerna. Motståndarna i arkadläget bryr sig nämligen inte om att jag är en total nybörjare. De dör i alla fall.

En utmaning som jag inte förstår mig på den tredje dimensionen. Jag spelar Tekken 7 precis som jag spelar ett 2D-spel antar jag. Men det verkar som om mina motståndare också bara spelar i 2D, för de duckar aldrig åt sidorna, så det är inget större problem för mig när jag ska vinna matcher. Nu har jag visserligen bara spelat med Julia Chang i spelet än så länge, men jag tycker hon är riktigt kul och begriplig att spela som.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Poison, Lucia och E. Honda

En riktigt kul sak med spelet är att man kan låsa upp videos från tidigare spel. Framför allt är det introsekvenser och endingsekvenser från alla spelen, men även videos som sammanfattar handlingen i spelen och andra blandade videos finns tillgängliga. Samt en massa artwork. Perfekt för en nybörjare som inte vet något som handlingen i spelen. Och säkert kul för det nostalgiska fanet också. Överhuvudtaget verkar storyn i spelen riktigt kul. Det är en våldsam såpopera med planer för världsherravälde och komplicerade familjeintriger.

Efter en stunds tittande på dessa tjusiga och intressanta videos är det dags att återvända till arkadläget. Som du kanske vet så spelar jag nästan bara med kvinnliga karaktärer i fightingspel, men jag måste ju testa Lars – spelets svenska bidrag! Det är oklart riktigt hur svensk han är – han slår inte folk i huvudet med en dalahäst eller så – men han är också rolig att spela som.

Nu återstår bara en sak att kolla upp den första dagen, men det är en sak man aldrig kan hoppa över när han spelar ett fightingspel – alternativa dräkter till kämparna! Tekken 7 innehåller inte – hör och häpna – några mikrotransaktioner. Däremot innehåller det en massa dräkter och kläder som man kan låsa upp med spelets interna valuta. Framför allt finns det massor av löjliga hattar för karaktärerna att klä sig i. Och nej, du behöver inte känna någon oro  – det finns så väl maid-kostymer som små bikinis till tjejerna, inklusive en tomte-bikini som säkert är väldigt efterfrågad.

Första dagen med Tekken 7 är över och mitt första intryck av spelet är väldigt positivt. Det var helt enkelt väldigt kul, så väl till spelmekanik som till story och  allt skoj som går att låsa upp. Mitt enda egentliga problem är att det är massor av finesser i spelsystemet jag fortfarande inte förstår, men det tänkte jag ordna upp i morgon.

Onsdagen den 14:e augusti 2019 – Ont i halsen och en massa videos

Idag har jag ont i halsen och är trött när jag kommer hem, så jag känner att spela ett par timmar inte är något jag orkar idag. Men det finns andra saker som jag behöver göra. Som att kolla in några guide-videos för Tekken 7 på Youtube. Jag har inte hittat någon tutorial i spelet, och jag behöver verkligen få veta hur de grundläggande aspekterna i spelet ska hanteras. Inte minst hur 3D-ytan ska utnyttjas.

Jag börjar med denna video:

En väldigt trevlig video som på ett lugnt sätt går igenom saker som jag behöver veta. Det enda problemet är att det visar sig att någon ”del 2” inte finns. De kommande delar som utlovas i slutet av videon existerar inte. Istället har killen lagt upp ett par videos med naken-moddar till Resident Evil 2, vilket inte var vad vi var ute efter idag. Så jag får ge mig på jakt efter en annan guide-serie. Och den här gången kollar jag så det verkligen finns mer än en del redan innan jag ser den första delen.

Jag hittade den här:

Innehållsmässigt är videon bra och lär mig saker jag behöver veta, men upplägget är allt annat än genomtänkt. Det blir flummigt när killen bara berättar vad han kommer på för stunden, snarare än att ha en genomtänkt plan. Jag förstår att många tycker att ”det blir som det blir”-grejen är något av tjusningen med Youtube, men jag föredrar helt klart guider som är genomtänkta från början.

Men nu är jag här för att lära mig om Tekken 7 och inte recensera Youtube-videos, och i brist på en mer genomtänkt guide, så lär jag ju mig faktiskt saker om spelet.

Jag fortsätter med video nummer två i serien, som tar upp den eviga frågan om hur man väljer en karaktär.

Helt enligt den här youtuberns flummighetsstämpel så visar det sig att bara första halvan av videon handlar om hur man väljer en karaktär medan den andra halvan handlar om hur man gör en combo. Första halvan är också värdelös. Att sitta och lyssna på hur någon går igenom hur tier-listan såg ut i spelet för två år sedan ger inget idag. Det finns inget som säger att den listan har någonting som helst att göra med hur spelet ser ut idag. Andra halvan av videon är betydligt mera intressant. Att göra combos i spelet verkar nämligen vara enklare än i de flesta andra fightingspel, och nu blir jag sugen på att spela.

Så det blir en timmes spelande också. Den långa move-listan, som var så skrämmande igår, ser plötsligt mycket mer lockande ut. Först lyckas jag visserligen inte göra en enda combo, men det visar sig bero på att det där ”Basic Combos” som jag hade valt igår hindrar mig från att göra några andra combos. Så det stänger jag av.  Och sedan blir det combos så det står härliga till. För via videorna har jag fått veta att jag faktiskt inte behöver lära mig alla dessa combos och attacker utantill. Jag behöver bara lära mig några moves till att börja med, de moves jag ska använda i var och en av de vanligaste situationerna.

Det som är roligt med Tekken 7 är att spelets strider känns betydligt mer som slagsmål i verkligheten än vad till exempel Street Fighter-spelen gör. Hela grunden i fightingspel – att blocka fiendens attack och sedan kontra med en egen attack – känns väldigt naturligt i Tekken 7.

Att sätta combos i spelet visar sig verkligen vara jätteenkelt, i all fall de kortare combosarna med bara tre-fyra attacker. Att föröka sätta ihop en kort combo med en annan kort combo är jättekul. Att lära sig i vilket sammanhang de olika specialattackerna ska använda är också spännande.

Idag testar jag Treasure Battle – läget där man möter motståndare på motståndare och förutom att tjäna Fight Money  dessutom låser upp lådor med godsaker efter varje match. Ja, läget är ganska precis som arkadläget, de delar samma levelsystem till och med, förutom att eftertexterna inte rullar efter fyra matcher och att du låser upp fler saker.

Och ja, det är fortfarande roligt att låsa upp saker i spelet. När jag känner att det börjar bli lite svettigt och tröttande att fortsätta spela matcher fortsätter jag att titta på videos i spelet. Jag tar mig igenom hela Tekken och halva Tekken 2. Jag hänger med hyfsat i handlingen, men vissa videos får mig att klia mig i håret rejält. Som kvinnan som gillar att stjäla skor från andra kvinnor och fota dem när de duschar. Vad handlar det om egentligen?

Fredagen den 16:e augusti 2019 – Nu drar det igång på allvar

Mina kompisar ligga hemma med feber, men jag mår mycket bättre idag. Så det är dags att åter fightas ordentligt i Tekken 7!

Sakta men säkert börjar jag att lära mig den tredje dimensionen. Jag har ett par attacker som gör att Julia dashar i djupled av sig själv, så jag spammar dem för att se om datamotståndarna hänger med. Det finns också en attack som gör att man kan straffa motståndare som dashar i djupled – fick jag veta i en av videorna – men jag lyckas inte få grepp om vilken attack det är bland mina attacker. Inser att jag borde titta om på videorna igen, för att nöta in dessa saker.

Det svåra i spelet är att blocka högt och lågt. I Street Fighter så blockar man både låga och höga attacker när man blockar sittande. Medan man blockar höga och overhead-attacker när man blockar stående. Men i Tekken 7 så blockar man bara låga attacker när man blockar sittande och blockar höga attacker när man blockar stående. Så först verkar det vara e n 50-50 situation hur man ska blocka. Fast det är lite enklare än så. I Tekken 7 behöver man nämligen inte trycka bakåt för att blocka stående, som i Street Fighter, utan släpper du spaken och alla knappar så blockar din kämpe automatiskt. Jag märkte detta när datorn plötsligt bytte fönster från Tekken 7 till Spotify. Under de tio sekunder som det tog mig att byta tillbaka igen, så blockade min kämpe allting av sig själv, så när jag kom tillbaka hade jag inte förlorat någon kraft alls!

Och man kan inte heller bara spamma låga attacker. Om du trycker snett neråt framåt precis när motståndaren drar av en låg attack, så kontrar du dennes attack med en egen. Datorn drar av någon anledning nästan aldrig av några låga attacker heller, i alla fall inte på nivån som jag befinner mig på. Och om dataspelaren någon gång får in en låg attack, så kommer det aldrig någon uppföljning.

Men Treasure Battle är väldigt kul, även om jag mest låser upp onödiga saker. Som att ha ett träd på huvudet. Och så ytterlige ett träd på huvudet. När jag avslutar för dagen så har jag tagit mig upp till ”Expert”, även om jag känner mig som allt annat än någon expert. Jag har så kul med Julia Chang, att jag inte känner att det finns någon anledning att testa någon annan karaktär just nu. Men jag skulle verkligen vilja testa story-läget, men jag tänker att det är bäst att dra igenom alla videos från de tidigare spelen först.

Ja, en annan sak som hänt att det fullständigt rasslat in prestationer. På bara tre dagar har jag tagit 18 av 42 achievements. Och då har jag inte medvetet försökt ta en enda prestation. När jag kollar igenom listan efteråt är det mängder av andra achievements som jag också skulle ha kunnat ta, om jag bara hade siktat på dem. Bättre med achievements som är alldeles för lätta än alldeles för svåra tycker jag.

Tillbaka till EVO 2019 och Dragon Ball FighterZ

Efter ett avbrott för Takeover: Toronto har jag nu återvänt till EVO 2019 och tittat klart på Dragon Ball FighterZ-turneringen. Det bästa hade förstås varit om jag tittat på Street Fighter V-turneringen förra veckan när jag spelade Street Fighter V och tittat på Tekken 7-turneringen den här veckan, men man kan inte få allt som man vill ha det. Dragon Ball FighterZ var det alltså. Det blev en riktigt spännande Grand Finals, även om inget slår Winner’s Finals som var helt otrolig. En av de absolut mest spännande fightingmatcher jag sett. Och scenerna efter finalens slut är verkligen hjärtevärmande. 

Nu blir det Samurai Shodown härnäst! Ett spel jag inte sett någon gameplay från förut, men läst mycket gott om. Vår vän Justin Wong är med i topp 8, och precis som Infiltration, som vi också stött på i den här bloggserien. Ska bli spännande att kolla närmare på det spelet. Med frånvaron av långa combos och ett lågt tempo låter det som ett drömspel för mig.

Nästa vecka:

Nästa vecka är det dags för something completely different. Då ska vi nämligen svinga våra armar trötta i ARMS till Nintendo Switch. Vi ses då!

En fightingnovis dagbok – Poison, Lucia och E. Honda

Välkommen till den nionde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den nionde delen ger vi oss på sommarens tre nya karaktärer i Street Fighter V: Poison, Lucia och E. Honda!

Tisdagen den 6/7 2019 – Äntligen Poison!

Den här veckan hade jag egentligen tänkt att spela Tekken 7 för första gången, men det får vänta tills nästa vecka. För den förra veckan, precis innan EVO 2019 började, så avslöjades det att den här veckan så skulle tre nya karaktärer släppas till Street Fighter V – och ibland dem en av mina stora favoriter Poison – så istället blir det Street Fighter V den här veckan.

