Etikettarkiv: Metal Gear Solid 3: Snake Eater

Metal Gear Solid 3 föredrar finess och frid framför fart

Metal Gear Solid är en serie som till och från vågar sänka tempot och bjuda på några riktigt minnesvärda stunder. Här belyser Alexander några av Snake Eaters mer återhållsamma höjdpunkter.

Det är ingen hemlighet att Hideo Kojima tycker om långa utläggningar om allt och inget, mannen är trots allt synonym med långa dialoger och mellansekvenser. Om man vill kan man påstå att spelen i sig själva är gjorda för att vara lugna och metodiska, vilket så klart är sant men det är lätt att haka upp sig på just alla icke-interaktiva konversationspauser som förs via seriens codec-samtal.

Det är dock skillnad på långa pauser och fridfullhet. Att sitta och konversera i en djungel ger inte samma känsla av lugn när man faktiskt har kontroll över spelet. Oftast brukar Metal Gear Solid-serien peppra sina interaktiva element med action utöver smygandet som genomsyrar merdelen av spelet. Ett av skälen att jag uppskattar Metal Gear Solid 3: Snake Eater är för att det stundtals vågar vara väldigt stillsamt. Det kan skälet varför jag tycker om MGS3 mest av alla spel i serien. Som jag redan sagt kan man diskutera om inte rofyllda ögonblick alltid haft en plats i serien men i MGS3 känns kontrasterna mer tydliga än tidigare.

METAL GEAR SOLID 3 KAN VARA ROLIGT OCKSÅ: Slagfältets komiska sida i Metal Gear Solid 3

Tre av spelets bossstrider är av en högst annorlunda och behärskad valör. För att vara bossenviger är de otroligt återhållsamma och alla är imponerande säregna. Dom är vackra och fridfulla. Den utdragna och nagelbitande kampen mot prickskyttexperten The End är en av serien mest unika bossar. Arenan omfattar tre väldiga kartsegment och metoderna att besegra den gamle mannen är många. Det går absolut att jaga ikapp gubben med värmekameran på och med hagelbössan i högsta hugg men om man däremot väljer att inleda en prickskytteduell med honom väntar en lång och sansad kamp. Den annars hektiska bossmusiken tynar bort helt under detta segment så det enda man hör är naturen och faunan däri.

Då kan slutstriden med The Boss nog ses som en ganska traditionell kamp i jämförelse men skådeplatsen för denna händelse upplevs likväl som rofylld p.g.a. sin inramning. 

The Boss vita dräkt kamouflerar henne i det blomstrande fältet där hon och Snake har sin sista strid. Istället för tystnad spelas det pampiga temastycket komplett med sång upp under hela sammandrabbningen. Oavsett hur frenetiskt det ser ut och hur många knytnävar som far genom luften vilar det ett märkligt harmoniskt lugn över det blomstrande slagfältet.

LYSSNA PÅ: Veckans spelmelodi: Metal Gear Solid 3: Snake Eater – Snake Eater

Ledmotivet “Snake Eater” fyller för övrigt även ytterligare en roll under ett av spelets mer minnesvärda stunder. Kort efter The End mött slutet hamnar man framför en stege, en stege vars höjd är legendarisk. Klättringen tar upp emot två minuter men det är överraskningen en tredjedel upp som gör färden speciell. Då börjar nämligen Snake Eater-stycket urskönjas i en mycket avskalad sångform. Enbart sångerskan Cynthia Harrells stämma följer spelaren helt musiklöst uppför det djupgående schaktet fram tills man når slutet av stegen och rösten tynar bort med vinden.

Det sista exemplet kommer från ett sent parti i spelet där man möter Cobra-enhetens sista medlem vid namn The Sorrow. Min tanke är att belysa denna sekvens i en separat krönika men det är också ännu ett framstående exempel på hur lugna stunder har en återkommande plats i i spelet. Den dystra resan längs en ändlös flod där The Sorrow huserar är också en tid för reflektion och avspändhet.

LÄS MER OM LUGNA STUNDER: Naughty Dog och lugnet

När jag ser tillbaka på alla dessa sekvenser nästan 15 år senare kommer jag till insikten hur tidigt ute Kojima var med sitt tillvägagångsätt. Genom åren har jag upprepade gånger hyllat och rosat spelsekvenser som vågar vara återhållsamma. Efter några års kavalkad av öronbedövande action kändes Uncharted 3:s ökensekvens välkommen, samma sak gäller Bioshocks infallsvinklar eller Limbos vemod.

