Etikettarkiv: Journey to the Savage Planet

Journey to the Savage Planet

Jag vaknar stillsamt upp i min hårda säng. Äntligen har jag kommit fram till en outforskad planet där det blivit mitt jobb att finna och dokumentera allt från ogräs till jättemonster. Jag antar att jag besitter en häpnadsväckande nyfikenhet för det okända, för de övriga arbetsvillkoren verkar inte vara något att skryta med. Lönen är så dålig att jag på något sätt hamnat i skuld och projektets budget täckte inte mycket mer än en enkelresa till den vilda planeten. Jag förlitar mig därför enbart på en 3D-skrivare och min charmiga AI-kompis när jag öppnar rymdskeppets ytterdörr och kliver ut.

LÄS FLER RECENSIONER: Ancestors: The Humankind Odyssey

I ett vanligt spel med liknande förutsättningar hade det varit ungefär här landingsplattformen blir attackerad av våldsamma utomjordingar och någon hjälpsam lokalinvånare slänger ett maskingevär i mina händer, men inte idag. Journey to the Savage Planet är inte riktigt som andra spel. Analys, dokumentation, experiment och upptäckande utgör spelets ledande drivkraft medan de utspridda striderna får åka med i baksätet. Spelets våldsamma partier skiner dessutom inte alls lika starkt som resten av innehållet, men mer om det senare. Vi börjar med att prata om livet som galaktisk upptäckare.

Det finns mycket att upptäcka i Journey to the Savage Planet. Om du spelat en del No Man’s Sky i dina dagar vet du ungefär hur det ser ut. Från första början skannar jag blommor, konstigt formade stenar och urgulliga små fågelliknande djur som jamar likt kattungar. Att jag sedan tvingas mörda flera av dessa varelser för att börja samla resurser är ju ett bestämt minus, men så funkar vildmarken antar jag. Som ett resultat av mina hänsynslösa massmord har jag snart en gammal hederlig laserpistol och är nu redo att ta mig an landets utmaningar, och det finns en hel del.

Ett stort, främmande hål. Vad kan gå fel?

Här vinner spelet på sin begränsade storlek. Om No Man’s Sky var en kanna blandsaft är detta den lilla behållaren med koncentrat. Allt från nya djurarter och resursfyllda stenklippor till orangefärgade geléklumpar som uppgraderar min hälsa finns bara några kliv bort, och jag behöver inte leta länge innan jag hittar något nytt av intresse. Jag är extra förtjust i de olika experimenten som ber mig göra olika saker i spelvärlden, som att exempelvis skjuta varelser efter jag sparkat upp dem i luften eller mindre ondskefulla sysslor.

Trots att spelet är koncentrerat finns det likväl en del yta att upptäcka och tack vare min evigt expanderande uppdragslogg har jag nästan alltid en markör att följa. Jag vill dock notera avsaknaden av världskarta. Jag tycker egentligen inte det är något negativt då upptäckandet utanför själva uppdragen blir mer oförutsägbart på det viset, men jag vill likväl belysa designvalet att inkludera en kompass med markörer men strunta i en tillhörande karta i pausmenyn. Jag går aldrig vilse när jag har ett uppdrag igång, och när jag ger mig iväg på egen hand har jag ingen aning om vad som väntar.

LÄS MER: Årets bästa spel 2019 enligt Niklas

Både det fria upptäckandet och den genomgående handlingen är beroende av att jag uppgraderar min arsenal under resans gång. Ett troget dubbelhopp och en änterhake (varje spels tveklöst bästa tillbehör) är bara några exempel på föremål och förmågor som blir tillgänglig allt eftersom. Journey to the Savage Planet förlitar sig nämligen på det klassiska metroidvania-konceptet där gamla platser öppnar upp sig när jag återvänder med nya leksaker. Det är ett gammalt knep, men det är likväl effektfullt.

Den eviga jakten efter nya och bättre prylar spelar också en stor roll i spelets handling. Det fanns visst ett stort torn i mitten av första området som tyder på intelligent liv, något vi inte trodde fanns på den här planeten. Nu är det upp till mig att ta mig in i byggnaden och undersöka saken. Detta kräver dock diverse leksaker. När jag sedan har samlat på mig diverse tekniker och uppgraderingar kan jag starta byggnadens energikällor och öppna portarna. Det är ganska enkla premisser som ändå lyfts av en härligt sarkastisk AI och underhållande videomeddelanden i rymdskeppet.

Planetens portaler hjälper mig återupptäcka platser snabbare.

Men sen var det ju det här med striderna. Spelet bjuder på upptäckande i ett alldeles ljuvligt tempo. Jag blir inte överväldigad av alla sysslor, men har likväl alltid något att göra. När jag känner mig färdig med ett område har jag lyckats bygga upp en ny pryl som låser upp ytterligare ett outforskat område. Men då och då stöter jag ändå på diverse livsformer som inte vill ha mig där. Mitt enda vapen är min laserpistol och den känns snarare som en vattenpistol än något riktigt slagkraftigt. Ute i vildmarken känns därför striderna mer som en ensidig eftertanke än något annat. Några spridda granater finns eventuellt att tillgå, men för det mesta får jag bara peka och skjuta med det enda vapnet spelet ger mig. När jag stöter på de olika bossarna spelar dock de akrobatiska inslagen en större roll och striderna blir då aningen vassare.

