Etikettarkiv: Mass Effect

Veckans spelmelodi: Mass Effect 3 – Leaving Earth

Om någon har missat det så fullkomligt älskar jag Mass Effect-trilogin. Så till den milda grad att jag är tacksam för att jag spelade spelen först tre-fyra år efter att Mass Effect 3 kommit ut och jag hunnit mogna tillräckligt som spelare för att låta mig påverkas känslomässigt. Jag är också en av de få som inte verkar ha något emot treans slut. Eller ja, åtminstone inte de avslutande filmsekvenserna. Däremot har jag åsikter om hur en som spelare måste göra för att ta sig dit (vill du veta mer kan du läsa om det här).

Hursomhelst ska vi nu prata musik och veckans stycke är ett av de i mitt tycke mest minnesvärda från hela trilogin.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: VVVVVV – Pushing Onwards

När kommendörkapten Shepard under det tredje spelets inledande minuter efter en audiens hos alliansens råd återfår sin militära status händer det som alla visste om men inte vågade erkänna – Reapers anfaller. Hon (såklart!) tvingas evakuera jorden och ser från sin skyttel förtvivlat på hur ett illa ansatt Vancouver och dess invånare decimeras brutalt av de mekaniska bläckfiskarna. Bakgrundsljuden börjar sakta tona ut och de inledande pianoackorden i stycket Leaving Earth tar över.

Det ensamma pianot med de dystra ackorden i en låg oktav sätter tonen direkt. Redan efter ett par takter vävs Reaper-maskinernas signaturljud – de elaka båttutorna – in i stycket och gör det hela ännu mer stämningsfullt och ödesmättat. Känslan av tomhet och förtvivlan, samt den lilla, lilla gnutta av hopp som förmedlas i och med ett starkt reverberat kvintsprång, är överhängande från början till slut. Stråk och därefter blås läggs så småningom till och förstärker pianoackorden medan stycket växer i intensitet.

När Shepards skyttel lämnar jorden bakom sig passerar den stora delar av alliansens rymdflotta. Medan stycket tonar ut ser vi hur otaliga brinnande skepp bokstavligen regnar ner mot mänsklighetens utsatta hemplanet. Det sista som hörs är en låg baston på pianot.

Boom, late title card.

Och därmed är ribban för resten av spelet satt. Mästerligt.

Stycket i originalutförande.

Stämningsfull metal-cover.

Och så självklart ett strängarrangemang.

Decenniets mest uppskattade spel enligt David

Året och decenniet börjar lida mot sitt slut. Vilket utmärkt tillfälle att bli lite sentimental och blicka tillbaka på den tid som gått. Eftersom de senaste tio åren har varit de tio första i mitt liv som vuxen har jag av förståeliga anledningar haft större möjligheter än tidigare att lägga mer pengar på spel. På grund av detta har mitt spelande minst sagt ökat i intensitet under den här senaste tredjedelen av mitt liv. Jag har kunnat köpa fler spel, pröva många kontemporära titlar och utforska nya genrer. Därför tänkte jag presentera en liten topp 5-lista för att knyta ihop den säck som är 2010-talet.

Varför topp 5? Jo, för att jag är hälften så ambitiös som många andra, även om jag är sentimental.

Det som följer är alltså en högst personlig lista med de spel som har släppts mellan 2010 och 2019 och som haft kanske störst betydelse för mitt spelande under det senaste decenniet. De behöver inte på något sätt vara stilbildande eller banbrytande för spelmediet i sig. Det väsentliga är att de har varit och fortfarande är viktiga för mig. Spelen står listade utan inbördes ordning.

Mass Effect 2 och Mass Effect 3

Jag var väldigt sen på pucken med att ta mig an Mass Effect-trilogin (hösten 2016) och hade således all möjlighet att spela igenom de tre spelen i ett svep. På grund av det har jag väldigt svårt att se på den här trilogin som separata spel och därför får de också dela placering. Den enda anledningen till att ettan inte kvalar in på den här listan är för att det släpptes 2007.

ETT ANNAT SPEL SOM INTE KVALAR IN: Pilgrim: Faith as a Weapon

Hursomhelst är det en helt obeskrivlig känsla att i Mass Effect 2 få fortsätta spela med samma Shepard som jag knutit an till och gjort till min egen i det första spelet. Det är första gången någonsin som jag fått spela vidare med en egenskapad karaktär från ett tidigare spel. Dessutom bjuder spelet på vidare utveckling av de karaktärer som i det första spelet bara skrapats lite på ytan. Liara, Wrex, Tali, Garrus, Joker, samt många fler – alla får ett större djup än tidigare och känns mer och mer som verkliga personer. Jag får knyta an till dem, romantisera med dem, upptäcka våra likheter och skillnader, och ge mig ut på livsfarliga uppdrag med dem.

Som motpol till detta fattar jag genom spelet beslut som jag mår dåligt över och ångrar. Jag gör val som kostar personer jag tycker om deras liv. Jag får se mänsklighetens vackra och mindre vackra sidor, och begrundar var vi egentligen drar gränsen för vad som är en äkta livsform. Då har jag inte ens nämnt de mer stridsfokuserade bitarna, vilka inte är fantastiska som spelelement men som ändå bidrar till världsbygget.

Den tredje delen bjöd på ännu mer av det som serverats i tvåan. Fler moraliska dilemman, romanser och tänkvärda ögonblick inslaget i ett actionspel. Här fick jag som spelare också stor möjlighet att nysta i den galaktiska kamp mot Reapers som verkar ha pågått i miljontals år. Om det är något ord som överanvänds dagligen är det ”episk”, men det är precis vad den här trilogin är. Den är storslagen, vacker, hemsk och alldeles, alldeles underbar.

Självklart ska jag inte ignorera den stora elefanten i rummet. Det omdebatterade slutet i Mass Effect 3 fick lite platt fall även för mig men av andra anledningar än för de flesta. Jag blev i viss mån besviken, men inte alls så pass mycket som gnällspikarna som fick igenom The Extended Cut. Men jag tror å andra sidan att dessa gnällspikar kanske inte delar min uppfattning om att det i Mass Effect är resan som är målet.

Mass Effect-trilogins två senare delar levererade precis en så känslosam och omvälvande upplevelse som jag väntat mig efter ettan, och mer därtill. Jag kan inte dra mig till minnes att jag känt så här för ett spel innan jag spelade Mass Effect. En sak är säker: jag är inte på något sätt färdig med den här speltrilogin.

Portal 2

Den här guldklimpen är spelet som ytterligare byggde på det fantastiska spel som Portal var. Vi fick samma spelmekanik, samma spelvärld (ish) och samma sorts pussellösning, men med mycket, mycket mer storymässig tyngd. Det finns ett fint uttryck som lyder ”more lore”, vilket är precis vad Portal 2 är. Första gången jag spelade tvåan blev jag fullkomligt betagen av dess berättelse. Om Portal lämnar spelaren med en glatt förvånad wow-känsla är det inget emot vad jag kände efter Portal 2. Medan de flesta kanske spelar Portal-spelen för dess spelmekanik är det tveklöst spelvärlden som gör de här spelen betydelsefulla för mig. Självklart älskar även jag spelmekaniken och de hjärnskrynklande pussellösningarna men dessa kommer alltid komma i andra hand för mig.