Förutom den ex-kriminella wrestlingmanagern Poison så får vi sumobrottaren och badhusägaren E. Honda – den siste av de åtta klassiska karaktärerna från Street Fighter II som ansluter till spelet, och poliskvinnan Lucia som gör sin debut som spelbara karaktär i Street Fighter-serien. Hon började sin bana i spelvärlden som spelbar karaktär i gatuslagsmålet Final Fight 3 till Super Nintendo.

Men jag börjar förstås att spela som Poison! Poison härstammar också från Final Fight-serien och är mest känd som en av de få framstående transpersonerna i spelvärlden. Hon har en rätt märklig bakgrundshistoria. I det japanska originalet av Final Final är hon född som kvinna. Men när spelet skulle släppas i Amerika så ansågs det vara opassande att man spöade upp en kvinna, så hon fick blir en transperson istället. För det ansågs, av någon anledning, vara mer passande att spöa upp en transperson än en person som fötts som kvinna. Till sist så bytte de ändå ut henne mot en man i spelet, men hennes oklara könsidentitet har fått bestå.

Jag inleder med att spela Poisons Character Story. Med Poison och Lucia som nykomlingar i spelet, och med karaktärer som Cody och Abigail, redan i spelet har Street Fighter V förvandlats till rena Final Fight/Metro City såpoperan. Jag gillar verkligen karaktärernas Character Stories i Street Fighter V. Det är skönt att inte alla berättelser försöker vara storslagna och episka, utan att det finns plats för det vardagliga. Och det är alltid roligt att se hur de olika kämparna besöker varandra på olika platser i världen och muckar gräl med varandra utan någon egentlig anledning.

Men hur är då Poison att spela som? Mycket av hennes offensiv handlar om hennes piska som har en så god räckvidd att det fungerar som ett distansvapen. Den har verkligen en helt annan räckvidd än hennes lilla piska i Ultra Street Fighter IV, som inte hade någon räckvidd att tala om. Hon har också en rolig V-skill där hon svingar sig fram med piskan som en annan Spider-Man. Rent spelmässigt är hon väldigt annorlunda från hon var i Ultra Street Fighter IV, där hon var en väldig rak karaktär, som var enkelt för nybörjaren att plocka upp. Jag tycker dock att hon fortfarande är en begriplig karaktär för nybörjaren, när man väl har vant sig vid räckvidden på hennes piska, då hon är en karaktär som saknar förvirrande gimmicks. Hon kan inte tappa piskan, och man behöver inte ladda upp piskan var tionde sekund, eller något annat sådan krånglig mekanik, som jag brukar ha svårt för i fightingspel. Det är bara att piska på och försöka hålla motståndaren på avstånd, och piska ner dem från himlen när de tröttnar och försöker hoppa in på dig.

Poison är rena mördarkaraktären om man vill dominera datorn på ”Easy” i Survival. Min tidigare favorit i Survival var Menat, som enkelt kunde spöa upp datorspelarna genom att hålla dem på avstånd med sin spåkula, men Poison är ännu värre. Jag inleder med tre raka ”Perfect”-matcher, vilket jag aldrig lyckats med förut. Så vill du röja järnet och nå de höga poängen på ”Easy” i Survival så är Poison mitt tips.

Menat vs Poison

Men hur är Poison att spela mot? Jag väljer Menat och svårighetsgraden ”6”. (”8” är max och ”4” är normal.) Jag brukar alltid kunna spöa upp datorn på ”6” med Menat av samma anledning som jag röjer datorn med Menat i Survival: för att hennes spåkula håller dem på avstånd. Men Poison visar sig avara en helt annan nöt att knäcka. Anledningen till att Poison är en av mina stora favoriter i Ultra Street Fighter IV är att det är den karaktär som jag alltid lyckas besegra, men Poison i Street Fighter V är något helt annat. Så fort jag försöker trakassera henne med spåkulan så blir jag straffad av den fördömda piskan istället. Vad jag än gör så vinner piskan över spåkulan, om och om igen.

I det fjärde matchen är jag grymt nära att vinna. Jag behöver bara en träff till i andra ronden, men på något sätt tappar jag allt och sista ronden bara försvinner iväg. Också den matchen är förlorad. Till sist, när det är dags att lägga ner och gå till bussen, har jag förlorat tio matcher i rad mot Poison och hennes fördömda piska. Men jag lovar – jag kommer få min hämnd!

EVO-tittandet är i full gång!

När det gäller fightingspel och e-sport är Street Fighter V mitt förstaval. Men i år tänker jag också försöka se Tekken 7, Super Smash Bros Ultimate, Under Night In-Birth Exe:Late[st] och Dragon Ball FighterZ från årets EVO, då det är spel som jag planerar att spela under årets En fightingnovis dagbok. Men hittar jag tiden så skulle även Samurai Shodown och Soul Calibur 6 vara intressant att kolla in.

Först ut för mig blir Under Night In-Birth Exe:Late[st]. Men spelet är verkligen obegripligt att titta på om man inte har spelat det själv. Jag blir inte sugen att spela det heller, för det ser både enformigt och komplicerat ut. Så jag skippar det och hoppar direkt till Dragon Ball FighterZ istället.

LÄS MER: Snart är det EVO 2019

Och det visar sig vara något helt annat när det kommer det underhållning. Än så länge har det varit helt galet. Det är egentligen alldeles för många evighetslånga combos för min smak, men spelet lyckas ändå vara superintressant och superspännande att titta på.

Torsdagen den 8/7 2019 – Coola Lucia

Det är andra dagen med de nya karaktärerna och det är dags att kolla in poliskvinnan Lucia. Jag har aldrig spelat Final Fight 3 så det här är mitt första möte med henne. Det första som slår mig är att hon är en ännu mer basic karaktär än Poison. Hon påminner rätt mycket om Sakura i sin uppsättning av egenskaper. Lucia har en brinnande bakåtspark som utförs på samma sätt som Sakuras snurrspark. Hon har en Dragon Punch-attack i form av en snurrspark, som fungerar utmärkt som en anti air. Dock har hon också en dash-attack där hon kastar sig rakt in i motståndaren med huvudet och armbågen före, som är mer något som Balrog skulle kunna hitta på. Hon har också en annan variant av dashattacken som avslutas med en flygande snurrspark, som ser mer elegant ut, men som det är svårare att träffa med.

Lucia har också en eldboll, som verkligen bokstavligt talat är en eldboll, men den är lite seg att få till, så den är inget som går att spamma, utan man får välja sina tillfällen att dra iväg den. Man kan skjuta iväg eldbollen i tre olika riktningar, vilket är användbart. Hon har också en rätterolig V-skill som är en egen minikombo, som det bara är att dra av. Hon har också en väldigt enkel unik combo som är rolig att göra, och som avslutas med ett kast eller en knockdown via en hård spark. En combo som till om med jag klarar av – har ni hört något sådant!

Precis som jag gjorde med Poison så spelar jag Lucias Character Story och klarar Survial på ”Easy” med henne. Och precis som med Poison så blir det mer såpopera i Metro City, här ännu mer av det humoristiska slaget. Och ännu en gång är det mest Abigail som utsätts för de flesta av skämten. Något av det bästa med Lucia är hon har en väldigt cool röstskådespelerska. Man vill verkligen se, och inte minst höra, mer av henne när den korta berättelsen är slut.

Menat vs Poison II

Men det blir inte bara Lucia idag. Menat ska ju få sin hämnd på Poison också. Jag sänker svårighetsgraden på ”6” till ”5”, tar på mig baddräkten och ger mig ut i ringen. På ”5” brukar jag besegra de flesta karaktärer med de flesta karaktärer, men med Menat mot Poison tar det tvärstopp. Eller det börjar bra. Riktigt bra. Jag dominerar första ronden fullständigt, och sedan dominerar jag andra ronden också. ”Det här var ju enkelt, inga problem” tänker jag, och jag ska bara sätta in den vinnande attacken med spåkulan, varpå Poison fullständigt vänder på steken och vinner den andra ronden, och sedan krossar hon mig i den tredje ronden från början till slut. Ska det bli en sådan dag? Det ska bli en sådan dag.

Det går bara sämre och sämre. Jag försöker spela så försiktigt och fegt som jag bara kan. Inte springa rakt in i piskan. Bara blocka och straffa. Men det var bara jag som blir straffad av den fördömda piskan, om och om igen. Det blir sju förluster i rad den här gången, men i den åttonde matchen är jag så tålmodig det bara går och  äntligen blir det en seger. Ett av årets skönaste segerskrik blir resultatet. Nu är jag så tröttkörd att det är dags att lägga av för den här dagen.

Dragon Ball FighterZ på EVO 2019 når nya höjder

De första matcherna av Dragon Ball FighterZ på EVO 2019 var härliga att titta på, men jag var helt oförberedd på den holmgång som väntade när vi kom till Winner’s Finals. Två av de stora favoriterna drabbar samman och det blir en helt vansinnig serier matcher som jag sent kommer att glömma. Har du det minsta intresse av att kolla in Dragon Ball FighterZ på årets EVO, så vill du verkligen inte missa det här. Du kommer inte att ångra dig, det kan jag lova. Nu har jag bara Loser’s Finals och Grand Finals kvar. Kan det bli ännu mer intensivt och spännande än det redan varit?

Fredagen den 8/7 2019 – I badhuset med E. Honda

Det tar ungefär trettio sekunder att inse att E. Honda inte är någon karaktär för mig. För det första är han en laddkaraktär och för det andra har han command grabs, två saker jag inte gillar att spela med. Visserligen är jag en defensiv spelare som gärna blockar, men det känns som jag har bättre saker för mig när jag fighingspelar än att ladda upp attacker hela tiden. Eller utföra krångliga kast.

Men jag ger honom ändå en ärlig chans. Som med de tidigare karaktärerna spelar jag hans Character Story och spelar Survival med honom. Hondas Character Story är en höjdpunkt. Storyn liknar inget annat i spelet när den store sumobrottare utmanar alla på strid som inte följer etiketten i hans badhus, varpå han talar dem till rätta efteråt. Ibland smäller det till ordentligt i huvudet på Capcoms manusförfattare. Tecknaren tycker uppenbarligen också att det är kul att teckna spelets män och kvinnor inlindande i badhanddukar.

E. Honda inte var något för mig, så spenderar jag resten av dagen med att åter spela som Lucia och Poison. Den piskande damen är definitivt en karaktär jag kommer att återvända till, inte minst när jag känner att piska datorn ordentligt i Survival, men den nudelälskande poliskvinnan känns efter dessa tre dagar som om en blivande favoritkaraktär. Lucia har helt enkelt alla de attacker som jag är ute efter i en fightingkaraktär. Lägg till ett par enkla combos, som till och jag kan utföra, och vi har en segrare.

Så slutomdömet för de tre nya karaktärerna blir alltså en bra karaktär i Poison, en drömkaraktär i Luica och en sumobrottare som säkert andra kommer ha mycket roligare med än jag hade. Jag återvänder dock gärna till E. Hondas badhus, för där var det riktigt skoj första gången.

Veckans köp:

Då har jag äntligen fått min Sakura figur! Som jag nämnde i ett avsnitt av Martins Spelvecka i våras så var jag i färd med att beställa Sakura i våras, när jag istället fick syn på Ibuki till ett mycket förmånlig pris och blev tvungen att slå till och köpa henne istället. Men nu har jag äntligen Sakura i min samling också.

