Metal Gear Solid är en serie som till och från vågar sänka tempot och bjuda på några riktigt minnesvärda stunder. Här belyser Alexander några av Snake Eaters mer återhållsamma höjdpunkter.
Det är ingen hemlighet att Hideo Kojima tycker om långa utläggningar om allt och inget, mannen är trots allt synonym med långa dialoger och mellansekvenser. Om man vill kan man påstå att spelen i sig själva är gjorda för att vara lugna och metodiska, vilket så klart är sant men det är lätt att haka upp sig på just alla icke-interaktiva konversationspauser som förs via seriens codec-samtal.
Det är dock skillnad på långa pauser och fridfullhet. Att sitta och konversera i en djungel ger inte samma känsla av lugn när man faktiskt har kontroll över spelet. Oftast brukar Metal Gear Solid-serien peppra sina interaktiva element med action utöver smygandet som genomsyrar merdelen av spelet. Ett av skälen att jag uppskattar Metal Gear Solid 3: Snake Eater är för att det stundtals vågar vara väldigt stillsamt. Det kan skälet varför jag tycker om MGS3 mest av alla spel i serien. Som jag redan sagt kan man diskutera om inte rofyllda ögonblick alltid haft en plats i serien men i MGS3 känns kontrasterna mer tydliga än tidigare.
METAL GEAR SOLID 3 KAN VARA ROLIGT OCKSÅ: Slagfältets komiska sida i Metal Gear Solid 3
Tre av spelets bossstrider är av en högst annorlunda och behärskad valör. För att vara bossenviger är de otroligt återhållsamma och alla är imponerande säregna. Dom är vackra och fridfulla. Den utdragna och nagelbitande kampen mot prickskyttexperten The End är en av serien mest unika bossar. Arenan omfattar tre väldiga kartsegment och metoderna att besegra den gamle mannen är många. Det går absolut att jaga ikapp gubben med värmekameran på och med hagelbössan i högsta hugg men om man däremot väljer att inleda en prickskytteduell med honom väntar en lång och sansad kamp. Den annars hektiska bossmusiken tynar bort helt under detta segment så det enda man hör är naturen och faunan däri.
Då kan slutstriden med The Boss nog ses som en ganska traditionell kamp i jämförelse men skådeplatsen för denna händelse upplevs likväl som rofylld p.g.a. sin inramning.
The Boss vita dräkt kamouflerar henne i det blomstrande fältet där hon och Snake har sin sista strid. Istället för tystnad spelas det pampiga temastycket komplett med sång upp under hela sammandrabbningen. Oavsett hur frenetiskt det ser ut och hur många knytnävar som far genom luften vilar det ett märkligt harmoniskt lugn över det blomstrande slagfältet.
LYSSNA PÅ: Veckans spelmelodi: Metal Gear Solid 3: Snake Eater – Snake Eater
Ledmotivet “Snake Eater” fyller för övrigt även ytterligare en roll under ett av spelets mer minnesvärda stunder. Kort efter The End mött slutet hamnar man framför en stege, en stege vars höjd är legendarisk. Klättringen tar upp emot två minuter men det är överraskningen en tredjedel upp som gör färden speciell. Då börjar nämligen Snake Eater-stycket urskönjas i en mycket avskalad sångform. Enbart sångerskan Cynthia Harrells stämma följer spelaren helt musiklöst uppför det djupgående schaktet fram tills man når slutet av stegen och rösten tynar bort med vinden.
Det sista exemplet kommer från ett sent parti i spelet där man möter Cobra-enhetens sista medlem vid namn The Sorrow. Min tanke är att belysa denna sekvens i en separat krönika men det är också ännu ett framstående exempel på hur lugna stunder har en återkommande plats i i spelet. Den dystra resan längs en ändlös flod där The Sorrow huserar är också en tid för reflektion och avspändhet.
LÄS MER OM LUGNA STUNDER: Naughty Dog och lugnet
När jag ser tillbaka på alla dessa sekvenser nästan 15 år senare kommer jag till insikten hur tidigt ute Kojima var med sitt tillvägagångsätt. Genom åren har jag upprepade gånger hyllat och rosat spelsekvenser som vågar vara återhållsamma. Efter några års kavalkad av öronbedövande action kändes Uncharted 3:s ökensekvens välkommen, samma sak gäller Bioshocks infallsvinklar eller Limbos vemod.
Jag älskar när spel har modet att säga väldigt mycket med väldigt lite. Kontraster är viktigt och med Metal Gear Solid 3 i backspegeln känns det som Kojima var tidigt ute med att inkorporera fridfullhet och lugn under spelande. Han litade på att spelare skulle klara av längre partier av tystnad och händelselöshet och det ledde till några av seriens mest oförglömliga stunder och enligt mig, några av spelhistoriens absolut bästa ögonblick. Man skall inte underskatta lugnet. Där finns mycket av värde att hämta för både spelare och kreatörer.