FLER PUSSELSPEL: Superliminal

Jag har spelat om båda spelen många gånger. Även om jag vid det här laget har börjat lära mig i princip alla banor och pussellösningar utantill är det fortfarande en fröjd att återbesöka Aperture Laboratories varenda gång. Tvåan speciellt briljerar i både manus och röstskådespeleri med fenomenala insatser från Stephen Merchant, Ellen McLain och J.K. Simmons. Bara det är anledning nog att besöka spelserien flera gånger till.

Även om jag emellanåt kan känna ett lätt sug efter ett Portal 3 har jag svårt att se hur det någonsin skulle kunna leva upp till hur jag känner för dess två äldre syskon.

Dota 2

När jag först satte mig ner med det här spelet hade jag aldrig trott att det skulle ta över hela mitt spelande under en längre tid. Än mindre att jag skulle lyckas lära mig själva spelmekaniken och alla oändliga tangentbordsgenvägar. Men med tanke på att jag har plöjt ner över 1300 timmar i det här spelet råder det inget tvivel om att det har varit underhållande. Under en lång period var det Dota 2 jag spelade när jag inte visste vad jag skulle hitta på.

Jag fick lära mig lagspel på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt i spel, och ganska snabbt hittade jag rätt i den trygga rollen som support. Av spelets drygt hundra karaktärer testade jag kanske en knapp fjärdedel men kände ganska snabbt vilken funktion jag helst ville fylla. Att befinna mig på frontlinjen har aldrig riktigt varit min grej, så att kunna stå någorlunda säker och tillhandahålla understöd till en starkare karaktär passade mig som handen i handsken.

Däremot fick det mig också att inse att onlinespel i dess nuvarande form inte alls är något jag vill vara en del av. Mer hatiskt samtalsklimat bland spelare får en leta efter. I princip varenda gång jag spelade med okänt folk från nätet slutade det i otrevlig ton, dålig gruppdynamik, nedstämdhet och bittert nederlag. Lägg till detta att jag överlag ogillar att lägga för mycket tid på spel som inte har något endgame. Det finns alldeles för mycket annat att uppleva för att dröja kvar vid ett enskilt spel. Detta drogs till sin spets i och med Dota 2 och jag bestämde mig för att hellre fokusera på spel som kan ge mig lite glädje snarare än frustration, och som går att klara av.

The Binding of Isaac: Rebirth

I en tid när Dota 2 fått mig att förlora allt hopp på (med)mänskligheten kom The Binding of Isaac: Rebirth och tog över som mitt nya go-to-spel när jag hade en timme eller två att slå ihjäl. Detta var precis vad jag behövde för att skölja av mig allt hat och alla otrevligheter. Istället för att tvingas interagera med osnutna och stundvis hjärndöda tonåringar kunde jag gå in i mig själv och bara hänge mig åt spelet.

The Binding of Isaac är ett roguelike-spel som är enkelt att förstå och sätta igång och spela, men sjuhelsikes svårt att klara av. Eftersom både karta och vilka föremål en hittar är helt slumpgenererat kan även de lättaste fiender plötsligt bli en tuff utmaning. Men när det väl klickar – och en lyckas hitta precis rätt föremål och möta rätt sorters fiender – så är det så förbannat kul att spela. Jag gjorde det snabbt till mitt uppdrag att plocka spelet samtliga 400-någonting achievements, vilket jag så småningom också gjorde (efter sisådär 800 timmar). Även fast spelet har en särdeles makaber estetik och en grotesk backstory glömmer jag snabbt bort det till förmån för spelmekaniken som är så fantastisk och lätt att ta till sig. Jag slutar helt enkelt tänka på att jag skjuter ett litet barns tårar som projektiler mot vanställda, aborterade foster och muterade inälvor som är ute efter att döda mig.

NÅGOT HELT ANNAT: Civilization VI

En av spelets finare tekniska aspekter är hur lite datorkraft det kräver, vilket gör det väldigt enkelt att spela på sin laptop. Eftersom det heller inte krävs en mus för att spela räddade det mig under många väldigt långa och tråkiga föreläsningar på universitetet.

The Occupation

Om jag inte minns helt fel beskrev jag i min recension av The Occupation att det var som ett peka-klicka-spel i första person, vilket jag fortfarande står fast vid. Peka-klicka är en genre som jag alltmer tappat suget för ju längre ner i påsen jag grävt och ju fler lågprofilspel jag har testat. Även om det kanske inte alls var utvecklarnas avsikt att bygga vidare på peka-klicka-genren kan jag inte låta bli att se kopplingarna och influenserna till den gamla skolans peka-klicka i The Occupation. Sättet en interagerar med sin omgivning genom att snoka runt, undersöka, och plocka upp och använda föremål påminner framförallt om hur jag minns Broken Sword-spelen. Under min hittills enda genomspelning var det kul att känna att genren utvecklats mot något nytt och större – avsiktligen eller ej.

Realtidselementet gav spelet en känsla av äkthet och satte en press på mig som annars oftast inte finns i spel. Tiden brukar vanligtvis inte ticka vidare om inte vissa avgörande spelmoment har genomförts. Detta lärde jag mig ganska fort i min karriär som spelnörd och har sedan länge anammat det för att kunna kräma ur mesta möjliga av varje spel jag tar mig an. Men The Occupation satte krokben för mig och tvingade mig att vända på mitt sätt att tänka. Nu kunde jag inte längre lusläsa allt nedskrivet jag hittade, eller finkamma varje vrå efter användbara föremål; nu gällde det att skyndsamt se över mina alternativ och fatta snabba beslut om vad jag skulle göra härnäst.

Trots att spelet led av många mindre brister när jag spelade det för recension satte helheten djupa och positiva spår i mig. Jag har fortfarande för avsikt att spela igenom det igen, minst en gång till – den här gången med insikten att det går att springa.

Där ni har dem – spelen som betytt mest för mig det här decenniet. Det har varit ett bra årtionde och jag skulle vilja inkludera många fler spel, men här är de som gjort störst avtryck. Om du inte har testat dem skulle jag vilja uppmuntra dig att göra just det. Ha en bra jul, så ses vi 2020!

Förvirringen som uppstår efter Mass Effect 3

Ja, jag vet. Det här är skitgamla nyheter. Men innan du hinner protestera ytterligare vill jag damma av den gamla frasen ”det inte är som du tror”. Jag inte är nämligen inte arg; jag är bara förvirrad. Och kanske lite, lite besviken. Tillåt mig att förklara mig och delge min personliga upplevelse av Mass Effect-trilogins omdebatterade slut.