Hela spelet ska vara möjligt att uppleva tillsammans med en vän, men i nuläget är det aningen svårt att testa eftersom jag ombeds att manuellt söka reda på en forskningspartner. Jag kan alltså inte bara be spelet söka reda på en slumpmässig person som också sitter och letar. Och när spelet dessutom inte är officiellt släppt ännu finns det inte särskilt många möjliga kollegor på marknaden.

LÄS MER: Alexanders favoritspel från 2019

Det här spelet är ännu ett tillskott i samlingen titlar som visar att du kan med fördel bygga ett äventyr bestående av mestadels pacifistiska inslag. Jag hade inte faktiskt klagat om spelets strider bytts ut mot ännu fler akrobatiska pussel. Jag bjuds dock på en färgglad resa sprängfylld av upptäcktsfärder och experiment. Rymdresor och främmande planeter kan vara farligt att uppleva i verkligheten, men tack vare Journey to the Savage Planet kan du uppleva allt det och lite till helt riskfritt.

Martins bästa och värsta från E3 2019

Nu när E3 är över är det på sin plats att summera och tycka till om allt som hände. Det tänkte jag göra genom att dela ut lite  seriösa och mindre seriösa utmärkelser. De har varit ett kul sätt för mig att gå igenom årets mässa och jag hoppas ni skall tycka att det är minst lika roande att läsa igenom. Här har ni det jag fann bäst och sämst med årets E3.

Årets största brist på gameplay: Microsoft

Microsofts presskonferens var typisk för E3 2019: det var en blandad upplevelse. Å ena sidan var det underhållande och spännande, och å andra sidan fick vi väldigt lite gameplay och väldigt lite direkt information. Det är svårt att ens minnas något gameplay i efterhand; det var som om precis varenda trailer som visades var förrenderad.

Inte ens från Gears 5 eller Halo Infinite visades någon riktig gameplay, vilket var en stor besvikelse.

Årets galnaste: Final Fantasy VII Remake

Jag är ingen expert på Final Fantasy, men det verkar som om vi har många VII-spel att se fram emot i framtiden. Som Jason Schreider skriver för Kotaku när han intervjuar spelets producent Yoshinori Kitase:

”I asked him today how many games will be in the series. We know that the first one is set entirely in Midgar, and that, according to Square Enix, it’s the size of an entire numbered Final Fantasy game—a radical reimagining, given that Midgar was maybe 5 or 10 percent of the original game on PlayStation 1.”

“Before we actually started working on this, we knew it was going to be a large amount of content,” Kitase told a group of press. “When we started out planning the plot for the first game, it hit us again… at that point we decided we were going to focus first game on Midgar and what happens in Midgar. Unfortunately we can’t say anything more about the future games, because we don’t know ourselves.”

Fem till tio procent av originalet per nyutgåva alltså? Vi har alltså mellan tio eller tjugo fullstora Final Fantasy VII Remake-spel att se fram emot de kommande årtiondena? Eller århundradena? Helt vanvettigt, men också väldigt kul förstås.

Årets spel som jag längtade mest efter, men som få andra brydde sig om: Journey to the Savage Planet

Vi var väl inte så jättemånga som högt uppe på vår önskelista var att äntligen få se lite riktigt gameplay från främmande-planet-äventyret Journey to the Savage Planet, men under E3 fick vi äntligen en snutt. Som visserligen inte sa så mycket som vi inte redan visste, men som ändå håller förhoppningarna höga. Vill du veta varför du faktiskt borde se fram emot det här humoristiska pusselactionäventyret, så kolla in min artikel om spelet.

Årets snyggaste spel: Astral Chain

Det enda rimliga svaret här är förstås det urläckra Final Fantasy VII Remake, men jag är väldigt förtjust i spelvärlden i Astral Chain. Allting känns perfekt: färgerna, stämningen och Masakazu Katsuras fantastiska karaktärsdesign. Årets snyggaste spel kommer givetvis till Nintendo Switch.

Årets finaste färger: Summer Catchers

Ja, färgerna i Astral Chain är otroligt fina, men de allra finaste färgerna i år hittade vi i Summer Catchers. Spelet är som om någon kört Celeste och Forza Horizon 4 i en mixer. Så du race:ar rakt genom de fyra årstiderna, fast i en pixlig 2D-värld. Ibland förvandlas spelet till ett pusselspel eller ett rytmspel bara därför att. Hur spelmakarna kom fram till att just dessa genrer ska korsas kan man ju undra, men en underbar spelvärld fyll av härliga färgkombinationer blev resultatet. Jag är verkligen sugen att röja fram genom de här färgrika pixellandskapen när spelet släpps senare i sommar.