Här är hela min samling av Street Fighter-kämpar från Kotobukiya. Nu väntar vi bara på att Kotobukiya ska släppa en Lucia figur också!

Nästa vecka:

Nästa vecka blir det till sist 3D-premiär i den här bloggserien i form av Tekken 7. Det är faktiskt första gången någonsin jag spelar ett Tekken-spel, så det kommer att bli spännande på flera sätt. Vi ses då!

En fightingnovis dagbok – Är det dags att lägga ner nu?

Välkommen till den åttonde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sista delen innan serien tar semester blir det fotboll, det blir mer stryk online, och när jag tror att det är dags att lägga ner det här med TV-spel så får allt det perfekta slutet.

Dag 25 (Torsdag) – Vilodag och FIFA 18

Idag spelade jag ett FIFA-spel för första gången, i form av FIFA 18. Först spelade jag förstås som de svenska tjejerna, och åkte på en pinsam förlust mot Italien. Sedan spelade jag sex onlinematcher, i läget där man enbart spelar som en spelare på planen. Jag lyckades faktiskt sätta fart på ett par anfall som resulterade i mål, men mest klantade jag mig i defensiven.

Jag är väldigt sugen att skaffa FIFA 20 och NHL 20 i höst. Att ansluta till ett onlinelag och spela på sin plats i laget är otroligt lockande. Jag har aldrig satsat seriöst på ett sportspel online, och det skulle vara kul att testa det. Och att det överraskande nog var det enklare att hitta onlinematcher i FIFA 18 än i Super Smash Bros Ultimate är förstås lovande för kommande sportspelande…

Dag 26 (Fredag) – Svettas med Cammy och Menat i rankat

Jag inleder dagen med att ta två achievements i Street Fighter V genom att spela igenom tre Character Stories tillhörande de tre sista av de ursprungliga sexton kämparna. (Ja, underligt nog får man två achievements för det.) Lite senare på dagen får jag också en tredje achievement genom att använda funktionen att träna medan man väntar på en onlinefight för trettionde gången. Jag har tagit de flesta av de enkla achievementsen nu. Det är ett par enkla kvar som jag siktar på, men de flesta av de återstående är riktigt svåra, som att stiga högt på onlinerankingen.

Sedan blir det träning med Menat. Jag kämpar och kämpar, och nöter och nöter för att få allting att sitta, men i ärlighetens namn verkar det inte som jag blir mycket bättre. Men jag ger inte upp och jag misströstar bara lite grann. För idag är det dags att testa rankat!

Jag går tillbaka till det jag är mest bekväm med och väljer Cammy. Jag upplever att matcherna i rankat inte är riktigt lika svåra som i causual. Eller att de där riktigt överlägsna motståndarna som ibland dyker upp i causual inte dyker upp i rankat. Dagen bjöd på massor av förluster, men det som jag minns bäst – det enda jag minns egentligen i efterhand – är jag vinner två rankade matcher i rad mot en Ryu-spelare. Ryu-spelare brukar mena total nybörjare, men den här spelaren är faktiskt ganska bra. Båda matcherna går till tre ronder och båda sistaronderna går ända ner till målsnöret, när bara en eller två träffar återstår för mig och hen innan segern. Under den andra matchen är jag så nervös att mina händer skakar. Tanken att vinna två rankade matcher i rad är överväldigade för mig. Det är tur att jag spelar med en arkadsticka i knän, för hade jag haft en handkontroll i händerna hade jag säkerligen tappat den i golvet. Men jag lyckas minna även den andra matchen med en djärv avslutade manöver. Sådana täta segrar är de skönaste av alla förstås.

På kvällen spelar jag också rankat med Menat. Jag ger verkligen allt jag har. Jag håller ingenting tillbaka, men det blir bara förlust efter förlust. Till slut är jag så trött att jag knapp kan koncentrera mig, och jag dryper jag svett. Men jag tänker ”en sista match, bara en sista match”. Till min glädje är den sista matchen mot en Ryu-spelare. Jag vill bara möta Ryu-spelare egentligen. Jag är så trött att jag i efterhand egentligen inte minns någonsin av matchen, mer än att den går till sista ronden och att jag lyckas vinna precis på målsnöret.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Farväl Smash!

Jag brukar alltid, alltid, bjuda min motståndare på en returmatch när jag vinner. Alla har rätten till en chans till revansch tycker jag.  Speciellt om det är en väldigt jämn match. Men den här gången går det inte. Jag är verkligen helt slut. Jag stänger av spelet, sätter på lite Anna Ternheim och försöker slappna av. Jag minns inte när jag varit så slutkörd efter att ha spelat tv-spel förut.

När jag tänker igenom dagens onlinespelande så kommer jag till samma slutsatser som förut. Jag tänker för långsamt. Det tar för lång tid att hitta rätt knapp på arkadstickan i trängda lägen. Man måste alltid hitta rätt knapp. Man måste hitta rätt varenda gång. Annars går det inte att vinna online.

Dag 27 (Lördag) – Vilodag och FIFA 18 igen

Mer FIFA idag. Försöker lära mig att passa med hjälp av en guide på Youtube. Det finns många olika pass i spelet, som är rätt svåra att hålla isär för någon som aldrig spelat ett FIFA-spel förut.

Kanske borde jag döpa om serien till En FIFA-novis dagbok? Jag skulle kunna döpa om den varje månad. Vi skulle kunna köra En Call of Duty-novis dagbok och En Pokémon-novis dagbok i höst.

Dag 28 (Söndag) – Från totalfiasko till Perfect!

Planen den här dagen var att först spela några matcher online med Cammy och sedan några matcher med Menat, men det skulle visa sig att den planen allt annat än höll. Men first things first: jag inleder dagen med att kolla in spelets reprisfunktion. Jag missade ju för några veckor sedan att spela in när jag för första gången vann två onlinematcher i rad, men matcherna finns kvar i spelets reprisavdelning. Jag gjorde en spellista av alla mina segrar de senaste veckorna. Det blev inte en så lång lista.

Sedan blev det Cammy online, och oj, oj, oj, vad illa det gick. Problemet var att jag mest fokuserade på att genomföra den combo som jag tränat på de senaste dagarna. Jag behöver väl inte nämna att det inte fungerade, men jag kan nämna att jag fick storstryk i sex raka matcher och absolut ingenting fungerade. Det är en sådan där upplevelse när man känner att det är dags att sluta med tv-spel överhuvudtaget. Men jag gör vad jag brukar göra när jag hamnar i den känslan: sätter mig ner och skriver på en av mina noveller och glömmer resten av världen för en stund. Sedan är det dags för revansch.

Nu har jag ett tydligt mål: jag skulle spela så bra som möjligt. Jag bryr mig inte om i fall jag vinner eller förlorar: jag vill spela ett par onlinematcher där jag gör mitt allra bästa, spelar på toppen min förmåga. Så jag struntar att gå över till Menat, utan håller mig till Cammy för att få min revansch med henne. Efter att ha fått stryk av dator-Ryu på hög svårighetsgrad i fyra matcher i rad är det dags. Jag får börja med att möta en Urien-spelare och trots att hen är mycket bättre än jag, så gör jag precis det jag har beslutat mig för: jag gör mitt allra bästa. Det blir två förluster, men två mycket täta förluster, och jag kan inte annat än att vara nöjd. Jag har upprättat min heder.

 

Sedan får jag möta en M Bison-spelare som inte är lika bra, men som lyckas göra en massa skada så fort hen tar sig förbi mitt försvar. Det blir två täta, jämna matcher igen och två förluster igen. Är det dagens melodi? Är det så det sista avsnittet innan den här seriens semester ska avslutas? Nej, min sista motståndare blir en Ryu-spelare, och nu blir jag glad. Ryu-spelare betyder ju att det är en nybörjare och att jag faktiskt har en rejäl chans att faktiskt vinna säsongens sista match.

Det blir en väldigt jämn match mellan två glada nybörjare, men jag lyckas roffa åt mig segern på mållinjen, och kan jubla för första gången under den här dagen. Och i returmatchen går det ändå bättre. Jag vinner första ronden och sedan vet jag inte vad som händer, men jag vinner den andra ronden utan att ta någon skada och får en ”Perfect!” Det är första gången jag får en ”Perfect!” online. Jag har aldrig ens varit i närheten av det förut. Visserligen möter jag en hoppfull nybörjare, men att jag ska få en ”Perfect!” i en onlinematch är ungefär lika troligt som att jag skulle vinna ett set av någon motståndare om jag ställer upp i Wimbledon.

Efter en dag full av frustration och misslyckanden var det här en perfekt (pun intended) avslutning på dagen.

I nästa avsnitt:

Nu kommer jag att ta två veckors paus från den här serien, för nu ska jag spela Summer Catchers och så är det dags för den sista Splatfesten i Splatoon 2! Sedan kommer jag att ta ett beslut om vilken form den här serien kommer att få under resten av sommaren. Nu när Smash-spelandet kom av sig fungerar jag på att testa ett lite annat format för serien, så vi får se hur det blir när jag fått en tids distans till projektet. Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Farväl Smash!

Välkommen till den sjunde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sjunde delen tar det roliga slut i Super Smash Bros Ultimate, jag återvänder till Ultra Street Fighter IV och jag går på pumpen online i Street Fighter V igen…

Dag 22 (Måndag): Sista dagen med Smash

Jag är medveten att En Fightingnovis Dagbok är ett galet projekt. Jag är helt enkelt för dålig på fightingspel för att jag någonsin skulle kunna bli bra på dem. Så om någon skulle ge upp så trodde det att det skulle vara jag och inte Super Smash Bros Ultimate. Men nu går det inte längre. Idag var tanken att jag skulle fortsätta att ta mig igenom spelet med alla karaktärer. Jag skulle spela in när jag klarade arkadläget med Dark Samus och sedan filma en timme online. Visst, att spela in när jag röjer rakt genom arkadläget (och klantar mig på bonusbanan) och alldeles utmärkt, men sedan börjar problemen.

Först går det inte att hitta en arena för fyra spelare. Så jag skapar en egen. Men ingen ansluter till den. Jag väntar i femton minuter. Ingenting händer. Jag stänger ner min arena, och söker efter en arena för fyra spelare. Det fanns fortfarande ingen. Jag skapar min arena igen. Väntar i tio minuter. Ingenting händer. Jag stänger min arena och söker efter en annan arena för fyra spelare. Nu finns det verkligen en sådan arena. Jag går med i den. Jag väntar i fem minuter på att den nuvarande matchen skulle ta slut. Till slut får jag spela. Då har det gått ganska precis en halvtimme sedan jag började vänta.

Det här spelet har sålt i fjorton miljoner exemplar. Det är helt omöjligt att det inte skulle finnas fyra personer vid varje givet ögonblick som vill spela online samtidigt. Det måste finns fyra svenskar som klockan tre mitt i natten vill spela Super Smash Bros Ultimate. Man vet att Nintendo är usla på online, men det här är en ny nivå av katastrof. Jag kan inte hålla på att vänta i trettio minuter – eller fyrtio minuter som det var förra veckan – på att hitta en första match varenda dag. Det gör ont, men jag inser att jag måste ge upp mitt projekt att spela in när jag klarar arkadläget och spelar in en timme online med var och en av karaktärerna i spelet. Det går inte helt enkelt. När jag äntligen får spela dagens första orkar jag bara en match, och sedan stänger jag av.