SPOILERVARNING! Är du oinvigd i Mass Effect-trilogins övergripande händelseförlopp och slut och fortfarande önskar uppleva det oförstört bör du inte läsa vidare.

För dig som inte känner till det som idag är känt som ”Mass Effect 3-kontroversen” ska jag försöka sammanfatta det någorlunda koncentrerat:

Kort efter att Mass Effect 3 (hädanefter refererat till som ME3) släpptes våren 2012 exploderade diverse internetforum i raseri kring spelets slut. Fans av spelserien uttryckte sitt missnöje kring att slutet var förvirrande, saknade tydligt avslut, motsade flera av valen de hade gjort i tidigare spel, samt att många av utvecklarnas löften om just slutet inte införlivades. Det är ingen överdrift att säga att fansen argumenterade passionerat för hur det tredje spelets slut hade lyckats förstöra hela deras upplevelse av spelserien – speciellt som flertalet namninsamlingar och aktioner leddes till förmån för utvecklingen av ett nytt slut. Denna härva ledde så småningom till att seriens utvecklare BioWare i form av nedladdningsbart material släppte Mass Effect 3: Extended Cut i juni 2012. Detta nya och förbättrade slut skulle enligt dem bättre visa den inverkan Shepards val och handlingar genom de tre spelen hade på berättelsen i stort. För dig som önskar gräva djupare i den här kontroversen finns länkar till några artiklar om ämnet längst ner här i inlägget.

Då jag själv inte började spela dessa spel förrän hösten 2016 kunde jag inte förstå hur debaclet gällande slutet i ME3 blev så stort som det blev. När jag hörde eller läste om det avfärdade jag genast de som klagade som omogna gnällspikar med för mycket fritid. Såhär i efterhand kan jag inte svära på att jag inte också hade hakat på hatbussen om jag varit lika insatt när det begav sig.

MER OM MASS EFFECT: Tio år av Mass Effect

Jag vill låta det vara sagt att jag fullkomligen älskar den här spelserien. Det är längesedan ett spel – eller snarare tre spel – berört mig så mycket att det fått mig att i större utsträckning prokrastinera skola och andra åtaganden till förmån för fler speltimmar. Den fantastiska berättelsen om en miljoner år gammal galaktisk kamp och det mångfacetterade karaktärsgalleriet tog tidigt sikte på mitt hjärta och träffade mitt i prick. Skälet till varför jag personligen kände mig besviken på ME3:s slut efter mina två första genomspelningar är att jag inte ens förstod att jag där och då gjorde ett val.

Vad som avgör hur slutet kommer se ut är vad du som spelare väljer att göra efter ditt samtal med the Catalyst (den uråldriga AI som agerar spelets slutliga ”antagonist”). Hen ger dig nämligen fyra möjliga vägar att ta:

  • Ta kontroll över Reapers.
  • Omintetgöra Reapers.
  • Integrera Reapers med galaxens samtliga raser.
  • Och slutligen det alternativ jag själv råkade välja – vägra att ta något beslut alls.

För mig låg felet som sagt i att jag inte förstod att jag gjorde något val överhuvudtaget. De svarsalternativ som dök upp allteftersom the Catalyst redogjorde för galaxens möjliga framtidsscenarion gav inte sken av att innebära något slutgiltigt beslut från Shepards sida. Och innan jag visste ordet av hade Melia Shepard dömt galaxen till att än en gång bli rensad av Reapers på allt vad liv heter. Allt hon dittills gjort spelade inte längre någon roll; allt liv i galaxen skulle återigen utrotas, och en ny evolutionscykel påbörjas. Vad hade jag just gjort?! I min oförståelse försökte jag googla fram det ursprungliga slutet för att se vad skillnaden var, och om det jag just upplevt faktiskt var den nya Extended Cut. För det kändes ju så abrupt och overkligt.

Det tog ett bra tag innan jag faktiskt lyckades komma underfund med att det ursprungliga slutet och det nya delar många likheter. Vad jag förväntat mig var att på Youtube hitta två vitt skilda filmsekvenser, den ena ”dålig” och den andra ”bra”. Jag blev förvånad när jag så småningom benade ut att det numera fanns sju stycken olika slut – de tre ursprungliga och de fyra från Extended Cut. Tre av de nya sluten är i princip bara förlängda versioner av de tre originalsluten, med några extra inklippta scener i filmsekvenserna för att matcha vissa val du som spelare gjort under seriens gång. Det fjärde nya slutet var alltså det jag hade ”valt”: komplett vägran att ta ställning.

ANDRA INTERSTELLÄRA ÄVENTYR: The Outer Worlds

Under min andra genomspelning med Jidovy Shepard ansåg jag mig själv en smula visare, och därmed redo att göra ett informerat val. Nu skulle det minsann gå rätt till! Dock blev utfallet även denna gång ett icke-val i och med att jag inte förstod ’var’ eller ’hur’ jag kunde välja något annat än det som slutligen skedde. Rätt som det var hade jag styrt Shepard rakt ner i the Crucible (det gigantiska vapen som konstruerats för att förgöra Reapers en gång för alla) och på så sätt offrat henne för att kunna integrera Reapers med resten av galaxen. Varken Melia eller Jidovy fick leva att se galaxens räddning (i efterhand har jag dock fått lära mig att Shepard dör oavsett vilket val en gör) – vad gjorde jag för fel?! En gnutta tålamod, och ytterligare ett möte med min vän Google, senare fick jag äntligen klarhet i hur ME3:s slut är uppbyggt.

Lyckas du under samtalet med the Catalyst undvika att – som jag gjorde första gången – avstå från att ta ett beslut ställs du inför tre val. Detta innebär i praktiken att du måste välja en av tre vägar att gå: vänster, rakt fram eller höger. Var och en leder fram till någon av de tre första punkterna i listan ovan. Det är bara det att spelet inte på något sätt indikerar att det är på detta sätt du väljer. En stor del av problemet är också att Shepard i denna del av spelet är svårt skadad och rör sig långsammare än en halt snigel på lugnande. Ergo: du som spelare får inte riktigt något incitament att se dig omkring och utforska det gigantiska rum du befinner dig i. I tron att jag behövde ta mig till rummets mitt för att först där ställas inför det slutgiltiga valet tog jag alltså vägen rakt fram (integrationen av Reapers). Således upplevde jag det återigen som om spelet hade valt åt mig.

MUSIK FRÅN MASS EFFECT-SPELEN: Mass Effect – Uncharted Worlds

Sedan dess har jag hunnit med både en och två ytterligare genomspelningar och har således vetat exakt hur jag skulle bära mig åt för att göra ett informerat val. Men att behöva applicera filosofin ”tredje gången gillt” på en speltrilogi med en genomsnittlig speltid på 20 timmar per spel (beroende på hur mycket utforskning och hur många sidouppdrag du ägnar dig åt) är inte okej. Häri ligger min nedlåtenhet kring slutet på ME3. Jag är inte besviken på slutsekvensen per se, då Extended Cut avslutar spelserien på ett i min mening helt okej sätt. Jag är besviken på bristen på tydlighet kring det val jag som spelare ställs inför.