Årets trailer som inte sade så mycket men som var väldigt snygg: Ghostwire: Tokyo

Under detta förrenderade E3 har vi förstås många kandidater på trailers som inte sa så mycket konkret om spelen men som var väldigt fina. Ubisofts Breath of the Wild-doftande Gods & Monsters är ett av dem. Men priset går ändå till den synnerligen lyckade premiären av Ghostwire: Tokyo.

Om spelet kommer att bli bra är svårt att säga, men vi vet i alla fall två saker: det utspelar sig i Tokyo och ”It’s spooky!” Samt att personen som klippt trailern är en mästare. Det inte är lätt att skapa så här mycket stämning i en kort trailer för ett helt nytt spel. Jag gillar inledningen allra bäst, innan allt det spöklika gör entré och spelet skildrar en helt vanlig vardag i Japans huvudstad. Jag gillar inte att resa och kommer knappast att ta mig till mina drömmars land Japan någon gång. Möjligtvis om jag blir riktigt rik en dag och kan skaffa en egen båt som jag kan bo på under resan. Men jag kan besöka Tokyo i spelens värld. Och ”It’s spooky!”

Årets hjälte: Helen Dashwood i Watch Dogs Legion

Årets mest oväntade hjälte var 70-åriga Helen Dashwood, som har gett sig tusan på att göra revolution i ett förtryckande framtida London. Många av oss som gillar ovanliga hjältar har längtat efter att få spela som en tant i ett actionspel, och i kommande byta-mellan-massor-av-olika-karaktärer-simulatorn Watch Dogs Legion kommer det äntligen att bli möjligt. Att Helen, förutom att hon inte tvekar att dela ut lite elektrifierad action, dessutom verkar ha en riktigt härlig personlighet gör bara upplägget ännu coolare.

Det är nog få av oss som enbart vill spela som en tant under ett helt 50 timmar långt spel, men att byta till en stentuff dam då och då har ökat mitt intresse för Watch Dogs Legion från ljummet till stekhett. Och då spelet innehåller permadeath måste man ju till varje pris hålla tanten vid liv!

Årets sluta-släppa-en-massa-nya-spel-när-jag-inte-har-spelat-klart-de-gamla än: Tales of Arise

Alltså, jag är väldigt förtjust i Tales-spelen, men jag spelar dem aldrig. I backloggen har jag Tales of Xillia, Tales of Xillia 2, Tales of Graces f, Tales of Zestiria och Tales of Berseria som jag inte har spelat än, och jag är väldigt sugen att spela om Tales of Symphonia ännu en gång. Och nu är alltså Tales of Arise på gång också. Jag hinner inte med! Men jag måste göra något åt det här problemet, för snart har jag passerat gränsen för hur många Tales-spel det är lagligt att ha i backloggen…

Årets oj-det-ser-ut-precis-som-filmen: Marvel’s Avengers

Jag hade väl trott att Avengers-spelet skulle påminna om filmerna, men kanske inte att det skulle påminna så väldigt mycket om filmerna som det gjorde. Inte då spelet utspelar sig i sin egen verklighet och inte i filmernas verklighet. Spelet ser läckert och spännande ut, men att ta designen och karaktärsgalleriet rakt av från filmerna när det inte finns någon koppling till filmerna är aningen förvirrande.

Och medan jag tyckte det var alldeles för likt filmerna blev det tydligen en backlash på nätet att spelet inte var nog likt filmerna, då det inte är skådespelarnas ansikten vi får. Förmodligen borde man ha gjort spelet exakt som filmerna eller inte alls som filmerna, istället för att hamna i ett otrevligt mellanland, där ingen blev nöjd.

Årets vänta-det-här-verkar-inte-alls-vara-så-billigt-som-vi-trodde: Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order

När Marvel Ultimate Alliance 3 avtäcktes i våras verkar de flesta ha uppfattat det som en snabb cash grab för att mjölka ur Avergers-filmen lite extra. Innan E3 pratade alla om Avengers-spelet som äntligen skulle avtäckas och ingen pratade om det här. Men nu när Marvel Ultimate Alliance 3 fanns spelbart på mässgolvet vittnar rapportern om ett väldigt kul och oväntat djupt co-op spel. Spelet har ett stort hjältegalleri, med alla möjliga Marvel-favoriter, där alla hjältar spelas på ett annorlunda sätt, beroende på deras unika styrkor.

I vanliga fall avskyr jag allt vad Expansion Pass heter, men just i det här fallet tycker jag det är en väldigt bra idé att man kan köpa till extra Marvel-hjältar. Alla har ju olika favoriter när det kommer till Marvels hjältar, och att kunna köpa till just sin egen stora favorit känns verkligen helt rätt. Och de största fansen betalar säkert för att kunna köpa till sig lite mer udda hjältar, som inte är så kända av den stora massan.

Det är svårt att ha någon åsikt om den här typen av spel efter bara en kort demo, då det är en typ av spel som man antingen blir väldigt trött på efter ett par timmar, eller som man inte alls blir trött på efter ett par timmar utan man vill bara fortsätta nöta fiender om och om igen, men jag är väldigt hoppfull.

