Etikettarkiv: Martins Spelvecka

Martins spelvecka – Martin blir sur på TV-spel

Slutet i Celeste blev en stor besvikelse

Jag har aldrig kämpat i ett spel som jag kämpat i Celeste. Varje skärm är en mördande utmaning. Jag gråtit blod, svett och tårar. Jag har dött och dött och dött, men ständigt kämpat mig vidare uppåt. Jag har naglat mig fast i bergets klippor, jag har samlat min vilja, jag har kämpat mig vidare, bit för bit för bit. Jag har inte gett upp. Jag har inte ens funderat på att ge upp. Jag och Madeline ska bara upp till toppen av berget till varje pris. Det här är ett spel som jag ska klara! Jag ska göra det till slut!

Och jag gjorde det till slut. Jag nådde verkligen toppen och eftertexterna rullade. Men all den stoltheten som jag kände i den stunden, och det var massor av stolthet måste jag säga, överskuggades av det som hände efteråt. Med råge.

Efter eftertexternas slut blev det nämligen dags för ännu en bana. Inget konstigt med det. Jag var rätt beredd på det. Man förväntar sig trots allt åtta banor av ett plattformspel, så att sluta på bana sju var lite udda. Problemet var bara att en liten bit in på bana 8 finns en dörr. Som är stängd. Och som inte går att få upp.

Men jag ger inte upp. Har jag inte gett upp tidigare ska jag inte upp nu heller. Så istället för att luta mig tillbaka och njuta av att äntligen ha klarat spelet, så spenderar jag en halvtimme med att försöka öppna en dörr som inte vill öppna sig. Jag får veta att jag måste återvända i mina fotspår för att kunna öppna dörren, så jag finkammar inledningen av banan och prövar verkligen precis allt för att aktivera de fyra hjärtan som finns på dörren och öppna den, men inget fungerar.

Först efter en halvtimme inser jag den kalla sanningen. Att återvända i mina fotspår innebär att återvända till banorna tidigare i spelet. Och hitta fyra hjärtan som ligger gömda någonstans på de banor jag redan kämpat mig igenom.

Vad i helvete spelet, vad är det här? Om Celeste var ett lätt spel vore det en annan sak. Då hade att återvända till tidigare banor och hitta gömda hjärtan varit helt okej. Men Celeste är ett toksvårt spel. I Captain Toad: Treasure Tracker måste man återvända till gamla banor för att samla diamanter för att låsa upp bonusbanorna. Det är också helt okej, för i det spelet vet jag var de flesta diamanterna, även om jag inte vet hur jag ska ta mig till dem. Men jag har ingen aning om vart dessa hjärtan finns gömda i Celeste. Det tog mig 15 timmar att kämpa mig igenom spelet. Under dessa 15 timmar såg jag inte röken av något hjärta. På vissa skärmar satt jag fast i uppåt 20-25 minuter innan jag tog mig vidare. Det skulle kunna ta mig 50 timmar eller 100 timmar att hitta alla hjärtan, med tanke på vilken utmaning varje skärm i spelet är. Kanske hittar jag dem aldrig.

LÄS MER: Vår recension av Celeste

Var det inte nog att jag klarade spelet? Varför är det här det första som händer när jag äntligen nådde mitt mål? Jag köper idén att ”spelet är svårt för att leva med mental ohälsa är svårt”, men vad betyder det här? Vad är budskapet i det här? Tycker du inte att jag var duktig nog? Är min bedrift inget värt? Spelet förklarade tydligt redan på första banan att samla jordgubbar var helt frivilligt och inget man behövde göra, så varför slår spelet plötsligt till i slutet och kräver att jag skulle ha samlat fyra hjärtan som jag aldrig visste om existerade?

Om sista banan hade dykt upp först när man hittat nog många hjärtan hade jag kunnat köpa det, men inte att man låser upp banan, men sedan inte får spela den. Vilken värdelös form av speldesign. Jag blev inte förbannad. Men jag blev väldigt ledsen. Så här ledsen har jag aldrig blivit av ett spel förut.

Jag menar, jag skulle kunna slå på spelets inbyggda fusksystem Assist Mode och göra mig odödlig, och sedan kolla en guide på Youtube för att se på vilka ställen de fyra skatterna ligger gömda, så att jag äntligen får spela den sista banan. Men jag har liksom inte kämpat i 15 timmar utan att söka hjälp en enda gång, för att börja fuska så fort sluttexterna rullat förbi.

Med tanke på hur gripande berättelsen i spelet är, och hur otroligt utmanande spelet är, var jag beredd att spelets slut skulle kunna få mig att gråta. Men inte på det här sättet.

Mer partyskoj i ARMS

Förra veckan testade jag Party Crash i ARMS för första gången, men då hann jag bara med en kvart innan det var dags att avsluta. Så jag inledde den här veckan med ytterligare två timmar av partyskoj i ARMS innan det tidsbegränsade eventet var över.

Det är verkligen kul att spela ARMS online. Det gör inget när man förlorar, utan man har roligt i alla fall. Jag älskar fightingspel, men de flesta fightingspel kan få dig att må ganska dåligt om du är dålig på dem. Men när man spelar ARMS så gör det inget hur bra eller dålig man är. Det känns förstås alltid bäst att vinna, men man mår riktigt bra när man förlorar också, för det roliga är att bara få spela.

En stor del av anledningen till den starka sköna känslan är den intressanta onlinelobbyn, som är full av liv och energi. Onlinelobbyn andas att det här är på lek och det är inte allvar. Det var många år sedan jag lekte på en skolgård eller på gården mellan husen, men det är minnen från den tiden som kommer tillbaka när man spelar ARMS. Att Nintendo är bra på att skapa skojiga spel och bygga upp en skön stämning visste vi förstås redan, men jag kan ändå inte låta bli att imponeras av hur ARMS är uppbyggt för att skapa en så trivsam och härlig stämning som möjligt.

Lämnar garaget i Rock Band 3

Jag lämnade hela 100%-på-sång-på-Expert-grejen den här veckan. Jag började bli trött på att bara få 98% och 99% hela tiden. Istället fokuserade jag på att få nya fans till mitt band, så jag inte skulle behöva tillhöra ett garageband längre.

Som jag tidigare skrivit om är upplevelsen i Rock Band 3 mycket bättre än den var i tvåan. Det är väldigt coolt och väldigt rätt att man i början av spelet är ett lokalt garageband och att man sedan ska kämpa sig upp genom musikvärlden genom att slutföra uppdrag i spelet. Ett enkelt och självklart upplägg som verkligen levererar. Och det får mig också att vilja spela med alla olika instrument, för att locka maximalt med fans till mitt band.

Den här veckan gav vi oss ut på vår första turné. Då vi bara hade råd med tunnelbana kom vi inte så långt, men samtliga tre spelningar blev succéer, speciellt den sista när vi bara körde 90-talslåtar. Oasis är något av min specialitet i spelet trots allt. Så nu har vi fått råd en skåpbil och har lämnat garagelivet bakom oss! Nu kan vi alltså ge oss ut på vår första riktiga turné. Varning på vägarna – här kommer Subway Doves!

När det ska mumlas eller skrikas i slutet av låtarna i Rock Band 3

Jag vet inte hur många låtar som jag tagit 100% på all riktig sång, bara för att i slutet av låten så ska sångaren skrika en massa ”oh yeah” eller ”mmm mmm mmm” eller något liknande och det är ju alldeles omöjligt att gissa hur det ska låta eller minnas hur det var från förra spelningen. Och istället slutar man på 99%. Tidigare har jag alltid gillat när sångaren avslutar en låt med att skrika vilt, men nu önskar jag verkligen att hen lät bli!

Den achievement som gör mig sur i Rock Band 3

Jakten på alla achievements i Rock Band 3 tog snabbt slut. Och då var det inte insikten att jag aldrig kommer att klara alla låtar i spelet på Expert som slog mig. Nej, en achievements i spelet kräver att man loggar in i spelets hemsida. Det låter ju jätteenkelt, förutom att de gjorde om hemsidan 2014, så att man inte kan logga in där längre. Tack så mycket!

Att achievements inte längre går att ta för att onlineservrar stängs är något vi får leva med. Onlineservrar kan inte vara öppna hur länge som helst när folk slutar spela spelet och går vidare till annat. Men varför skapar man en sådan här dum achievement? Och kan de inte bara ändra på achievementen så att den går att ta på något annat sätt, som Blizzard gjorde i Overwatch? Eller göra så att alla spelare automatiskt får den? Det är ingen stor förlust för mig, då jag ändå inte förväntade mig att ta alla achievements i det här spelet, men ändå ett sorgligt exempel på #spelnonsens.

En lysande och ointressant story i The Last of Us

Rent berättarmässigt kan The Last of Us vara det mest välskrivna och välberättade story som jag upplevt i ett spel. Det finns bara ett problem. Det fångar mig inte känslomässigt. Jag brydde mig mer om Toad och Toadette i Captain Toad: Treasure Tracker än jag bryr mig om Joel och Ellie och alla de andra i det här spelet.

Jag kan inte komma ifrån att storyn, hur otroligt välberättad den än är, är fullständigt ointressant för mig. Jag känner ingen sympati för Joel och inte mycket till sympati för Ellie heller. Och än mindre känner jag någon sympati för någon annan i världen. Så deras plan att rädda världen känns rätt poänglös när det inte finns någon i världen som jag bryr sig om ska räddas.

Jag förstår att alla i spelet lever i en fruktansvärd situation, så det är alldeles logiskt att alla beter sig som svin och mest tänker på sig själva. För att kunna överleva. Men det gör också att det känns som det är strunt det samma hur det går för dem.

På dåligt humör i Super Smash Bros Ultimate

Direkt efter att jag klarade Celeste återvände jag till Super Smash Bros Ultimate igen. Det var dock märkligt att spela det spelet när jag var på så dåligt humör. Alla glada karaktärer som hoppar omkring på skärmen och alla starka färger som exploderar, och där sitter jag och är sur och deppad efter det som hände i Celeste.

Men dåliga humör går ju alltid över, och Super Smash Bros Ultimate fångade mig snart igen. Inte minst sedan jag låste upp en viss World Warrior i kampanjen-

Ryu är min nya favorit i Super Smash Bros Ultimate

Jag brukar inte spela med Ryu i Street Fighter. Jag tycker inte han är särskilt kul, vare sig spelmässigt eller designmässigt, men i Super Smash Bros Ultimate fann vi direkt varandra.

Ryu har en fantastisk snurrspark som röjer rakt genom dataspelarna och han har en mäktig uppercut som drar rakt genom fiender som befinner sig på våningen ovanför eller som befinner sig i luften.

Super Smash Bros Ultimate är verkligen minst tre spel i samma spel. Ett spel där man slåss mot de vanliga datamotståndarna. Ett spel där man slåss mot de svåra datamotståndarna. Och ett spel där man spelar mot verkliga människor online eller lokalt. En karaktär som fungerar i ett av dessa spel fungerar inte nödvändigtvis i de andra.

Vissa karaktärer är mycket bättre att bekämpa enkla datamotståndare med än andra. Kirby, Bayonetta, Link, Samus och Ryu är mina favoriter än så länge när det gäller att besegra hjärndöda datamotståndare. Och förutom att låsa upp Ryu den här veckan så lyckades jag även låsa upp Samus i kampanjen. Har bara hunnit spela ett par matcher med henne i kampanjen, men hon är riktigt rolig att spela med. Det är vissa, lite slöare fiender som hon passar riktigt bra att regna missiler mot.

De små detaljerna som har betydelse i Super Smash Bros Ultimate. Som att när man spelar arkadläget med Ryu så fungerar det inte riktigt som det gör med de andra karaktärerna…

Det svåra valet i Super Smash Bros Ultimate

När man spelat igenom hela Mass Effect-trilogin, så tror man att man är van med att göra svåra val, men vad tusen ska man göra när Cammy och Amy Rose kommer upp på samma gång på Spirit Board?!

Till slut så valde jag ändå att försöka fånga Cammy, men jag blev så nervös att jag helt klantade till det och så var hon borta. Sedan dök som tur var Amy upp för en andra gång, men det gick åt skogen igen, för jag fick möta en Inkling med en jätteklubba som fullständigt dödade mig tre gånger i rad. Snacka om att bli deppad!

Men strax därefter lyckades jag låsa upp Toadette i kampanjen, så då blev jag lycklig igen!

Toadette driver en cool utforskarliga som skickar ut dina spirits i djungelns hemliga tempel för att leta skatter. Hur coolt som helst.

Sedan fick jag, tro det eller ej, en tredje chans på Amy Rose på Spirit Board och nu tog jag den! Den här gången gjorde jag det som jag alltid gör när inget annat fungerar: valde Kirby och spammade falla-som-en-sten-i-huvudet-på-motståndaren attacken tills den är knockad.

Sedan inleddes det en tidsbegränsade specialfirandet för kvinnliga hjältar i spelet och jag lyckades vinna den för händelsen exklusiva och härligt kontroversiella Peachette!

Plötsligt händer allt på samma gång!

Spelar in spel i Warhammer: Vermintide 2, Mass Effect 2 och Mass Effect 3

Efter arton timmar i Warhammer: Vermintide 2 börjar jag känna mig redo att skriva en recension av spelet. Jag har en slags regel att jag ska spela tjugo timmar av ett onlinespel innan jag skriver en recension. Det kan bli lite mer, det kan bli lite mindre, men efter tjugo timmar brukar man ha en rätt bra uppfattning vad det har att bjuda på. En bra sak med onlinespel är att när man ska spela in gameplay till en Youtube-recension är det bara att dra igång en match och spela in. Svårare är det inte.

När man spelar in till ett single-player spel kan det vara betydligt knepigare, vilket det visar sig när jag även spelade in till mina redan skrivna recensioner av Mass Effect 2 och 3 i veckan. När jag spelar in till ett single-player spel så brukar jag bara spela in den första timmen för att inte bjuda på en massa spoilers i mina recensioner. Ett problem är dock att första timmen av ett spel brukar vara fylld av tutorials som inte gör sig så bra i en videorecension.

Dessutom måste jag spela utan undertexter, då dessa också stör upplevelsen när man ser en recension på Youtube. Så jag får sitta och ha svårt att hänga med när alla personerna pratar med varandra. Det är egentligen inget problem när jag redan spelat spelat och har en bra hum och vilka mina order är, men det är ändå aningen förvirrande.

Det viktigaste är förstås att jag inte gör något helt korkat, som att springa vilse eller försöka ta mig till en plattform som det inte går att ta sig till. Man kan förstås redigera bort alla dumheter, men jag försöker att få till så långa sammanhängande sekvenser som möjligt, så att det inte ska bli så lätt för min kompis som klipper videorna att redigera dem som möjligt.

Spelar Minecraft för första gången!

I och med att Minecraft fyllde tio år för inte länge sedan så kom också spelet äntligen på rea till Playstation 4. Jag har aldrig varit intresserad av den här typen av spel utan tydligt mål där man ”får göra vad man vill” förut. Att bygga och gräva och crafta saker har inte heller varit min melodi. Men om du har följt den här bloggserien så har du märkt att Terraria till stor del har omvänt mig och den här veckan var det till slut dags att testa spelet som startade allt: Minecraft.

LÄS ÄVEN: Minecraft bygger en ny generation av spelare

Det första jag kunde konstatera var att spelet var väldigt, väldigt likt Terraria (eller snarare att Terraria är väldigt likt Minecraft förstås). Den tredimensionella världen förvirrade mig i början. När jag skulle placera ut block så satte jag dem på fel ställe och det var lite rörigt att navigera i världen, men efter en timme så började jag att vänja mig.

Tiden bara flög i väg och på två timmar hann jag bara bygga ett litet stenhus. Men jag mötte en ko, ett får, två hönor och en elak spindel. Och det fullständigt regnade in trophies. I The Last of Us tog det tolv timmar innan jag fick min första Trophy men på de två första timmarna i Minecraft fick jag ihop sju trophies och jag tror mina vänner (som spelat ett antal tusen timmar Minecraft innan) drog ihop minst dubbelt så många. Vissa perioder var det bokstavligt talat svårt för mig att spela för alla trophies hamnade på min fyrkant av skärmen, så jag hann inte sa vad jag skulle göra innan nästa trophy dök upp och störde sikten. Inte så härligt när man möter ett monster…

Veckans köp

Det är kul med oväntade bonusar! Jag skulle beställa två nya Funko Pops som precis hade släppts, men när jag kom till onlinebutiken hade de ett köp-två-få-en-tredje-på-köpet, så jag fick en tredje Funko Pop helt gratis!

I flera månader har jag väntat på att få lägga händerna på en Brigitte. Hon är en av mina stora favoriter i Overwatch, så väl designmässigt som spelmässigt. Ett självklart tillägg till min samling över de coolaste spelhjältarna någonsin. Dessutom är hon den första ”svenska” Funko Pop jag skaffat. Hur många svenska Funko Pops finns det egentligen?

Här är min samling över de allra coolaste spelhjältarna. Den börjar bli allt mer komplett. Men Emily från Dishonored 2 saknas till exempel fortfarande.

Apropå coola spelhjältar – en Jessie måste jag förstås också ha. Det märks att Funko bara blir bättre och bättre på att skapa sina Pops för den här ser helt makalös ut. Jessie är en av mina favorithjältar överhuvudtaget. Hon är spelbar i framför allt det ljuvliga Toy Story 3: The Video Game och de skojiga Disney Infinity-spelen.

Sally är det nog få som förknippar med tv-spel. Men hon hade en framträdande roll i The Nightmare Before Christmas: Oogie’s Revenge från 2005. Tyvärr fick det spelets risiga betyg att jag har inte vågat spela det, i fall det skulle förstöra min upplevelse av den fantastiska filmen.

Nästa avsnitt

Som jag skrev redan förra veckan är det här det sista avsnittet av Martins Spelvecka för den här gången.  Nästa avsnitt av Martins Spelvecka kommer förmodligen någon gång i september. Nästa vecka kommer allting på sajten att handla om E3. Den här veckan hoppas jag dock att jag ska återvända till Overwatch. Jag började ju spela det för nästan exakt ett år sedan, när spelet fyllde två år. Så nu när spelet firar att det fyller tre år så är det väl bra läge att åter ge sig in i striderna? (Jag slutade att spela det i höstas när Mercy nerfades ännu en gång. Apropå ”Martin blir sur på TV-spel.”)

Redan om två veckor kommer jag att avtäcka mitt nya bloggprojekt som kommer att rulla på istället för Martins Spelvecka under sommaren. Vi ses då!

Martins spelvecka – Det hårda datatestet

Äntligen en ny dator!