Avslutningsvis vill jag återigen förtydliga att jag trots mina negativa – för att inte tala om förvirrade – upplevelser av trilogins slut älskar dessa spel utan och innan. Jag tror inte att det finns någon annan spelserie som jag har återvänt till och plöjt ner lika många timmar i som Mass Effect (möjligen med undantag av The Legend of Zelda-serien men där rör det sig främst om enskilda spel). Huruvida det var en bra sak att Bioware vek sig för trycket från fansen och valde att släppa ett nytt slut är en diskussion vi inte ska grotta ner oss i nu. Personligen hade jag dock velat ha ett slut med lite mer tydlighet kring mina val. Å andra sidan ligger mycket av styrkan hos Mass Effect-trilogin i att valen en ställs inför inte alltid är svart på vitt (eller blått på rött). Jag kanske helt enkelt ska ta av mig offerkoftan och starta en ny sparfil istället.

Så tills vidare… ”I should go.”

Mer om Mass Effect 3-kontroversen:

http://www.ign.com/wikis/mass-effect-3/Controversies

http://kotaku.com/5898743/mass-effect-3s-ending-disrespects-its-most-invested-players

https://www.quora.com/Why-are-people-so-upset-about-Mass-Effect-3s-ending

https://en.wikipedia.org/wiki/Mass_Effect_3#Controversy

http://www.denofgeek.com/games/12414/is-the-mass-effect-3-ending-controversy-justified

Den här krönikan publicerades ursprungligen i annan form på spelameddavid.nu.

Checkpoint: 10.11

Ännu en vecka har passerat och med den en rejäl dos spelrelaterade nyheter. Vår artikelserie Checkpoint är döpt efter sin motsvarighet i spelvärlden, där dina framsteg sparas innan du färdas vidare. En sparpunkt där vi tillsammans summerar spelveckan som gått och blickar framåt mot vad som komma skall, innan vi kastar oss vidare mot nya äventyr. Vi kommer ta en titt på vilka spel ni bör hålla lite extra koll på under veckan som kommer. Vi kommer belysa allt från roliga tweets till intressanta poddar och härliga påskägg. Allt detta och mycket mer, men först har det blivit dags för nyheter.

Viskningar om uppföljaren till Horizon Zero Dawn
Vi har tidigare hört rykten om att uppföljaren till 2017 års kritikerrosade Horizon Zero Dawn är under produktion. Nu har vi också hittat ytterligare information som vi själva läsa via en ledig tjänst som Guerilla Games själva lagt upp på sin hemsida. Såhär står det: ”Within Guerilla, we have four teams dedicated to create the stunning enviroments of Horizon. One team focuses on the creation of lush and stunning vegetation.” Den officiella titeln på arbetet är ”technical vegetation artist”. Känslan är att ett officiellt avslöjande inte är långt borta.

Guerrillas Hermen Hulst blir ny Playstation-chef
Vi fortsätter med Guerilla-relaterade nyheter. Tidigare i veckan nåddes vi av nyheten om att PlayStation Worldwide Studios fått en ny chef. Nämligen Hermen Hulst, som tidigare var chef för studion bakom succén Horizon Zero Dawn. Hulst har tagit över efter Shawn Layden som lämnade företaget i förra veckan. Den tidigare chefen, Shuhei Yoshida, kommer istället fokusera på kommande indie-titlar. Nyheten!

LÄS MER: Sju spelserier som behöver en ny chans

Fler detaljer kring Death Stranding på PC
PC-spelare, varsågoda att andas ut! Utgivaren (505 Games) som ska hantera lanseringen av Death Stranding till PC har, efter otaliga frågor i sociala medier, bekräftat att Hideo Kojimas brevbärarsimulator kommer släppas till både Steam och Epic Games Store samtidigt. Det blir alltså ingen tidsexklusivitet för Death Stranding. Spelet släpps nästa sommar.  Nyheten!

Bioware delar med sig av nya Mass Effect-koncept
Många saker kunde sägas om BioWares Mass Effect: Andromeda, men berövat på vackra vyer var det sannerligen inte. Under veckan har Casey Hudson delat med sig av några nya konceptbilder från Mass Effect-universumet som en del av spelseriens jubileum N7 Day. Titta och dröm dig bort till den där uppföljaren du alltid suktat efter.

Switch-versionen av The Outer Worlds får lanseringsfönster
Det har varit tal om en Switch-version av den spirituella uppföljaren till Fallout: New Vegas. Nu vet vi också ungefär när The Outer Worlds skulle kunna lanseras i handhållet format. Det är under finansåret 2020 det ska släppas, och det finansiella året 2020 slutar mars samma år, skriver FZ. Samtidigt undrar folk om det verkligen är möjligt att göra en bra port av The Outer Worlds till Switch, men med tanke på att The Witcher 3 nu går att avnjuta på Switchen är det nog mycket möjligt.

Kina inför gemensamma spelgränser för barn
Mardrömmen har slagit till i Kina! Regeringen i Kina har nu infört regler när det kommer till TV-spelande för ungdomar under 18 år. 90 minuter får du spela på en vardag och tre timmar på helger och lov, men inte efter 22:00 på kvällen. Detta görs för att försöka hindra spelare från att bli beroende av TV-spel. Om du dessutom vill köpa nedladdningsbart material och loot-lådor får du hålla det till 57 dollar i månaden. Nyheten!

Bee Simulator – 12 November
Upplev ett bis händelserika liv. Släpps till Playstation 4, Xbox One, Nintendo Switch och PC.

Superliminal – 12 november
Lek med perspektiven tills hjärnan luktar bränt. Släpps till PC.

Age of Empires II: Definitive Edition – 14 november
En fullspäckad och finslipad version av det omtyckta strategispelet. Släpps till PC.

The Touryst – 14 november
Turista som aldrig förr. Släpps till Nintendo Switch.

FLER SPELSLÄPP: Lanseringslista 2019

Astroneer – 15 november
Utforska kärleksfullt utformade planeter. Släpps nu till Playstation 4 och Xbox One.

Pokémon Sword, Pokémon Shield – 15 november
Det är dags att återigen samla monster. Släpps till Nintendo Switch.

Sparklite – 15 november
Utforska och överlev processuellt genererade landskap. Släpps till Playstation 4, Xbox One och PC.

Star Wars Jedi: Fallen Order – 15 november
På fredag blir vi alla jediriddare. Släpps till Playstation 4, Xbox One och PC.


Veckans uppoffring
Här har vi igenkänningsfaktorn i topp. Tänk dig en intensiv anstormning som slutar med att du med nöd och näppe lyckas ta över en värdefull kontrollpunkt… bara för att inse att du precis förlorat punkten du just lämnade. Inte ens Thanos hade orkat med den eviga kampen om kartans viktigaste områden.