Årets det-ser-förjävligt-ut-men-det-är-säkert-väldigt-kul: Bleeding Edge

Bleeding Edge är inte särskilt muntert att titta på; det som ser som sporten där de refuserade karaktärerna från Overwatch gör upp med de refuserade karaktärerna från Fortnite, men jag älskar både Overwatch och Ninja Theorys tredjepersonsaction och att kombinera de båda i ett och samma spel kändes väldig hett. Och det viktigaste i ett snabbt actionspel är inte att karaktärerna ser bra ut på spelets omslag men att man snabbt ser vem som är vem mitt i de vilda striderna.

Årets jag-är-egentligen-inte-intresserad-alls-men-nu-är-jag-helt-fast: Animal Crossing: New Horizons

Jag har aldrig varit intresserad av Animal Crossing-spelen. Spel som helt tar över ditt liv har jag alltid försökt att hålla mig borta från. Men Nintendo vet hur de ska fånga mig. Animal Crossing: New Horizons slår till med de tre saker jag tycker allra bäst om: öde semesteröar, påta i trädgården i spel och fyra spelare co-op. The bastards!

Årets fulaste trailer: Contra Rogue Corps

Jag hoppas att det är kul att spela för kul att titta på är det då inte.

Årets hårdvara: TurboGrafix-16 Mini

Nej, Nintendo visade ingen ny Switch-modell, Sony var inte ens på plats och Microsofts lilla snack som sin kommande Scarlett lät visserligen bra, samtidigt som allt de sa närmast var ordagrant det som Sony redan hade sagt ett par månader tidigare. Nej, coolaste på showen var förstås TurboGrafix-16 Mini. Turbografix, eller PC Engine som den hette i Japan, är en legendarisk 16-bitar-konsol som jag inte vet mycket om, mer än att den aldrig officiellt släpptes i Eurora.

Spelen som utannonserats till denna Mini-variant har jag, förutom R-Type, aldrig ens hört talas om. Inte heller spelen som folket i kommentarfälten hoppas ska avslöjas till konsolen härnäst känner jag till. Samtidigt är det många spelare genom åren som sagt att det finns en skatt av underbara spel till den här bortglömda klassikern.

Att köpa en TurboGrafix-16 Mini kommer för mig att bli som att det släpps en helt ny 16-bitars konsol med massor av nya sköna spel på samma gång Det låter som en otroligt lockande händelse.

Årets sämsta: Det enda som är kul är våld

Att spelvärlden är fixerad av våld är ingen nyhet, eller att E3 brukar bjuda på massor av våld, men i år kändes floden av våldsamma trailers mer bedövande än vanligt. På Microsofts presskonferens var i stort sätt varannan trailer, förutom Spiritfarer och Microsoft Flight Simulator, fylld av våld eller hot om våld. Till och med Nintendo bjöd på en massa våld, där ett spel som Animal Crossing verkligen stod ut. Och i övrigt på E3 var det våld, våld, våld, med ett spel som Planet Zoo som ett härligt undantag. Jag gillar underhållningsvåld precis lika mycket som någon annan, men det vore trevligt om något fler spel där man inte drar runt och skjuter monster och dödar människor fick lite uppmärksamhet, tack.

Årets sämsta II: Var är alla spännande nyheter?

Det avtäcktes en mängd nya spännande spel på E3, men ingenting som verkligen kändes nytt. Eller värva-vilken-person-i-staden-som-helst-till-ditt-uppror-mekaniken i Watch Dogs Legion var onekligen spännande, speciellt i kombination med spelets permadeath, och tidsloopen i 12 Minutes och Deathloop var lite kittlande, men i övrigt vara det bara… eh… ja… eh.

Årets alla-andra-är-glada-men-jag-är-lugn: Banjo-Kazooie

En spännande sak med E3 är när alla spelare plötsligt blir alldeles överlyckliga (eller helt förbannade) utan att jag riktigt fattar varför. Tydligen är det en jättegrej att Banjo-Kazooie är på väg till Super Smash Bros Ultimate. Mitt enda möte med Banjo-Kazooie är att jag spelade originalet till Nintendo 64 i början av 00-talet, men att spelet inte satt något spår alls i mig. Jag hade helt missat att hans ankomst till Super Smash Bros var något som fansen hett hade önskat i många år. Men jag är glad av att ni är glada. Som den otroligt sköne Keef på Youtube som verkligen får det att värmas i hjärtat.

Tröstpris: Trials of Mana (som det tjatats och tjatats om så länge jag spelat TV-spel) och Panzer Dragoon Remake, som inte så många önskat men de som önskat det verkligen önskat det så det slagit gnistor om det.

Årets teaser: The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2

Jag var rätt säker på att en uppföljare till Breath of the Wild skulle släppas hösten 2020. För det första är det då tre och ett halvt år sedan det förra spelet släpptes, vilket precis är den tid det borde ta att skapa ett nytt storspel, och för det andra så kommer Playstation och Xbox att släppa sina nya konsoler då och Nintendo behöver något stort som tar bort lite av uppmärksamheten från dem. Men att spelet skulle avtäckas redan i år hade jag inte räknat med.