Om du har följt den här bloggserien de senaste månaderna känner du säkert till den rätt snåriga följetongen som har varit mitt försök att köpa en ny gaming- laptop. På grund av jobbrelaterade anledningar behöver jag två datorer, och när en av dem (som var en ultrabook och inte en gaming-laptop) slutade att fungera, så det var dags att köpa en ny dator. Men att det skulle vara så svårt att hitta en gaming-laptop som jag gillade!

Det främsta problemet är att alla nuvarande modeller av gaming-laptops verkar satsa på att vara lövtunna men ha fläktar som låter som trasiga gamla dammsugare. Min gaming-laptop nummer 1 är tjock av bara helvete men har i princip helt tysta fläktar vilket jag verkligen uppskattar. När det var dags att köpa gaming-laptop nummer 2 nu i våras så var således min första tanke att helt enkelt köpa samma modell som den gamla. Tyvärr såldes inte den modellen längre, och jag lyckades inte hitta den begagnat heller.

Jag gjorde det näst bästa. Jag köpte tillverkarnas nuvarande modell som hade i princip samma specs som min gaming-laptop nummer 1. Med tanke på att denna modell var ett år nyare så trodde jag att den skulle var precis som den jag redan hade, fast en liten aning bättre. Det var den inte. Visserligen var den bara hälften så tjock som min gamla fast det var samma specs, men den var inte tyst utan den lät, just det, som en trasig gammal dammsugare så fort jag drog igång Forza Horizon 4. Detta kunde jag dock leva med. Vad som var omöjligt att acceptera var dock att alla spelen antingen gick i slow-motion eller saknade ljud. Det var bara att skicka tillbaka datorn.

Men nu fick jag äntligen erbjudandet att köpa en två år gammal dator som är tjock av bara tusan, men som har tysta fläktar. Trots att det är ett lite kraftfullare grafikkort i min gaming-laptop nummer 2 än i min gamla gaming-laptop nummer 1 har jag bara hört fläktarna ibland, och då har de ett sådant mjukt och härligt ljud att det rent av är skönt och rogivande att höra dem. Jag kan förstå varför människor som bär sina datorer omkring en massa vill att de ska vara så lätta och tunna som möjligt, det är självklart, men vem traskar omkring med en gaming-laptop i ryggsäcken på stan varje dag? Min nya dator ska mestadels stå på samma ställe, så hellre tyst än smal tycker jag.

Datorn konkurrerar ut Rock Band 3 och The Last of Us

gaming-laptopJag inledde veckan med lite Rock Band 3 och The Last of Us, men sedan dök datorn upp och tog över all uppmärksamheten. Med tanke på hur lite jag spelade av de båda spelen finns det inte så mycket att säga om dem den här veckan.

I Rock Band 3 fortsatte jag min kamp att sjunga till mig 100% på Expert på Bad Religions Sorrow. Jag gick tillbaka ner till Hard och där satte jag 100% varenda gång, men när jag återvände upp på Expert så blev det bara 98% eller 99% istället. Och det är samma två ställen som jag sluddrar på fortfarande.

gaming-laptopEtt problem med att sjunga i Rock Band är att på alla svåra ställen är det en fördel att sjunga mera än vad grafiken visar. Det vill säga att istället för att ha en liten paus mellan vissa ord, som man vanligtvis sjunger, så låter man alla orden gå in i varandra så man drar iväg en ton precis hela tiden. Detta låter väldigt konstigt när man lyssnar igenom inspelningen i efterhand. Så ska man spela in när man sjunger kan det vara bättre att sjunga in på Hard…

gaming-laptopThe Last of Us fortsätter att underhålla och fascinera. Som jag skrev redan förra veckan måste vara det spel som jag spelat, som det inte stått Nintendo på, som är mest välgjort. Varje liten detalj är så fin och så trovärdig. Berättelsen är långt ifrån originell, men det gör ingenting när allt som händer så härligt gestaltat.

Jag har dock svårt att se hur det skulle kunna vara tidernas bästa spel, eller inte ens ta sig in på min topp 10. För min del saknas det någon slags X-factor i spelet, något som gör det till en personlig favorit. Även om jag är sugen på spelet när jag inte spelar det, så saknar jag riktigt minnesvärda ögonblick att se tillbaka på. Men till exempel till ett riktigt bra slut på spelet skulle säkert kunna göra med spelet dit upp i toppen, så bra är det.

Testar min nya gaming-laptop

Men så kom alltså datorn till mitt hem! Och det första man gör när man köpt en ny dator, och framför allt en begagnad, är att testa den förstås. Först är det en massa nyttaprogram som ska installeras och lösenord och produktkoder som ska knappas in och drivrutiner som ska uppdateras. Men framför allt ska spelen laddas ner och testas förstås!

Vanligtvis spelar jag spel för att det är kul. Eller för att det är en spännande story. Recenserar man ett spel måste man ibland spela fast man egentligen inte vill spela just det spelet. Och när man recenserar på Youtube måste man gå tillbaka spela in passande gameplay till recensionen. Och då vill man gärna få till så coola saker som möjligt.

Ändå kändes det ovant att spela bara för att kolla att datorn fungerar. De här dagarna var jag egentligen mest sugen på att fortsätta med Rock Band 3 och The Last of Us, så det kändes lite konstigt att dra igång Warhammer: Vermintide 2, Disney Infinity 3.0, och Forza Horizon 3 istället, men man måste göra det som måste göras. Det tuffa testet av min nya dator hade inletts!

Dagen när allting gick fel i Warhammer: Vermintide 2

Jag vet inte om det var för att jag mest tänkte på hur datorn betedde sig och hela tiden hade i tankeen att kolla så att allt fungerade som det skulle medan jag spelade, men den första dagen med datorn gick inte mycket rätt i mitt spelande. Jag hade en sådan där dag i Warhammer: Vermintide 2 där jag egentligen inte spelade dåligt alls, men då absolut ingenting fungerade.

Höjdpunkten, eller lågvattenmärket kanske snarare, hände i en match där allting naturligtvis hade gått jättebra upp till den punkten, och jag kände mig trygg med min insats. Plötsligt sätter dvärgen i mitt lag iväg åt helt fel håll. Då det absolut inte är någon bra idé att en spelare drar iväg på egen hand i Vermintide 2 – man ska åtminstone vara två tillsammans – hängde jag på dvärgen för att se vart tusan hen var på väg.

Dvärgen sprang som en galning åt en helt tokig riktning, och då det inte fanns någon röstchatt där jag kunde fråga dvärgen vad tusan det var som hänt, så var det bara att hänga på och se vart det här skulle leda. Plötsligt försvinner dvärgen i tomma luften. Nej, det var ingen disconnect, för spelaren var fortfarande kvar i listan och en bot hade ändå tagit över hens plats om hen kopplat ur. Nej, dvärgen var plötsligt bara helt borta och i nästa ögonblick inser jag att jag är helt ensam, långt borta från de andra tre i matchen.

LÄS ÄVEN: Vår recension av Warhammer: Vermintide 2

Och i nästa ögonblick dyker förstås en miniboss upp. Som visar sig vara omöjlig att döda. Alltså bokstavligt talat. I vanliga fall skulle jag ha sänkt den med tre-fyra pilar, men den här gången räcker inte ens fyrtio pilar på den. Den tar hela min livmätare, jag helar i panik, och den tar min andra livmätare också och jag är död. Då det inte finns någon medspelare i närheten som kan återuppväcka mig finns det inget annat att göra än att vänta på att spawna igen och bli räddad.

De andra tre spelarna får det plötsligt tuffare när deras fjärde lagkamrat av okänd anledning sprungit rakt ut i ödemarken och dött för sig själv. En av dem blir dödad, men de andra två visar tåga och lyckas ta sig till platsen där jag ligger fångad.

Nu blir det dock märkligt på allvar. De räddar den tredje spelaren, men de räddar aldrig mig. Om det är för att de är förbannade på mig, eller om det är en bugg som hindrar dem vet jag inte, men jag gissar att det är det sistnämnda, för en av mina lagkamrater springer runt, runt där jag ligger, och försöker inte hen, något opassande, visa upp sina nya dansmoves, så måste hen verkligen vara ute efter att försöka rädda mig. Men jag blir aldrig räddad, och de andra tre dör, och sedan är allt över.

Vissa dagar är det bara att ge upp och göra något annat.

Avslappning och stress i Forza Horizon 3

För att testa min dator, speciellt då det hade ett lite kraftfullare grafikkort än den förra, ville jag förstås dra igång det mest grafikkrävande spelet jag hade, men jag måste komma till insikt att jag inte hade något spel som, vad jag visste i alla fall, krävde speciellt mycket av min dator. Men Forza Horizon 3 på högsta inställningarna borde väl få datorn att kämpa lite i alla fall? Så jag drog igång det.

Forza Horizon 3 är ibland världens mest avslappnande spel och ibland är det världens mest stressande spel. Vissa sessioner drar man bara runt mållöst i spelvärlden och njuter som man gör när man är på semester. Andra sessioner blir man alldeles överväldigad av allt som finns att göra i spelvärlden, och man vill göra precis allting samtidigt på en gång, och man blir alldeles stressad av att inte kunna hinna med allt.

Forza Horizon 3 är inget spel för bara en timmes spelande. När man väl kommit in i spelet befinner sig man verkligen i spelvärlden. Det finns så mycket bilar att pyssla med, fans att locka till sin sida och nya platser att upptäcka, att det är ett spel som man vill spendera många timmar i.

Jag bryr mig egentligen inte om att spelet är så likt Forza Horizon 4. Upplägget att spela Forza Horizon 4 en gång till, fast i ett nytt land med alla hemligheter okända och upptäckter oupptäckta är himmelriket för mig.

Floder av fanfavoriter i Disney Infinity 3.0

Efter bara tre timmar med Disney Infinity 3.0 är det svårt att säga något bestämt, för – likt Forza Horizon 3 – har spelet har galet mycket innehåll som man fullständigt dränks av, men rent spelmässigt är det inte direkt det roligaste spelet jag spelat i år. Än så länge har alla uppdragen varit tv-spelsuppdrag enligt mall 1.0. Inte dåligt, men väldigt vanligt. Men nästan hela poängen med spelet är alla de spelbara karaktärerna från Disney, Marvel och Star Wars som man kan byta mellan precis när som helst. Spelet måste slå något slags rekord i antalet spelbara karaktärer, i alla fall om man räknar karaktärer som de flesta spelare känner igen.

Tyvärr är figurerna väldigt små i Toy Box kampanjen, vilket gör att man inte se så stor skillnad på Vanellope och Darth Vader egentligen. Som tur var är de mycket större i Toy Box läget, så här kan man verkligen känna att man spelar som den figur som man har valt.

Spelet påminner onekligen om Avalanche Softworks tidigare spel Toy Story 3: The Video Game, det är till stor del som en otroligt större version av det ljuvliga spelet. Men jag måste säga att jag föredrar Toy Story 3 än så länge, just för att det spelet är mer enhetligt, och mer överskådligt. Men så tog det spelet slut redan efter sju-åtta timmar, medan Disney Infinity 3.0 förmodligen kommer att hålla mycket, mycket längre. Så vi får se vilket spel som vinner till sist…

Slutligen sista banan i Celeste?

Till sist tog jag mig förbi den supersvåra passagen som jag hade fastnat på förra gången, precis som man alltid tar sig förbi de supersvåra passagerna i det här spelet, även om man måste dö åttio gånger för att ta sig dit. Och sedan kommer man till nästa supersvåra passage…

Ofta visar sig de supersvåra passagerna inte alls vara så svåra, utan det är helt enkelt jag som inte fattat vad jag ska göra.  Oftast är det jag som inte fattat hur någon ny funktion i spelet fungerar, till exempel hur förutsättningarna för dash-funktionen har förändras under de nya omständigheterna som den nya banan bjuder på. Efter sjuttio dödsfall tänker jag att jag ska kolla på Youtube vad lösningen är, men jag har hållit ut varje gång.

Och nu verkar det som om jag faktiskt kommit till den sista banan. Man vet ju aldrig med spel, det kan ju bli bonusbanor eller något annat, men spelet viftar onekligen med en stor skylt att ”Det här är sista banan!” Tretton timmar har det tagit mig jag att ta mig hit. På vissa banor måste jag ha dött flera gånger än jag dött i samtliga andra spel jag spelat under 2019 tillsammans. Jag gissar att det finns de som klarat spelet på betydligt kortare tid, men jag är glad och stolt över det som jag har utfört. Och än resan mot bergets topp långt ifrån över.

Svettas som en gris i ARMS

ARMS är kanske inte det bästa spelet att spela i sommarhetta, för efter bara en timme med spelet dryper jag av svett. Fightingspel brukar inte vara en genre där det är roligt att spela på låg svårighetsgrad, då utmaning är en avgörande aspekt av vad som får genren att fungera. Men ARMS är ett fightingspel som är roligt att spela även på låg svårighetsgrad, för det är roligt bara att hoppa omkring och dasha och slänga ut sina långa armar.

Den där jäkla Min Min i ARMS

På låg svårighetsgrad är ARMS förstås ganska enkelt. Som sig bör. Det finns dock ett undantag: Min Min. Denna hiskeliga fighter är toksvår att besegra även på låg svårighetsgrad. Medan jag kanske förlorar en match mot någon annan fighter, så tar jag den alltid i returen, så förlorade jag minst tio matcher i rad på Min Min den här veckan. Eländet hoppar omkring som en galning och dashar som en superhjälte, och är helt omöjlig att få tag på.

Och hon har tur också! I sex ronder (ja, jag räknade dem) så höll jag på att vinna, bara för att falla på målsnöret varje gång för att Min Min fick en hälsoboost rakt i ansiktet och kunde vända på steken. Fy!

Men på den elfte matchen, eller om det var den tolfte, så lyckades jag till slut besegra henne. Jag var så slut att jag inte ens fick ur mig något segervrål. Jag bara sjönk ihop i fåtöljen.

Första partyt i ARMS

Precis när det var dags att avsluta ARMS-spelande för den här veckan så drog Party Crash igång. Party Crash är spelets motsvarighet till Splatoon 2s Splatfest, det vill säga en tidsbegränsad onlinespecial som händer någon helg då och då, fast med ett helt annat upplägg och helt andra regler än i Splatoon 2 förstås.

Det här var första gången jag gav mig ut online i ARMS, men jag måste ju testa och se vad som skulle hända. Det som hände var att jag hamnade i en lobby med ett tiotal andra spelare och vi delades snabbt in i olika matcher med varandra. Först fick jag spela en vanlig en mot en match. Sedan blev det en två mot två match. Och till sist blev det en match tre spelare mot en boss.

Man får välja vilken kämpe som helst, men två kämpar är utvalda under varje Party Crash. Den här gången var det Ninjara och Mechanica. Spelar man med dessa får man fler belöningar under specialhelgen, och de flesta spelade som dessa båda förstås.

Sedan disconnectade spelet mig och det var lika bra för att det var dags att avsluta veckans ARMS-spelade. Men jag hade väldigt kul under den här intensiva kvarten, och är sugen på att spela mera Party Crash i ARMS. Jag gillade att det inte var så mycket fokus på vem som vann och förlorade, utan att det mer handlade om att ha roligt tillsammans. Och att spelet lyckades hitta ett gäng spelare som är lika risiga som jag på spelet, som jag fick spela mot, blev jag väldigt imponerad av.

Veritabelt kaos i WWE 2K19

gaming-laptopDet händer mycket i wrestlingvärlden just nu. Den här helgen har uppstickarförbundet AEW sin första föreställning Double or Nothing och förra helgen så kanske inte WWE skakade världen med sin föreställning Money in the Bank, men vi som har Bayley som vår stora favorit hade mycket att glädjas åt den helgen.

Allt detta wrestlingsnack ledde förstås till ett nytt sug efter att spela wrestlingspel, och på helgens Co-op Kaos Hos Albumpojken så gav vi oss åter in i WWE 2K19, och den här gången blev det verkligen kaos av stora mott.

Vi inledde med att spela ett par tag-team matcher om diverse bälten i spelet. ”Ibland gick det bra, ibland gick det inte alls,” som Martin Ljung sa. Att tagga in och ut visade sig vara lite för avancerat för oss, men få fort vi spelade matcher där alla fick vara i ringen samtidigt gick det bättre. Vi vann till och med en bordsmatch!

gaming-laptopDet verklig kaoset drog dock igång där vi gav oss på att spela en stegmatch med hela åtta damer i ringen samtidigt. Att ens hålla reda på vem man var och vem som var i närheten visade sig vara underbart förvirrat. Åtta wrestlare som samtidigt försöker klättra på en stege visade sig vara minst lika roligt att spela som det kan vara att titta på i verkligheten. WWE kanske helt har tappat greppet ”i verkligheten”, men som tv-spel så rockar det fortfarande.

Veckans hajp

Förra våren blev Street Fighter: The Miniature Game det första spelet som jag backade på Kickstarter. Planen var att spelet skulle släppas i mars i år, men det blev försenat, vilket inte är helt ovanligt i Kickstarter-sammanhang. Det som gjort att det dragit ut på tiden är att spelet innehåller över trettio maffiga figurer och över 1600 kort med olika teckningar som alla måste gå igenom hela Capcoms process för godkännande.

Men nu börjar korten bokstavligt talat att falla på plats, och spelet ska förhoppningsvis komma innan slutet av året. Under veckan släpptes videon ovan där Angry Joe berättar om hur de arbetat med att få fram de finaste möjliga figurerna i världen till spelet. Och blir du sugen att hoppa på och beställa ett exemplar, så har du fortfarande en liten tid chansen att backa spelet, då själva tillverkningsprocessen ännu inte dragit igång.

Nästa vecka

Jag tror inte vi behöver vinjetten ”Veckans köp” den här veckan, utan vi går direkt på ”Nästa vecka”. Nästa vecka blir faktiskt den sista veckan av ”Martins Spelvecka” innan sommaruppehållet. Nej, ingen panik, under sommaren kommer ”Martins Spelvecka” att ersättas av en annan bloggserie som säkerligen kommer att bli lika spännande!

Först kommer vi alla på Player1 att fokusera på E3, men veckan efter E3 kommer jag att bjuda på all information om mitt ännu hemliga sommarprojekt. Något att se fram emot, och se fram emot sista avsnittet för den här gången av ”Martins Spelvecka” nästa vecka. Nästa veckan hoppas jag inte blir lika splittrad, med lika många spel. Jag tänkte inleda veckan med att spela mer Party Crash i ARMS, innan det eventet är över. Sedan hoppas jag att jag kan godkänna datorn så att jag kan spela riktigt mycket The Last of Us istället. Och så kommer jag att försöka klara Celeste förstås. Eller åtminstone komma en liten bit närmare målet. Vi hörs!

Martins spelvecka – Inget sex, inga droger, men mycket rock n roll!

Lever rocklivet i Rock Band 3

Det kändes riktigt kul att började spela Rock Band 3 förra veckan, efter alla dessa år borta från musikgenren, så den här veckan blev det ännu mer rock n roll.