Jag kommer inte att ge upp Super Smash Bros Ultimate, men jag kommer att ge upp mitt seriösa försök att bli bättre på spelet. Vad finns det för anledning att bli bra på ett spel om man aldrig får spela matcher? Vad är det för mening med det? Jag stänger av Switchen och kopplar in min arkadsticka i min gaming laptop och tränar med Menat i Street Fighter V i en timme istället. I det spelet får man i alla fall spela matcher.

Dag 23 (Tisdag): Tillbaka till IV:an och utan hopp med Menat

I söndags misslyckades inspelningen till Youtube på grund av min nervositet. Igår misslyckades inspelningen på grund av att jag inte hittade några onlinematcher. Idag har jag tröttnat på att försöka spela in till Youtube, så jag har bestämt mig för att det är dags för something completely different. Jag återvänder till Ultra Street Fighter IV. Jag har knappt spelat det spelet sedan jag började att spela Street Fighter V. Så, hur har hundra timmar i Street Fighter V påverkat min syn på Ultra Street Fighter IV?

Fyran är fortfarande ett väldigt bra spel. Spelmässigt är fyran och femman väldigt lika varandra. Men det finns tre uppenbara skillnader. Den första är att femman är mer lättspelat rent speltekniskt. Cammy och Sakura är enklare att spela med i femman, med enklare inputs än i fyran. Det andra är att det är en rätt stor skillnad på känslan i spelen. Fyran känns mer jordnära, medan femman känns mer storslagen. Det tredje är att fyran är betydligt mer avskalad rent innehållsmässigt. Det finns helt enkelt mer saker att göra i femman än det finns att göra i fyran.

En sak jag föredrar med fyran är dock att många av banorna känns mer som riktiga platser än vad banorna gör i femman. Banorna i femman känns mer som de kommer direkt från en serietidning. Men det går inte att komma ifrån att fyran kunde vara mycket mer spelarvänligt. Ett tydligt exempel är att man inte får se någon bild när man ska välja vilken dränkt kämpen ska ha innan en strid. Dräkten har inte ens ett namn. Du har bara olika nummer att välja mellan. Precis som jag skulle kunna minnas vilken dräkt som har vilket nummer? Speciellt när det är många månader sedan jag spelade det senast.

Resten av dagens speltid spenderar jag i Street Fighter V med att matchträna med Menat mot datorn. Dataspelarna har ingen chans mot Menat på svårighetsgrad ”5”, så jag höjer till ”6”. Det som dataspelarna framför allt missar är att de måste hoppa in på mig, för att undvika min dominans längs marken, men inte ens på svårighetsgrad ”6” hoppar spelarna särskilt ofta. Jag vill verkligen träna på mina anti-air, för när jag spelade online så var det när motståndarna hoppade in på mig och jag inte ens lyckades tajma mina anti-air attacker som det blev problem. Det hade varit grymt om man kunde ställa in datorspelarnas beteende i större detalj. Så att de hoppade oftare till exempel. Kanske måste jag gå online igen. Då kommer jag definitivt att få möta spelare som hoppar in på mig…

Dag 24 (Onsdag): Mera stryk online med Menat 

Mycket av luften gick ur den här serien när jag blev tvungen att ge upp att spela Super Smash Bros Ultimate online. Jag hade förväntat mig att det skulle kunna bli svårt att finna matcher online i Dragon Ball FighterZ och ARMS, men definitivt inte Super Smash Bros Ultimate. För ett par dagar sedan läste jag på nätet att det kunde vara svårt att hitta matcher i Dragon Ball FighterZ på PC, för de flesta spelarna hade övergett det. Det låter ju inte osannolikt, men inte att det skulle gå att hitta matcher i ett spel som bara är sex månader gammalt och sålt i fjorton miljoner exemplar är sensationellt.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Martin goes lame

Men ”den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp” som Winnerbäck sjöng, och det får också gälla som en refräng för mitt Street Fighter V-spelande. Idag försöker jag visa mig på styva linan online med Menat igen, och det är precis samma historia som förra gången. Jag tänker för långsamt helt enkelt. Det tar för lång tid att uppfatta vad som händer på skärmen och för lång tid att ta ett beslut för att jag ska ha någon chans. Det blir den absurda situationen att det känns som jag spelar riktigt bra, men ändå åker jag på storstryk. Och grejen är ju att jag spelar riktigt bra, bara att jag ligger en halvsekund efter motståndaren hela tiden, och då blir det ingen succé.

Jag borde jag lanserat En Persona 5-novis Dagbok istället. Då hade jag kunnat ta hur lång tid på mig att tänka som jag vill. Jag hade kunnat vandra omkring i skolan eller bland butikerna nere på stan i lugn och ro och bara tagit det lugnt. ”Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp…” Nu kör vi!

I nästa avsnitt:

Nästa avsnitt blir det sista innan serien tar ett två veckors uppehåll för andra uppdrag inom tv-spelandets värld. I det sista avsnittet för den här gången kan jag utlova fotboll, kollapser och massor av Ryu-förluster…

En fightingnovis dagbok – Martin goes lame

Välkommen till den sjätte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sjätte delen går det uselt i Smash, Justin Wong blir min nye läromästare och mina nerver ställer till det för mig när jag till sist går online med Menat…

Dag 18: Synd om Samus

Den här dagen vill jag helst glömma. Det första jag gör på morgonen är att kolla nyheterna. Nej, Sverige förlorade semifinalen i VM mot Nederländerna och får nöja sig med bronsmatch. Inte den muntraste och mumsigaste inledningen på dagen direkt. Jag vet inte om det är för att jag är på dåligt humör efter denna trista nyhet, men dagens Samus-spelande går verkligen inte bra. Alls.

Jag inleder dagens spelande med en timme Super Metroid, för att komma i den rätta Samus-känslan. Tyvärr kommer jag till ett nytt ställe med en massa kvicksand, som jag förgäves försöker hoppa omkring i. Det går lite bättre att hoppa med Samus när jag övergår till Super Smash Bros Ultimate. Men i övrigt är det inte mycket som fungerar. Jag vet att jag är dålig på fightingspel, men idag är jag sämre än vanligt. Allt går för snabbt, jag gör dåliga val och jag halkar omkring som om jag var med i en tvålkoppssimulator.

Jag spelar inte ens dåligt på det där sättet som får dig att känna att ”det här kan jag lära mig något av efteråt”, utan jag spelar bara dåligt på det sättet som får dig att känna att ”det här glömmer vi på en gång”. Det enda minnesvärda som händer den här dagen är att det är första gången jag spelar lagspel – två mot två – i Super Smash Bros Ultimate. Vilket gör mitt klantade ännu värre när jag ställer till det för mitt lag gång på gång.

Dessutom får jag ännu en gång får spela mot – och med – Samus-spelaren från den förra delen. Jag kollar tillbaka på mina inspelningar, och inser att jag spelat mot denna Hector varenda gång jag spelat in, utom en gång. Så liten är alltså Smash-världen online. När får jag spela mot de andra fjorton miljonerna spelarna?

För helhetens skull så har jag ändå laddat upp dagens video till Youtube, men se den inte. Strunta i den. Glöm den. Begrav den. Förneka den. Jag lovar att nästa gång, när jag ska spela som Dark Samus, då kommer det att gå mycket bättre!

Dag 19: Justin Wong visar Menat-vägen

Jag är fortfarande trött efter gårdagens misslyckanden. Ibland är det väldigt ansträngande att vara dålig på TV-spel. Jag har inget emot att förlora matcher, men det känns trist att spendera hundra timmar på ett spel utan att bli bättre på det. Att lägga ner så mycket tid, men inte se något resultat.

Den här dagen börjar inte heller så lyckat. Jag springer omkring i en timme i Super Metroid, utan att veta vart jag ska ta vägen. När jag äntligen hittar den hemliga vägen är det dags att lägga ner, och gå till bussen. Men i dagens fightingspelande är det inte Samus som gäller, utan Menat. Jag bestämmer mig för att börja dagens session med att studera lite Menat-gameplay på Youtube. Och vad passar bättre än att vända sig till den mest kände Menat-spelaren: Justin Wong? Det visar sig att han har en egen kanal på Youtube, och den har en riktigt skön lo-fi känsla.

Så jag sitter och kollar på hans videos och försöker göra samma sak med Menat i Street Fighter V, som han gör när han spelar. Det som är positivt är att jag förstår varför han gör de saker han gör. Att sedan kopiera det han gör och göra likadant är förstås något helt annat. Det är naturligtvis väldigt mycket som skiljer mig från ett fightingproffs, men jag skulle vilja säga att den största skillnaden är att proffset lyckas göra allting så mycket snabbare. Det finns verkligen inga pauser mellan en händelse och nästa händelse, medan mitt spel är fullt av pauser.

Det är pauser när jag tänker vad jag ska göra härnäst. Det är pauser när jag kollar in vad motståndaren gör. Det är pauser när jag är osäker vad jag ska göra härnäst. Det är pauser när jag försöker hitta rätt knapp på arkadstickan. Det är positivt att jag allt mer börjar förstå hur fightingmatcher fungerar och hur proffsen tänker, men det är ett stort arbete som väntar i att försöka eliminera, eller åtminstone korta ner, alla pauser i mitt spel.

Här är ett exempel på en lärorik video från Justins kanal, där han spelar med flera av sina favoritkaraktärer. Det är riktigt intressant och inspirerande att höra honom kommentera sina egna matcher:

Men det är inte bara Street Fighter på Wongs kanal, långt ifrån. Förutom att han rankar skräpmat, så får vi också den här trevliga nybörjarguiden till Super Smash Brothers Ultimate. Väl värd en titt!

Så nej, det blir inte så mycket spelande idag; jag sitter mest och kollar på videos på Justin Wongs kanal. Någon dag ska man ta det lite lugnt också.

Dag 20: Första segern på vilodagen

Idag är det egentligen vilodag, men med tanke på att jag var så slö igår och mest satt och kollade på Youtube, så beslutar jag mig för att köra hårt idag istället. Från början tänkte jag träna mera med Menat, men det blev istället Samus och Dark Samus i Super Smash Bros Ultimate istället.

På morgonen hittade jag en Samus-guide som var riktigt trevlig:

Igår kväll fick jag också mitt första råd under den här serien. Att jag är alldeles för offensiv i Super Smash Bros Ultimate, och att jag borde hålla mig undan motståndarna istället, och frustrera dem, så att de lämnar öppningar som jag kan utnyttja och straffa. Med dessa tankar i mitt huvud ger jag mig in i dagens Samus-spelande.

Efter en timme i träningsläget, där jag gnuggar alla Samus attacker, och framföra allt lär mig skillnaden i hur man skjuter iväg de båda olika missilerna, så är jag redo för online. Det finns ingen Arena som intresserar mig, så jag skapar en egen. Och det tar bara ett par sekunder och den första gästen är på plats. Efter den inledande en-mot-en-matchen är vi fyra spelare, och det roliga börjar.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Jag testar att spela så fegt och försiktigt jag bara kan. Jag håller mig mest undan, och skjuter missiler från långt håll på mina motståndare. Det går riktigt bra och snart är jag en av de två sista kvar. Men hur ska jag göra nu när vi bara är två kvar? Jag har ju min motståndarens fulla uppmärksamhet? Jag fortsätter på det fega spåret och undviker min motståndare tills tiden går ut, och det blir Sudden Death. Nu har jag faktiskt kollat ut vilken attack som är den bästa att använda under denna avslutande del när vad som helst dödar, så jag fintar min motståndare, attackerar och min första seger i en fyramannamatch är ett faktum!