Veckans verklighetsförankring
Vi vet att detta kanske är lite på gränsen till att vara spelrelaterat, men ser vi en chans att kombinera hockey och spel kommer vi ta den. När svenska Jacob Markström insåg att han hade tre helt ostörda spelare påväg mot sitt mål tänkte han säkerligen något i linje med nedanstående. ”Hur hamnade jag här?”

Veckans snilleblixt
Obsidians senaste rollspel The Outer Worlds lever och frodas sannerligen till viss del på den misär som är och ytterligare blivit Fallout 76. Att Bethesda dessutom bestämde sig för att avslöja en högst tveksam prenumerationstjänst i direkt anslutning till lanseringen av The Outer Worlds gav utan tvekan ytterligare försäljningskraft. Men nu ska ni få höra, för att OK Beast-grundaren Blessing Adeoye Jr. tror sig ha kläckt idén om hur de yttre världarna ska expanderas ytterligare.

LÄS MER: Ett spelår i mikrobloggformat

Det här för oss till slutet av veckans Checkpoint. Vi hoppas du tyckte det var intressant och dessutom blev lite klokare på kuppen. Tipsa oss gärna om nyheter och andra händelser via våra sociala medier eller i kommentarsfältet nedan. Tack för att du tog dig tid.

Checkpoint!

Veckans spelmelodi: Mass Effect – Uncharted Worlds

Rätt som det är stannar tiden upp. Vad som än tyngde dig för bara ett ögonblick sedan har lagts på is. Nu finns bara du, ditt skepp och rymdens oändlighet.

Mass Effect-trilogin är ett utmärkt exempel på vad jag skulle kalla storslagna spel. Och jag är nog knappast ensam om det. Det är aningen svårt att få konceptet ”luttrad soldat stoppar galaxens undergång tillsammans med sin mångfacetterade besättning” att låta ödmjukt. Alla tre spelen erbjuder dig möjlighet att resa runt i galaxen, stoppa smugglarligor, utföra lönnmord, inreda din kaptenshytt, rädda mänskligheten, ligga lite – ni vet, det vanliga. Detta lämnar efter sig känslan av att det inte finns någonting du inte kan göra. Storslagna spel helt enkelt!

FÖRRA VECKAN SPELMELODI: Final Fantasy VIII – The Man With The Machine Gun

När du hör begreppet storslaget i musiksammanhang kanske du tänker stora orkestrar med feta blås-, stråk- och slagverkssektioner, triumferande valthornsfanfarer och svettiga dirigenter som viftar för allt vad de är värda. Men jag tycker att den här veckans stycke lyckas göra stora saker med små medel.

Detta är nämligen i mångt och mycket ett avskalat stycke. Det har bara ett fåtal beståndsdelar som inte skiljer sig avsevärt mycket från varandra. Ett antal korta slingor uppbyggda av fyra till sex toner loopas och staplas ovanpå varandra successivt samtidigt som de långsamt ökar i dynamik. Tonerna har en lätt staccatering som får dem att kännas en aning studsande. Som motpol läggs till detta en stilla melodi med långa toner som börjar starkt och sedan tar ner dynamiken medan flera av looparna tonar ut en och en.

Uncharted Worlds skulle kunna ses som en fullt fungerade analogi för rymdutforskande. De olika synthljuden i looparna påminner om ett ekolod eller kanske mer passande om rymdsonder som skickar ut signaler. Deras sparsmakade tonförråd skapar en nära och intim känsla, som att lyssnaren befinner sig där på rymdskeppet och blickar ut över stjärnorna och inte riktigt vet vad som väntar härnäst. Samtidigt fungerar slingornas ständiga rörelse och fasta tempo som en metafor för skeppets oavbrutna bana genom rymden.

MUSIK FRÅN ANNAT BIOWARE-SPEL: Dragon Age: Inquisition – Dark Solas Theme

Att slingorna loopas och upprepas gång på gång skulle också kunna liknas vid en planet i omloppsbana. Sättet på vilket både melodi och loopar stegrar i dynamik för tankarna till möten i rymden, ett skepp som närmar sig planeter i ett oupptäckt solsystem och sedan fortsätter vidare. Jag skulle kunna hålla på hela dagen och hitta likheter! Sammanfattningsvis lyckas Uncharted Worlds mycket väl med att förmedla känslan av oändlig rymd och utforskande, och ett slags mysig kuslighet infinner sig.

Att fara runt i rymden, skanna planeter och läsa om dem är perfekt för att bryta av de action- och rollspelstunga delarna i Mass Effect. Kampen för att rädda universum stannar tillfälligt upp och du får bokstavligt talat glida igenom solsystemen för att i stillhet utforska galaxen en stund. Det är ingen fara. Du förtjänar det, för du är Shepard.

Melodin i sitt originalutförande.

Akustisk stränginstrumentcover.

Bara för att det är TV-spelsmusik: självklart också en metal-cover.

Checkpoint 21.4

Ännu en vecka har passerat och med den en rejäl dos spelrelaterade nyheter. Vår artikelserie Checkpoint är döpt efter sin motsvarighet i spelvärlden, där dina framsteg sparas innan du färdas vidare. En sparpunkt där vi tillsammans summerar spelveckan som gått och blickar framåt mot vad som komma skall, innan vi kastar oss vidare mot nya äventyr. Vi kommer ta en titt på vilka spel ni bör hålla lite extra koll på under veckan som kommer. Vi kommer belysa allt från roliga tweets till intressanta poddar och härliga påskägg. Allt detta och mycket mer, men först har det blivit dags för nyheter.

Sony avslöjar de första detaljerna om Playstation 5
Mark Cerny, chefsarkitekten bakom Playstation 4, har gett oss de första detaljerna gällande Sonys kommande konsol, detta via en intervju med Wired. Och även om namnet ”Playstation 5” aldrig bekräftas i intervjun råder det ingen tvekan om vad det handlar om. Bland annat avslöjade Cerny att konsolen kommer vara bakåtkompatibel och att vi inte kommer se produkten i butikshyllorna någon gång under 2019, inga högoddsare där. En detalj som dock får flera att höja på ögonbrynen är konsolens påstådda användning av SSD-lagring. Den här typen av hårddiskar skulle möjliggöra betydligt kortare laddningstider såväl som snabbare inladdning av data. Det sistnämnda skulle kunna innebära att ett spelobjekt kan färdas genom en värld i en betydligt högre hastighet än vad som är möjligt i nuläget, vilket är relevant i till exempel racingspel. Kolla gärna in hela artikeln för alla andra siffror och specifikationer som inte betyder särskilt mycket för en teknisk lekman som mig.