Jag inledde veckan med att skapa mitt eget band i spelet – Subway Doves. En riktigt bra sak med Rock Band 3 är att inlevelsen i mitt band är mycket bättre än i tvåan. I det andra spelet så blandades scener från min karriär precis hur som helst mellan låtarna. Så spelet kunde inledas med en sekvens där vi spelar för pengar i en gränd, vilket kunde följas av en scen där vi kollar in vår nya Greatest Hits-skiva, helt utan någon rim eller reson. Hittills i Rock Band 3 har vi bara varit ett fattigt garageband, precis som det ska vara, så det verkar man ha fixat till detta och satsat på en mer rimlig ”story” för mitt band.

Som jag berättade förra veckan så sjunger jag mest i Rock Band-spelen. Ett problem jag har är att jag spänner mig när jag sjunger i Rock Band, vilket jag aldrig gör när jag sjunger ”på riktigt”. Jag brukar dock ofta spänna mig när jag spelat TV-spel, oavsett genre. Men det märks ovanligt tydligt i Rock Band 3, när jag spelat in ett par låtar med sång och sedan lyssnar igenom dem i efterhand. Att det låter helt annorlunda från när jag spelar in min sång annars.

Jag ska definitivt försöka att slappna av mera när jag spelar Rock Band 3. Det gäller övriga spelgenrer också. Men jag har en förmåga att spänna mig när jag känner att jag är under press. Det kommer säkerligen att kunna förbättra mina prestationer i andra spel också om jag bara slappande av lite mera…

På väg mot 100% i Rock Band 3

Förra veckan berättade jag om mitt mål att nå 100% på sång på Expert med Bad Religions Sorrow. Det var den första låten som jag hundraprocentade i Rock Band 2, för så där tio år sedan. Efter att ha nått 99% på Hard så gav jag mig på Expert och efter ett par försök kring 96% så nådde jag 98%.

Det är en väldigt lätt låt att sjunga, men det är två ställen som är kluriga. Dels den allra första meningen och dels meningen ”Or when the only true messiah rescues us from ourselvesprecis innan sista refrängen som jag alltid, och då menar jag alltid, sluddrar på.

Missar jag första meningen är det förstås bara att börja om, och dessutom kan jag fulsjunga något precis innan den börjar för att se att jag hamnar rätt i pitchen, men ”messiah” ställer till med större problem. Jag har lyssnat och kollat på grafiken på mina inspelningar ett par gånger och jag ser inte riktigt vad jag gör för fel. Det är ingen klurig mening egentligen, ingen mening som fullständigt går som en bergochdalbana genom tonskalan, men på något sätt kommer jag in fel i den.

LÄS ÄVEN: Låt mig få bli en rockstjärna åter igen!

Nu ska jag använda träningsläget och hårdträna den kluriga meningen och nästa gång hoppas jag att jag når 100%. Precis som jag gjorde för tio år sedan.

Jakten på en keyboard i Rock Band 3

En av nyheterna i Rock Band 3 är att man kan spela keyboard. Förutom att jag spelade bas i tonåren så spelade jag även en hel del orgel på den tiden. Så det vore intressant att se om takterna fortfarande sitter i. Tyvärr så finns naturligtvis inte själva keyboarden att köpa nytt längre, och det är väldigt sällan den dyker upp på auktionssajterna heller. Eller på europeiska Ebay så dyker den rätt ofta upp till Wii och Playstation 3 av någon anledning, men den dyker typ aldrig upp till Xbox 360. (Efter att jag skrev det här kollade jag in Tradera och någon hade naturligtvis precis lagt upp tre nya och oöppnade keyboards till Playstation 3, men inget till Xbox 360…)

LÄS MER: Rock Band – musikspelet som aldrig slutade ge

Jag skulle förstås kunna importera en keyboard från Amerika, men då måste man verkligen vara beredd att öppna plånboken. Och frågan är om det är så intressant att spela keyboard? Jag slutade att spela orgel en gång tiden av en anledning trots allt…

Vandrar världen runt i Super Smash Bros Ultimate

World of Light fortsätter att underhålla. Jag drar mig för att kalla det storyläge, för det finns ju ingen story i läget, men det är spelets kampanj i vilket fall som helst. Samlarbegäret sätter verkligen klorna i mig när jag vill låsa upp alla kämpar och samla alla hjälpkaraktärer. Det finns ju över sjuttio kämpar och över tusen hjälpkaraktärer att samla, så det är bara att kämpa på.

Det är verkligen kul med att alla striderna är så olika varandra, med helt olika förutsättningar. Och med tanke på alla kämpar och alla hjälpkaraktärer man kan välja finns det verkligen löjligt många varianter som varenda liten strid kan utveckla sig på…

Nya favoriter i Super Smash Bros Ultimate

En ny vecka med Super Smash Bros Ultimate betyder nya upplåsta karaktärer. Den här veckan fastande jag dock för två karaktärer som varit upplåsta redan från början men som jag knappt har spelat med hittills.

Link är rolig att spela som. En no nonsense karaktär som är väldigt nybörjarvänlig. Han har en rolig bumerang, som om den missar fienden på väg bort från Link ofta träffar fienden på väg tillbaka istället. Sedan är det väldigt kul att använda Links klassiska snurrattack med svärdet förstås. Den kanske inte var så effektiv i luften som jag önskade, men den är väldigt rolig att använda och snurra omkring med.

Samus var ännu roligare att spela som. Hon tog över kronan från Bayonetta som den karaktär som sparkade mest stjärt i arkadläget. Fienderna hade ingenting att svara på när hon började att mata missiler. Och till skillnad från hennes egna spel så tog inte missilerna slut heller, utan hon kunde bara mata och mata dem över banan. Lägg till en saftig snurrattack rakt uppåt ifall fiende försökte svara på missilregnet genom att hopp upp i en luftattack och succén var ett faktum.

Andra karaktärer är väldigt svåra att spela som. Som Villager. Han odlar ett träd mitt i matchen som han sedan hugger ner. Den attacken kommer att ta ett tag att vänja sig vid…

Apropå Animal Crossning så var det sista som hände i Super Smash Bros Ultimate den här veckan att jag låste upp Isabelle. Hon är en stor favorit för mig, trots att jag aldrig spelat något Animal Crossing-spel. Det ska bli väldigt spännande att spela som henne nästa gång!

Man känner sig så välkommen i Warhammer: Vermintide 2

Kan ett spel leva på ett härligt progressionssystem allena? Spelmomenten borde vara det viktigaste, men inte i Vermintide 2. Det är inget fel på spelmomenten, inte alls, men det går inte att komma ifrån att det är ett enformigt spel. Den variation och oförutsägbarhet som finns i många andra onlinespel saknas till stor del här. Jag skulle vilja säga att både online co-op i Mass Effect 3 och Salmon Run i Splatoon 2 är betydligt mer omväxlande och oförutsägbart än det här.

Men allt omkring själva spelandet är så medryckande i Warhammer: Vermintide 2. Spelet känns så generöst, så belönande, så välkomnande. Och samarbetet med andra spelare så spännande och positivt upplagt. Då spelar det ingen roll att varje match är ungefär som den förra, för den förra matchen var ju grymt underhållande även den…

Har blivit en veteran i Warhammer: Vermintide 2

Senast jag spelade Vermintide 2 lämnade jag svårighetsgraden Recruit bakom mig med alvflickan till förmån för Veteran. Den här veckan lyckades jag ta mig till level åtta med samtliga fem karaktärer, och då beslutade jag mig för att lämna den lättaste svårighetsgraden bakom mig med även de andra fyra karaktärerna också.

Visst, Veteran är svårare förstås, och jag dör ofta. Men man får även bättre medspelare. Medspelare som kan väcka upp mig igen när jag ligger på marken och blöder och pinas…

Att välja rätt vapen i Warhammer: Vermintide 2

Man låser verkligen upp massvis med olika vapen och det gäller att välja rätt. Varje karaktär har sin egen typ av vapen, som magikertjejen som har en stav som sprutar eld. Men man inte bara välja sin eldstav efter stats, utan det är viktigare att kolla hur vapnet passar din spelstil. De olika eldstavarna fungerar nämligem helt olika när det gäller vilken typ av eld som den sprutar ur sig. Är man bra på att sikta kan en stav med ett enda kraftigt skott hjälpa dig att få headshots, men är du dålig på att sikta finns det andra stavar som sprider elden bättre och sprutar längre för varje skott.

Även frågan hur mycket ammunition vapnet kan bära och hur det är att ladda om vapnet måste bestänkas. Det finns olika färdigheter som man kan låsa upp, som till exempel gör att man kan bära mer ammunition. Inget av det här är något nytt för ett rollspel förstås, men för en co-op onlineskjutare är det ett minst sagt ett intressant system som ger ännu mer djup och livslängd till spelet. Och aktiverar lootdjävulen i dig förstås.

Den objektiva sanningen om The Last of Us

Recensioner är alltid subjektiva. Kravet på ”objektiva” recensioner som vissa gamers framför är skrattretande. Men… Om man skulle försöka rangordna spel efter någon slags ”objektiv” skala, så skulle The Last of Us tveklöst hamna i toppen.

Det är nämligen få spel jag spelat som varit så välgjorda in i minsta detalj som The Last of Us. Varenda liten detalj av spelet är fint utformat. Bara att kolla in vad min följeslagare Ellie gör när jag inte gör någonting. Lootar jag på egen hand kanske hon sätter sig på ett bord eller lutar sig mot en vägg. Eller vandrar iväg i förväg på egen hand om läget verkar säkert.

The Last of Us är det första Naughty Dog-spelet som jag verkligen spelar. Jag spelade kanske en tredjedel av första Uncharted, men fastnade aldrig riktigt för det. Naughty Dog är kända för kvalitén på sina spel, och det är verkligen inget överdrivet rykte. Om Nintendo hade gjort ett postapokalyptiskt zombieskräckactionsmygarspel så hade det förmodligen sett ut så här.

Fortsätter att smyga vilse i The Last of Us

Det är intressant med smygandet i The Last of Us. Att det sällan går bra. Man kommer till ett ställe med fem-sex fiender som vandrar omkring. Man kollar vilka rutter den första tar och när man kan smyga fram och ta ner den förste utan att de andra märker något. Man väntar och väntar, och smyger sig på den förste och lyckas strypa denne. Men trots att jag försöker vara så tyst, så hör de andra fienderna mig och kommer springande och det blir en vildsint shoot out trots allt. Jag vet inte om det är jag som gör fel, eller spelet som försöker säga till mig att det där med smygande efter undergången inte är så lätt trots allt.

Ett av väldigt få problem med spelet är att när man kommer till dessa stora områden som man – kanske – ska smyga sig igenom, så vet man aldrig vart man ska ta vägen för att ta sig ut ur labyrinten. Så även om jag lyckas smyga omkring utan att bli upptäckt, så gör det ingen nytta. För jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är en sak jag tycker borde vara tydligare. Kommer jag till en labyrint som jag ska smyga igenom utan att bli upptäckt borde det vara tydligare var målet är, så jag vet vart jag ska ta vägen, och inte bara smyger runt, runt.

Älskvärda labyrinter i The Last of Us

Apropå labyrinter älskar jag att staden man ska ta sig igenom i spelet verkligen är som en labyrint. Det finns inga gator som leder dig rakt fram, utan du hamnar alltid på omvägar vilken väg du än försöker ta. Du klättrar upp för våningar i något hus, tar dig ner igen, tar dig under hus, genom hus, och runt hus, men aldrig den raka vägen. Jag älskar hur själva sättet människorna färdas genom städerna helt har brutit samman efter katastrofen, och det finns massor av ställen när militären eller skurkgängen har skapat tullar som man måste försöka ta sig igenom. På vilket sätt som helst…

Jag vänder mig om och springer i The Last of Us

En sak som ofta är problematisk i spel är fenomenet ”springa sin väg”. Spel är ofta upplagda för att du ska smyga dig förbi fienderna eller skjuta dig igenom fienderna, men alla spelmakare verkar inte tänka på att spelare kommer att testa att bara försöka springa ifrån allt.

Metal Gear Soldig 3 var en besvikelse för mig. Många skärmar var fantastiskt designade för att man skulle smyga sig igenom dem eller vildsint skjuta sig igenom dem om allt gick fel. Förutom att det enklaste sättet att klara dem oftast var att springa rakt igenom dem. När man tog sig till nästa skärm började nämligen ofta en filmsekvens, vilket gjorde att alla som jagade helt bara slutade att följa efter mig.

Jag uppfattar det som att skelmakarna verkligen tänkt på det här i The Last of Us. Vissa uppdrag kanske det bästa faktiskt är att bara springa därifrån. På andra ställen fortsätter fienderna att jaga mig, till att och med när jag tror att jaga borde vara säker. Visa mig vad som händer när man bara springer sin väg, och jag kan säga dig hur välgjort spelet är…

Låser upp nya bågskyttar i Towerfall Ascension

När är man redo att recensera ett spel? Förra veckan skrev jag att jag tänkte recensera Towerfall Ascension, men nu har jag fått tänka om lite. Mitt enda klagomål på spelet är att man bara kan välja mellan fyra karaktärer (eller fem om man har skaffat Dark World-expansionen). Av en slump fick jag dock den här veckan veta att man kan låsa upp ytterligare fyra karaktärer!

Jag gillar att låsa upp karaktärer, se bara Super Smash Bros Ultimate ovan, men just i Towerfall Ascension tycker jag att de borde ha varit upplåsta redan från början. Är man fyra spelare som ska välja mellan fyra karaktärer är det ju alltid någon som får ”det som blir över”. Men det är bättre än i Nine Parchments, där fyra spelare ficka välja mellan två karaktärer, innan man har låst upp fler.

Med lite hjälp av internet lyckas jag på egen hand låsa upp en av de fyra karaktärerna – Ancient Exile – men de andra karaktärerna behövde jag mina vänners hjälp med. Att låsa upp demondrottningen Vicious Vessel såg lätt ut på papperet (eller ja, internetsidan) men visade sig vara krångligare än vad vi hade förväntat oss. Om man spelar en viss bana med vissa karaktärer så triggas en slumpmässigt en händelse så där varje kvart eller så. Ett antal monster dyker upp mitt i versus matchen och de måste besegras för att låsa upp demondrottningen.

De två första försöken fick vi dock panik och råkade döda varandra istället och första gången dog den siste av oss på en helt vanlig slemklump, vilken är typ otroligt lätt att döda. Men vi fortsatte att spela och spela på samma bana om och om igen och när specialhändelsen dök upp för tredje gången så höll vi oss till slut så lugna att två av oss lyckades döda alla monster på skärmen, och karaktären var vår!

Vi råkade också upptäcka att man kunde ändra utseende på sina kämpar innan matchen, vilket vi helt hade missat. Frågan ”hur mycket ska man spela av ett spel innan man recenserar det” är ständigt aktuell…

Vi saknar varandra i Sonic & All-Stars Racing Transformed 

Som en försmak på Team Sonic Racing, som släpps på tisdag, så spelade jag och mina kompisar också Sonic & All-Stars Racing Transformed under helgen. På det hela taget är det ett roligt spel, som levererar precis vad man kan begära av en kartracer, men problemet var att vi sällan såg till varandra. Så länge vi låg bredvid varandra, och sköt ner varandra och turades om att köra om varandra, så var det riktigt skoj, men större delen av tiden var vi rätt långt ifrån varandra och kämpade mest med våra egna datamotståndare istället.

Om alla spelade lite single-player och lärde sig banorna ordentligt så skulle vi säkerligen få till mer spännande och jämna lopp, men som ett partyspel som man bara kastar rakt in i elden så gjorde det oss inte så upprymda tyvärr. Jag är dock fortfarande förväntansfull på Team Sonic Racing. Det spelet bygger ju på samarbete mellan spelarna och att man ska ligga så nära varandra som möjligt i laget. Det låter väldigt spännande!

Veckans hajp

Det är härligt att Nintendo har så mycket spel på gång att de inte får plats med allt på E3 utan måste köra en special för Super Mario Maker 2 redan den här veckan. Jag har inget större intresse för spel där man bygger sina egna banor. Min kreativitet får utlopp genom att jag skriver berättelser och sånger, och inte genom att skapa TV-spel. Men alla har vi en svag punkt och när man trycker på den punkten blir vi helt försvarslösa…

Min punkt är förstås Toadette. I Super Mario Maker 2 är hon dels med i storyläget där hon är chefen för byggandet av prinsessans slott, och dessutom är hon spelbar karaktär i flerspelarläget. Med så mycket Toadette på en gång kan jag bara vifta med den vita flaggan och hala fram kreditkortet. Nintendo vet hur de ska få mig på kroken.

 

Veckans köp

Min snygga Cammy-T-shirt som jag beställde har äntligen kommit! Jag beställde den samma dag som den släpptes, så jag måste vara en av de första som fått en. Vill du beställa din egen Street Fighter T-shirt så finns de att köpas här.

Nästa vecka

Nästa vecka kommer att bli lite speciell. Anledningen till varför håller jag hemlig tills vidare. Men en gammal cliffhanger kommer att få sin fortsättning nästa vecka. Vi ses då!

Martins spelvecka – Den ultimata fightingfesten?

Mindre kaos och mera underhållning i Super Smash Bros Ultimate

Man vet att ett spel är bra när man inte kan sluta att tänka på det. När jag inte spelar kommer spelet hela tiden tillbaka i mina tankar, och jag tänker igenom det som har hänt och det som jag har framför mig.

Super Smash Bros Ultimate är mitt första Smash-spel. Jag har alltid uppfattat spelen som aningen för kaosartade för min smak. Och visst blir det kaos när fyra spelare delar skärmen, men när man spelar ensam mot datorn så har man i alla fall hyfsad koll på vad som händer i striden.

Spelet har blivit omtalat för mängden innehåll och det är onekligen en otrolig massa karaktärer, banor och spelsätt som man kan ställa in som man själv vill. Spelet har samtidigt fått kritik för att man måste låsa upp nästan alla kämparna genom att spela, men jag ser det enbart som något positivt. Man hinner inte ens testa alla karaktärerna som man låser upp innan man låser upp flera, så att spelet skulle stanna av finns det ingen som helst risk för.

Visst, är man en trogen spelare av serien och vill spela med någon specifik karaktär som tar många timmar att låsa upp, så kan jag förstå att det uppfattas som trögt. Men för mig som är en nykomling så är progressionssystemet perfekt. Jag vill inte starta ett fightingspel och ha sjuttio olika karaktärer att välja mellan; det är alldeles, alldeles för många. Jag hade gärna låst upp banorna också, då hundra banor att välja mellan redan från början känns onödigt överväldigande. Men att låsa upp kämpar är förstås det viktigaste, och att ge sig in i en match med en ny kämpe, för att kanske eller kanske inte låsa upp denna är lika spännande varje gång. Man vill ju verkligen inte missa sin chans och behöva vänta på nästa!