Dessutom trodde jag, som sagt, att Nintendo börjat med uppföljaren direkt när det första spelet var klart – de måste ju göra något med sin fantastiska spelmotor och fantastiska spelvärld – men att spelet är ”now in development” låter som att de nyss börjat med det. Så kommer det ens att bli klart till hösten 2020? I vilket är det onekligen en spännande framtid vi har framför oss.

Årets Metroid Prime 4: The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2

Texten ”Now in development” borde enbart göra en Nintendo-fan lycklig, men efter Metroid Prime 4 och Bayonetta 3 blir man snarare orolig när man ser den skylten till ett Nintendo-spel. Och lägg märke till att texten ”for Nintendo Switch” inte är med i teasern. Bäst att garderas sig antar jag…

Årets spel: Final Fantasy VII Remake

Jag gillade aldrig Final Fantasy VII när jag spelade det. I själva verket har jag inte gillat något Final Fantasy-spel som jag har spelat. Men Final Fantasy VII Remake ser alldeles fantastiskt ut.

Jag kommer nog aldrig att få mitt storslagna Buffy-spel som jag önskat mig, men Final Fantasy VII Remake var det som kom närmast på årets E3. Jag älskar hur spelet lyckas vara färggrant och lekfullt, och mörkt och stämningsfullt på samma gång. Jag älskar hur spelsystemet bjuder på röj och eftertänksamhet på samma gång. Jag älskar egentligen allt som jag har sett av det här spelet.

När spelet avtäcktes på E3 2015 var jag, till skillnad från i stort sätt alla andra, helt likgiltig. Sedan dess har spelet blivit något av ett skämt med alla förseningar och allt hysch-hysch. Men jag kan omöjligtvis neka till att det häftigaste spelet på E3 2019 var Final Fantasy VII Remake.

Så, vem vann E3 2019?

Wooloo, så klart!

Den årliga E3-önskelistan

De flesta gillar önskelistor. Oavsett om det handlar om mål och önskningar i livet som stort eller förhoppningar om julklappar är det alltid trevligt att väga sannolikhet mot egna begär och sammanställa några önskvärda punkter. Ett av de absoluta bästa tillfällena för sammanställningen av dessa listor är E3. Vi är många på redaktionen som tycker om att spekulera och analysera i vanliga fall, men när E3 närmar sig lägger vi i ännu en växel. Därför har det nu blivit dags för sidans årliga E3-önskelista. Vi kommer komma med ett gäng önskningar med några olika sannolikhetsgrader. Vi kommer utforska vad vi verkligen tror kommer hända, vad som kanske inte är lika troligt samt vad som är våra vildaste E3-drömmar. Vi kör igång!

LÄS MER INFÖR MÄSSAN: E3 – en läckande hink med hemligheter

Adrian Olsson

Troliga: Jag tror absolut det kommer mer Cyberpunk 2077-gameplay. Med lite mer detaljer angående spelmekanik och dylikt. Visst har vi ju redan fått en tämligen matig video med massor av innehåll, men jag är inte mätt. Inte på långa vägar. Sen vill jag ha ett lanseringsdatum. Eller åtminstone ett fönster för när lanseringen kan ske.

Möjliga: Vi vet att Marvel’s Avengers kommer visas på E3. Förhoppningsvis mer än bara någon fjuttig trailer. Det har ju tisslats lite om att det kommer vara något likt Anthem eller Destiny sett till upplägget – men jag hoppas verkligen inte det. För undertecknad vill ha något som Rocksteadys Batman Arkham-serie. En kampanj, utan online-trams om man bortser från co-op med vänner i storyn. Detta har potential, och jag hoppas inte att den potentialen slängs bort på att bli ett ”always online”-lir.

Vilda drömmar: Det finns inget i hela spelvärlden som skulle göra mig gladare än ett till The Witcher. Jag älskade trean så pass passionerat hårt och innerligt att jag blir svett av att tänka på ännu ett spel i det underbara universumet. Oavsett om det är med Geralt eller inte. Det kan få vara en spinoff, Ciri eller Vesermir som huvudkaraktär – eller något helt nytt med nya karaktärer. Det får vara precis vad som helst – bara det heter The Witcher.

Alexander Cederholm

Troliga: Crossplattform-spelande kommer bli en stor grej på årets E3. Jag är övertygad att det många utgivare kommer ståta med funktionen. Jag kan också tänka mig att Ken Levine avslöjar sitt nya spel. Han har jobbat länge nog i hemlighet nu. Det ryktas även mycket om ett nytt From Software-spel med nya koncept. Jag beundrar verkligen deras förmåga att ständigt förnya sig men ändå behålla en specifik ton i sina spel. Det finns en stor chans att Microsoft huggit exklusiva konsolrättigheter för det.