Jag älskar när spel har modet att säga väldigt mycket med väldigt lite. Kontraster är viktigt och med Metal Gear Solid 3 i backspegeln känns det som Kojima var tidigt ute med att inkorporera fridfullhet och lugn under spelande. Han litade på att spelare skulle klara av längre partier av tystnad och händelselöshet och det ledde till några av seriens mest oförglömliga stunder och enligt mig, några av spelhistoriens absolut bästa ögonblick. Man skall inte underskatta lugnet. Där finns mycket av värde att hämta för både spelare och kreatörer.

Veckans spelmelodi: Metal Gear Solid 3: Snake Eater – Snake Eater

Harry Greggson Williams tolkning av Metal Gear Solid-temat är en klassiker i spelmusikvärlden men det finns en melodi till i serien som har en likartat kultstämpel och den är från Metal Gear Solid 3: Snake Eater.

Jag skulle på ett vis säga att Snake Eater är smartare implementerad än temat. Kompositören Norihiko Hibinos stycke har nämligen blivit synonymt med många minnesvärda ögonblick i Snake Eater. Melodin används till stor effekt i spelet för att förhöja känslan i många situationer. Dels har vi den Snakes långa långa stegfärd men den tonar även fram i slutstriden med The Boss, fem minuter in i kampen. Den adderar atmosfär till det blommiga fältet såväl som nerv då låten även agerar nedräkning och signalerar när duellen är över.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Zombies Ate My Neighbors – Boss Theme

Sen får vi ju inte glömma hur den tvärt bryter in när spelets explosiva prolog är över. Den skär på ytterst effektfullt vis emellan Virtuous Mission och Operation Snake Eater. Det är då spelets Bond-tema gör sig påmint genom musiken och sångerskan Cynthia Harrel kraftfulla stämma. Den sena titeln ackompanjeras av pampig musik värdig en tvättäkta Bond-film även om texten kanske är på den mer fåniga sidan men Norihiko Hibinos musik hjälper onekligen till att sälja in den känsla som Metal Gear Solid 3 och Kojima var ute efter.

Fem minnesvärda ögonblick från Metal Gear Solid

Min resa med Metal Gear Solid tog fart den gången jag lånade Metal Gear Solid: The Twin Snakes av en av mina närmaste vänner. Resten är historia. Några år senare tog jag mig igenom det andra och tredje spelet. Alla tre tillförde olika saker som för mig kändes unikt rent spelmässigt. Det fjärde spelet cementerade detta på ett otroligt bra sätt med en utomordentlig avslutning på Solid Snakes saga.

LÄS MER: Portal – på andra sidan

Men nog om det! Min lista börjar här och inte i någon särskild ordning. Vidare vill jag höja ett varningens finger om att mängder av spoilers kan ha bosatt sig i nedanstående text. Om du inte har spelat något av spelen innan är det sannerligen dags att du ger dig i kast med det allra först.

Mötet med Sniper Wolf (Metal Gear Solid: The Twin Snakes)

1. Mötet med Sniper Wolf (Metal Gear Solid: The Twin Snakes)

När det kommer till Metal Gear Solid-seriens bossar kan vi diskutera i all oändlighet vilka som hör till de svåraste. Vi kan ösa spaltmeter över de mest bisarra eller de värsta förbrytarna av fjärde väggen. Psycho Mantis i all ära, men den här gången vill jag höja glaset för mötet och slutstriden med krypskytten Sniper Wolf. Innan jag möter henne måste jag krypa och klämma mig igenom bergsutrymmen med argsinta vargar. Musiken som spelas, den talar för att något illavarslande väntar längre fram.

LÄS MER: Playstation – en konsol för sin tid

Mycket riktigt blir jag och min kompanjon Meryl beskjutna i en nagelbitande scen, där Meryl lämnas som lockbete. Så fort jag väl får tag i ett eget krypskyttegevär har jag till slut en chans mot min fiende i fjärran. Miljön är tämligen öppen och kall, medan tystnaden ligger tät tills skott börjar vina av. Jag besegrar henne och i sina sista andetag delar hon med sig av ett stycke av sitt otäcka förflutna, involverande Big Boss som hon kallar Saladin. Snake avlossar därefter ett sista skott och avslutar hennes liv till ljudet av ylande vargar runt omkring

Det är en stark sista scen som envist håller mig investerad varje gång jag ser den.