Massor av skoj i Super Smash Bros Ultimate

Och överväldigad blir man i alla fall. På ytan innehåller Super Smash Bros Ultimate precis det man förväntar sig av ett fightingspel. Du kan spela en vanlig match mot datorn eller vänner, du kan spela arkadläget med alla fighters som du låst upp, du kan spela online och du kan spela storyläget. Det som skiljer spelet från andra fightingspel är dels hur otroligt mycket innehåll varje läge har och hur kul precis allting är.

LÄS MER: Davids favoritspel från 2018

Det är nog svårt för mig att välja vilket spel jag ska spela för dagen – det finns så fantastiska många roliga och intressanta som pockar på min uppmärksamhet – men när man ger sig in på att spela Super Smash Bros Ultimate sätts verkligen ens förmåga att fatta beslut på prov. Storyläget är så kul och så omväxlande, och det finns alltid tio olika riktningar i världen som man kan vandra och hitta nya utmaningar. Och av någon anledning vill jag verkligen klara arkadläget med precis alla kämpar jag låser upp, och låser upp nya kämpar gör man precis hela tiden. Och då måste man in i träningsläget och kolla deras specialattacker och sedan vill man ut online och piska verkliga spelare. Det finns verkligen ingen som helst brist på saker att göra i det här spelet. Och då vi inte ens nämnt spelets underbara belöningar.

Roliga belöningar i Super Smash Bros Ultimate

Precis som i ARMS är det hejdlöst skoj att samla spelets  interna belöningar. Nintendo gillar ju inte acheivements, men det här är verkligen ett spel som är gjort för att samla belöningar i. Som tur var får vi det näst bästa efter acheivements, det vill säga ett internt belöningssystem som man faktiskt bryr sig om.

Jag brukar inte fastna för sådana ”fejk-acheivements”. I Metroid Prime 3: Corruption kändes de bara besynnerliga och irriterande när de dök upp på skärmen. Men belöningarna i Super Smash Bros Ultimate är någonting jag bara måste samla. Det är samlardjävulen som slår till med full sving och fångar mig i sitt garn.

Det viktigaste i Super Smash Bros Ultimate är förstås att låsa upp alla kämparna, och därefter att ta sig genom storyläget, men att samla alla belöningarna kommer också högt upp på listan över saker man hela tiden håller ögonen på.

Häftigt storyläge i Super Smash Bros Ultimate

Story-läget i Super Smash Bros Ultimate är också ovanligt roligt för att vara ett fightingspel. Det är verkligen inte mycket till story, men det är precis så mycket story man behöver. Alla kämparna har blivit fångade av en ond kraft och du ska befria dem allihopa – då kör vi!

Introsekvensen är fantastisk och sätter stämningen något alldeles extra, och sedan vandrar man runt och låser upp nya områden i en stor värld och besegrar onda kopior av alla kämparna för att befria originalen som man sedan får kämpa som. Man samlar också på sig en hejdlös massa hjälpkaraktärer, som man kan levla upp, och som ger dig fördelar under striderna.

World of Light, som äventyrsläget heter, är fanskoj så det sjunger om det. Jag tycker dock att Hyule Warriors var ännu mer överväldigande i det här avseendet, då det spelet fokuserade på en enda spelserie. Äventyrsläget i Super Smash Bros Ultimate innehåller karaktärer från alla möjliga spel och det känns bitvis som att gå vilse i en speldatabas på nätet och trycka på randomknappen.

Det enda lilla problemet jag har än så länge med World of Light är att det kan vara lite svårt att hålla reda på vilka karaktärer jag låst upp i hela spelet och vilka jag bara har låst upp i story-läget. Alla kämparna man låst upp i äventyrsläget låses samtidigt upp i hela spelet, men kämparna som man låser upp utanför äventyrsspelet låser man inte upp i World of Light. Så ibland kan det bli lite fel när man får för sig att välja en kämpe som man faktiskt inte har. Det är en småsak verkligen, men ibland kan små saker har en stor betydelse.

Härliga smådetaljer i Super Smash Bros Ultimate

Det är detaljerna som gör det, och här regerar verkligen Super Smash Bros Ultimate. Ta en sådan sak att man kan se direkt på skärmen vilka karaktärer som man klarat arkadläget med. Det borde vara standard i alla fightingspel.

Eller ta den förbluffande mängden statistik om precis allt i spelt som de samlar. Och hur de viktigaste händelserna i spelet samlas i en överskådlig lista. Borde också vara standard i alla fightingspel.

Överhuvudtaget är det många aspekter som jag inte brukar bry mig om i spel – som att leva upp en massa hjälpkaraktärer – som jag bryr mig om i Super Smash Bros Ultimate.

Något som dock inte är en småsak är att alla kämpar har samma inputs för sina specialattacker. Efter att jag spelade Dragon Ball FighterZ vill jag verkligen gå tillbaka till förvirringen i Street Fighter-serien där (nästan) alla karaktärer har olika inputs för sina specialattacker och avslutare. När man hamnar i panik i Super Smash Bros Ultimate, och det gör man ju, så är det bara att trycka på b-knappen och dra iväg spaken i någon riktning och något händer i alla fall. Kanske inget bra, men man lyckas få iväg någon slags attack i alla fall.

Vågar mig online i Super Smash Bros Ultimate

Det pirrigaste ögonblicket i de flesta spel, och då framför allt i fightingspel, är att våga gå online för första gången. Är man inte särskilt bra på fightingspel, och dessutom bara spelat det i ett par timmar, så är det tufft att våga mäta sina krafter mot andra riktiga spelare. Man vet att man kommer att få stryk. Om och om igen. Men drömmen att få vinna en match online kör över allt annat. Så jag avslutade veckans Smash-spelande med att ge mig ut online!

Först spelade jag som Kirby och jag förlorade ett par matcher, och sedan spelade jag som Bayonetta och jag förlorade ett par matcher, men till slut vann jag äntligen en match!

Jag fick dock aldrig spela en match med fyra spelare. Spelet hade av någon underlig anledning svårt att hitta några andra spelare – det har trots allt bara sålts i fjorton miljoner exemplar. Det blev bara två spelare och en match med tre spelare. Det var något av en besvikelse. Jag är vanligtvis bättre på att hantera kaos än vad jag är i en rättvis en-mot-en match, så jag hade gärna spelat flera fyra spelar-matcher. Bättre lycka nästa vecka!

Mina favoriter i Super Smash Bros Ultimate

Men den viktigaste frågan är förstås – vilka är mina favoritfighters i spelet? Jag har visserligen inte låst upp så många karaktärer ännu, men mina favoriter än så länge är Kirby, Inkling, Zelda, Sonic och Bayonetta.

Kirby, för att han har en fantastisk attack där man landar som en sten i huvudet på motståndaren, som man ofta kan missbruka mot datorn.

Bayonetta, för att hon är den som hittills varit klart lättast att klara arkadläget med, och att hennes attacker är väldigt pedagogiska och lätta att förstå.

Sonic, för att alla hans snurrattacker är jättekul, även om jag snurrar av banan och dör i hälften av matcherna.

Inkling, för att jag älskar Splatoon, och det är så kul att göra alla de attackerna i det här spelet, även om karaktären är riktigt svår att spela med för en nybörjare.

Zelda, för att hennes teleportering är riktigt kul, och väldigt bra att använda mot datorn.

I takt med att flera karaktärer låses upp, så kommer jag att bjuda på nya favoriter!

Smyger vilse i The Last of Us

Jag blev minst sagt förvånad när jag körde fast i The Last of Us redan efter tre timmar. Jag kom till en galleria som var full av livsfarliga monster. Att strida var inget alternativ och att smyga gick inte bättre. Jag brukar vara kungen på smygarspel, men här fungerade det inte alls.

Det var en rätt ovanlig upplevelse att smyga förbi monster. I de flesta smygarspel så smyger man ju förbi människor. Jag hade svårt att riktigt förstå reglerna. Vissa monster ser mig inte, men hör mig. Och andra ser mig, men verkar inte höra mig så bra. Och när det var så mörkt var det svårt att se vad det var för monster jag hade omkring mig. Jag hade också svårt att förstå om monstren brydde sig om varandra eller inte. Ibland när jag lyckades reta upp ett monster så kom de andra monstren springande, men ibland när monstret skrek så ignorerade resten av monstrens monstrets ilska.

Dessutom verkar bara monstren bara bry sig om mig och inte mina två medföljare. Spelmässigt är det naturligtvis härligt att det är bara jag som kan klanta till mig, men storymässigt är det underligt när de bara är mig som monstren blir arga på. När Ellie plötsligt skriker till av någon anledning så hoppar jag verkligen till. Tyst, flicka!

LÄS MER: Naturens återgång i The Last of Us

Till slut så hittade jag i alla fall vägen ut ur gallerian. Det var det klassiska fenomenet att mina medföljare skulle trigga en mellansekvens på en viss plats, men de triggade inte mellansekvensen den första gången jag besökta platsen (förmodligen för att monstren som rörde sig omkring var för nära) så det tog sin tid innan jag besökte platsen igen och lyckades trigga mellansekvensen som tog oss vidare.

Vilken genre tillhör The Last of Us?

The Last of Us innehåller många smygarelement, men det vore fel att kalla det ett smygarspel. Det innehåller många överlevnadselement, som att samla förnödenheter och tillverka egna vapen och medkits, men det är för linjärt och storydrivet för att vara något renodlat överlevnadspel. Spelet innehåller mycket action, men jag skulle inte kalla det för ett actionspel. Det innehåller många skräckelement, men något skräckspel är det inte. Spelet fokuserar mycket på storyn och karaktärerna, men det känns inte helt rätt att kalla det ett storyspel.

The Last of Us innehåller lite av varje, men känns aldrig splittrat. Spelets tema så här länge kan sägas vara att ska man överleva så får man vara beredd att göra vad man behöver göra i stunden. Ibland får man smyga, ibland får man slåss, ibland får man försöka tala förstånd med andra överlevande, ibland får man bryta sig in i hus och länsa skåp och lådor på förnödenheter.

Stiliserad fotorealism i The Last of Us

Grafiken i The Last of Us är synnerligen intressant. Dels har man satsat på fotorealism, men samtidigt har man också satsat på en stiliserad design av karaktärerna. Så när man tittar på karaktärerna, och då framför allt Ellie, så är det som att titta på ett fotografi och en seriefigur på samma gång.

Gissningsvis kommer det här att göra att spelet kommer att åldras bättre grafiskt än många andra grafiktunga spel från samma tid. Att det kommer det att göra spelet högst njutbart, grafiskt sätt, även i framtiden. Det är högst njutbart just nu i alla fall.

Den levande omvärlden i The Last of Us

Det finns något av en helig graal i spelvärlden, något som betyder otroligt mycket för inlevelsen i spel, men som det av någon anledning inte pratas särskilt mycket om. Det är hur omgivningen i spelen reagerar på det du gör och hur karaktärerna reagerar på det som händer i världen runt omkring dem.

Här får The Last of Us 10/10. Interaktionen mellan karaktärerna och interaktionen mellan karaktärerna och omvärlden är något av det bästa jag upplevt i ett spel. Så väl spelvärlden som karaktärerna som befolkar den känns mer levande än i nästan något annat spel. Här levererar spelmakarna inom alla områden för att få till den effekten. Det fantastiska manusarbetet förstås. Animationerna. Röstskådespelarna. Den trovärdiga designen av omvärlden. Fiendernas rörelser. Även om livet efter undergången borde vara ett helvete, och nog är det ett helvete för många av de inblandande, så är det ett himmelrike för oss som spelar.

Är jag för gammal för Celeste?

Efter mycket kamp, ett par skrik och blandad förtvivlan har jag äntligen klarat bana fem. Det är den med kristallen för er som har koll på spelet. Det var en riktigt tuff bana, men jag lyckades kämpa igenom den.

Men jag börjar undra – börjar jag bli för gammal för TV-spel? Problemet är att mina händer gör inte det som tanken vill att jag ska göra. Speciellt svårt är att dasha snett uppåt och sedan direkt dasha snett neråt. Det vill inte fungera alls. Jag har alltid varit dålig på TV-spel, men jag kan inte minnas att mina händer har strulat så här förut. Vad jag minns från när jag var yngre var att jag inte alltid nog snabbtänkt, men att händerna i alla fall gjorde vad jag sade åt dem att göra. Nu förstår jag varför jag är så dålig på fightingspel i alla fall. Jag behöver spel som inte kräver att man är superexakt utan att man får lite mer marginaler i kontrollen. Men ge upp i Celeste… nej, det tänker jag inte göra.

Tillbaka i Rock Band

För ett par veckor sedan köpte jag på mig ett gäng Rock Band låtar inför min comeback till rockstjärnelivet, och den här helgen var det äntligen dags. Dags att återvända till de stora scenerna!

Jag sjöng lite i The Beatles: Rock Band i höstas, men huvudserien har jag inte varit inne i sedan jag spelade Rock Band 2 så där 2010 någon gång. Nu stoppade jag in Rock Band 3 för första gången i min Xbox 360 för att sjunga järnet ur mig. Som jag berättat om tidigare så använder jag Rock Band-spelen framför allt till att sjunga. Jag har både gitarr och trumset, men jag använder mest mikrofonen. Därför köper jag också låtar som är roliga att sjunga, framför några andra kriterier.

Jag började med att testa några låtar med Oasis, John Lennon och Alanis Morisette som jag köpt på mig sedan sist. Sedan gick jag över till mitt paradnummer: Sorrow med Bad Religion. Det var den första låten som jag klarade att sjunga 100% på expert. Nu gick det inte så bra. Det märks att det var några år sedan sist, om man säger så… Texten visade sig jag mig fortfarande kunna, men tonerna halkade både hit och hit innan de träffade rätt.

Rock Band är inga spel som jag lägger tio timmar i veckan på direkt, men jag tänker stoppa in någon timme här av Rock Band 3 de kommande veckorna. Jag sätter ett högt värde på att kunna sjunga mina favoritlåtar, och jag tänker inte ge mig förrän jag når de där hundra procenten igen…

Äntligen 20000 gamerscore!

Efter min första session med Rock Band 3 så insåg jag att jag var uppe i 19994 gamerscore. Jag försökte hitta en achievement i spelet som skulle vara lätt att ta, så jag skulle ta mig över gränsen, men jag såg ingen. Så jag tänkte att ”det får jag fixa nästa gång”. Men i väntan på att alla skulle anlända till helgens Co-Op Kaos Hos Albumpojken så körde vi ytterligare ett par låtar. Plötsligt rasslande ”Tambourine Master” in och jag hade passerat gränsen!

Kaos i Towerfall Ascension

Allt Celeste-spelande de senaste veckorna hade gjort mig sugen på Towerfall Ascension igen. Så på den här helgen så återvände vi till spelet som satte ”kaos” i Co-op Kaos Hos Albumpojken. Jag tänkte att det skulle passa att recensera Towerfall samtidigt som jag recensera Celeste, så dels behövde jag fräscha upp mitt minne av spelet och dels behövde jag ett par timmars gameplay för Youtube-recensionen.

Vi spelade både versus och co-op och det var väldigt kul. Det blev många skratt, skrik och panikartade order till varandra i co-op. Precis som förra gången tog vi oss till sista bossen i Dark World expansionen och precis som förra gången tog det tvärstopp där. Den verkar helt enkelt omöjlig att besegra. Det går hyggligt bra tills den nästan har slut på kraft, men då dår den alldeles bullet hell banans och den dödar oss på två sekunder. Om du har lyckas besegrat den, så ge mig gärna ett råd!

Nästa vecka

Nästa vecka förväntar jag mig att det, precis som den här veckan, mest blir Super Smash Bros Ultimate. Men även The Last of Us och Warhammer: Vermintide 2 borde det bli. Och så lite Rock Band 3 ska det väl också bli? Jag är sugen att hitta tillbaka till den rätta rockrösten igen!

Martins spelvecka – Så långt mina armar räcker

Oväntat jättekul med ARMS

För två veckor sedan köpte jag ARMS och nu har jag gett mig i kast med spelet. Jag brukar kunna köpa ett spel och låta det ligga rätt länge innan jag börjar spela det, så här var det snabba puckar. Jag hade höga förväntningar på ARMS, men att det skulle vara så här roligt det trodde jag inte.

Vi måste börja med rörelsekontrollerna. ARMS styrs så att du håller en Joy-con i varje hand och genom att bokstavligt talat boxa med handen så boxar du med den armen i spelet. Du kan också vinkla slaget genom att vinkla handen. Genom att vicka Joy-con till höger, vänster och framåt så går du i spelet. Genom att vinkla båda Joy-cons mot varandra så blockar du. Dessutom hoppar och dashar du med de båda axelknapparna. Det är egentligen allt. Och oj, så skoj det är.

Nintendo brukar satsa på att deras spel ska vara roliga att spela redan på prototypstadiet, när du till exempel vandrar runt i ett helt tomt rum med din avatar och det inte ens finns några fiender. ARMS klarar verkligen det testet. Bara att röra sig i spelet är skoj och träningsläget är riktigt kul att röja oss i.

Jag missade egentligen helt Wii när den kom. Jag väntade i flera år på att konsolen skulle komma i svart, och när den till slut kom i svart hade jag helt fastnat i Xbox 360-serier som Mass Effect och Dead Space, så jag brydde mig inte längre om något Wii-viftande. Så det här är mitt första egentliga möte med rörelsekontroller på allvar.

Jag förväntade mig att jag spelet skulle vara roligt, men att kontrollerna skulle vara lite inexakta och spelsystemet lite grunt, så att de första timmarna skulle vara roliga, men att jag snabbt skulle tröttna på spelet. Men så har det inte blivit alls. Kontrollerna är lika exakta som i vilket annat Nintendo- eller fightingspel som helst och spelsystemet är jättekul. Den enda skillnaden mot andra fightingspel är att en nybörjare förstår mycket snabbare hur man ska röra sig i jämförelse med sin motståndare i ARMS.

Från början var jag överraskad av hur mycket det påminde om andra fightingspel, trots de långa armarna och kamerans position bakom karaktären, men efter ett tag började jag se hur spelet lever på sitt egna sätt. Precis som andra fightingspel handlar det om att ständigt röra sig i ARMS, men den aspekten blir mycket tydligare i det här spelet för en fightingnovis än det gör i andra spel.

Jag blev också överraskad av hur lätt det var att lära sig rörelsekontrollerna. Det var bara att vicka kontrollerna åt sidan för att gå åt höger och vänster som var lite krångligt i början. Allt annat föll på plats automatiskt.