Möjliga: Det vore inte omöjligt att Nintendo väljer att avslöja ett helt nytt Mario Kart. Serien har alltid fått ett nytt spel per konsol. Varför skall Switch vara undantaget? Det borde vara dags. En lite mer radikal gissning är att nästa Xbox blir avslöjad. Skälet är att jag nämligen är högst tveksam att det hinner produceras och släppas många fler högprofilsspel på Xbox One innan det är dags för nästa generation. Ett sätt som Microsoft kan äga mediautrymmet i år är om spelen de visar upp visar sig vara från framtidens konsol.

Vilda drömmar: Det kommer alltid vara ett Ice Climber-spel. Jag är fortfarande 20 år efter jag fick idén övertygad om att Ice Climber i en öppen värld kunde vara fantastiskt. Något annat som hade gjort mig lycklig vore ett nytt F-Zero. Nintendo har alldeles för många slumrande varumärken just nu som jag tycker om.

HÅLL KOLL PÅ ALLA PRESENTATIONER: E3 2019: Liveshow-schema

Andrea Söderberg

Troliga: Gameplay för Final Fantasy VII. Mer om Beyond Good & Evil 2.

Möjliga: Mer om Dragon Age 4, på något sätt, även om de bytt ut hela teamet.

Vilda drömmar: Release för Dragon Age 4 hade varit drömmen. Men, se ovan för mer rimliga drömmar. Final Fantasy XVI. Diablo 4! Något roligt musikspel med feta peripherals.

Andreas Lennartsson

Troliga: I fjol hade den här förutsägelsen hamnat längre ner i rangordningen, men alla rykten och läckor den senaste tiden har verkligen skickat upp den till toppen. Ett helt nytt Fable utannonseras under Microsofts presskonferens och det utvecklas av Forza-studion Playground Games.

Möjliga: Bethesda har sagt att varken Starfield eller The Elder Scrolls VI kommer fylla någon roll under årets E3. Men folket behöver sin Bethesda Game Studios-fix och jag tror det är dags för ännu en Switch-port. Jag skulle inte säga nej till varken The Elder Scrolls IV: Oblivion eller Fallout 3. Varför inte båda?

Vilda drömmar: THQ Nordic gör slag i saken och utannonserar uppföljaren vi alla suktar efter: Kingdoms of Amalur 2. Jag skulle även skrikgråta av glädje om det där läckta Harry Potter-spelet från WB Games visar sig vara äkta.

David Nylander

Troliga: Skyrim till brödrost?

Möjliga: Ny trailer för Beyond Good and Evil 2. Lite mer kött på benen kring nästa Dragon Age, och med det gärna en hint om huruvida vi så småningom kan vänta oss ett nytt Mass Effect.

Vilda drömmar: Metroid Prime 4 har mot alla odds hamnat långt före sin planering och därmed fått ett releasedatum. Kanske också en europeisk och nordamerikansk release för de hittills japan-exklusiva spelen i Ace Attorney-serien, med engelsk översättning såklart. Sen skulle det vara extremt fett om Ron Gilbert tillkännagav att han fått köpa Monkey Island-rättigheterna av Disney och redan börjat utveckla seriens sjätte del.

David Petersson

Troliga: Luigis Mansion 3 och Animal Crossing. Det känns som det är hög tid att visa dessa då de ska komma i år och Luigis Mansion 3 borde landa kring Halloween. Animal Crossing känns som det skulle kunna släppas i augusti. Här förväntar jag mig att någonting annorlunda presenteras ihop med AC, kanske i form av en uppdatering så att My Nintendo stöder Switch-spel med i form av belöningar och så till nya AC.

Möjliga: Cadence of Hyrule släpps som ett gratisspel för Nintendo Online-prenumeranter. Steep 2 skulle kunna vara möjligt och även ett nytt Mario+Rabbids-spel känns som det skulle vara något.

Vilda drömmar: Ett nytt Mario Party eller DLC till det som redan finns. Ett helt nytt main line-Final Fantasy. Slutligen vore det härligt med ett nytt WWE-spel som är helt arkad-betonat med fokus på snabbt spel och coola moves!

LÄS PÅ INFÖR E3: Har du hört talas om Journey to the Savage Planet?

Martin Eriksson

Troliga: Ett releasedatum för Untitled Goose Game är det hög tid för. Gameplay från Journey to the Savage Planet har vi inte fått se ännu, så det måste ju komma nu. Ett releasedatum och en trailer för den andra Forza Horizon 4-expansionen känns givet. En rejäl presentation av Halo Infinite måste vara en bärande del av Microsofts show, och något jag verkligen ser fram emot.

Möjliga: Metroid Prime Trilogy HD till Switchen som en ersättning för att Metroid Prime 4 dröjer känns rimligt. SNES-spel till Switchen är det väl också dags för? Att Captain Toad: Treasure Tracker 2 avtäcks är väl inte heller osannolikt?

Vilda drömmar: Ett maffigt Buffy-spel är min stora dröm. Och ett nytt storspel med Toadette eller Amy Rose i huvudrollen – eller varför inte båda två i samma spel?


Vad har du för egna gissningar? Vad vill du allra helst se under E3?

Har du hört talas om Journey to the Savage Planet?