Sedan fortsätter det att gå bra, förutom att jag trillar av banan på egen hand ett par gånger för mycket i matcherna som följer. Det är verkligen något jag får jobba med. I övrigt dör jag ett par gånger på motståndarnas superattacker, när de spelar med karaktärer som jag aldrig mött förut. Ska jag hoppa eller gömma mig bakom en motståndare eller vad ska jag göra när superattacken är på väg? Det är inte så lätt att veta när en superattack kommer emot dig för första gången. Jag fattar tycke för Robin, som en av motståndarna spelar som. Det verkar vara en kul karaktär, som jag tänker testa framöver.

Jag avslutar dagens spelande med att vinna en tremannamatch, och jag kan äntligen lämna en onlinesession i Super Smash Bros Ultimate med positiva känslor. Dessutom så besegrar Sverige England i VM på kvällen och tar brons, så nu känns allt bra!

Justin Wong visar vägen mot lame:

Efter fotbollen fortsätter jag att titta på Justin Wong-videos. Nu när jag ska fegspela är det bäst att lyssna på mästaren inom genren. Här en mycket intressant och ingående genomgång i konsten att vara ”lame”, det vill säga att spela så defensivt och försiktigt som möjligt:

Här är en annan givande video där han rankar alla karaktärerna i Street Fighter V utifrån hur lame de är:

Tydligen går det alldeles utmärkt att spela defensivt med Cammy, medan Sakura är en betydligt svagare karaktär i defensiven. Så jag kanske ska fortsätta med Cammy och droppa Sakura då? Jag gillar också hans beskrivning av Birdies styrkor, så jag beslutar att testa Birdie en stund imorgon. Nu ska jag titta på de svenska målen igen!

Dag 21: Testar Birdie och går online med Menat

Mitt spelande i Street Fighter V har varit väldigt målinriktat och fokuserat under den här serien, så jag inleder dagens spelande med att göra lite vad som helst i spelet. Jag testar Birdie för första gången, spelar ett par Character Stories, spelar igenom Survival på ”Normal” med Menat utan att använda några bonusar, kollar på ett par instruktionsvideor, och spelar igenom Survival på ”Easy” med Birdie.

Spontant så gillar jag Birdie. Han hade ett roligt kast med kedjorna som dataspelarna inte alls var med på. Jag spelar som bekant nästan enbart med kvinnliga karaktärer, så det känns skoj att för en gång skull spela med en riktigt fläskig kille. Men problemet med att spela som kille är bristen på intressanta kläder. Medan en karaktär som Chun-Li har femton eller tjugo klädesplagg att skaffa och välja på så har killarna i spelet kanske två eller tre. Man vill ju verkligen klä upp sin karaktär med olika kläder, så att välja mellan två eller tre uppsättningar av kläder som alla är ganska trista är ingen höjdare.

Men dagens main event är dock att gå online med Menat för första gången. Det har gått jättebra med henne mot datorn, men mänskliga spelare spelar som bekant på ett helt annat sätt. Men jag har studerat Justin Wongs Menat-videos och jag har en plan.

Det börjar dock allt annat än bra. Jag är helt enkelt för nervös. Att båda spela med Menat för första gången online och dessutom spela in till Youtube blir för mycket på samma gång. Jag får stänga av inspelningen och koncentrera mig på matcherna. Då går lite bättre. Men det är en sådan där dag där jag tycker att jag spelar bra, men verkligen ingenting fungerar.

Framför allt går allting för snabbt. Jag inser vad jag ska göra, men jag hinner inte göra det innan ögonblicket är över. Mina anti-air attacker kommer några hundradelar för sent. Jag blockar stående någon hundradel för sent. Jag aktiverar V-triggern någon hundradel för sent. Och så vidare.

Det är i ögonblick som det här som jag börjar att tvivla på det jag håller på med. Är det verkligen värt att lägga ner en hel sommar på det här? Finns det verkligen en chans att jag kommer att bli bättre, eller är det bara bortkastad tid alltihopa? Finns det någon annan spelare som gett sig ut på ett liknande projekt? Jag har nu spenderat 113 timmar i Street Fighter V, och jag är fortfarande usel på spelet. Jag tänker mig att de flesta spelare som är usel på ett spel ger upp långt före 113 timmar, och spelar något annat spel, eller byter till en annan hobby.

Det är ingen tvekan om att jag lärt mig mycket om fightingspel sedan jag började den här serien. Jag förstår mycket bättre vad som händer i matcherna. Dessutom har jag en tydligare matchplan och jag vet vad jag ska göra i de olika situationer som uppstår under en match. Men det stora problemet är alltså att jag tänker för långsamt. Att jag reagerar för långsamt. Att jag inte trycker på knapparna nog snabbt.

Kan jag lära mig att tänka snabbare? Kan jag träna upp min reaktionsförmåga så att den blir bättre? Eller är det helt kört? Det jag kan göra, och det jag har försökt göra med Menat, är att begränsa antalet val i varje given situation. Att begränsa antalet möjligheter i varje tänkbar situation som uppkommer, för att på så sätt snabba på beslutsprocessen. Dessutom kan jag nöta dessa val i träningsläget tills de äntligen sitter i muskelminnet. Men hur långt räcker det, när jag tänker så långsamt?

Slutresultatet för dagen blir tre vinster och elva förluster. Det är inte så illa för att vara första gången. Kan vara värt att nämna att den första spelaren jag besegrade inte ville ha något returmatch, så där hade jag haft stora chanser att ta en vinst till. Nu är nästa mål alltså att tänka lite snabbare. Ska jag hårdträna shoot’em up-spel för att träna upp min reaktionsförmåga?

I nästa avsnitt:

I nästa avsnitt blir det ett oväntat avsked, en oväntad comeback och så gör vi ett nytt försök med Menat online… Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Samus mot Samus

Välkommen till den femte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den femte delen hårdtestar vi de nya kontrollinställningarna, ser om Samus kan besegra sin mörka sida och försöker överleva som Menat.

Dag 15 – Link joins the battle!

”Var är jag?” och ”Vad var det som hände?” är med god marginal de två vanligaste meningarna under dagens inspelning av Super Smash Bros Ultimate. Min plan var egentligen att jag skulle spela in imorgon, det vill säga under tisdagen, men mannen från bostadsbolaget ringde och berättade att han skulle komma över under morgondagen och kolla på vattenskadan, men han visste inte när på dagen han skulle komma. Så jag fick i all hast lägga om schemat och spela in idag under måndagen istället.

Då jag varken är beredd på att spela in eller hade tränat särskilt mycket med Link så blir det lite bökigt att spela, men som tur var är Link väldigt vänlig för en nybörjare. Hans bumerang är enkel att använda och hans snurrattack är lätt att förstå sig på. Tyvärr måste man först hoppa och sedan använda attacken om man vill använda den i luften, till skillnad från många andra kämpar som automatiskt hoppar upp i luften när man använder deras upp-specialattack. Hans bomber var inte heller så lätta att använda då de först måste kastas och sedan detoneras, precis som i Breath of the Wild.

Jag börjar dock allt mer förstå hur Super Smash Bros Ultimate ska spelas. Det är ett speciellt flöde mellan att röra sig och att attackera, som det gäller att finna rytmen i. Min tajming har inte varit den bästa, och förmodligen så använder jag fel attacker vid fel tillfällen. Så det finns mycket att förbättra och jobba på. Men känns som jag är på rätt väg. Jag har väldigt svårt att få till något kast dock. Varenda gång jag försöker mig på ett kast så blev jag sparkad av banan, så där har vi vapen som helt saknas i min arsenal. Men hur lär man sig att kasta på bästa sätt?

Mina nya kontrollinställningar:

Som jag nämnde redan i den förra delen så har jag ändrat mina kontrollinställningar och måndagen blev den första dagen som jag spelade med dem. Så här ser min kontroller ut just nu:

Jag har alltså flyttat bort hoppknapparna från de fyra huvudknapparna och de har jag istället på de båda vänstra axelknapparna. På de fyra huvudknapparna har jag numera bara attacker. Anledningen är att jag ofta tryckte fel på attack och hopp, så jag hoppade när jag ville attackera och attackerade när jag vill hoppa. Dessutom blir det enklare att göra short-hop attacker med det här upplägget.

Jag följde också rådet att byta ut smash-attackerna mot tilt-attacker på den högra spaken, då jag använder tilt-attackerna oftare och dessutom är de krångliga att få till i default-uppställningen. I början var det förstås ovant med alla nya knappar, men jag tycker redan att det redan har gett resultat. Problemet att jag hoppar när jag ska attackera och attackerar när jag ska hoppa är i alla fall avstyrt.

Dag 16 – Samus mot Dark Samus

Ingen inspelning idag alltså. I väntan på att de ska komma och titta på vattenskadan, så spelar jag med Samus. Precis som Link är hon härligt nybörjarvänlig. Hennes neråt-specialattack är förstås att rulla ihop sig och lägga bomber. Och hennes uppåt-specialattack är att snurrattackera rakt upp i luften. Hennes sido-specialattack är att skjuta missiler. Hennes stillastående specialattack är att ladda upp sin stråle och sedan skjuta iväg ett superskott, vilket är väldigt kul om de andra spelarna är upptagna med varandra och man kan grilla någon av dem ordentligt.

Det är ingen hemlighet att jag är mycket bättre i fyramannamatcher än en-mot-en. När jag går online idag hamnar jag tillsammans med en annan spelare som också spelar som Samus. Det blir rejält förvirrande när vi båda ser exakt likadana ut, och min vana trogen har jag svårt att hänga med i vem som är jag och vem som är fienden. Så inför nästa match så byter jag istället till Dark Samus, så att vi ska se skillnad från varandra. Dark Samus skiljer sig på några små punkter från Samus, men i stort sätt är det samma karaktär med samma attacker.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Samus-spelaren sparkar dock stjärten på mig ordentligt, och jag har inte en chans. Men när vi blir fyra spelare i arenan går det betydligt bättre för mig. Jag blir tvåa flera gånger i rad. Men varenda gång får jag möta Samus-spelaren i finalen och då går det inte alls något bra för mig. Min styrka i det här spelet är tveklöst att gömma sig i allt kaoset när vi är fyra spelare, få in en träff, dra iväg i säkerhet, gömma mig i kaoset, få in en träff, sticka min väg, och så vidare.

När jag spelar en-mot-en har jag ingenstans att gömma mig och varje gång det bara blir jag och Samus-spelaren kvar så blir jag mest bara jonglerad i luften, som om min motståndare lekte med en volleyboll. Det är sällan jag ens träffar marken innan allt är över. Jag försöker att dasha i luften och att rulla ihop mig till en boll och att snurrattackera iväg mig, men Samus-spelaren är med på allt jag försöker mig på. Nåväl, jag kan ju alltid trösta mig med att Samus vann varenda online-match den här dagen i alla fall…

Dagens upptäckt:

Dagens stora upptäckt var tveklöst att det fanns en butik i Super Smash Bros Ultimate. Ja, eh, jo… Jag har faktiskt inte upptäckt det förut. Eller jag har sett ett det funnits en ”Store” i huvudmenyn, men jag har alltid trott att det är där man köper DLC-karaktärerna. Jag trodde bara det var i de fem butikerna i kampanjen där man kunde köpa saker in-game, men så var det inte alls. I de fem butikerna i kampanjen köper man saker med saker med Spirit Points, men i butiken ute i menyerna så köper saker med guldmynt. Under de fyrtio timmar jag spenderat med spelet visade sig att jag hade samlat ihop femtiofemtusen guldmynt och då de flesta sakerna i butiken kostade kring trehundra till femhundra guldmynt så hade jag en hel del shopping jag kunde göra.