Jakten på märken i ARMS

Jag brukar aldrig bry mig om att låsa upp ”medaljer” i spel – det är som achievements utan achievements – men jag vill verkligen låsa upp alla märken i det här spelet. Man får nämligen märken för precis rätt anledningar – spela igenom hela träningsläget, kolla på en repris för första gången, spela arkadläget för första gången och så vidare – vilket gör att man ständigt är på jakt efter nya. Bara gissningsleken – kommer det här att leda till ett nytt märke? – är kul. Vilket också gör att man verkligen testar alla valen i spelets menyer i jakt efter nästa märke.

Varje gång man tar ett märke får man också ett visst antal poäng. Du får även poäng för att till exempel vinna matcher. För dessa poäng kan du låsa upp fina bilder i spelets galleri, vilket inte är så hett, men du kan också använda dem till att låsa upp nya armar till dina kämpar. Alla kämpar har tre olika armar att välja med från början, men i ett minispel kan man även vinna de andra kämparnas armar till varje karaktär. Minispelet är en slags klassik skjuta-prick-på-festival grej, som jag dock är väldigt dålig på. Men det är väldigt kul att försöka låsa upp nya armar. Man vill verkligen catch ’em all!

Warhammer: Vermintide 2 älskar spelarna som spelar det

Mitt spelande av Warhammer: Vermintide 2 tog en oväntad vändning den här veckan. Först började spelet att kännas väldigt repetitivt, vilket alls inte var oväntat med tanke på dess enkla upplägg att kötta sönder vågor av fiender. Men istället för att ledsna på spelet blev spelet istället ännu roligare!

Jag brukar inte vara så inne på att loota och uppgradera karaktärer i spel, men i det här spelet vill jag verkligen göra det. Det är så kul att låsa upp nya vapen, låsa upp nya förmågor och klara spelets specialuppdrag. Warhammer: Vermintide 2 gör verkligen ingenting som inte massor av spel gjort redan, men det gör precis allt rätt. Jag tror knappt jag spelat ett spel förut vars progressionssystem sätter precis allt. Spelet är verkligen inte perfekt in i minsta detalj, men det är så otroligt spelarvänligt och så inbjudande i varje aspekt.

LÄS MER: Vår recension av Warhammer: Vermintide 2

Jag var lite orolig att spelet skulle kännas som en billig Left 4 Dead-kopia – det är trots allt en Left 4 Dead-kopia – men istället är den överväldigande känslan att Warhammer: Vermintide 2 är gjort av människor som älskar sitt spel och älskar att spela det, för det är verkligen ett spel som sätter spelaren i centrum. Jag älskar det!

Jag blir en veteran i Warhammer: Vermintide 2

Den lägsta svårighetsgraden i Vermintide 2 är ”Recruit”. Den är något slags mellanting mellan ”easy” och ”normal”. Nästa nivå är ”Veteran” som är spelets motsvarighet till ”hard”. Sedan finns ytterligare två svårare svårighetsgrader som jag rimligvis aldrig kommer att ge mig på.

Vermintide 2 innehåller fem karaktärer som alla är upplåsta från början. Varje karaktär har tre olika karriärer som man låser upp allt eftersom. Det här upplägget skapade ett visst problem för mig när jag testade ”Veteran” för första gången. När man byter till en ny karriär för första gången så nollställs den karaktärens vapen och utrustning till det kan började spela som. Så jag valde alvtjejen och bytte till hennes andra karriär som jag precis låst upp, och jag gav mig in i ”Veteran” för första gången med de absolut sämsta vapen och utrusningen som man kan ha. Inte så smart…

När jag upptäckt mitt misstag blev det dock genast roligare. Istället för att dö om och om igen när jag gjorde ungefär noll skada på fienderna, så kunde jag äntligen slakta jätteråttor i drivor igen. Dessutom hade jag tur att hamna i samma match som en riktigt, riktigt bra spelare. Och då menar jag ”bra” både i bemärkelsen skicklig på spelet och bra som medspelare. Ni vet en sådan där spelare som inte bara tar ledarrollen och röjer genom fienderna, men som dessutom tar tid på sig att visa var alla hemligheterna ligger gömda och ser till att alla i laget hänger med och att de trivs. Helt underbart när det händer.

Böcker eller inte böcker, det är frågan i Warhammer: Vermintide 2

Det finns en intressant aspekt med Vermintide 2 som jag inte stött på så många gånger förut i spel. På varje bana finns ett antal böcker gömda. För varje bok man hittar och bär med sig till slutet så får man bättre loot när man klarat banan. Först och främst gäller det att veta var böckerna finns gömda, men här kommer twisten, om någon i laget bär med sig en bok blir din livmätare kortare och dessutom kan du inte bära med dig någon helande dryck.

För varje bok som någon i laget bär med sig så höjs alltså svårighetsgraden för gänget. Man kan som tur var lägga ifrån sig boken, ta upp en helande dryck, dra i sig dryck, och sedan plocka upp boken igen, men man kan inte dra i sig en dryck mitt i en strid, när man behöver den som bäst, om man bär på boken.

Det hela balanseras dock av att om man får spela med en spelare som vet var alla böckerna på banan ligger gömda, så är denna spelare förmodligen så bra på att strida och leda laget att hen lyckas hålla oss vid liv också. Det var detta som hände första gången jag spelade på Veteran (när jag hade lyckats equippa riktiga vapen och gear alltså). Vår ledare såg till att vi plockade upp alla böcker, men lyckades återuppväcka oss varje gång vi dog också.

Slutstriden blev otroligt tuff. Till slut låg alla döda utom ledaren som bara hade det minsta hälsa kvar. Hen hoppade omkring som besatt, men lyckades till slut dräpa det sista råttmonstret och kunde återuppväcka och rädda oss andra. Med alla böcker insamlade på banan och alla andra bonusar insamlade fick vi dessutom den bästa tänkbara kistan att öppna efteråt. Det är för sådana här ögonblick man spelar online.

Jag är ingen vidare ledare i Total War: Warhammer

Går det bra i Warhammer: Vermintide 2 går det desto sämre i Total War: Warhammer. Det är onekligen ett kul spel, men jag lyckas verkligen inte som härförare. Jag har inga soldater, inga pengar, folket gör uppror, fienderna har helt överlägsna styrkor och verkar jag till sist vara på väg mot en vinst i en strid så får motståndaren massiva förstärkningar.

Jag har hamnat i den klassiska fällan i ett strategispel. Utan pengar kan jag inte skaffa soldater eller bygga byggnader. Och utan soldater som kan härja bland mina fiender eller byggnader som kan ge mat åt folket så kan jag inte tjäna några pengar. Det finns naturligtvis någon väg ut ur det här, men en strateginovis som mig känner mig handfallen inför min nuvarande situation. Jag tror det enda jag kan göra för att erövra världen är att börja om från början. På ”easy” den här gången…

Vänder mig till Youtube för hjälp i Total War: Warhammer

Vad gör man när man inte fattar vad man ska göra i ett strategispel? Vänder sig till Youtube förstås. En användare som heter Zerkovich har lagt upp en mängd ingående videos om hur man lyckas i Total War: Warhammer. Här är några exempel:

Då jag spelar som dvärgarna är förstås den här också intressant:

Samt den viktigaste videon av alla förstås:

Slutet i Mass Effect 3 (Spoilers!)

Ja, här blir det spoilervarning, för nu ska vi snacka om slutet i Mass Effect 3! Slutet har kritiserats väldigt mycket sedan spelet släpptes 2012, och jag var väldigt, väldigt nyfiken att äntligen få veta vad det var alla var så upprörda på så. Och fortfarande är upprörd på verkar det. För vad det verkar efter mitt googlande efter att eftertexterna rullat så diskuteras slutet fortfarande och det är i högsta grad kontroversiellt.

Spontant så gillade jag slutet, men efteråt så blev jag allt mer förvirrad av det när jag tänkte tillbaka och försökte få pusselbitarna att gå ihop, vilket de inte gjorde. Det är helt enkelt väldigt mycket som inte går ihop i slutet. Ett stort problem var också att jag var så inne i att läsa texten och förstå vad de pratade om i den väldigt snabba slutscenen att jag missade det som hände i bakgrunden. Och att hålla koll på bakgrunden var avgörande för att man skulle kunna göra rätt val! Så jag spelade igenom slutet en andra gång (och gillade det igen), och nu kunde jag göra rätt val, men jag blev inte så mycket klarare av det.

Jag ska inte diskutera slutet i detalj här, för det har vi inte plats med, men det finns mycket som tyder på att helt eller delvis så är slutet någon form av dröm eller illusion eller liknande, vilket absolut gör det svårare att göra det slutgiltiga valet, då man inte vet om det som händer är verklighet eller om det helt eller delvis utspelar sig i Shepards huvud.

LÄS MER: Tio år av Mass Effect

Till exempel så dog min älskade Kaidan nere på Jorden under slutstriden, men när allt var över var han vid liv igen, och dessutom uppe på Normandy. Jag vet inte det är jag som missade något, eller spelet som missade något, eller om det är någon slags ledtråd till att allt inte är vad det ser ut att vara i slutet?

Jag spelade för övrigt originalslutet. Det finns ett utökat slut som man kan ladda ner, som spelmakarna lade till när så många klagade på det ursprungliga slutet. Jag tänkte spara och köra det tills att jag klarar spelet med min andra (manliga) Shepard. Kanske blir saker och ting klarare då?

Börjar försiktigt med The Last of Us

Jag hade bestämt mig att efter Mass Effect 3 skulle jag börja att spela Detroit: Become Human, men efter all förvirringen i slutet av Mass Effect 3 så var jag trött på moraliska val, så Detroit: Become Human får vänta lite och istället blev det The Last of Us för första gången.

Jag har bara spelat knappt två timmar av spelet än så länge, så det är svårt att han någon vettig åsikt om spelet ännu. Men det verkar vara ett väldigt filmiskt spel, med bra story, och ett spel där omgivningen reagerar på ett vettigt sätt på det du gör. Med tanke på hur otroligt hyllat spelet är, så handlar det mycket från min sida att försöka tänka bort alla hyllningarna och uppleva spelet för vad det är, utan att hela tiden gå och bära på alla spelets utmärkelser i ryggsäcken och tynga ner spelupplevelsen.

Fast egentligen vet jag väldigt lite om spelet på förhand. Jag känner till huvudpersonerna, för hur skulle man ha kunnat missa dem, och jag känner till förutsättningarna för storyn i breda drag. Men jag vet egentligen ingenting av vad som händer under spelet, varken storymässigt eller spelmässigt, vilket känns väldigt skönt. De två första timmarna var fulla av överraskningar för mig. Min vana trogen har jag nämligen varken sett någon gameplay från spelet eller läst någon recension av det, så jag går faktiskt tämligen oskuldsfull in i det här.

Det enda som gett mig lite bekymmer än så länge är hur stealth-systemet fungerar. Jag är rätt osäker på när fienden ser mig och inte ser mig, och hur mycket ljud jag kan göra utan att bli upptäckt. Och ett smygarspel där man inte kan gömma kropparna man nergjort känns väldigt konstigt.

Nya äventyr med vattenvärlden och huset i Höstlandet i Terraria

Efter att par matcher i Soul Calibur V i väntan på att alla skulle komma så blev det mer Terraria på lördagens Co-op Kaos Hos Albumpojken. Just den här helgen blev det dock inte så mycket kaos utan mera hårt jobb. Om du följt den här bloggserien vet du förutsättningarna: mina kompisar har lyckas fylla nästan hela underjorden med vatten och försöker desperat att tappa ut vattnet medan jag försöker bygga ett hus rakt genom hela Höstlandet och alla dessa farliga monster som genast attackerar en när man går utomhus.

Det började bra med att jag äntligen kunde bygga den säng som jag försökt att bygga under de senaste spelomgångarna, och som gör att jag kan flytta min spawnpunkt till huset precis innan Höstlandet. Men sedan blev det kämpigare. Problemet som jag har är att Höstlandet är fullt av en stenhård korruption som jag inte kan hugga sönder med mina verktyg. Så när jag försöker att bygga mitt hus rakt genom en väldig kulle så blev det tvärstopp. Så nu får jag försöka att skapa en gång över kullen istället, så får vi ser hur det går.

Och hur går det för mina kompisar? Inget vidare. Det är tusan vatten överallt. Men vi kämpar på!

Veckans köp

Efter succén med ARMS har jag även köpt Super Smash Bros Ultimate. Är det ännu roligare än ARMS, som det sägs att det ska vara, så kommer det att bli väldigt roligt. Jag har aldrig spelat något Smash Bros förut, så det ska bli intressant att testa. Är egentligen mer sugen på fightingspel med rätt få karaktärer, så att man faktiskt kan testa alla, men det totala överflödet i Super Smash Bros Ultimate är charmigt även det. Ska bli spännande att se vem som blir min favorit…

Nästa vecka

Efter en vecka med ARMS är det förmodligen dags för en vecka med Super Smash Bros Ultimate. Dessutom lär det bli en hel del The Last of Us. Det blev inget Celeste den här veckan, och så har jag Warhammer-spelen som lockar. Det är mycket spännande som händer just nu…

Martins spelvecka – Vem vill spela Warhammer?

Bökiga bollar i Celeste

Nu jag till sist tagit mig till värld 5 i Celeste. Värld 4 var riktigt knepig. Jag hade stora problem med dashbollarna. Dashbollarna fungerar så att när du hoppar eller dashar in i dem så flyger de iväg en liten bit i valfri riktning varpå du får en ny chans att dasha vidare. Tyvärr var inte mina händer med mig den här veckan och bollarna for alltid iväg åt fel håll, vilket i de flesta fall ledde till ett möte med spikklädda väggar. Det är verkligen tur att Celeste har så generösa checkpoints, för på något sätt tar man sig alltid vidare till sist hur man än krånglar till det i början av en ny skärm.

I den mörklagda värld 5 möts vi av en ny typ av bollar som färdas betydligt längre sträckor när man hoppar in i dem. Värld 5 har faktiskt än så länge varit vänligare mot mig än banorna innan, men det lugnet lär inte räcka länge.

Och nu har jag kommit till en dörr i mörkret som jag inte hittar nyckeln till. Var kan den rackaren finns någonstans?

Dags för en paus från Forza Horizon 4

Jag har spelat Forza Horizon 4 varje vecka sedan premiären i början av oktober. De flesta veckor har jag inte bara spelat det en dag, men flera. Jag har gjort veckoutmaningarna varje gång. Men nu har jag beslutat mig för att ta en paus från spelet. Det största problemet är en sak som jag skrev om i min senaste lägesrapport från Forza Horizon 4 förra veckan – att jag står alldeles still på online-rankingen. När det inte finns någon rimlig möjlighet att ranka upp eller någon överhängade risk att levla ner, så försvinner mycket av spänningen i ett rankat onlineläge.

Dessutom kommer snart den andra expansionen att avtäckas (den ska släppas under första halvan av 2019) och jag vill bli hungrig igen innan dess. Det kommer säkert att bli mycket mer Forza Horizon 4 senare i år, men nu är det dags att testa lite andra spel.

Filar på mina stategier i Total War: Warhammer

Den här veckan spelade jag Total War: Warhammer för första gången. Det är första gången jag spelar ett Total War-spel och första gången jag spelar ett Warhammer-spel. Jag är allt annat än bra på strategispel, men det beror mest på att jag knappt har spelat några. Mellan 2003 och 2017 spelade jag aldrig på PC utan bara på konsol, så det är inte konstigt att det blivit så lite av den här genren. Men trots att jag spelat så lite av genren, så känner jag igen väl igen mig i spelet. Man värvar soldater, vandrar omkring med trupper på kartan, samlar in skatt, reser byggnader i ständerna och ger sig in i fältslag förstås. Spelet påminner rätt mycket om Civilization Revolution som jag älskar.

Warhammer är från början ett figurspel. Jag och mina kompisar försökte få igång ett Warhammer-spelande i flera år när vi var i tonåren, men vi lyckades aldrig. Reglerna var lite för komplicerade och det var lite för dyrt att köpa på sig alla plastfigurerna för att det skulle bli något. Jag var också väldigt dålig på att måla figurerna, vilket irriterade mig väldigt. Men jag har en massa plastdvärgar stående någonstans, och jag har två olika upplagor av dvärgarnas regelbok som jag aldrig lyckades ta mig igenom.

Storyn i Total War: Warhammer är egentligen beckmörk. Så gott som hela världen är i strid med varandra, av de enkla anledningen att alla är förbannade på varandra. Men den färgstarka och sköna designen gör ändå att spelet på något sätt har en positiv stämning och känsla. I början hade jag väldigt svårt att få mina trupper att röra sig på ett vettigt sätt på slagfältet, men efter ett par timmar gick det bättre. Till skillnad från plattformspel, där man vanligtvis direkt kan avgöra om spelet är bra eller inte, så krävs det ett större antal timmar med ett strategispel för att avgöra om spelet kommer räcka i längden eller inte. Men jag har haft väldigt kul med Total War: Warhammer den första veckan. Det kommer säkert att bli fler timmar framöver.

Vänskapen vinner i Mass Effect 3

Mass Effect 3 är tveklöst det svagaste spelet i trilogin, men en sak som spelet gör mycket bättre än det andra spelen i serien är interaktionen mellan dina besättningsmedlemmar. I det andra spelet så pratade de nästan aldrig med varandra och befann sig sällan ens i samma rum, men i det tredje spelet så ser de faktiskt tid att spendera lite tid tillsammans med varandra.

Dessutom är de väldigt sugna på att spendera lite kvalitetstid med dig också. De hör ständigt av sig för att ta en drink eller hänga lite i gallerian. Det är väldigt fint, men ibland får man tre eller fyra meddelanden samtidigt från olika personer som alla vill ha en privat utekväll med just dig och då blir det lite väl mycket festande och arkadspelande i gallerian med tanke på att hela galaxens öde vilar på dina axlar.

Mass Effect 3 bjuder på det bästa och sämsta av speldesign på samma gång

Det går inte att låta bli att imponeras av hur författarna tar upp och knyter ihop alla trådarna från de tidigare spelen i det tredje Mass Effect-spelet. Med tanke på alla de moraliska valen du gjorde i de två första spelen, och med tanke på att du kan inleda en romans med (nästan) vem som helst, och med tanke på att du fick välja vem du ville rekrytera i det andra spelet, och att samtliga besättningsmedlemmar dessutom kunde dö i det spelet, så är det imponerade att de överhuvudtaget lyckas få ihop en story i det tredje spelet, med tanke på alla de olika förutsättningar som olika spelare har, som författarna måste hålla koll på och balansera mot varandra.

Samtidigt finns det en baksida av alla dessa moraliska val och romanser och olika stigar från de två första spelet. När man tänker igenom saken inser man att Mass Effect 3 egentligen inte har någon story alls. Förutom en väldigt lös ramhandling drar man mest omkring och gör helt skilda uppdrag och på olika planeter stöter man på de personer man mötte i de första två spelen. Det finns ingen huvudhandling som griper tag och ingen karaktärsutveckling att tala om, förutom på ett väldigt begränsat sätt.