Det märks att spelvärlden har förändrats när ett spel som är tio timmar långt och som går att klara, och som inte innehåller mikrotransaktioner, tidsexklusiva events och ständiga uppdateringar ses som ett udda och riskfyllt projekt. Personligen måste jag säga att det vattnas i munnen av att höra om ett spel som faktiskt tar slut någon gång och som inte tänker försöka hålla ut i all evighet.

Journey to the Savage Planet bjuder inte heller på den vanliga rymdstoryn där hela galaxen är i fara och bara du kan rädda den. Istället får vi ett betydligt mer jordnära uppdrag. Du har skickats ut till en okänd planet, för att kolla om den innehåller något att ha för mänskligheten, eller snarare dess fjärde bästa rymdföretag. Du utforskar den vilda och farliga planeten, och du kommer att få scanna precis allt du får syn på för att kartlägga och analysera varenda liten hemlighet som planeten bjuder på.

Även om Journey to the Savage Planet kommer att bli ett relativt kort spel kommer det dock inte bli helt linjärt och bygga på en rak handling. Målet är att spelaren ska skapa spelets story själva, snarare än att bara följa den. Vi kommer att få utforska planeten ungefär som i ett metroidvania. Genom att skanna av omgivningen kommer du att finna vetenskapliga upptäckter som du kan använda för att forska fram ny teknik i ditt skepp. Teknik som du sedan kan använda för att skapa uppfinningar, som gör att du kommer åt nya delar av planeten.

Spelmakarna vill sälja in spelet som ett spel hela tiden överraskar, där varje pussel har flera möjliga lösningar, och som dessutom bjuder på något så ovanligt i spel som humor. I ditt rymdskepp kan du titta på knasiga reklamfilmer från rymdföretaget som försöker peppa dig att jobba bättre, men den mesta delen av humorn kommer att vara den situationskomik och slapstick som uppstår när du möter den främmande planetens fauna och flora. Regissören Alex Hutchinson vet en del om färgglada rymdvarelser, då han arbetade som designer på Spore en gång i tiden, och just den biten verkar kunna leverera. Spelmakarna lovar att spelet ska bli en lekstuga där oväntade, absurda och oförutsägbara situationer ska kunna uppstå när man minst anar det.

Tanken är att man ska analysera, testa och leka med allt märkligt man får syn på snarare än skjuta på det. Visst finns det fiender att skjuta på, men man kan också sparka till dem så de flyger iväg på skojiga sätt. Att sparka till fiender är också något som går att använda i spelets pussel. Men du kan också smyga eller plattormshoppa dig fram genom olika farliga passager. Du har bara en pistol, men den går att uppdatera på många sätt så att den göra nya roliga saker. En stor del av spelets innehåll kommer att vara gömda hemligheter och hemliga platser, för att uppmana spelarna att inte bar springa igenom spelet, men utforska världen och dess möjligheter så mycket som möjligt.

We used to joke that hidden content was wasted content,” berättar regissören Alex Hutchinson för Eurogamer om sin tid på Ubisoft, där han regisserade spel som Assassin’s Creed III och Far Cry 4. ”We’re breaking the rules on this one! We’re hiding a lot of the content – the basic premise is that you as a player should be rewarded for exploration. The main path of the game is 10-12, but if you rush through it you’ll probably miss half of it.

Journey to the Savage Planet är ett spel som stor del bygger på det klassiska upplägget att du ser en fjärran plats som du inte kan ta dig till, och du undrar – ”Hur ska jag ta mig dit?”

Spelet påminner mig om ett färgglatt gammalt Xbox-spel, fast med alla tekniska fördelar som ett modernt spel kan bjuda på. Spelmarkarna nämner spel som Metroid Prime, Far Cry och Subnautica när det gäller vad de siktar på att skapa för typ av upplevelse för spelarna. Hutchinson berättar att spelet skapats för att tilltala medelålders spelare, även om blandningen av färggrann rymdvärld och humor säkerligen även kommer att kunna tilltala även en ung publik.

It’s inspired for me by games I played on the Super Nintendo and Amiga 500,” berättar Hutchinson för Vareity. “They’ve always been optimistic and bright and fun vacations to go on as opposed to escaping yet another nuclear winter. It’s an adventure game, so you’re going here for positive reasons.

LÄS MER: Mina tio mest efterlängtade spel 2019

Ett spel som drar tankarna till utforskandet i Metroid Prime och lekfullheten i Halo: Combat Evolved skjuter iväg min hajp-mätare i topp i alla fall. Typhoon Studios mål är ett optimistiskt, färgglatt och humoristiskt actionäventyr i förstaperson med mycket utforskande och det känns precis som något vi behöver just nu. Spelet kommer inte att säljas till fullpris, och kommer tydligt marknadsföras som ett spel som man kommer att kunna klara på tio till tolv timmar.

Är det några varningsklockor som ringer är det att egentligen allt spelbart från spelet bara visats bakom stängda dörrar än så länge, något som vi förväntar oss kommer att ändras på E3. Det är svårt att bedöma ett spel i förväg som till så stor del bygger på humor, speciellt när det är humor som ska komma av roliga situationer som skapas av spelets gameplay, men ambitionerna är onekligen de rätta.