Gray Fox vs Metal Gear REX (Metal Gear Solid: The Twin Snakes)

2. Gray Fox vs Metal Gear REX (Metal Gear Solid: The Twin Snakes)

De första gångerna vi ser Gray Fox (Cyborg Ninja, Frank Jaeger, Null, kärt barn med många namn) skär han armen av legendariska Revolver Ocelot, gör slarvsylta av Genome-soldater och bidrar till att Otacon kissar på sig. Baserat på sin bakgrund med Big Boss ser han samma potential och utseende hos Solid Snake och vill inget annat än att strida mot honom en sista gång.

LÄS MER: Den dolda uppskattningen i Snakes sista äventyr

Längre fram i striden mot Metal Gear-typen REX tar de dock upp kampen tillsammans och Fox försvagar mecha-besten betydligt genom spektakulär akrobatik och kraftfulla vapen. Detta blir också hans sista handling innan sin oundvikliga död under robotens enorma fot. Ett tragiskt men inte desto mindre storslaget avslut för en av mina absoluta favoritkaraktärer i serien.

Åter till Shadow Moses (Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots)

3. Åter till Shadow Moses (Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots)

Återkomsten till Shadow Moses Island spinner glatt på nostalgitråden på flera sätt. För det första får jag spela igenom en kort flashback/dröm av originalspelet innan jag som gamle Snake ger mig ut i snöstormen. Efter att ha vandrat en stund kommer jag fram till den bekanta basen, varpå ett av spelseriens absolut bästa och bekanta musikstycken rullar igång – ”The Best is Yet to Come”. Lägg därtill att dialog från originalspelet kan höras när jag går i närheten av vissa av basens områden.

LÄS MER: 90-talskänslor med Willy Beamish

Scenen slog mig med häpnad första gången jag upplevde den, såtillvida att jag under ca en halv minut fick stanna upp och andas in det hela.

Slutstriden med The Boss (Metal Gear Solid 3: Snake Eater)

4. Slutstriden med The Boss (Metal Gear Solid 3: Snake Eater)

”There is only room for one Boss and one Snake” hör till de sista visdomsorden som The Boss yttrar innan sin slutliga död. Naked Snake möter sin mentor The Boss i ett fridfullt fält med påskliljor. Det är också här som bådas respektive öden drabbar samman. Naked Snake besegrar henne genom CQC-tekniken hon själv gett upphov till och delar motvilligt ut nådaskottet efter hennes sista ord är sagt.

LÄS MER: Lev. Dö. Upprepa

Detta är en oerhört betydande del i serien där Naked Snake tar rollen som Big Boss. Så småningom påbörjar han sitt livsverk som är uppbyggnaden av Outer Heaven.

Raidens uppdrag är en bluff (Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty)

5. Raidens uppdrag är en bluff (Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty)

Detta är ögonblicket som jag har valt att klassa som ”Vad i helvete är det som pågår”-delen. Raiden, som jag här istället spelar som, pratar mot slutet av spelet med sin uppdragsgivare överste Campbell via codec. Campbell å sin sida börjar berätta historier om UFO:n, citerar händelser ur första Metal Gear Solid. Han frågar dessutom mig som spelare om jag inte har spelat tillräckligt länge nu och ska stänga av. Det är också härifrån som det legendariska citatet ”I need scissors! 61” kommer ifrån.

LÄS MER: Den långa väntan på rymd och enkelhet 

En mer subtil förändring börjar därefter att ske där golvet börjat lysa upp där jag går och vad som verkar vara slumpmässig grafik lyser igenom i omgivningen. Ungefär som att verkligheten håller på att glitcha á la The Matrix. Allt detta blir mer påtagligt när det visar sig att översten i själva verket är en artificiell intelligens och lägger ut hur hela Raidens uppdrag har varit uppgjort från första början. En simulering i syfte att uppfylla en agenda.

Det är i alla fall så jag tolkade det hela och första gången jag såg scenen lämnades jag med blåst sinne. Ett minne som vägrar släppa taget än idag. Vilka är dina mest minnesvärda ögonblick från spelen?