De bästa fynden var att jag äntligen kunde köpa de föremål som man behöver för att bemästra Spirit Board, läget där man kan vinna nya spirits. Jag har alltid undrat hur man får nya hjälpföremål dit, och nu har jag äntligen fått förklaringen. Vad mer innehåller spelet för ”hemligheter” som jag inte känner till?

Dagens Spirit:

Idag lyckades jag äntligen låsa upp Sakura som Spirit i Super Smash Bros Ultimate. Hon hade rätt hyfsade stats som sig bör.

Massor av pengar i Dragon Ball FighterZ

Om jag blev överrumplad av alla guldmynt jag hade att shoppa för i Super Smash Brothers Ulimate var det ingen mot vad som hände i Dragon Ball FighterZ. När jag surfar runt på Steam-rean får jag av en händelse se att det varit någon slags matchmaking-strul under det senaste online-eventet i Dragon Ball FighterZ, och alla spelare som loggar in i spelet före den 24:e juli ska få 60 000 silvermynt som kompensation. Med tanke på att jag bara har 1800 silvermynt i spelet för närvarande, så lät det som ljuv musik.

En Hoipoi-kapsel (spelets interna loot-lådor) kostar nämligen 1000 silvermynt, och jag har desperat försökt få tag i mera silvermynt, för att kunna låsa upp en C18-avatar till spelets lobby. Men varje gång jag samlat ihop till 1000 silvermynt så har jag alltid dragit något annat i spelets lotteri. Men 60 000 silvermynt betyder 60 chanser att dra en C18-avatar, så det måste väl ändå lyckas?!

När jag för första gången ansluter till spelet onlinelobby (Jag har bara spelat online i spelet under betan i januari förra året), så kommer den stora överraskningen: plötsligt har jag 300 000 silvermynt på kontot! Var alla andra silvermynten kommer ifrån har jag ingen aning om, men jag tar gärna emot dem!

Jag köper raskt tio kapslar på ett bräde, men ingen C18-avatar. Tiotusen silvermynt till – nej. Ytterligare tio kapslar. Ja, nu var hon där! Visserligen fick jag en lite underlig färg på hennes kläder, men nu har jag äntligen min C18-avatar som jag kan springa runt i spelets lobby med!

Det kommer att bli Dragon Ball FighterZ på riktigt senare i sommar, men jag är glad att till dess så har jag min äntligen C18-avatar och dessutom har jag 270 000 silvermynt att shoppa för!

Dags för NCR 2019

Nu har jag tittat klart på Final Round 2019. Det var verkligen kul att se en proffsturning igen. Speciellt som jag förstod mer än tidigare av vad som faktiskt händer under matcherna. Flera av mina favoritspelare var också med, vilket var kul. Jag hejar egentligen på alla som spelar med kvinnliga karaktärer, men jag har ett par andra favoritspelare också. Skön personlighet  plus kvinnlig karaktär är förstås det bästa, som hos Punk.

Efter Final Round går jag vidare till årets andra tävling i Capcom Pro Tour: NCR 2019. Vi är fortfarande i slutet av mars, så det är en bit kvar till nutid. Vi får se om jag hinner se alla Capcom Pro Tour-turneringar innan det är dags för EVO – det inofficiella VM:et i fightingspel – i början av augusti. Jag tror inte det, men det är värt ett försök. I vanliga fall tittar jag bara på Street Fighter, men under EVO ska jag försöka se Dragon Ball FighterZ, Super Smash Bros Ultimate, Tekken 7, med flera, också.

Dag 17 – Menat är en överlevare

En gång hade jag ett jobb där det hörde till mina arbetsuppgifter att vara med på ett jobbmöte varje vecka, trots att det var sällan något som vi diskuterade som hade med mina uppgifter att göra. Så jag kunde sitta och jäsa och ta det lugnt i två timmar varje tisdag. Så är det inte min situation nu för tiden.

Idag är jag riktigt trött efter dagens jobbmöte när jag kommer hem, och det blir inte så mycket Street Fighter som jag hade velat. Men jag ger mig på att göra det jag planerade att jag skulle göra förra gången: klara Survival-läget på ”Normal” med Menat. Det gäller att vinna en rond mot trettio motståndare i rad, utan att förlora en enda rond, för då är det över. Visserligen är inte motståndet något att prata om, men risken att man ställer till det i någon av ronderna är förstås stor.

Inledningen är helt galen för jag får möta de fem motståndare jag brukar ha svårast med – G, Necalli, Ken, Akuma och Zangief – på rad i de fem första matcherna. (Bara M. Bison saknas.) Men egentligen är detta bara positivt, då de första matcherna i serien förstås är de enklaste. Av de trettio matcherna är det bara mot Laura jag får problem. Där får jag dock massor av problem, och jag är bara en enda liten träff från att förlora, när jag lyckas ordna segern i matchen med en djärv motattack. I alla andra matcher är jag dock överlägsen. Ingen av datamotståndarna har något svar på Menats hårda slag, som knockar dem en efter en.

Efter att mitt trötta jag blivit lite på dåligt humör av att Steams ”prestationer” är så diskreta – varför kommer det inte något riktigt pling? – så ger jag mig på att spela några matcher mot datorn på svårighetsgrad ”5”. Nu ger datorn min Menat faktiskt lite motstånd, och framför allt Chun-Li vinner tre matcher i rad mot mig. De verkar som om jag är för defensiv, för när jag tappar humöret och spammar attacker mot henne i den fjärde matchen, så har Chun-Li ingen chans och jag vinner i två snabba ronder. Kanske borde jag attackera mer än jag gör? Men det är verkligen dags att lära sig lite combos, så att jag kan länka de snabbare attackerna in i de kraftfullare attackerna. Det skulle göra underverk för min offensiv.

Tittar på dag 14-videon

Idag klipper jag den roliga videon från dag 14 och tittar igenom den. Jag är glad över att mina matcher allt mer börjar att likna riktiga matcher, även om det är uppenbart hur klumpig och långsam jag är. En höjdpunkt är hur distraherad jag blir under Menat-matcherna, när jag mest bara kollar vad motståndaren gör och knappt bryr mig om att spela själv. Det kommer nog aldrig att hända igen.

Lika kul är det att se den näst sista matchen, när jag för första gången spelar riktigt bra. Visserligen är min motståndare en stor nybörjare som har noll koll, men jag gör ju det jag ska göra i den situationen. Mer plågsam är dock den sista matchen. Det märks hur nervös jag är inför min chans att vinna två matcher i rad och jag spelar verkligen helt bedrövligt. Jag vill verkligen ha en vinst till, för att gottgöra för att jag misslyckades med att spela in när jag vann två matcher i rad förra gången, och precis allt jag gör är krampaktigt och klingar falskt. Men jag lyckas fumla mig till en vinst trots allt. Vad är det som utmärker en segrare? Jo, det är att man hittar ett sätt att vinna även när man spelar riktigt dåligt.

I nästa avsnitt:

I nästa avsnitt kommer det att bli mera Samus och mera Menat. Dessutom får jag ett par goda råd som kommer att förändra allt…

En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Välkommen till den fjärde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den fjärde delen blir det apor, spåkunniga flickor och ett fatalt misslyckande som vänds till en seger!

Dag 11 – Donkey Kong joins the battle!

Att det ska vara så svårt att finna en match online i Super Smash Bros Ultimate! Man skulle inte kunna tro att det här spelet har sålt i fjorton miljoner exemplar när man går online, för jag får vänta i fyrtio minuter innan spelet hittar en arena för fyra spelare. Eller den hittar en arena efter tjugo minuter, men då blir jag disconnectad mitt i första matchen, och får vänta i ytterligare tjugo minuter.

Min enkla plan att ta en karaktär per dag och först spela igenom arkadläget och sedan spela ett antal matcher online med denna fighter visar sig vara mycket, mycket mer komplicerat än jag hade förväntat mig. Jag har inte så mycket fritid att jag kan vänta i fyrtio minuter varje kväll för att få spela en första match. Är det spelets fel, eller mitt internet, eller jag har råkat ställa in spelet på något felaktigt sätt som gör att det inte hittar matcher? I menyn väljer jag ”any” på precis varenda val man kan göra, men spelet hittar ändå ingen arena. Ett sådant här stort problem jag aldrig upplevt med Mario Kart 8 Deluxe och Splatoon 2. Disconnects i massor har de båda spelen bjudit på förstås, men inte att det tar så här lång tid att hitta en match.

Donkey Kong visar sig vara en roligare fighter att spela med än Mario. Jag hinner ändå inte få iväg några distansattacker innan fienden har kastat sig lätt inpå mig, så att Donkey bara har närstridsattacker är inget problem för mig. Att jag äntligen får klara arkadläget utan att dö en enda gång är väldigt skönt! När jag sedan går online går det inte lika bra. Framför allt min tajming är allt annat än bra, och min avståndsbedömning är inte heller den bästa – jag slår fler hål i luften än i mina motståndare – men det går inte uselt heller. Hur jag skötte mig som apa online kan du se här:

En fighter vs massor av fighters

Jag funderar åter på om jag ska hålla mig till en fighter i ett spel eller spela med ett flertal karaktärer i flera spel? Om jag lägger ner all tid på en, eller kanske två, karaktärer skulle jag kunna lära mig dem mer ingående. Men samtidigt får jag inte glömma att jag måste ha roligt, för annars kommer jag snart att ge upp det här projektet. Och ett sätt att har roligt är att skapa variation. Det vill säga byta spel och karaktär ofta. Så jag kommer att fortsätta att byta. Det finns ett par stora nackdelar med att ständigt byta fram och tillbaka, men fördelarna överväger helt klart.

Varför vill jag bli bra på fightingspel, del 2

Jag fortsätter att fundera på varför vill jag bli bättre på fightingspel. Det jag tror jag främst är ute efter är känslan av hur det är att vara bra på att spela fightingspel. Det är som att lära sig spela ett musikinstrument. När man börjar att lära sig spela ett instrument vet man inte hur det känns att fullständigt kunna hantera instrumentet, men man vet att det kommer att kännas helt annorlunda. Det kommer vara bli någon form av känsla av frihet att kunna hantera det till fulländning.

Jag spenderade många timmar under många år till att lära mig sjunga. Med tanke på att jag inte alls kunde sjunga från början så visste jag inte om jag ens kunde lära mig att göra det. Men det visade det sig att jag kunde. Nu minns jag inte längre hur det var att inte kunna sjunga. Nu känns det självklart att jag kan sjunga. Kommer jag en dag att inte kunna minnas hur det var att inte kunna spela fightingspel? Då har jag alltid den här bloggen kvar som kan påminna mig.

Dag 12 – Är Menat min drömfighter?

Jag blev förvånad när jag fick veta att Kirby och Ryu är två av de allra sämsta kämparna i Super Smash Bros Ultimate. De två är ju de två bästa att spöa upp datormotståndare med. Idag undrar jag hur bra Menat egentligen är i Street Fighter V? För hon är tveklöst den bästa karaktären jag spelat med när det gäller att besegra datorspelare.