Det är härligt med ett spel som ser tillbaka på spelhistorien och inte desperat försöker hänga med i alla de senaste trenderna. Förutom att PC-versionen är exklusiv för Epic Games Store förstås.

Mina tio mest efterlängtade spel

Har du kollat in vår lista över kommande spel? Även om 2019 inte verkar bli riktigt lika spännande som 2017 eller 2018 är det uppenbart att det kommer en massa nya spännande spel även det här året. Här är min lista över de kommande spel som jag är mest sugen på att spela just nu:

10. NHL 20

Okej, det här spelet har inte ens avtäckts ännu, men vi kan vara ganska så säkra på att det kommer. NHL har länge varit en av mina favoritserier, men jag har aldrig gjort något seriöst försök att spela det online. Orsaken är tidsbrist och att andra onlinespel, som Splatoon 2 och Overwatch förra året, slagit sig före. Men jag hoppas att jag något år kommer att köpa ett NHL-spel redan när det släpps och sedan verkligen spela en massa online. Blir det i år?

 

9. Journey to the Savage Planet

Spelskaparen Alex Hutchinson skriver varje månad en kolumn om Journey to the Savage Planet i speltidningen Edge. Trots att jag läser hans krönikor med stor behållning, har de aldrig gjort mig särskilt intresserad av själva spelet. Kanske för att hans texter trots allt inte är ohämmad reklam, utan något torrare bakom-kulisserna-bilder om hur spelutveckling går till och hur man affärsmässigt sköter en studio.

Den här texten från Eurogamer ändrade dock helt min inställning till spelet. Hur kan man bli annat än hajpad av meningar som ”Journey to the Savage Planet plots its own course, somewhere between Metroid Prime and Dishonored, for a flavour that’s very much its own” och ”It’s got the colour and character of those early-noughties games that were once loved but aren’t spoken about enough these days – things like Metal Arms: Glitch in the System – and is the kind of thing that’s all too rare these days.” Vill ha!

 

8. Team Sonic Racing

Onrush blev ingen succé och Trailblazers var det nog ingen som spelade, men jag har inte gett upp hoppet för lagbaserade arcadracers. Härnäst på tur står Team Sonic Racing. Sonic & All-Stars Racing Transformed var väldigt kul. Lägg till att flera spelare kan hjälpa till på delad skärm och jag är minst sagt förväntansfull. Och Amy är förstås med!

 

7. Astral Chain

Jag har nyligen börjat spelat Bayonetta. Det är mitt första Platinum Games spel någonsin, och jag kan inte säga att jag är besviken. Spelmässigt är det hur kul som helst, även om storyn och designen är rätt hemsk. Något som däremot inte är hemskt är designen av Astral Chain. Det här spelet ser otroligt läckert ut. Om det är lika kul att spela som det är vackert att titta på kommer det att vara väldigt, väldigt kul.

 

6. What the Golf?

Golfspel är det tråkigaste som finns tycker spelmakarna bakom What the Golf, och de har beslutat sig för att göra det ultimata golfspelet. Efter det här spelet så kommer ingen att vilja göra något golfspel igen. Och det finns ju två typer av spelare här i världen: de som vill ha det här spelet och de som inte sett trailern ännu.

 

5. The Red Lantern

Mitt mål i år är att spela fler spel av speltyper som jag inte brukar spela. Så – åka hundspann, har jag kört något sådant spel förut? Eh, nej. Det här spelet verkar bjuda på både skönhet och hemska händelser. En ljuvlig kombination.

 

4. Catherine: Full Body

Catherine har en speciell plats i min spelsamling, trots att jag aldrig har spelat det. Efter att jag var svårt sjuk i flera månader var spelet det första jag köpte när jag åter kunde besöka stadens spelbutik. Trots att jag älskar Persona-spelen har det dock inte blivit av att spela det. Frågan är om denna nyversion kommer att vara så mycket läckrare att det lever upp till sin titel, eller om nya anti-snusk-Playstation tänker censurera bort halva spelet? Då är det kanske bättre om jag nöjer mig med originalversionen?

 

3. The Good Life

The Good Life är det första tv-spelet någonsin som jag backat på Kickstarter. Det galna geniet Hidetaka Suehiro, alias SWERY, plus en brittisk småstad full av katter och hundar – hur man kan säga nej till det? Med tanke på att jag redan betalat för det här spelet kan jag vara ganska säker på att jag genast kommer att kasta mig över det, när det förhoppningsvis kommer i vinter.

 

2. Pokémon Sword & Shield

Jag har aldrig spelat något Pokémon-spel. Men någonstans måste man börja och det här spelet ser också riktigt ljuvligt och mysigt ut på förhand. Blir det en höst full av NHL och fickmonster? Jag hade förmodligen redan förhandsbokat det här, om jag bara visste vilken av de båda versionerna som jag vill ha?

 

1. Untitled Goose Game

Hur kan man inte älska precis allt med det här spelet? Du spelar som en gås som gillar att ställa till med rackartyg. Bästa storyn i ett spel någonsin?