Som manusförfattaren imponeras jag över det arbete och den fingertoppskänsla som spelets författare visar prov på när de lyckas knyta ihop den brokiga storyväven och få den att fungera. Som spelare känner jag dock ett stort tomrum inom mig. Mass Effect 3 är mest en massa spridda händelser och en massa enformiga strider. Den där känslan av äventyr i det okända och obegripligt stora skeenden i världsrymdens historia som fanns i de två första spelen har nästan helt försvunnen i det tredje spelet. Spelet lyckas vid ett flertal tillfällen att klargöra krigets brutalitet och hemskheter, men det är i stort sätt det enda spelet lyckas med när det gäller att skapa emotionella upplevelser.

Att koppla ihop tre spel på det här sättet, där valen du gjorde i det första spelet påverkar vad som händer i det tredje spelet är fortfarande i det närmaste unikt i spelvärlden, i alla fall i spel med den här budgeten. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. Mass Effect 3 hade kunnat bli så mycket större, så mycket mer känslosamt. Om inte spelmakarna gjort de val de gjorde i det första och det andra spelet…

Vågor av oknytt i Warhammer: Vermintide 2

Mer Warhammer! Efter att ha testat mitt första Warhammer-spel tog och jag testade mitt andra också. Vermintide 2 är Left 4 Dead i en klassisk fantasyvärld, med lite av designen och känslan från Dishonored inbakat som bonus. Det är alltså ett förstapersonspel för fyra spelare online där vågor av råttmonster och andra otrevliga fiender kommer emot dig och du får svinga svärdet och skjuta pilbåge som en galning för att ta död på dem alla. Varpå det kommer lite lugnare partier där det gäller att hitta ammunition och loota förstås.

Jag hade på något sätt helt missat det här spelet. Jag hade varken läst något om det eller sett någon bild från det vad jag kan minnas. Med tanke på allt jag läser om spel så gott som varje dag vet jag inte hur det har gått till, och att spelet dessutom är svenskt gör min okunskap om spelet ännu märkligare.

Vermintide 2 är verkligen spel när det är som mest spel. Här finns inga mikrotransaktioner och inga tio minuter långa mellansekvenser. Man slåss och man lootar och så slåss man igen och lootar igen. Det är fin grafik, skön design och kontrollerna fungerar som de ska – men det är definitivt ett spel som man ska spela med tre vänner. Att spela med tre randoms över nätet är inte alls dumt, men spelet är förstås gjort för att man sitta och gnabba med sina kompisar, skrika som besatt när man ligger döende och slåss med varandra om looten som finns gömd på banan. Att en random, eller än en värre en bot, lootar kistan du precis öppnat inför ögonen på dig är det förstås inte samma sak som när en vän gör det. Men jag älskar ju co-op spel för fyra spelare över nätet – spel som Left 4 Dead, Salmon Run i Splatoon 2 och onlineläget i Mass Effect 3 – så jag kommer säkert att återvända till det här. För beroendeframkallande är verkligen något det här spelet är.

Den positiva känslan i Warhammer: Vermintide 2

Warhammer: Vermintide 2 påminner mycket om onlineläget i Mass Effect 3. Man spelar med tre andra spelare online och det kommer vågor efter vågor av fiender, man får olika uppdrag under matchernas gång och man återupplivar varandra och så vidare. Förutom att Mass Effect är sci-fi och tredje person och Vermintide är fantasy och första person så är den största skillnaden att i Mass Effect 3 så befinner man sig på samma rätt avgränsade plats (som i Salmon Run i Splatoon 2), medan man i Vermintide vandrar längs en lång bana (som i Left 4 Dead).

LÄS MER: Vår recension av Warhammer: Vermintide 2

Både Vermintide 2 och onlineläget i Mass Effect 3 är väldigt roliga, men jag undrar om jag spelmässigt inte föredrar onlineläget i Mass Effect 3. Interaktionen med de andra spelarna är viktigare där och svårighetsgraden är jämnare. Man bestraffas för sina misstag på ett rimligare sätt också. Samtidigt är jag ganska säker på att Warhammer: Vermintide 2 är spelet jag kommer att återvända till. Förklaringen är enkel: det handlar om känslan i spelet.

Och då tänker jag inte på designen av spelvärlden, men på progressionssystemet. Fatshark har verkligen fått till det med belöningarna i början av Vermintide 2. Man vill hela tiden spela en till match, och spela den bättre, för att få ännu bättre grejer. Gissningsvis är spelet inspirerat av Diablo III och dess härliga känsla i lootandet. Det är ett system som fungerar mycket bättre än det i Mass Effect 3, som bara går ut på att sälja loot boxar.

I Mass Effect 3 får man aldrig känslan av att spelmakarna vill att du ska spela vidare i deras spel. Man får bara känslan av att de tjäna pengar på dig. Att onlineläget är väldigt kul att spela verkar mest bara vara något som råkade hända när man skapade det. Om Mass Effect 3 hade haft samma progressionssystem som Vermintide 2 när det gäller hur man låser upp nya karaktärer och nya vapen så hade det varit ett fullständigt mördarspel. Nu är det bara ett väldigt kul spel som ger mig en bitter eftersmak i munnen efteråt. Att spela Mass Effect 3 online är som att titta på porr: det är kul så länge det varar men så skäms man något alldeles extra efteråt.

När man spelar Mass Effect 3 känns det som om man tagits som gisslan av spelmakarna, medan Warhammer: Vermintide 2 enbart bjuder på en varm, skön känsla av välmående. Det känns som om Fatshark har skapat spelet enbart för att jag ska ha så roligt som möjligt med det. Så även om Mass Effect 3 som spel kanske är det som är lite bättre av de båda är det Vermintide 2 som jag vill återvända till i framtiden.

Höstens hus och underjordiska oceaner i Terraria

Förra gången vi spelade Terraria försökte jag att hålla det otrevliga Face Monstret från att traska in genom dörren till det hus som jag byggde i Höstlandet, medan mina vänner fortsatte att försöka betvinga den ocean som de råkat skapa i underjorden. Den här gången kom jag på ny idé: istället för att ha dörren in till huset på bottenvåningen så installerade jag den på våning tre och gjorde ett rep hängandes från taket att klättra upp med. På så sätt kunde inte Face Monstret bara vandra in i huset.

Mina vänner försökte desperat att laka ur underjorden, men det var verkligen vatten precis överallt. Och för att ta sig till de platser dit de behövde komma för att leda bort vattnet var det bara en massa vatten i vägen. Under tiden fortsatte jag med mitt hus i Höstlandet. Det blev bara större och större för jag ville helst inte lämna det med tanke på alla monster som flög omkring utanför. I Höstlandet är det fullt av monster även på dagen och de är inte lätta att tass med. Jag betvivlar verkligen att någon av spelets personer kommer att vilja flytta in i det här helveteshålet. De flygande monstren som cirkar runt, runt huset kan inte flyga in genom dörrar i alla fall.

Nästa gång ska jag äntligen ge mig på försöka skapa en säng, så att jag kan ändra vilket hus som är mitt hem. På så sätt kan jag spawna närmare Höstlandet, som jag försöker att ta mig rakt igenom genom att bygga hus på hus genom det. Det är dock fortfarande oklart exakt vad jag måste göra för att bygga en säng, men det ryktas att jag behöver en vävstol för att väva ett täcke…

Nästa vecka

Det här veckan hade jag alltså Warhammer-tema. Vad kommer det att bli nästa vecka? Nu när nedräkningen inför E3 har börjat tänkte jag testa lite olika spel som jag inte testat tidigare inför den stora föreställningen. Dessutom ska jag satsa på att försöka spela klart Mass Effect 3 så att jag kan ge mig på Detroit: Become Human härnäst. Jag håller också på med förberedelserna inför ett speciellt spelprojekt som jag tänkte genomföra i sommar. Mer om detta inom kort!

Martins spelvecka – Upp, upp, uppför berget

Kluven till Forza Horizon 3

Jag har sällan varit så kluven inför ett spel som jag är inför Forza Horizon 4. Efter trehundra timmar i Forza Horizon 4 har jag i princip gjort allt som spelet har att bjuda på. Jag står still på onlinerankingen, och rankar varken upp eller ner, så det enda som återstår är att göra veckouppdragen och vinna de nya bilarna som läggs till varje månad. Men Forza Horizon 3 är ännu outforskad mark för mig, och det känns så avslappnande och skönt att bara åka omkring i den öppna spelvärlden och upptäcka allt det jag lärde mig att älska med Forza Horizon 4.

Men när jag spelar Forza Horizon 3 tänker jag hela tiden ”har jag inte gjort det här förut?” Ska jag verkligen låsa upp hela kartan igen? Uppgradera alla bilar, samla alla skyltar och kämpa mig igenom alla Drift Zones en gång till?

Jag förstår nu bättre de som tyckte att Forza Horizon 4 var trean en gång till, för spelen är verkligen väldigt lika varandra. Samtidigt påminnas jag hela tiden om hur trean i varje aspekt är lite, lite sämre än fyran. Menyerna är mer komplicerade, grafiken lite mindre färgrik och klar, uppdragen och progressionsystemet något mer svåröverskådliga, och så vidare.

Jag är väldigt sugen på att spendera många timmar i Forza Horizon 3, men samtidigt tänker jag att jag kanske borde lugna mig till att den oundvikliga femman kommer. Dessutom kommer snart den andra expansionen till Forza Horizon 4 och då finns det nya saker att göra (och härliga achievements att samla) i det spelet igen.

Jag klarade Bayonetta!

Till sist klarade jag Bayonetta också. Spelet var en spännande upplevelse på så sätt att trots att spelet var väldigt svårt, så körde jag bara fast en enda gång. (Vilket jag berättade om i förra veckans avsnitt.) En stor del av förklaringen är spelets väldigt generösa checkpoints. Det är verkligen checkpoints precis överallt, och vissa bosstrider har flera checkpoints, där man dessutom återfår full hälsa när man startar om på en checkpoint. Det är alltså fullt möjligt att nöta och kötta sig rakt genom de flesta strider i spelet.

Jag är väldigt sugen på att spela om Bayonetta igen, och köra en gång till på ”Normal”. (”Hard” tänker jag då inte ge mig på.) Det är massor med förmågor som jag inte låst upp och det skulle vara kul att se vad jag kan göra med allt jag lärt mig av stridssystemet och combosystemet under spelets gång på de första banorna. Men innan jag gör det kommer jag med största sannolikhet att spela Bayonetta 2 först. Alla kommentarer jag läst till det spelet har sagt samma sak: att det är enklare och bättre än det första spelet. Det låter mycket, mycket intressant.

Svårigheten att betygsätta Bayonetta

Visst finns det spel med ful grafik och underbart gameplay eller spel med hemsk gameplay men med fantastisk musik, men jag vill påstå att det vanligaste i spel är att gameplay, grafik och spelvärld  är bra alla tre eller så är de dåliga alla tre. Bayonetta är dock inget sådant spel. Det här spelet är över hela skalan, så väl spelmässigt som innehållsmässigt. Låt oss betygsätta Bayonettas olika delar:

Striderna: 10/10 Att strida i Bayonetta är helt fantastiskt. Hon rör sig lätt och smidigt som rinnande vatten och combosystemet är helt underbart. Pisken, som jag tidigare skrivit om, är ett underbart vapen som jag älskar att smiska de himmelska fienderna med. Finns verkligen inget att klaga på här.

Storyn: 3/10 Jag ska verkligen inte gå närmare in på den här förvirrande och knasiga berättelsen, för då kommer den genomgången att uppta hela utrymmet i den här texten. Det är ett japanskt actionspel vi spelar, det räcker väl som sammanfattning? I Japan arbetar alla berättarmässiga proffs inom manga och anime. Den där killen som hade C- på sina uppsatser i högstadiet får skriva berättelser inom spelindustrin.

Designen: 5/10 Designen på karaktärerna är hemsk, horribel, hiskelig. Den enda riktlinjen när dessa personer designades måste vara att provocera spelaren så mycket som möjligt. Däremot gillar jag designen på fienderna väldigt mycket. De ser verkligen gudomliga ut: rena och vackra, men samtidigt starka och farliga.

De icke-stridbaserade actionsekvenserna: 4/10 Alltså, ofta har man noll koll på vad det är spelet vill att man ska göra. Ska jag springa? Hoppa? Ducka? Åt vilket håll ska jag? Vad är det som händer? Hjälp!

Quick-Time Events: 1/10 QTEs är ju dåliga i alla spel, men Bayonetta tar något slags rekord i uselhet. De flesta QTE är helt omöjliga att klara på första försöket, då fönstret för att trycka in knappen är kortare än vad det tar att avläsa instruktionen för knapptrycken på skärmen. Det är sällan man klarar dem på andra försöket heller. Dessutom tror man alltid att man har klarat det, då instruktionen för knapptrycken ligger kvar på skärmen långt efter att tiden har gått ut. Det beror förstås på att om instruktionen bara låg kvar så länge som fönstret för att trycka på knapparna är öppet så skulle ingen hinna se vad det står. Väldigt dålig speldesign.

Eftertexterna: 8/10 Ett bra slut på ett spel kan göra mycket för helhetsupplevelsen. När jag har avslutat ett spel vill jag känna att jag blivit belönad för min möda. Detta fixar Bayonetta med råge. När man klarat Bayonetta känns det att man har utfört ett stordåd och blivit belönad för det. Mycket fint!

Så vilket bli Bayonettas slutgiltiga betyg? Fortsättning följer…

Dör var femte sekund i Celeste

Förra veckan beslutade jag mig för att börja spela Celeste efter att jag hade klarat Bayonetta och så blev det också. Jag hade höga förväntningar på spelet, och redan på de första skärmarna kände jag att det här var ett spel för mig. På bild kanske det ser ut som vilket plattformsspel som helst, men det har perfekt kontroll och en fingertoppskänsla i designen som man inte alltid är van med.

Men jag körde fast nästan direkt. Jag fattade inte att man bara kunde dasha en gång per sekvens, när man hoppar från vägg till vägg; jag trodde man kunde dasha en gång per hopp. Men du kan bara dasha en gång och sedan måste du finna fast mark innan du kan dasha igen. Så jag dog säkert trettio gånger på samma ställe redan i början för att flickan vägrade att dasha.

LÄS MER: Vår recension av Celeste

Spelet är allt annat än enkelt och går ut på att man ska dö om och om och om igen på samma skärm, innan man tar sig vidare. Varje gång man dör får man direkt starta om på samma skärm, så ibland dör man bokstavligt talat var femte sekund. Man dör och börjar om, dör och börjar om, dör och börjar om. Nu har jag bara spelat ett par timmar än, men spelet verkar bygga på en fin balans mellan att på varje skärm lista ut vad man ska göra för att ta sig vidare, och sedan på något sätt verkligen utföra det också.

Celeste är ett svettigt spel redan från början, och det gäller att vara skärpt och ha lite tur för att ta sig vidare. Jag tror aldrig jag har blivit så glad av att klara Värld 1 i ett spel som jag blev att klara första banan i Celeste.

Direkt när jag klarat Värld 1, så spelade jag om den. Har jag någonsin gjort det i ett spel förut? Men jag ville se om jag verkligen hade lärt mig kontrollen, om jag skulle sköta mig bättre den här gången, och att jag hade gjort som gick att göras. Celeste påminner om Bayonetta på det sättet att det är väldigt svårt, men att de generösa checkpointsen alltid gör att man på något sätt tragglar sig vidare. I alla fall än så länge.

Celeste får mig att tänka på min barndoms spel

Jag är egentligen inte någon retrospelare. Jag brukar återvända till 80-talet i spel som Salamander, Super Mario Bros och Super Mario Bros 3 ibland, men oftast spelar jag spel från de senaste tio åren. Jag är inte heller någon storspelare av indiespel. Det blir mest storbolagsproduktioner som Halo och Zelda för min del. Inget fel i det förstås, inget fel alls. Men jag känner att jag vill bredda mitt spelande och utforska spelupplevelser som jag inte vanliga fall kommer i kontakt med.

Spel som Journey och What Remains of Edith Finch har också varit starka upplevelser, som onekligen bjuder på något annat än det som Forza Horizon 4 och Street Fighter V ger. Och jag är väldigt sugen på att köpa en SNES Mini så att jag äntligen kan få spela Super Metroid.

Celeste är ett underligt och ett vanligt spel på samma gång. Man hoppar mellan plattformar och dashar förbi genom luften. Storyn är även den välbekant och annorlunda på samma gång. Jag är fortfarande bara på tredje banan, men det verkar som om Madelenes klättring uppför berget är ett sätt för henne att hantera sin psykiska ohälsa, vilket är ett tema som jag kan känna igen mig i.

LÄS MER OM CELESTE: Alexanders favoritspel från 2018

Även om jag inte kan plocka ut ett spel från min barndom som på pricken påminner om Celeste, så tänker jag på min barndoms spel hela tiden medan jag spelar. Den där starka känsla av att vilja komma vidare till nästa skärm, och där triumfen när man lyckas. Den höga svårighetsgraden och känslan av att spelet inte kommer att hjälpa mig vidare, utan hela mitt öde ligger i mina egna händer. Det enda som spelet har att erbjuda mig är rättvisa.

Det finns en extrem upptäckarglädje i Celeste. En känsla av att allt fortfarande är oupptäckt och redo att upplevas. Det är skönhet och sorg om vartannat och på samma gång. Jag är fortfarande bara i början av spelet och jag är väldigt nyfiken på vad både storyn och det spelmässiga ska ta vägen härnäst. Jag är synnerligen förtjust i spel som blandar story, spelvärld och spelmekanik på ett självklart och självsäkert sätt, och Celeste är uppenbarligen ett sådant spel.

Forza Horizon 4 är en högtidsstund varje vecka

Spela eller inte spela – det är frågan. Om jag bara fick spela ett enda spel under resten av årets skulle valet lätt falla på Forza Horizon 4. Men som jag tidigare nämnde har jag gjort allt som finns att göra  i spelet, och just nu är längtan inför den kommande andra expansionen het.

Att göra veckoutmaningarna varje vecka tar ungefär tre-fyra timmar. Det är ett par väldigt underhållande timmar, mycket av spelveckans höjdpunkt faktiskt. Men samtidigt kommer tankarna – borde jag inte lägga tiden på något annat spel? Det finns många andra onlinespel som lockar, som Splatoon 2, Overwatch och Battlefield, eller varför inte Street Fighter och Super Smash Bros, eller att testa något annat bilspel. Jag har vissa, ännu hemliga, planer för mitt spelande under sommaren, något som skulle innebära en paus från Forza Horizon 4.

