4 minuter lästid

Att spela japanska rollspel verkar tydligen ha blivit min nya grej. Efter Final Fantasy VII Remake i fjol var suget stort efter mer och jag har hunnit kolla in både Xenoblade Chronicles och Scarlet Nexus under året som gått. De båda är bra spel men när trailers började kavlas ut för ett spel i en serie som uppenbarligen gått många förbi så väcktes intresset ännu lite mer än vad det gjort förut. Tales of Arise såg ut att vara något alldeles extra och med facit i hand kan jag konstatera att ja, så är fallet. En engagerande berättelse, fartfylld gameplay och bedårande grafik får en att förbise de flesta brister i en genre som någonstans behövde lite fräscht blod i sina vener. Kolla in klippet nedan, så kanske du börjar förstå vad jag menar.

SE HÄR: Lanseringstrailern

Tales of Arise utspelar sig i två olika världar, Dahna och Rena. Dahna är medeltidsinspirerat medan Rena är högteknologiskt och detta övertag i samhällsutvecklingen har lett till att Rena utnyttjar Dahna för resurser samtidigt som de behandlar invånarna där som slavar. Spelets protagonist, Alphen, från Dahna, hamnar av en slump ihop med Shionne, från Rena, och de två tvingas samarbeta för att nå sina mål och frigöra Dahna från Renas obarmhärtiga fäste. Dynamiken som skapas mellan huvudkaraktärerna är intressant och det finns inte en minut som står still. Varje liten episod lär en något nytt och det som från början verkar väldigt svart och vitt visar sig i slutändan ha en betydligt gråare skala. Balansen i berättelsen är utmärkt och tillräckligt engagerande för att jag som spelare ska orka ta mig igenom de 40 timmarna för att se slutet. Utöver det finns det också en mängd sidoberättelser som bygger världen, men de är oftast uppdrag som i slutändan inte bidrar med mycket mer än lite XP och pengar.

Världen i Tales of Arise är semiöppen med monster som vandrar runt i sann JRPG-anda och när du stöter ihop med dem kastas ni in på ett slagfält. Spelet benämns ofta i folkmun som Final Fantasy med actionmoment; med det menas att bataljerna är korta, att det finns en uppsjö attacker/magier att utföra och att din skicklighet summeras av en combomätare som ger dig betyg beroende på hur effektiv du har varit i stridens hetta. Ovanpå detta finns det en mängd olika stridssystem som spelet är noga med att disponera ut allt eftersom berättelsen fortlöper. Du har dina vanliga attacker och specialattacker, men också dodge-attacker, magiattacker, kombinationsattacker och finishers. Det kanske låter rörigt men faktum är att den långsamma etableringen av systemen gör att det aldrig blir oöverskådligt eller oöverkomligt. Istället blir sammandrabbningarna varierade och spektakulära på ett bra sätt då viss grind är ett oundvikligt faktum även i denna japanska titel. Striderna gör också ett bra jobb när det kommer till att interagera dina följeslagare, vilket i sin tur leder till att bandet stärks ytterligare mellan er oavsett om ni rör er framåt i berättelsen eller om ni bekämpar Zeugles (spelets benämning av monster).

SE HÄR: Gameplay från spelet

Jag har förstått att Tales of-serien är allmänt känd för sina starka karaktärer och i Arise råder det inga undantag gällande detta. Alphen är sådär underbart japanskt heroisk och Shionne lägger upp en hård mask för att dölja det mjuka inom henne. Men huvudkaraktärerna blir aldrig endimensionella, här är de mer än sina drömmar och sin yta. För allt eftersom berättelsen fortskrider så öppnar de upp sig och varje interaktion ger dig en djupare förståelse om varför de gör som de gör. Detta presenteras framförallt via korta sekvenser som liknar serietidningsuppslag vilket är ett smart och enkelt sätt att hantera den massiva mängd dialog som utvecklarna lagt in. Det kan liknas vid en interaktiv ljudbok som ständigt förnyar sig. Lägg därtill ett brett galleri av färgstarka sidokaraktärer och du har bränsle för en berättelse som engagerar, hela vägen från start till mål. 

Något annat som imponerar i Tales of Arise är presentationen, den är enastående. Spelet flyter konstant i silkeslena 60 rutor per sekund och den tecknade grafiken kommer verkligen till sin rätt då aspekter som till exempel partikeleffekter och ljussättning är föredömligt utförda. Att utvecklarna dessutom har valt att bada spelets polygoner i en pool fylld med cel-shading gör endast gott för slutprodukten. Tales of Arise är genomgående vackert och det finns ingenting att klaga på gällande det grafiska. Jag är till och med beredd att fastslå spelet som det snyggaste jag spelat under 2021.

SE HÄR: Hur spelas spelet på de olika konsolerna?

Även musiken är bra med svepande stråkar och bombastiska slagverk vilket passar det fantasy-inspirerade temat, och rent audiovisuellt ligger spelet i framkant jämfört med många andra konkurrenter i genren. En något störande aspekt uppstår dock under stridsmomenten då karaktärerna ropar ut vilken attack de genomför. Jag förstår att det här är ett klassiskt berättargrepp inom JRPG-genren, men jag hade inte klagat om det fanns ett val att stänga av replikerna, eller åtminstone justera hur ofta de förekommer. Det blir nämligen något irriterande efter hundratals genomförda “Swallow Blades” att fortfarande höra Alphen skrika ut samma fras gång på gång. Man vänjer sig, det är bara synd att man måste göra det.

Jag älskar dig Alphen, men måste du låta så mycket jämnt?

När jag gick in i Tales of Arise så förväntade jag mig ingenting förutom en vacker presentation. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av serien och det har inte direkt packats ner särskilt många japanska rollspel i min ganska tunga spelväska. Men allt eftersom berättelsen fortlöpte kunde jag inte göra något annat än att hänfört konstatera att detta är bra, riktigt bra till och med. Likt origami vecklar ihop sig så bredde detta ut sig till något större, något vackrare, än jag först kunde ana och jag är glad att jag gav mig själv chansen att spela ett spel som placerar sig en bit utanför min bekvämlighetszon. Spelet presenterar ingenting banbrytande, men detaljerna får det att sticka ut från mängden och jag blir helt ärligt lite nyfiken på att se vad serien har att erbjuda i övrigt. Den lägsta nivån i Tales of Arise är oerhört hög och bara det ger ett slutbetyg långt över medel.