Idag kör jag arkadläget igen med Menat, och jag lyckas få min första dubbel-Perfect, när jag besegrade Zangief i två fläckfria ronder. Det var först när jag kommer till slutbossen i form av M Bison som jag, som vanligt, stöter på problem. Den första matchen förlorar jag därför att jag – just det – trycker på fel knapp i ett avgörande läge. Andra matchen sköter jag mig ännu bättre, men han får mig den här gången också. Men i det tredje försöket gör jag det jag brukar göra i tredje försöket, det vill säga att besegra honom. Det är en otroligt svettig match, där det är jämt in i slutet, men jag går segrade ur den genom en djärv attack som avslutning. Och så blev Menat den tredje karaktären som jag klarat arkadläget med, efter Cammy och Sakura. Nej, jag har inte spelat arkadläget särskilt många gånger ännu i det här spelet.

Menat är den första karaktären i Street Fighter V där jag känner att jag förstår hur alla hennes attacker ska användas, när de ska användas och varför. Med Cammy och Sakura finns det en stor osäkerhet över såväl deras vanliga attacker som deras specialattacker. Jag saknar en vettig och komplett matchplan för hur de båda ska spelas. Jag saknar en grundläggande taktik som ringar in alla deras attacker, så att det blir begripligt när och hur jag ska använda var och en av deras attacker.

Men med Menat känns det som om jag har en plan. Det känns som jag förstår vilken funktion hennes attacker har i min plan för hur jag ska spela henne. Dessutom passar alla hennes defensiva möjligheter mig bättre än det offensiva spelet med Sakura och Cammy. Samtidigt som det inte verkar som om Menat saknar starka offensiva möjligheter. Det ska bli spännande, mycket spännande, att ta henne online nästa vecka. Vilka blottor i min plan kommer de riktiga spelarna att hitta som inte datorspelarna hittar? Det kommer vi att få se.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Vem kan stoppa Mario?

Som avslutning klarar jag också Survival-läget på ”easy” med Menat. Jag har fortfarande inte klarat det på ”normal” med någon karaktär ännu. Måste testa det på ”normal” med Menat nästa gång.

Nya banor till Street Fighter V

Köpte paketet med extra banor idag. Det var på rea på Steam, och jag kände att det kunde vara kul att ha ett par extra banor att träna på. Egentligen avskyr jag allt vad mikrotransaktioner heter, men jag har beslutat mig att jag kan spela ett spel med mikrotransaktioner. Och jag har bestämt att Street Fighter V är det spelet. Och det är faktiskt lättare att orka träna om man kan byta bana och byta kläder på kämparna vid varje träningstillfälle. Det finns moddar att ladda ner, men det är rätt pilligt att hålla på med sånt. Det pratas mycket om sexism och sexualisering i fightingspel, och det är väl sällan som kritiken inte är befogad, men rent praktiskt sätt är det lättare att spendera tre timmar i träningsläget om man har något trevligt att titta på. Men sedan kan det vara en bra idé att välja något mindre sexiga kläder när det är dags att spela match, så man inte blir distraherad av ovidkommande saker…

Mer Final Round 2019

Kanske jag har inte blivit en bättre fightingspelare av all research jag gjort de senaste veckorna, men en bieffekt är att jag plötsligt förstår jag mycket mera av det som händer när jag tittar på professionella Street Fighter V-matcher. Flödet i matcherna och logiken i det som händer när de båda spelarna försöker att straffa varandra för sina misstag har plötsligt blivit mycket klarare, och jag hänger med i matcherna på ett helt nytt sätt. Jag undrar om de här insikterna kommer att leda till att jag faktiskt blir bättre på att spela fightingspel också till sist?

Dag 13 – Vilodag plus kontrollinställningar

Idag är det vilodag, men jag läste en intressant artikel om hur man bör ändra kontrollinställningarna i Super Smash Bros Ultimate, och jag kände att jag måste in och testa det i spelet. Min sponta reaktion är att det här faktiskt är mycket bättre och att jag bör kunna eliminera en hel del av de misstag jag haft med grundinställningen. Mina stora problem har varit att jag ibland har hoppat när jag ska attackera och attackerat när jag ska hoppat. Samt att short-hop attackerna (hoppa och attackera samtidigt) inte riktigt alltid sitter där de ska. Det ska bli spännande att testa den här nya konfigurationen nästa vecka.

Och så vann Sverige mot Tyskland i fotbolls-VM, så nu är vi både i semifinal och kvalificerat för OS nästa år. Underbart!

Dag 14 – Den roliga incidenten med Ryu

Idag hände det en rolig sak. Jag är van med att klanta till det under matcherna när jag spelar in, men idag lyckades jag klanta till det utanför matcherna också. Dagens upplägg är att ge Cammy och Sakura en sista chans att visa vad de går för online innan jag går över till Menat. Och tro det eller ej, men jag lyckas vinna två matcher i rad med Cammy online! Det är första gången jag lyckas vinna två matcher i rad online i Street Fighter V. Visserligen är min motståndare en ännu större nybörjare än jag, och hens Ryu är inget större hot, men även svagare motståndare måste besegras. Det är inte bara att ställa ut skorna och tro att de ska göra jobbet, jobbet måste man göra själv, och det gör jag. Första matchen lyckas jag till och med avsluta med en V-trigger combo, som ser fantastiskt cool ut. Men lyckan visar sig vara kort. Jag har nämligen glömt bort att sätta på inspelningen igen!

Jag tog nämligen en paus i inspelningen, och gick ut och sprang i tjugo minuter, och när jag kom in igen var jag så andfådd och varm att jag alldeles glömde att jag måste sätta på inspelningen också innan jag spelade nästa match. Så här har jag suttit och jublat rakt ut i intet. Inget att göra åt det, min härliga dubbelseger är borta för alltid, bara att sätta på inspelningen och fortsätta med nästa motståndare. Vad händer då? Jo, jag fick möta en Ryu-spelare igen, och jag vinner även det mötet i två raka matcher!

Att jag plötsligt vinner en massa matcher beror med största säkerhet på Steams sommarrea. Spelet är väldigt billigt just nu, och då kommer det förstås in en rad nya spelare. Det bör vara förklaringen till att alla plötsligt spelar som Ryu också. Men en seger är en seger och två segrar är två segrar. Eller vänta lite, jag vann faktiskt fyra matcher i rad! Herre gud.

Det är förstås häftigare att vinna mot en bättre motståndare än att besegra en frejdig nybörjare och sedan en spelare som hade noll koll på vad hen höll på med, men efter att ha förlorat tjugoåtta onlinematcher i rad i början av den här serien så tar jag varje seger jag kan få, tack så mycket.

Om du vill höra mig skrika i glädjefylld triumf när jag äntligen vann ett par onlinematcher i rad kan du uppleva det här:

Jag kan med gott samvete säga att den här videon med god marginal är den bästa videon jag hittills spelat in under det här projektet. Det här är första videon där jag slappnar av egentligen, vilket gör stor del för underhållningsvärdet. Jag hoppas jag kan fortsätta på det här spåret, för den här är jag nöjd med.

Nu får Sakura och Cammy vila ett tag och jag ska fokusera på Menat istället. Det ska bli spännande att se vad jag kan göra med henne online nästa vecka.

Dagens två lärorika videos:

Den första av dagens båda videos är inte en av de mest sevärda jag har sett de här veckorna. Hans poäng är att man ska börja spela ett fightingspel samma dag som det släpps, för då är alla andra spelare lika okunniga som en själv. Om man börjar spela ett fightingspel som är två år gammalt har de flesta andra två års försprång och följaktligen kommer du förmodligen att få stryk av alla du möter online. Varpå du kanske ger upp innan du lärt dig spelet. Vilket är en intressant tanke, men mycket mer än så blir inte sagt i videon.

Samurai Shodown släpps för övrigt den här veckan. Så om jag ska följa hans råd så ska jag alltså börja spela det istället. Men jag håller mig till Street Fighter V och Super Smash Bros Ultimate. Det är bättre att spela de spel man är mest intresserad av tycker jag. Även om det innebär att jag åker på stryk av alla jag möter. Om det inte är Steam-rea förstås…

Den andra videon är betydligt intressantare. Något av en ögonöppnare faktiskt. I ärlighetens namn går inte videon in på hur man blir bättre på fightingspel, utan snarare vad som händer när man bli bättre på fightingspel. En slags anatomisk karta över utvecklingen som sker när man blir bättre på fightingspel. Så även om det inte är så mycket konkreta tips i videon på hur man blir bättre, så rekommenderar jag att du ser den. Jag fann den synnerligen inspirerande.

I nästa avsnitt:

Det var allt för den här gången. I nästa avsnitt blir det mer Super Smash Bros Ultimate i form av Link och Samus, och så ska jag testa de nya kontrollinställningarna förstås. Dessutom blir det dags att verkligen gräva ner sig i Menat i Street Fighter V, och se om hon passar min spelstil så mycket som jag tror att hon gör. Och så kan jag utlova en oväntad upptäckt! Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Vem kan stoppa Mario?

Välkommen till den tredje delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den tredje delen blir det en massa Mario, jag funderar över hur jag ska hitta tid att fundera, och så blir det ännu mera Mario!

Dag 8 – Super Smash Bros Ultimate är oväntat svårt att förstå sig på

Idag gör Super Smash Bros Ultimate premiär i En fightingnovis dagbok! Min plan för spelet är att jag ska ge var och en av kämparna en dag, i den ordning som man kan välja dem i menyn. Så dagen inleds med lite träning med karaktären, sedan spelar jag igenom arkadläget med kämpen och så toppar jag dagens spelande med en timme online.

Först i listan är inte oväntat Mario. När jag börjar dagens spelande stöter jag dock direkt på problem. Jag förstår inte riktigt hur jag ska använda Mario. Hans uppercut är väldigt fin och fixar mången dataspelare, men hans andra attacker har jag svårare att göra något av. Vad ska jag egentligen använda vattensprutan till? Hans Eldbollar verkar inte göra någon större skada? Och vad är hans slängkappa till för?

När jag ger mig ut online blir det ännu knepigare. När jag lämnar datorspelarna och istället ger mig på verkliga spelare inser jag att jag inte riktigt förstår hur spelet överhuvudtaget ska spelas. Framför allt hur man attackerar motståndaren på det mest effektiva sättet är ett mysterium. Det finns en vanlig attackknapp, en attackknapp för specialattacker, och dessutom kan man attackera med den högra sparken. Och så kan man attackera med den vanliga attackknappen plus den västra spaken. Och så sägs det att det blir lite olika attacker om man drar i spaken lite eller drar i spaken helt och hållet, men det är svårt att urskilja och se i allt kaoset.

Dessutom kan man attackera genom att trycka in hoppknappen och attackknappen samtidigt (så kallad short-hop attack), men hur denna attack egentligen fungerar förstår jag mig inte riktigt på, då jag har väldiga problem att träffa motståndaren med denna. Vissa attacker kräver dessutom att man står still för att kunna användas, men man står ju nästan aldrig still, så det är svårt att använda dessa.

Jag luskar runt lite på nätet igen, men trots att det finns massor av nybörjarguider till spelet, både som bloggar och på Youtube, så är det få guider som lyckas beskriva spelet på ett genomgående och begripligt spel. Man påpekar ofta att spelet skiljer sig från andra fightingspel, men man lyckas aldrig förklara exakt vad det är som skiljer det. Så min research blir inledningsvis som ett spel i sig, när jag får ta viss information från en guide och pussla ihop den med information från en annan blogg, för att få någon slags helhetsbild av spelet. Här är i vilket fall den bästa text-guiden för supernybörjare, och här är den bästa videoguiden:

Jag ger mig ut online igen, med lite mer råg i ryggen. Nu har jag i alla fall lärt mig att dasha i luften (air dodge), och jag dashar som en galning varje gång jag hoppar upp i luften. Jag visar mig i alla fall vara väldigt bra på att hålla mig borta från motståndaren. Jag vet inte om att undvika motståndaren helt och hållet är en erkänd taktik i spelet, eller om det uppfattas som spelförstörande beteende?