LÄS MER: 25 egenskaper du behöver för att bli bra på spel

Xbox avslöjar tid och datum för sin E3-konferens
Vi visste sedan tidigare att Xbox skulle ha en stor närvaro vid årets E3, till skillnad från största konkurrenten Playstation, men nu vet vi även exakt när Phil Spencer och hans följetåg kommer inta scenen. Årets konferens kommer äga rum under söndagen den 9 juni klockan 22:00. Detta innebär att Xbox öppnar upp festligheterna (utan att räkna med EA Play) i Los Angeles i sommar. Vi förväntar oss en hel del nytt från flera av Microsofts nyinköpta spelstudios, bland annat The Outer World från Obsidian. Det ryktas även en hel del om avtäckandet av ett par nya konsoler där fokus kommer ligga på streaming. Den som lever får se.

Fler Xbox-nyheter: Skivlös Xbox One och Game Pass Ultimate
Xbox har haft fullt upp den här veckan. Förutom att avslöja tid och datum för sin E3-konferens har speljätten även presenterat ytterligare två nyheter. Båda nyheterna har varit tungt beryktade under den senaste veckan men är nu officiellt presenterade. För det första har vi kunnat ta en första titt på den heldigitala varianten av Xbox One S som fantasifullt nog fått namnet Xbox One S All-Digital Edition. Produkten sägs ha ett märkbart lägre utgångspris (cirka 50 dollar mindre) och säljs tillsammans med digitala exemplar av Sea of ThievesMinecraft och Forza Horizon 3. För det andra har Xbox presenterat en något fylligare variant av Xbox Game Pass. Tjänsten, som fått undertiteln Ultimate, inkluderar alla spel från den ursprungliga prenumerationstjänsten såväl ett medlemskap i Xbox Live Gold. Xbox Game Pass Ultimate kommer lanseras senare under året med en prislapp på cirka 15 dollar i månaden.

Super Smash Bros. Ultimate får saftig uppdatering
Vi visste redan att Joker från Persona 5 var påväg till den senaste upplagan av Super Smash. Bros, och nu är han tillgänglig som en spelbar karaktär. Dessutom kommer Smash-spelare kunna kanalisera sin kreativitet i det nya verktyget som låter oss skapa våra egna banor. Jag har valt ut en personlig favorit från veckan som gått längre ner. Verktyget sägs likna det som använts för att skapa de ursprungliga banorna och spelare som använder sitt Switch i portabelt läge kommer även kunna bygga med hjälp av pekskärmen. Du ser alla andra nya tillskott till fightingspelet i klippet nedan.

Gamescom avslöjar egen liveshow
Gamescom har länge känts som något av en baksmälla efter E3 och ingen plats för riktigt stora avslöjanden. Det kan mycket väl vara påväg att ändras när mässan presenterar sin egen ”announcement show” med ingen mindre än Geoff Keighley som värd. Föreställningen, som fått namnet Gamescom: Opening Night Live, äger rum måndagen den 19 augusti och utlovar påhälsningar från flera stora utgivare. Detta skriver Eurogamer.

LÄS MER: I skuggan av Flower: volym 2 – Resan som inspirerade Abzû

Den udda förstapersonskjutaren XIII får remakebehandling
Det uppskattade pang-pang-äventyret XIII påminde om en våldsam serietidning som fått eget liv när spelet lanserades 2003. Nu är det bekräftat att titeln får en ordentlig remakebehandling under hösten. Den nya versionen kommer utvecklas av Playmagic och publiceras av Microids, originalet utvecklades av Ubisoft Paris. Enligt Eurogamer är titeln aktuell för lansering på Playstation 4, Xbox One och PC och kommer släppas den 13 november i år. Än så länge finns endast en kort teaser-trailer ute som du kan se sedan.

Dragon’s Dogma: Dark Arisen – 23 april
Det hyllade rollspelet kommer nu till Nintendos konsol. Släpps till Nintendo Switch.

Mortal Kombat 11 – 23 april
Larvigt våldsamt fighting-guld. Släpps till Playstation 4, Xbox One och PC.

Boxboy+Boxgirl – 26 april
Lös pussel som könsspecifika lådor. Släpps till Nintendo Switch

Days Gone – 26 april
Sons of Anarchy möter The Walking Dead. Släpps till Playstation 4.

Veckans Smash-bana
Den nyligen lanserade möjligheten att skapa egna banor i Super Smash Bros. Ultimate kan mycket väl komma att få en stående rubrik under ”Veckans…” om vi fortsätter i det här tempot. Vi är många som har minnen av skärmsläckaren som fanns inbyggd i de flesta DVD-spelare där alla väntade på att loggan skulle placera sig perfekt i tv-skärmens kant. Av någon anledning fungerar inte den olidliga spänningen riktigt lika bra i Smash.

Veckans Twitter-konto
Reggie Fils-Aime må ha packat ihop sina ägodelar på Nintendo-kontoret, men det behöver inte betyda att det blir det sista vi ser av honom. Reggie har uppenbarligen inte fått nog av oss, och vi har verkligen inte tröttnat på honom.

Veckans ordvits
Det här är ganska smal humor, men jag antar faktiskt att de flesta av er läsare har upplevt Mass Effect minst en gång. Har ni inte det föreslår jag att ni slutar läsa här och isolerar er några timmar med Commander Shepard. Ni som däremot är bekanta med rymdoperan kan stanna kvar och skratta gott åt pappahumorn.

No really, she’s a Keeper.

Slået op af Don't Feed the GamersFredag den 12. april 2019

Veckans påskägg
Vi kan ju knappast publicera en upplaga av Checkpoint på självaste påskdagen utan att inkludera ett påskägg. Nej, inte den inte sockerfyllda sorten. Det är istället en liten hemlighet från fjolårets superspel Marvel’s Spider-Man som ingen lyckats upptäcka fram till nu. Det handlar om två judiska herrar som, beroende på veckodag, antingen dyker upp på en bestämd plats eller inte. Med andra ord, om din konsol talar om för spelet att det är lördag kommer dessa herrar utöva den judiska vilodagen och stanna hemma.

LÄS MER: My Time at Portia fick mig att mörda för bajs

Det här för oss till slutet av veckans Checkpoint. Vi hoppas du tyckte det var intressant och dessutom blev lite klokare på kuppen. Tipsa oss gärna om nyheter och andra händelser via våra sociala medier eller i kommentarsfältet nedan. Tack för att du tog dig tid.

Checkpoint!

#GameStruck4 – Spelen som definierade oss

Då och då får hashtags på Twitter en extrem spridning. Ibland är det något dumt, ibland något kul men då och då är det genuint intressant. Den trendande hashtaggen #GameStruck4 tog spelarsfären på Twitter med storm förra veckan. Hashtaggens syfte är att man med fyra bilder visar andra vilka spel som format oss som spelare. Det är spelet som informerat vår kärlek för specifika genres eller detaljer vi gillar i våra spel. Det svåra är att sålla ut sina fyra guldkorn som är mest influerande av olika skäl men många har gjort sitt bästa.