Forza Horizon 4 är fortfarande min favoritspel just nu, men samma tankar kommer som när jag spelar Forza Horizon 3: jag känner att jag inte vill riskera att jag spelar mig trött på serien. Men tills vidare återvänder jag varje helg och gör alla veckouppdragen. För det är så roligt!

Alla får lida för mina val i Mass Effect 3

Jag har börjat närma mig slutet av Mass Effect 3, så här blir det spoilers! Innan jag började spela Mass Effect 3 läste jag i en recension av spelet att ”du kommer att bli chockad när du spelar över konsekvenserna av valen som du gjorde i de två första spelen.” Under de trettioåtta första timmarna i spelet så blev jag inte chockad en enda gång. Jag blev inte ens lätt överraskad. Men sedan blev jag chockad.

Veckans uppdrag var att försöka hindra Quarians och Geth från att utrota varandra. Det började bra och slutade i katastrof. Hela storyn var upplagd för att det verkligen skulle bli fred mellan de båda folkslagen till slut, men någon fred kom aldrig ut av deras vansinniga och helt onödiga krig.

Jag brukar inte kolla lösningen på internet medan jag spelar ett spel, och jag har nog inte gjort det en enda gång i Mass Effect-spelen förut, men här blev jag så överrumplad av händelseutvecklingen, att jag blev tvungen att kolla spelets wiki för att se vad som hade gått fel. Var det meningen att det skulle bli så här? Jag kunde nämligen inte se någon koppling mellan mina val i spelet och det risiga resultatet.

Det visade sig att det faktiskt gick att mäkla fred mellan Quarians och Geth, men de spelmässiga förutsättningarna var väldigt komplexa och besynnerliga. För att göra en lång historia kort så gäller det att välja rätt i ett antal dialogval i det andra spelet, för att Quarians och Geth inte skulle utrota varandra i det tredje spelet.

Att två folkslag ger sig ut för att utrota varandra för att jag valde fel i ett dialogval i det andra spelet är omtumlande och helt galet på samma gång. Det finns två stora problem här. Det första är att det, som sagt, inte fanns någon uppenbar koppling mellan valen i det andra spelet och resultatet i det tredje spelen, (för då hade jag ju inte behövt googla). Det var ingenting som man kunde lista ut, utan man måste helt enkelt läsa på wikisidan (som citerade den officiella guideboken för spelet) för att överhuvudtaget få veta om deras existens. Spelar man bara spelen så blir man, som jag, bara förvirrad av resultatet. Det andra problemet är att även om man känner till kopplingen, det vill säger läser på wikisidan eller i guideboken, så går det ju inte att minnas i efterhand varenda litet dialogval jag gjorde i det andra spelet.

En avgörande del av Mass Effect spelen är att moraliska val leder till stora konsekvenser för galaxen, men ett spel kan inte fungera som i verkligheten där vilket litet val som helst egentligen kan leda till vad som helst i framtiden. Inom romaner och film så brukar det finnas någon slags rimlig koppling mellan orsak och verkan, så att så väl huvudpersonen som tittaren förstår vilka val som ledde till vilket resultat. Och speciellt inom spel måste det finnas någon slags logik när spelmekaniken bygger på att val leder till kommande konsekvenser.

Om bara någon karaktär bara hade sagt åt mig att ”Du borde inte gjort det och det här i det andra spelet, så därför hände det här nu” hade man i alla fall fått veta varför saker och ting hände som de hände. Och sluppit googla. Eller ännu bättre, om spelet på något annat sätt hade fått mig att inse det själv att ”shit, jag borde nog inte ha gjort det där jag gjorde i andra spelet, och nu blev det så här, att jag inte tänkte på det då, allt var mitt eget fel.”

Nu var det mer: ”Vänta lite, vad var det som hände, blev ett helt folkslag utrotat plötsligt? Jaha, hoppsan? Vad hände? Okej, här kommer nästa scen – en komisk episod på en filminspelning!” Nåväl, jag blev chockad till slut i alla fall.

Veckans köp

Nu har jag äntligen köpt ARMS till Nintendo Switch! Jag älskar ju fightingspel och jag älskar Nintendos spel, och dessutom älskar jag när stora spelföretag satsar på nya spelserier istället för att bara idissla gamla serier, så jag måste ju stödja det här. Apropå fightinspel till Switchen så måste jag köpa Super Smash Bros Ultimate snart också. Kan bli massor av Nintendo-fighting i sommar alltså!

Nästa vecka

Förväntar jag mig massor av Celeste. Så länge jag inte kör fast så kommer jag nog fortsätta att klättra uppför det livsfarliga berget. Och kör jag fast har jag andra spel som väntar på att fånga min uppmärksamhet. Dessutom ska jag försöka klara Mass Effect 3, så jag får spela ett annat spel vars story och val förhoppningsvis ska skaka om mig också, nämligen Detroit: Become Human. Dessutom ska jag spela mer Forza Horizon 4, inför en kommande artikel om de senaste förändringarna i spelet. Och jag ska försöka att inte utrota något fler folkslag. Men jag lovar inget.

Martins spelvecka special – Achievementskungen i Forza Horizon 4

Det vilda Drift Zones-jublet i Forza Horizon 4

Att drifta har hela tiden varit min akilleshäl i jakten på alla achievements i Forza Horizon 4. Och jakten på alla achievements går rakt genom två drifting-achievements. Men på något sätt inledde den föregående spelveckan genom att äntligen ta tre stjärnor på alla Drift Zones i Forza Horizon 4.

När spelveckan innan började hade jag trots flera månader av kämpande fortfarande bara klarat fem av tjugo driftzoner. Målet kändes således väldigt långt borta. Men plötsligt lossnade det, och det rejält. För två veckor sedan klarade jag sju zoner och jag inledde den här veckan med att ta de sista åtta på samma förmiddag. Av dessa åtta tog jag till och med tre i rad på första försöket, det bara drog iväg plötsligt.

Den sista zonen var dock riktigt, riktigt svår. Jag hade sparat den till sist för jag hade misslyckats kungligt på den förut, och nu gick det inte bättre. Den är väldigt kort och består egentligen bara av två kurvor och ändå krävde spelet 90 000 poäng av mig, vilket var mycket mer än de andra korta zonerna i spelet. Hur jag än kämpade kom jag aldrig bättre än 82 000. Men efter en dryg timmes kamp slog jag till sist till med 90 029 poäng. Det var länge sedan jag gett ifrån mig ett sådant segerjubel!

Från att för bara två veckor sedan se helt oövervinnerlig ut så vände plötsligt allt. Bara fyra achievements kvar!

Nästa drift-succé i Forza Horizon 4

Trots att jag tagit achievementen för att trestjärna alla Drift Zones i spelet återstod en belöning för att drifta – achievementen för att ta samtliga stjärnor på Drift Club på Fortune Island.

Jag hade gruvat mig för den här achievementen, då jag inte ens får välja vilken bil jag ska drifta med i de här utmaningarna, men det visade sig att min oro var kraftigt överdriven. Den här archievementen visade sig vara riktigt enkel. Det gällde att ta tre stjärnor på sju olika utmaningar, och de flesta tog jag redan på första försöket. De få gånger jag misslyckades var för att jag inte hann i mål i tid, inte för att jag inte skrapat ihop nog många poäng på att drifta.

Bara tre achievements kvar!

Strul och lycka i Forzathon Live

Archievementen för att klara alla uppdrag i Skill Streak var snabbt avklarad och plötsligt var det bara två achievements kvar.

Forzathon Live-achievementen ställde till med betydligt större besvär. Om du inte vet vad Forzathon Live är så är det ett event som händer varje hel timme i Forza Horizon 4. Tillsammans med andra spelare online löser man tre utmaningar under en tidspress på femton minuter. Det är svårt misslyckas i en Forzathon Live. Det enda som kan gå fel är egentligen att man bara får en medspelare, att det blir Drift Zone som andra utmaning och din medspelare inte kan drifta.

Men. Forzathon Live-achievementen kräver att du klarar tre Forzathon Live i rad. Man behöver alltså ha tillgång till en speldator tre timmar i rad, och som du kanske minns från tidigare delar av Martins Spelvecka har jag för tillfället ingen speldator i lägenheten. Bara att försöka klara denna när jag är på besök hos mina föräldrar alltså.

Första försöket började bra. Den första Forzathon Live var vi runt tio spelare och vi klarade alla tre utmaningarna på sammanlagt fem minuter. Efter fyrtiofem minuter av väntan var det dags för nästa omgång. Vad hände? Jo, vi blev två spelare, det blev Drift Zone som andra utmaning, den andra spelaren kunde inte drifta. Ridå.

LÄS MER: Så skulle achievements fungera till Nintendo Switch

Nästa försök gick ännu sämre. Redan i den första Forzathon Live blev vi två spelare, det blev Drift Zone som andra utmaning, den andra spelaren kunde inte drifta. Hej och hå. Här kan jag påpeka att mor knackade dörren och fick iväg mig på en shoppingtur, så det var väl lika bra att det gick som det gick.

På tredje försöket gick det dock bättre. Både den första och den andra Forzathon Live var vi kring tio spelare, det blev ingen Drift Zone och allt gick som en dans. Dags för timme tre och den sista Forzathon Live, och nu var vi bara fyra spelare. Oro. Om en eller två av dessa plötsligt hoppade av, vilket inte är helt osannolikt, skulle vi kunna få problem. Så, vad fick vi som andra utmaning? Drift Zones förstås. Och visar sig att samtliga mina tre medspelare är risiga på att drifta!

Nu händer dock två saker som jag inte förväntat mig. Det första är att jag driftar jag som en gud igen, och poängen bara rasar in. Dessutom kräver spelet, av någon underlig anledning, färre poäng av oss för att klara utmaningen nu när vi är fyra spelare än när vi var två. Ännu en gång driftar jag mig till en framgång den här veckan. Den sista utmaningen är Speed Zone och med fem minuter kvar på klockan är det en ren formalitet.

Bara ett hinder återstår. Forza Horizons achievements är notoriskt opålitliga. Jag själv två gånger råkat ut för achievements som inte poppat upp fast jag gjort sig förtjänt av dem. Många andra har vittnat om achievements som inte dykt upp fast spelaren klarat dem, och den här achievementen är en av dessa. Men jag drabbas av ännu en glädjechock när belöningen dyker upp i nedre högra hörnet.

Bara en achievement kvar!

Den sista achievementen i Forza Horizon 4

Nu var det bara en achievement kvar. Den att vinna alla mästerskap under en Sommar-säsong. Pikant nog hade jag redan klarat den här achievement en gång, nämligen för en månad sedan. Men då poppade den aldrig upp, utan jag fick vänta en hel månad på min nästa chans.

Och nu var den här. Visst fanns det en oro för att den inte skulle komma att poppa upp den här gången heller. Men jag kastade mig rakt in i leken. Precis när jag loggade in i spelet fick jag erbjudandet att spela ett av dessa tre mästerskap i co-op. Varför inte? Jag och en annan spelare gav oss in i säsongens Dirt-mästerskap. Men nu fick jag en chock. Banan vi spelade var nämligen en spelarskapad bana och den var allt annat än lätt att köra.

Problemet med spelarskapade banor i Forza Horizon 4 är att de ofta är fylla av tvära och oväntade svängar. Dessutom är de sällan lika pedagogiska som spelmakarnas banor, med checkpoints som kan vara gömda bakom träd och annat sådant. Så jag missade redan den andra checkpointen, då jag inte förväntat mig en spelarskapad bana utan körde som man gör när man spelar en av de officiella banonrna, och sedan gick det inte bättre. Spelaren jag spelade mig tröttnade uppenbarligen på mig för hen hoppade av och hjälplöst sist hoppade jag också av. Pinsamt. Hur skulle det här gå?

LÄS MER: Förändringarna som gjorde Forza Horizon 4 till ett mästerverk

När jag skulle spela banan solo gick det inte bättre. Min stackars rallybil halkade omkring på de smala och svåra banorna som i en tvålkoppssimulator. Hur jag än kämpade kom jag aldrig bättre än fyra i loppet. Och jag som måste vinna mästerskapet för att få min achievement! Skulle jag måste bli tvungen att vänta ytterligare en månad på min chans?!

Jag nöjde mig till sist med min fjärdeplats, och jag fortsatte till det andra andra och sista loppet i mästerskapet. Nu låg jag risigt till. Även om jag vann det andra loppet var risken stor att vinnaren av det första loppet kom på andra eller tredje plats i det andra loppet och jag var rökt.

Det andra loppet var dock betydligt enklare – och med betydligt enklare menar jag att det var grymt jäkla skitsvårt. Men med långa raksträckor där jag kunna trycka pellen i botten ordentligt på min trimmade rallybil. Den gillade raksträckor bättre än tvära kurvor, helt klart. Men kurvorna var grymt svåra även här, och jag använde spola-tillbaka-tiden-knappen oftare här än jag brukar göra på en hel vecka i spelet i vanliga fall.

Men jag lyckades precis knipa första plats, och nu följde några fasansfulla sekunder av väntan. Hur hade de andra förarna slutat? Nej, jag hade tur! Vinnaren av det första loppet hade bara kommit femma och tvåan i det första loppet hade inte klarat sig bättre. Jag vann med två poäng!

De två sista säsongsmästerskapen var skapade av spelmakarna och således lätta att klara, och äntligen poppade spelets sista achievement upp. Jag var på 2000/2000. Jag var Mister 100%. Achievementkungen i Forza Horizon 4. Gud, så skönt.

Martins spelvecka – Den jobbiga flickan på taket

Är Bayonetta extra hjälpsam mot mig?

Jag har hört mycket om spel som hjälper spelaren vidare när denne kört fast. Om spelaren till exempel dött fyra gånger på samma ställe, så ser spelet till att striden blir lättare på det femte försöket så att spelaren ska kunna ta sig vidare. Jag har aldrig upplevt det hela själv i spel: det vill säga att jag har aldrig märkt det hända. Men nu när jag spelar Bayonetta så blir jag fundersam.

Är det en tillfällighet att jag klarar alla bossar i Bayonetta på fjärde försöket? Jag blir totalt mördad tre gånger, men på fjärde försöket så knäpper jag alltid bossen. Trots att spelet är väldigt svårt har jag under de tretton första timmarnas spelande inte kört fast en enda gång. Visst, jag kan stå stilla på en strid i tjugo minuter, men sedan tar jag mig alltid vidare. En boss dog jag på tre gånger innan bossen på det fjärde försöket dog, trots att han hade en hel livmätare kvar. Fick han nog av mina försök och stack? Är det min anpassningsförmåga och goda fantasi som tar mig vidare, eller beror det på att spelet faktiskt hjälper mig vidare? Jag vill naturligtvis tro att det är min egen förtjänst, men bara jag tar mig vidare så är jag nöjd.

Den svåra striden i Bayonetta

Men till sist körde jag ändå fast. Jag hade spelat fjorton timmar av Bayonetta och det verkade som om jag närmade mig slutet. Jag hade precis tagit mig igenom ett långt och väldigt irriterande shoot ’em up-parti där jag red på en missil över havet och sköt på fiender. Det var spelmässigt rätt otrevligt när man var tvungen att gira genom luften. Sedan följde ett berättarmässigt parti som antydde att slutstriden skulle komma härnäst. Eller striden innan slutstriden. Eller striden innan striden innan slutstriden? Man vet aldrig med dessa spel.

I vilket fall fick jag spela med Jeanne igen. Min onda tvilling i spelet. Eller goda tvilling? Det är lite svårt att avgöra. Hur som helst, vi började slåss uppe på ett runt tak och striden var otroligt svår och otroligt enerverande. Det största problemet var kameran. I och med att vi slåss i en rund cirkel så far kameran omkring som en vettvilling och då bossen är otroligt snabbt är sällan kameran visar vad jag vill att den vill visa, det vill säga få in bossen i bild.

Jag klarar knappt att slåss med bossen överhuvudtaget för all min koncentration går åt till att försöka få in Jeanne i bild. Hälften av tiden är hon utanför bild. Och med tanke på hon har flera långdistansattacker så blir jag under denna tid attackerad från ingenstans och har inte en chans att ducka. Det finns förstås visuella tells som avslöjar när hon ska attackera härnäst, men med tanke på att hon är utanför bild under hälften av tiden, så har jag ingen chans att upptäcka dem. Så jag dör om och igen av att en osynlig fiende gör combos på mig från ingenstans, medan jag slåss mer med kameran än jag slåss mot bossen.

Efter en timmes försök med olika taktiker och olika vapen, och olika försök att hantera kameran, hittar jag av en slump lösningen på problemet. Om jag springer upp till bossen och hamrar på båda attackknapparna samtidigt, så har hon plötsligt ingen chans att undkomma mig eller att komma med en motattack. Så efter alla olika taktiker jag försökte med visade det sig att gammal klassisk button mashing var lösningen. Tv-spel alltså.

Mister 100% i Forza Horizon 4

Förra veckan bestämde jag mig att jag en dag den här veckan skulle jag spontantesta ett spel utan att bestämma något i förväg, men istället så gav jag allt för att äntligen ta alla achievements i Forza Horizon 4.  Med fem achievements kvar blev denna resa så dramatiskt och händelserik att den kommer att skildras en i separat text som kommer senare i veckan. Se fram emot den!

Testar en ny karaktär i Mass Effect 3 co-op online

Hittills har jag bara spelat som en Human Adept i Mass Effects onlineläge. Anledningen att jag valde en Human Adept var att det var den enda upplåsta karaktären som hade tillgång till en Singularity. Singularity är min favoritegenskap. Med den skapar man ett gravitationshål i luften som drar till sig svagare fiender och suger musten ur dem. Starkare fiender, som har sköldar och skydd, kan i större utsträckning ignorera Singularity, men för att göra av med horder av svagare fiender är den fantastisk.

Men nu köpte jag lootlådan som innehåller nya karaktärer (med in-game valuta förstås) och jag drog en N7 Demolisher Engineer.

N7 Demolisher Engineer har som specialitet att hen kan sätta upp en portabel station som ger lagkamraterna och dig själv ny ammunition och nya granater (samt även andra fördelar om man låser upp dem på färdighetsträdet). Karaktären har också tillgång till två olika granater, vilken den ena är målsökande. Inledningsvis var det lite obekvämt att spela med Demolishern. Det var inte lika svårt att spela utan Singularity som jag hade förväntat mig, men mina valda vapen gjorde inte mycket skada och jag fick slut på bomber hela tiden.

Men efter att jag hade bytt vapen och återgått till mitt trofasta Gethgevär, och efter att jag låste upp förmågan att bära flera granater samtidigt på färdighetsträdet gick allt mycket bättre. En Human Adept är bättre på att ta hand om de svagare fienderna med sin Singularlity, men det var riktigt kul att som N7 Demolisher Engineer bomba även de starkare fienderna till damm med mina målsökande granater.