Ett problem är dock att spelet har väldigt svårt att hitta någon motståndare åt mig. Super Smash Bros Ultimate har sålt i fjorton miljoner exemplar, men det märker man inget av. Det är lång väntan mellan varje match i Quickplay, och när jag väl får spela match, så får jag möta samma spelare gång på gång på gång. Någon fyramanna-match kan jag glömma, det blir bara 1 vs 1 varje gång.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – De första stapplande stegen

När jag är klar så visar det sig att inspelningen har misslyckats. Jag drar faktiskt en suck av lättnad över att jag slipper ladda upp det här fumlandet till Youtube. Den här serien handlar visserligen om hur en nybörjare försöker lära sig hur ett fightingspel fungerar, men jag gissar att det finns en gräns för hur många gånger jag kan sitta och klaga på att jag inte förstår hur Mario ska spelas i samma video. Imorgon ska jag kolla igenom ett par specifika Mario-guider på nätet, och faktiskt lära mig hur den där slängkappan ska användas.

Dag 9 – Fundering kring mina funderingar + födelsedagspresenter

Det första som händer när jag vaknar på morgonen är att jag kollar nyheterna. Ja, Sverige besegrade Kanada i fotbolls-VM och nu är man i kvartsfinal! Härligt! Det som sedan händer efter frukosten är att jag konstaterar att min planering för den här serien bygger på något av en glädjekalkyl. Nej, jag har inte gjort som den svenska OS-kandidaturen och räknat fel på en miljard, men jag har räknat fel likväl.

När jag planerade för hur mycket tid den här serien skulle ta av min fritid varje vecka så planerade jag för att:

  1. Jag skulle kolla guider och matcher på Youtube och läsa wikis.
  2. Att jag skulle spela.
  3. Jag skulle spela in till Youtube, redigera videorna och lägga upp dessa.
  4. Jag skulle sätta mig ner och skriva varje avsnitt av serien.

Men jag glömde alldeles bort att planera för att:

5. Kolla igenom mina egna inspelningar, analysera dessa och dra slutsatser av dessa.

Att titta igenom söndagens onlineäventyr tar bara det en timme. Att dessutom sitta och fundera, dra slutsatser och göra en lista av allt jag måste förbättra till nästa gång tar också sin tid. Tid som jag inte hade planerat för. Så min planering fungerar inte längre. Alltså måste jag från och med nu dra ner på tempot något för En fightingnovis dagbok, så att jag hinner med att titta igenom mina videos och reflektera över det som jag har gjort också.

Jag måste hitta balansen mellan att först inhämta information från guider på nätet och Youtube-videos, att sedan spela och spela in, och att till sist kolla igenom mina egna matcher och dra slutsatser av dessa. Vilket leder oss tillbaka till att insamla mer information igen. Och som grädden på alltihopa skriva om mina reflektioner av alltihopa. Jag kommer de kommande dagarna att känna av vad jag hinner med att göra och inte. Jag vet hur mycket fritid jag har att lägga på projektet. Men hur lång tid det tar att smälta den information jag får från guider på nätet och hur lång tid det tar att smälta den information jag får från att titta på mina egna inspelningar? Det är inte något som jag kan avgöra på förhand. Så det får jag spendera de kommande dagarna till att gå en klar bild av.

Här kommer i vilket fall mina tankar om mina onlineäventyr, dag 7:

  • Först och främst drar jag iväg ett antal fullständigt vansinniga eldbollar med Sakura som sabbar allt. Hade jag inte slängt så många eldbollar som motståndaren hoppade över och sparkade mig i ansiktet, så hade jag rimligtvis vunnit båda matcherna.
  • Den enda gången jag lyckas pressa in en motståndare i hörnet, så backar jag förstås och släpper ut denne. Vad är det som händer?
  • Jo, det som händer är förmodligen att jag tänker för mycket. Jag har ju de senaste veckorna tänkt väldigt mycket på fightingspel, och läst massor på spelets wiki och tittat på guider på Youtube, och nu har jag allt detta i huvudet när jag ska spela match. Och en spelare som redan är rätt långsam i tankarna, blir plötsligt ännu mer långsam med alla dessa tankar. Men rimligtvis är detta bara en fas som kommer att passera när jag blir mer bekväm, och som för tillfället är oundvikligt.
  • Jag trycker på fel knapp alldeles för ofta. Men med tanke på att det inte hände lika ofta dag 5, så gissar jag att det bara är tillfälligt. Och att det går att förbättra genom träning. Men jag behöver utveckla någon slags träningsteknik för att bli bättre att trycka på rätt knapp på arkadstickan.
  • Min siste motståndare, som jag faktiskt vann två matcher mot, hade – precis som jag – ingen riktig killerinstinkt, utan tvekade i många situationer. Jag måste bli mer distinkt i mitt spelande.
  • För att inte tänka för mycket under matcherna så måste jag utveckla ett par ”set-ups” som jag kan välja mellan när jag spelar. Det här kan tyckas gå emot min plan att bli mindre förutsägbar, men jag tror att idén att försöka tänka mindre under matcherna, och mera följa en plan för hur jag ska spela, faktiskt kommer att göra mig mindre förutsägbar, just genom att det blir mindre tvekan och färre ”pauser” i mitt spelande.
Istället för Ibuki – Menat

Men sedan blir det lite spelande också. Med tanke på att jag kommer att bli upptagen med att leka med mina födelsepresenter just den här dagen, så hade jag redan bestämt att inte spela in något till Youtube. Istället hade jag planerat att börja träna med Ibuki i Street Fighter V. Så fort jag kör igång med henne känner jag dock att hon var alldeles för lik Cammy och Sakura. Jag behöver något helt annat.

Jag googlar ”most defensive characters in Street Fighter V” och hittar en hel del intressanta diskussioner. Det är tre namn som framför allt återkommer: Guile, Dhalsim och Menat. Jag beslutar att testa alla tre.

Guile känns inte alls rätt. Förutom Balrog är jag inte så förtjust i laddkaraktärer, det vill säga fighters där man måste trycka spaken i flera sekunder åt något håll för att ladda upp en attack. Dhalsim känns betydligt mer spännande för mig, men det klickade inte riktigt här heller. Menat blir dock kärlek vid första ögonkastet.

Spåflickan Menat visar sig vara en riktigt spännande karaktär. Hon skiljer ut sig genom att hon har en svävande spåkula som de mesta av hennes attack utförs med. Hon är samtidigt både komplex och väldigt enkel att förstå sig på – på ett väldigt inbjudande sätt. Framför allt är hon bra på att hålla motståndarna ifrån sig med spåkulan och inte låta dem komma nära. Hårt slag är en jäkla knapp, som datorspelarna har stora problem att hantera. På lägre level är datorspelarna helt chanslösa, och så många ”Perfect” har jag aldrig radat upp under en timme i ett fightingspel förut. På högre nivå har förstås datorspelarna olika sätt att ta sig igenom mitt försvar, men med tanke på att det var första gången jag spelar som Menat så gick det oväntat bra.

Jag går in i arkadläget, bara för att få träning, men jag röjer rakt igenom matcherna med Menat. Bara Alex visar sig vara svår – och här behövde jag tre försök – men de andra kämparna kapitulerar direkt. När jag kommer till M Bison känner jag mig nästan segerviss. Jag har aldrig besegrat honom på första försöket förut. Jag har alltid behövt två eller tre försök, men den här gången har jag honom med repen direkt. Hans teleporterande, glidande längs marken och snurrluftspark bjuder på stora problem för min hålla-honom-på-avstånd taktik, men i sista ronden har jag honom i underläge och jag ska bara avslutat honom, när- jag tryckte på fel knapp förstås.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Att överleva online

Bara att trycka på ”continue” och försöka igen. Andra matchen blir närmast en kopia av den första. Hård kamp för att hålla honom på avstånd medan han försöker ta sig genom mitt försvar. I sista ronden går det ännu bättre än förra gången: jag har halva mätaren kvar och jag behöver bara en träff för att segern ska vara min. Jag är tålmodig, riktigt tålmodig, jag väntar och väntar, rör mig fram och tillbaka, väntar och väntar – och jag slår till! Varpå jag trycker på fel knapp förstås, och han utnyttjar mitt misstag med att dra igång en jättelik combo som tar hela min mätare och matchen är över.

Jag stänger av och öppnar mina födelsepresenter istället.

Dagens jubileum

Nej, nu tänker jag inte på min födelsedag, men att jag nådde 100 timmar Street Fighter V idag! Riktigt hur man kan lägga hundra timmar på ett spel och fortfarande vara usel på det vet jag inte, men uppenbarligen är det alldeles möjligt. Nu hoppas jag bara att jag äntligen har blivit betydligt bättre på spelet när jag når 200!

Dag 10 – Mario joins the battle!

På onsdagen får Mario en ny chans. Jag har ju kollat igenom ett par guider nu, och lärt mig att Marios slängkappa både kan reflektera projektiler och förvirra motståndaren. Men en sak är den samma som på måndagen: onlineläget suger. Fem minuters väntan på en match, och sedan blir det bara en mot en. Mot samma motståndare om och om igen. Vad håller egentligen de där fjorton miljonerna spelarna på med? Är det inne i äventyrsläget allihopa? Väntar de på Super Mario Maker 2?

När jag lämnar det helt feldöpta ”Quickplay” för ”Battle Arena” blir det lite roligare. Eller inte den första matchen. Då ändrar spelet nämligen de kontrollinspelningar som jag har gjort till standarduppsättningen. Bara för att jag bytte från det ena onlineläget till det andra. Seriöst spelet? Men sedan får jag faktiskt spela en match med fyra spelare. Vad som då hände kan du kolla här:

Idag lyckades jag till slut låsa upp alla kämpar också. Nu ska jag bara se till att spela med alla dessa 70+ karaktärer också…

Dags för Tekken 7

Steams sommarrea börjar idag. Jag var mest ute på Tekken 7, och det var som tur var med på rean, så nu kan vi boka in Tekken 7 till senare i sommar!

Dagens läsning

Idag har jag börjat att läsa En dramatikers dagbok av Lars Norén. Det är oklart vad en pjäsförfattare kommer att kunna bidra med till En fightingnovis dagbok, men fightingspel är ju också en form av dramatik. Och någon slags inspiration till fortsättningen av En fightingnovis dagbok måste den ju kunna ge?

Dagens e-sport

Jag älskar e-sport, men det är sällan jag har tid att titta på det. Professionell Street Fighter V har jag inte tittat på sedan jag såg Capcom Cup i december förra året. Men idag började jag att titta på Final Round 2019 från i mars i år. Det är årets första storsturningen inom Capcom Pro Tour och topp 8 är fylld av kända fightingspelare och en och annan överraskning. Efter att ha tittat på ett antal timmar av mina egna fumliga matcher är det minst sagt en annan upplevelse att se proffsen ge sig på varandra. Även om de också lyckas göra stora misstag i helt avgörande lägen…

Det var allt för den här delen. I den fjärde delen kommer det att bli mer Super Smash Bros Ultimate och det kommer att bli mer Menat. Samt ett par oväntade insikter. Vi ses!