Det hela började den 18 april när film-streamtjänsten Filmstruck frågade sina följare på Twitter vilka filmer som förändrad deras liv. Detta gjorde under hashtaggen #FilmStruck4.

LÄS MER: Åtta spel för fyra vänner, en soffa och en Playstation 4

När Twitch-streamern Marcus “EpicNameBro” Sanders föreslogs att lista sina filmer på under livesändning sa han att han inte ser på film men däremot kunde göra en liknande lista om spel istället. Han skrev sin lista och gav tweeten hashtaggen #GameStruck4. Hans fyra spel var Final Fantasy Tactics, Demon Souls, Cave Story och World of Warcraft.

Sen dess har över 60 000 spelare och utvecklare delat med sig av sina listor. Några är förutsägbara och andra är det inte. Hashtaggen ger hursomhelst en intressant insikt om andra spelares tycke, smak och liv.

Många på Player 1-redaktionen tyckte också att hashtaggen var en kul att delade med sig på Twitter men som de skribenter vi är kände vi att vi gärna vill motivera våra val också och därför presenterar vi nu Player 1-redaktionens GameStruck4-listor, komplett med korta motiveringar varför dessa spel definierade oss.

Alexanders lista –  @Dogma_

Rock ’n’ Roll Racing (SNES/1993)
Traditionell bilkörning har aldrig varit för mig men när ett racingspel tillämpar regler för att skapa en betydligt mer röjig och kaotisk upplevelse är jag helt på tåget. Jag måste spenderat 100+ timmar i Silicon & Synapse rymdracer som inledde min kärlek till subgenren.

Super Mario 64 (N64/1997)
Super Mario eller Zelda? Vem skulle hamna på listan? Generellt gillar jag Zelda-serien mer MEN det beror på att jag kom fram till en sak, nämligen att jag gillar att utforska öppna världar. Detta var något Super Mario 64 inledde som sen informerade min då spirande kärlek till Zelda-serien och spel av liknande natur.

Shadow of the Colossus (PS2/2006)
Många gillar att prata om känslor när de talar om Team Icos mästerverk. För mig handlar allt om unik spelmekanik och design. Shadow of the Colossus är spelet som gör att jag alltid hoppas på nästa fyndiga spelmekanik som kan ändra min spelupplevelse fundamentalt.

Flower (PS3/2009)
Idag uppskattar jag s.k. walking sims väldigt mycket. Thatgamecompanys blomäventyr var en av de tidigare inom området. Det är zen som tusan men lyckas även förmedla en berättelse. Utöver walking sims är det Flower tillsammasn med spel som Braid och Limbo som inleder uppskattningen för indietitlar och mindre spel.

 

Niklas lista – @Niklasalicki

Sid Meir’s Colonization (PC/1994)
Civilization var spelet som öppnade spelens underbara värld för mig, men det var dess uppföljare Colonization som cementerade den. Älskade blandningen av historia, strategi och – i alla fall på den tiden – vacker och uttrycksfull grafik.

Assassin’s Creed (multi/2007)
Efter att ha ramlat ur spelintresset under några år i min ungdom befann jag mig 2007 på en kulturredaktion på Sveriges Radio med ett exemplar av Assassin’s Creed som jag skulle recensera. På några timmar förälskade jag mig återigen i spelmediet.

Destiny (multi/2014)
TV-spel har alltid varit min stora hobby, men Destiny var det första spelet som blev en hobby i sig. Här upptäckte jag hur kul och utmanande det kunde vara att spela med andra. Dessutom var det första gången jag verkligen var delaktig i en community med allt kul det förde med sig.

The Last of Us (PS3/2013)
The Last of Us visade att TV-spel hade kapacitet att vara något mer än en rad spelmoment med en berättelse som ursäkt. Spel kunde säga något meningsfullt, uttrycka något viktigt, i harmoni med spelmekanik. Mina förväntningar på spel höjdes för alltid efter detta.

 

Jonas lista – @Harkaiden

Jazz Jackrabbit (PC/1994)
Denna sidescroller är ett av mina tidigaste och mest utstickande spelminnen. Även om det är lite föråldrat är det fortfarande lika ikoniskt i mina ögon som den gröna Rambo-kaninen Jazz själv. En tuffare variant av plattformsgenren med varierande vapen och fantastisk musik.

Duke Nukem 3D (PC/1996)
Det vore helt otänkbart att inte inkludera denna FPS-klassiker som jag först började spela redan vid nio års ålder. Då var det häftigt för att jag aldrig sett något liknande, och senare i livet fick jag desto större uppskattning för det. Jag spelar det än idag och tycker ännu att det håller.

Half-Life (PC/1998)
Det är få spel jag fördjupat mig i som Half-Life. Bortsett från vissa plattformsdelar är det en hejdundrande färd som, förutom varierande strider med utomjordiska och mänskliga fiender, besitter en berättelse där alla frågor inte besvaras när äventyret är slut.

Command & Conquer: Red Alert 2 (PC/2000)
Jag saknar verkligen Command and Conquer och i synnerhet Red Alert 2 som jag antagligen spelat och älskat allra mest. Det absurda sci-fi-upplägget med USA mot Sovjet, tidsmanipulering och Udo Kier som hjärnkontrollerande superskurken Yuri är fullkomligt mästerligt.

 

Davids lista – @Sveakungen

Ghouls ’n Ghosts (MD/1990)
Få spel är så svåra som riddaren Arthurs försök att rädda sin älskade prinsessa, men i motståndet fann jag att repeterandet av svåra etapper lugnade mig. Grind-David var född!

 

Defender of the Crown (Amiga/1986)
Även om det var omslaget till spelet som lockade från början, blev det ändå mitt insteg till berättelsebaserade strategispel. Kombinationen av action, vacker grafik och bordsspelsstrategi lockar mig än idag, men det var här det började.

Super Mario 64 (N64/1997)
En volt i luften, några simtag i vattnet och ett handstående i ett träd var allt som krävdes för att min kärlek till Mario och 3D skulle befästas. Här föddes också min ovillkorliga kärlek till Nintendos egna spel.


The Witcher (PC/2007)
Jag älskade verkligen Final Fantasy-spelen med all sin kulörta grafik, mäktiga trollformler och killar med 80-tals frisyrer. Fast efter några timmar med The Witchers mörka medeltids drama, fyllt med vargar, spöken och troll visste jag att en ny era i mitt rollspelsliv var född.

 

Adrians lista – @adrianolssonn

Call of Duty: Modern Warfare 2 (multi/2009)
 Modern Warfare 2 summerar mina tidiga tonår . Vänskapsband knöts, oförglömliga sena spelsessioner med online-vänner. Det var även spelet som fick mig att börja med Youtube. Även om jag inte spelar fortfarande är det något jag alltid kommer bära med mig som en fantastisk tid i livet.