Progressionssystemet i Mass Effect 3 co-op online är ingen höjdare

Sättet man låser upp nya karaktärer och nya vapen i onlineläget är alltså genom loot boxar. Det finns flera problem med det upplägget. Man får naturligtvis nästan aldrig får de saker man helst vill ha och som du säkert kan gissa tar det evigheter att låsa upp någonting om man enbart kört på in-game valuta och inte pytsar in riktiga pengar.

Jag har spenderat tretton timmar i onlineläget, vilket jag tycker är mycket att lägga på onlineläget i ett spel som främst av allt är ett single-player spel. Trots det har jag kanske låst upp fem procent av alla karaktärer, om jag räknar med dem som var upplåsta redan från början. Hur många vapen jag låst upp vet jag inte, men jag gissar att det är liknande siffror.

Onlineläget i Mass Effect 3 är väldigt kul, så underhållningsmässigt finns det inget som hindrar en spelare för att spendera hundra timmar i det. Men jag måste säga att hela öppnandet av lådor är avtändande på mig. För att inte tala om hur många matcher man måste spela innan man får öppna några bättre lådor. Dessutom kan man inte bara köpa de dyrare lådorna, de som ger tillgång till nya vapen och karaktärer, utan man måste även hamstra de billigare lådorna för att få tillgång till de båda typerna av medkits som man behöver under matcherna.

Så istället för att lägga alla pengarna man får av uppdragen på vapen och karaktärer så måste man lägga en stor del av pengarna på lådor med medkits, vapenbonusar och uppgraderingar av vapnen, något som spelet definitivt hade kunnat lämna ut gratis. Spelmässigt är onlineläget fantastiskt roligt, men systemet att låsa upp nytt lull-lull lämnar en bitter eftersmak i munnen.

Omega kan du skippa i Mass Effect 3

Under veckan påbörjade och avslutade jag Omega-storyn. Det var med god marginal det svagaste DLC-äventyret i spelet. Om From Ashes var 7/10 och Citadel och Leviathan var 8/10, så är Omega snarare 3/10.

Det är verkligen inte mycket till story, utan det är mest en mass action som blir tröttande i längden. Och den lilla story som finns är verkligen inte bra, med mest ett par störiga karaktärer som gör ointressanta saker och har ointressanta intriger med varandra. Medan Citadel och Leviathan var storslagna, påkostade och lekfulla så känns det som om Omega har fått absolut så lite ansträngning från spelmakarna som det bara går. Har du inte spelat Mass Effect 3 än så kan du med gott samvete skippa Omega och satsa dina pengar på de andra DLC-uppdragen istället. Den enda anledningen jag kan se att skaffa Omega är om du är en stor fan av den snarstuckna Aria eller om du vill ha alla achievements till spelet.

Äntligen gör Tali entré!

Jag försöker till största delen undvika spoilers i den här bloggserien, men det går ju inte att blogga om framstegen under min senaste spelvecka utan att det blir en och annan spoiler. Jag försöker dock välja mina spoilers med omsorg och framför finna tydliga rubriker så att du som läsare lätt kan hoppa över de stycken som inte intresserar dig.

Och den här veckan var det en stor stund i mitt Mass Effect 3-spelande, för trettiotre timmar in i kampanjen så dök till slut min favoritkaraktär Tali äntligen upp! Trettiotre timmar kan ses som länge innan den stora stjärnan dyker upp, men fint folk kommer sent.

Talis ankomst blev dock ganska obekväm för mig. Jag spelar med min kvinnliga Shepard som jag spelade första Mass Effect med 2008 och Mass Effect 2 med 2010. 2017 påbörjade jag en ny resa i det första spelet med en manlig Shepard som fortsatte genom Mass Effect 2 2018.

LÄS ÄVEN: Tio år av Mass Effect

Med min kvinnliga Shepard raggade jag upp Kaiden i det första spelet och höll mig ifrån alla kärleksäventyr i det andra spelet (som Kaiden knappt är med i, apropå spoilers). Därmed fick jag aldrig achievementen för att ha fullbordat en kärleksaffär i det andra spelet. (Man kan tycka att jag borde ha fått en achievement för att jag lyckades hålla byxorna på mig genom hela spelet istället.)

Jag skäms inte för att erkänna att den största anledningen till att jag började spela om serien från början med en manlig Shepard var för att jag fick veta att man kunde ragga upp Tali i det andra spelet. (Det kunde man inte i det första spelet, spoiler nummer tre.) Så jag spelade fyrtio timmar av det första spelet och fyrtio timmar av det andra bara för att få nuppa i slutet av det andra spelet. Men saker och ting komplicerades för min manliga (och rätt odrägliga) Shepard av att jag inte tog mig igenom det första spelet utan att ragga upp Liara. (Jag kunde inte hålla på mig byxorna helt enkelt.) Då Liara knappt är med i det andra spelet (spoiler nummer fyra?) kunde jag ragga upp Tali i lugn och ro. Men jag vågade aldrig spela DLC-äventyret Lair of the Shadow Broker, där Liara återvänder till storyn, med oron för vad hon skulle säga till min manliga Shepard när hon fått veta att jag dumpat henne till förmån för Tali.

Nu när jag möte Tali igen i det tredje spelet med min kvinnliga Shepard så är det alltså ingen kärlekstriangel på gång någonstans, då hon är väldigt trogen sin Kaiden, men jag kan ändå inte låta bli att känna stark oro å min manliga Shepards vägnar för vad som ska hända när Liara och Tali möts igen i min andra genomspelning. Kommer jag någonsin att våga spela Lair of the Shadow Broker och Mass Effect 3 med min manliga Shepard? Vi får se.

I Wreslemania-tider blir det förstås WWE 2K19

Efter att ha tittat på den fantastiska NXT Takeover New York och början av Wrestlemania 35 så var jag förstås sugen på WWE i spelform, så den här helgen spelade jag och mina kompisar WWE 2K19. Förra helgen lyckades jag på något sätt förlora samtliga matcher i NBA Jam: On Fire Edition och den här helgen gick det inte bättre. Vi spelade burmatcher och stegmatcher och bordmatcher och No DQ-matcher, och jag lyckades förlora varenda en av dem. Det stora problem är att alla mina kompisar har fått för sig att jag är bra på spelet, så de attackerar just mig hela tiden. Och då det är jag som äger spelet så borde kanske vara bra på det, men det är jag ju inte.

Att hamna i en losing streak hör förstås wrestlingen till, och tyvärr även att när man spelar tv-spel verkar det som. Jag vet inte vad vi kommer att spela nästa gång vi träffas, men blir det ett spel mot varandra så tänker jag i alla fall vinna en match den gången. Så mycket är klart!

Veckans köp

Jag har börjat ladda upp inför att spela Rock Band igen. Den här veckan köpte jag ett antal väl utvalda låtar till spelen, framför allt två stora paket, ett med Iron Maiden och Creedence Clearwater Revival. Jag använder Rock Band-spelen mest till att sjunga, så jag väljer framför allt låtar som jag gillar att sjunga. Min röst har bara blivit bättre och bättre efter all träning, så det ska bli intressant att återvända till Rock Band-spelen och se om jag kommer att lyckas nå några högra poäng som sångare nu för tiden?

Nästa vecka

Visst närmar jag mig slutet på Bayonetta? Och visst närmar jag mig slutet på Mass Effect 3 efter trettiofem timmar i kampanjen? Spelandet nästa vecka kommer säkerligen påverkas av vissa rätt omfattande händelser i mitt arbetsliv som kommer att ske under veckan, men i vilken utsträckning dessa kommer att påverka mitt spelande återstår att se. Och så har jag precis beställt ett nytt spel till Switchen. Kommer det att komma under veckan?

Martins spelvecka – Skjuten, överkörd och lämnad i dammet

Bayonetta bryter mot reglerna

Jag har vissa regler som jag tycker att spel ska följa. Vissa tycker inte att mellansekvenser hör hemma inom spel överhuvudtaget, utan att allt berättande ska skötas medan man spelar. Jag har dock inget emot att ta en paus då och då. Framför allt om det är ett väldigt intensivt actionspel kan det vara sköt att ta det lugnt för en stund framför en filmsekvens. Men min regel är att spelkaraktären aldrig ska göra något häftigt eller coolt i spelsekvensen som man hellre hade velat göra själv i det spelbara.

Bayonetta bryter mot den regeln å det grövsta. Bayonetta gör hela tiden betydligt mer spektakulära saker i filmsekvenserna än vad hon gör i de spelbara sekvenserna. Hon flyger och far och gör de häftigaste saker och jag får bara titta på. Jag föredrar när filmsekvenser i spel är briefingsessioner där nästa uppdrag gås igenom, eller tillbakablickar till karaktärernas barndom, eller flash-forwards om vilka hemskheter eller belöningar man kommer att möta senare i spelet. Inte att spelkaraktären på egen hand håller på att göra en massa saker som jag hellre själv hade gjort.

En annan regel som spelet bryter emot är att man som spelare alltid ska ha en rimlig chans att överleva. Jag tycker att alla spel, även riktigt svåra spel, åtminstone teoretiskt ska gå att klara på första försöket om man bara är riktigt, riktigt bra. Stentuff trial-and-error, där man bokstavligt talat inte har någon chans att överleva det första försöket är inte min grej. I Bayonetta är många av spelets QTE omöjliga att klara den första gången Man hinner helt enkelt inte ta in informationen om vilken knapp man ska trycka på innan det är för sent och man är död. Fönstret för när man ska trycka in knappen är så litet att inte heller på andra försöket brukar jag klara det. Att prompten för knappen dessutom stannar kvar på skärmen långt efter att chansen att trycka in knappen egentligen är över, gör dessutom att man hela tiden tror att man faktiskt hann med att klara det, bara för att bli snopen när man inser att man är död.

Så först måste man dö en gång för att få veta vilken knapp man ska trycka på, sedan måste man dö en andra gång för att få veta hur snålt fönstret för att trycka på knappen är, och sedan, förhoppningsvis, sätter man allt på tredje försöket. Det är tur att spelets checkpoints är så generösa. Fast att spelet håller koll på hur många gånger man dör på en bana känns lite taskigt när spelet driver med en på det här sättet.

Spelet Bayonetta håller således på med en massa dumheter, men det mest glöms bort och ursäktas av att striderna är så underbara som de är.

Jagar achievements i Forza Horizon 4

Att spela online är väldigt kul, men det kan också vara väldigt tröttande. Något som även kan vara väldigt tröttande är jobbmöten. På måndagen hade jag en jobbintervju och jag kände att det inte var på sin plats med en massa onlinespelande den eftermiddagen.

Så jag valde att jaga achievements i Forza Horizon 4, nämligen de nya achievements som lagts till till spelets storyuppdrag. Även om Forza Horizon 4 framför allt är ett onlinespel, så är det väldigt kul att spela dessa uppdrag, och få testa alla dessa olika bilar. En sak jag älskar är berättarrösten som berättar om den aktuella bilens historia medan man kämpar om sekunder i hög fart ute på vägarna. Det vet jag inte om jag känner igen från något annat spel, att en röst sitter och drar en massa intressant fakta medan man försöker klara uppdragen. Det är också kul att köra taxi och passagerarna sitter och pratar en massa strunt medan man försöker koncentrera sig på att klara uppdraget.

Senare under veckan lyckades jag också ta achievmenten för att vinna alla säsongsmästerskap under våren, så nu har jag bara den för sommaren kvar. Så nu är jag på 1855/2000. Men som du kanske känner till så är driftandet min akilleshäl. Men den här veckan lyckades jag få tre stjärnor på ytterligare sju Drift Zones. Plötsligt så bara lossade allt! Så nu har jag trestjärnat tolv Drift Zones och jag har åtta kvar. Det har tagit en lång tid att komma hit, men nu är jag på väg!

Vidgar mina vyer i Mario Kart 8 Deluxe

Frågan var som följer – hade jag efter tvåhundrafemtio timmar i Forza Horizon 4 blivit något bättre på Mario Kart 8 Deluxe? Svaret är: nja.

Tidigare har jag bara spelat som Splatoon-tjejen och Toadette i Mario Kart 8 Deluxe, men den här veckan tänkte jag testa några nya horisonter. Jag började med att spela som Isabelle. Jag har aldrig spelat något Animal Crossing, men Isabelle är en av de bäst designade karaktärer jag vet. Jag vet att det ska vara en viss skillnad mellan de olika förarna i spelet, men jag märkte ingen särskild skillnad. Jag testade även Rosalina, och sedan till och med kille i form av Bowser! Det var i alla fall ingen karaktär som det gick direkt sämre med. Utan ibland gick det riktigt bra och ibland gick det riktigt dåligt, precis som det brukar vara i Mario Kart.

Hamnar i smeten i Mario Kart 8 Deluxe

Jag är en kung i Mario Kart när vi bara är tre eller fem spelare. Då har jag full koll på fältet och jag vinner ofta. Men när det är tio eller tolv spelare så får jag problem. Då hamnar jag mitt i klungan och alla skjuter på just mig av någon anledning och kör över mig också. Det kan inte handla om otur. Det måste handla om att jag positionerar mig precis dit alla vill sikta. Men var ska jag annars ta vägen? Jag försöker ju bara ta kurvorna så gott som jag kan.

Blir utfryst i Mass Effect 3

Det var tufft att spela Mass Effect 3 online den här veckan. De fem första matcherna fick ett abrupt slut, för varje gång jag anslöt till en match så hoppade alla av, eller så var det bara en minut kvar av matchen och sedan hoppade alla av inför nästa match. Har aldrig upplevt en liknande halvtimme i mitt spelande liv. Det var som att vara mobbad i skolan igen och bli och ignorerad av alla.

LÄS MER: Tio år av Mass Effect

Till sist hittade jag dock en match där alla ville spela med mig, och jag fick åter spela Silver med fyra spelare i laget, det som jag önskade mig förra veckan att det skulle hända igen. När man spelar online i ett sju år gammalt spel så kan man förstås inte alltid vänta sig att man hamnar i bra matcher, i matcher överhuvudtaget, men när det fungerar så är Mass Effect 3 verkligen kul online. Att det är högst fyra spelare i varje match och det bara finns ett spelläge (med fyra olika svårighetsgrader) gör förstås sitt till att fixa spelare till matcherna.

Kärleken spirar i Mass Effect 3

Förra veckan lallade jag mest omkring i Citadellet i story-läget och den här veckan gjorde jag samma sak. Festen som påbörjades förra veckan avslutades nu, och sedan hände det äntligen saker. Kärlekshistorien med Kaidan som jag påbörjade i det första spelet 2008, men som kom av sig i det andra spelet 2010, fick den här veckan äntligen luft under vingarna igen! Att äntligen få gosa med min hubby igen efter alla dessa år känns förstås väldigt skönt. Nu hoppas vi bara att vi lyckas rädda världsrymden också, så att inte förhållandet går under igen precis när det kommit igång igen.

Blir dunkad i nyllet i NBA Jam: On Fire Edition

Helgens co-op spelande mynnande ut i en lång diskussion där vi försökte hjälpa varandra att minnas vilket det första spelet var som vi klarade. För min del spekulerade jag kring Mean Streets, Batman The Movie eller (det härligt namngivna) Game Over II till Atari ST, men det även ha varit något av Sierras äventyrsspel, i så fall något av King’s Quest-spelen förmodligen. Men vi hann med lite spelande också, och den här helgen föll valet på NBA Jam: On Fire Edition till Xbox 360. Det är faktiskt första gången som vi spelar på Xbox 360 sedan vi började med att co-op-spela på lördagarna i januari förra året. Tidigare har vi bara spelat på Playstation 4.

Efter lite strul med en ovillig fjärrkontroll som inte ville veta av mina batterier så var vi igång. NBA Jam är ett galet spel, men inte alls så galet och överdrivet som jag trodde att det skulle vara. Det är mer arkadbasket än partybasket, om du förstår skillnaden. Man har destillerat basket till dess grundläggande element, snarare än att lägga till en massa gimmickartade inslag. Visst är det överdrivet, men det är ett spel som bygger på skicklighet och samarbete och inte tur. Med två spelare mot två och inte särskilt många knappar att hålla redo, så är det definitivt ett spel för oss som inte är stora basketfans men som älskar att dunka så att eldflammorna sprutar.

MER ARKADBASKET: Läs vår recension av NBA 2K Playgrounds 2

Grafiken är lite läskig i början, med sina stora, realistiska och stela ansikten på arkadfigurerna, och cheerleader-tjejerna som ser helt crazy ut i bakgrunden, men sedan vänjer man sig vid det.

Jag kör på mitt mantra att det är svårt att säga något säkert om ett spel efter bara en eftermiddag med det, en eftermiddag som dessutom till stor del gick åt till att diskutera gamla spelminnen, men NBA Jam var riktigt kul att spela. Fast att mitt lag förlorade varenda match. Så kanske bygger inte spelet på skicklighet trots allt? Och vilket var då det första spelet som jag någonsin klarade? Det får vi återkomma till i en annan text…

Veckans köp

Den här veckan fick jag äntligen tag i Naruto-mangans volymer 1-26 på svenska. Jag har sedan tidigare volym 26-38, som jag köpte på en annan second hand-butik för ett par år sedan. Så nu har jag samtliga volymer som finns utgivna på svenska. Men det här är ju en spelblogg, och jag är ständigt ute efter mer manga och anime, så vad har det här med spel att göra? Jo. 2008 började jag spela de då rätt så hajpade spelet Naruto: Rise of a Ninja till Xbox 360. Även om jag vid denna tid inte gillade Öppna Världar, så uppskattade jag spelet riktigt mycket. Jag hade dock aldrig läst något av mangan eller sett något avsnitt av animén, så jag kände att det var bäst att ta en paus från spelet och läsa mangan eller se animén först. En paus som alltså varat i över tio år, för förutom det där med att jag hittade volym 26-38 på loppis ett antal år senare, så hände inte mycket i fallet.

Men nu har jag alltså tänkt mig att jag först ska läsa mangan och sedan faktiskt spela klart Naruto: Rise of a Ninja. (Eller jag får väl börja om från början antar jag.) Samt dess uppföljare Naruto: The Broken Bond.

Nästa vecka

Mitt mål just nu är att klara Bayonetta och Mass Effect 3 så att jag kan recensera dem och börja spela två nya spel. De spel som jag är mest sugen på  att börja med just nu är Call of Duty: Modern Warefare Remastered, The Last of Us, Grand Theft Auto V, Celeste, Hollow Knight och Detroit: Become Human (som jag köpte när det äntligen var på rea igen på Playstation Store den här veckan). Men samtidigt tänkte jag att jag ska överraska mig själv åtminstone en dag i veckan när jag spelar något som jag inte har planerat. Vad det blir får vi se!