Mafia 2 (multi/2010)
Spelet som än idag är en av mina absoluta favoritspel. Mafia 2 tog berättandet till en helt ny nivå. Det var första gången jag kände känslor på grund av en djup berättelse om brödraskap, svek och misär blandat med en av de, enligt mig, bästa atmosfärerna jag upplevt i ett spel.

The Elder Scrolls V: Skyrim: Special Edition (multi/2011/2016)
Jag spelade aldrig Skyrim när det begav sig, utan fick vänta på Special Edition. Jag häpnade över att ett fem år gammalt spel fortfarande höll måttet. Första spelet som lät mig skapa ett alter-ego och visade mig att man inte behöver en huvudkaraktär med röst för förhöjd inlevelse.

The Witcher 3: Wild Hunt (multi/2015)
The Witcher 3 var det första rollspelet jag på riktigt spelade igenom, och jag njöt varje sekund. Den beundra den fantastiskt vackra och öppna spelvärlden. Flera sidouppdrag var bättre än de faktiska huvuduppdragen. Det är omöjligt att glömma alla unika karaktärer som CD Projekt Red skapat. En spelupplevelse jag sent kommer glömma.

 

Gustavs lista – @gustafjanssonse

Tony Hawk’s Pro Skater (PS/1999)
THPS är ett spel som gav mig inspiration, musik och många timmars gemenskap under tidiga tonår. Bara en sak som att kunna se korta skateklipp var ovärderligt i en värld utan internet.

 

Project Gotham Racing 3 (X360/2005)
Det här spelet öppnade upp online-racing för mig. Något som idag lett till SFC, en gemenskap som knyts ihop på digitala racingbanor.

 

Project Rub (NDS/2005)
Detta spel, även känt som Feel the Magic XY/XX, är mitt första spel till Nintendo DS, en högst märklig spelupplevelse som fick mig att se på spel på ett helt nytt sätt. Något Nintendo gjort många gånger därefter.

 

Rayman Legends (multi/2012)
Rayman Legends har allt ett plattformsspel ska ha, grafik, humor och en perfekt utmaning! Denna perfektion fick mig som recensent att se över vad ett toppbetyg kräver.

 

 

Martins lista – @albumpojken

Halo: Combat Evolved (XB/2002)
Första spelet jag spelade som bjöd på en världsrymd lika öppen för äventyr som Star Wars-filmerna och Star Trek-TV-serierna. Aldrig har väl framtiden varit så närvarande och så löftesrik.

 

Metroid Prime (GCN/2003)
Spelet som visade hur man löder samman spelmoment och berättelse till en enda ljuvlig melodi. Spelet som alla senare spel som försöker skapa en enhetlig spelsynergi måste mäta sig med.


Portal (Multi/2007)
Spelet som slutligen visar hur man förenar spelmoment, världsdesign och berättande till en enda fantastisk enhet. Ett exempel på hur ett spel  berättar en historia utan att spelaren ens förstår att en saga förtäljs.


Mass Effect (Multi/2007)

Redan Star Wars: Knights of the Old Republic var fantastiskt, men det var här som världsrymden öppnade upp sig på allvar och uppfyllde alla de drömmar om rymdäventyr som Halo: Combat Evolved hade väckt i mig.

 

 

Vilka spel ingår i din #GameStruck4-lista? Berätta i kommentarfältet!

Tio år av Mass Effect

För tio år sedan började det. Konfirmationen av att alla de möjliga miljöer och levande organismer som vi länge trott funnits där faktiskt gjorde det. Utforskandet av nya planeter, nya samhällen, och nya relationer mellan mänskligheten och andra livsformer. En chans att få leva ett liv på en plats som bokstavligt talat inte finns på denna jord. Jag talar givetvis om Mass Effect.

LÄS MER: 9Dragons, jag älskar dig

Det är ett spel som ligger mig och många andra varmt om hjärtat, vilket inte minst kan synas på mina tatueringar relaterade till spelserien. Man kan lätt konstatera att det första spelet introducerade mig till en helt ny värld – på fler nivåer än en – och det finns flera anledningar till varför jag fastnade för det som jag gjorde.

Mass EffectDen första anledningen, som förmodligen också är den mest självklara, är just flykten från vår egna planet och resan ut till universum. Vi har alltid varit omringade av alla möjliga världar och vi har alltid vetat om deras existens, men trots detta så har vi inga medel för att själva åka dit och se hur det ser ut med våra egna ögon. Genom Mass Effect så får vi smaka på hur det skulle kunna vara att interagera med de helt nya miljöer som finns därute och dess invånare. När jag för första gången steg ombord på rymdstationen Citadel och blickade ut över dess vy fick jag rysningar. Bara det var en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma – och spelet är smockfullt av miljöer som är minst lika tilltalande.

LÄS MER: Har du spelat… Blade Runner?

Att få uppleva de fantastiska vyerna som finns utanför vårt solsystem är inte allt som spelet bidrar med. Med en spelvärld så full av olika kulturer krävs en hel del bakgrundsinformation och story för att det ska kännas realistiskt, och det är ingenting som Mass Effect inte uppnår förväntningarna till. De karaktärer man stöter på och kan interagera stort med har sina egna bakgrunder, och detsamma gäller de olika folkslag som de tillhör och planeter de kommer ifrån. Vi får tillgång till all möjlig information om dem så som exempelvis religion, biologi, och militärhistoria – och hur tråkigt det än kan låta så görs det i spelet till något intressant, samtidigt som det verkligen kan bidra till den syn man får på olika karaktärer.

Mass EffectBland annat får man veta att den mest stridssugna utomjordingsrasen ironiskt nog kämpar för att överleva, och detta på grund av en genetisk sjukdom som påverkar deras barnafödsel. Sjukdomen spreds genom ett biovapen vilket ämnade att hindra denna ras från att vara ett hot, och när jag hörde detta kände jag inte bara medlidande för dem, utan jag förstod även deras skepticism mot andra raser. Med tanke på att detta bara är en liten bit av all den information som finns i spelet så kan man lätt påstå detta: Mass Effect må inte klassas som realistiskt, men det känns ändå verkligt just på grund av allt arbete som gått in i att skapa trovärdiga historier och djupa karaktärer.

LÄS MER: Det stora svarta hålet i Star Wars Battlefront 2

Att man kan gå och kära ner sig i utomjordingar är också en del av spelet som gör det så otroligt underhållande. Bioware har en tendens av att kunna skapa karaktärer med så pass ingående personligheter att det är svårt att inte känna något för dem, även om det man känner är hat istället för något annat. Om någon för tio år sedan hade sagt till mig att jag skulle utveckla en förälskelse för en rymdvarelse och senare ge en reporter en högerkrok rakt i ansiktet för att hon var irriterande, så hade jag förmodligen sagt att det aldrig skulle hända… Men då hade jag haft fel.

Mass Effect har varit ett underbart sätt för mig att fly från vardagen, och om jag var tvungen att välja ett spel vars universum jag skulle kunna hoppa in i och leva i, så hade jag inte tvekat en sekund.