I Water World-inspirerade Ursee rasar det politiska konflikter i Game of Thrones-klass och bataljer utkämpas på och ovanför det enorma världshavet. Själv axlar du rollen som kavallerisoldat som istället för häst rider på en enorm falk. The Falconeer är i sin grund ett flygactionspel från fågelrygg där den ensamma utvecklaren Tomas Sala har skapat en rik spelvärld konstruerad av nakna texturlösa polygoner men som samtidigt är fattig på innehåll och finess.

Jag är alltid på jakt efter den rätta flyg- och dogfight-känslan när det kommer till spel. Jag älskar flygspel i teorin men blir i praktiken oftast besviken. Tyvärr faller The Falconeer på fel sida av den känslan. Det är förvisso inget fel på hur det känns att flaxa fram över Ursees stormande vatten, man har rentav klämt fram en ganska intressant idé om hur man bygger boost i spelet. Det görs nämligen genom att dyka med sin falk. Så genom ta sig högt upp och försiktigt dala neråt medan man tar sig mot nästa mål kan man bibehålla en tillfredställande hastighet när man färdas mellan världens många öar och nästen.

Problemen travas på varandra när det vankas luftstrid. kamera- och hårkors-låset vill sällan fungera på ett tillfredställande vis. Det mest effektiva sättet att svänga snävt är genom upprepade barrel rolls men det räcker oftast inte för att få fienden på kornet. Istället fortsätter en tråkig cirkulär dans där ingen part får bränna stjärtfjädrarna av den andre. Efter magsug-framkallande dogfights i Ace Combat 7 är The Falconeer en blöt kyckling i jämförelse med sina begränsade manövrar. Här skulle jag åter vilja påminna om Nintendos Starfox-lösning som involverade supereffektiva manövrar i formen av en loop och uppochnervänd u-sväng med några knapptryck. Med såna enkla medel kan man få sina luftstrider ruskigt mer engagerande och intensiva. Det som The Falconeer bjuder på har jag sett alldeles för ofta och det är sällan tillräckligt för att hålla mig engagerad.

Det skall även tilläggas att L-triggern som bromsar ens hök även gör att denna dyker om den är nära vatten. Detta för att plocka upp diverse föremål eller bomber med fågelns klor, men om det inte finns något att greppa så dyker ens falk likväl, vilket är extremt irriterande och stryper ett redan döende flow. Dödsstöten kommer dock i formen av en genuint spännande idé men som hade behövt lite mer tid att bakas i ugnen.

Man tycks skjuta åskviggar (även om det inte låter som det med sitt patetiska pewpepew-ljud) i The Falconeer då ens ammunition laddas i åskmoln. Det finns en generös mängd elskott att skjuta innan dessa elektriska kulors förråd ekar tomt. Men när det väl händer tvingas man avbryta sin luftduell för att hitta ett åskmoln som kan fylla upp ens elförråd igen. Ni kan själv föreställa er hur det känns att behöva fly med klorna bakom vingarna bara för att man fått slut på ammunition. Här hade troligen en återladdningsbar mätare varit bättre men det hade samtidigt tagit död på konceptet att tanka i åska helt, vilket helt ärligt vore synd för idén är god. Det borde kanske vara mer genröst strösslat med åskmoln i området?

ETT BETYDLIGT BÄTTRE FLYGSPEL: Ace Combat 7: Skies Unknown

Något annat som tar tid är att samla ihop pengar. Pengar fås genom att genomföra huvud- och sidouppdrag. Tyvärr värderar inte spelet kampanjen särskilt hög vad gäller monetärt värde, vilket leder till en väldigt långsam klättring mot rikedom, ny utrustning och vapen om man inte ser till att också göra generiska sidouppdrag. Sådana uppdrag tar sig uttryck i att transportera last, skjuta ner luftpirater från skyn eller utföra eskortuppdrag. Kampanjens uppgifter skiljer sig från kampanjens genom att erbjuda transporter, piratnedskjutande och…. eskortuppdrag. Nej, just det ja, det är nästan exakt samma sak. Hela tiden.

Det enda som skiljer dem är det mer frikostiga snacket före uppdraget men berättelsen i The Falconeer är i överlag ganska ointressant och framförallt berättad på värsta tänkbara sätt av Theme Hospital-rejects som sitter i små boxar och kommenderar dig att göra saker med olika tjocka irländska och skotska dialekter. Vissa är överkomliga medan några är på gränsen till parodiska. Den stora och egentligen enda behållningen är Ursee i sig med sina stilrena miljöer och rena klara färger som kan vara en fröjd att sväva över och igenom.

På det stora hela saknar The Falconeer variation. Inte bara variation i uppdragsdesignen utan även i flyg- och kampmekanikerna. Jag tröttnade tyvärr oerhört kvickt på hela upplevelsen. Efter två kapitel av de fyra man får välja i valfri ordning före ett sista femte hade jag checkat ut. Det fanns inget som höll mig kvar och det gjorde mig ledsen då jag hade sett fram emot det här spelet även om jag visste att flygspel verkligen kan vara en blandad påse för mig.

För en person som mig som uppskattar, värderar och nästan kräver variation i mina spel var The Falconeer rena kryptoniten som fick min falk att förtvina och sedan kraschlanda hårt mot Ursees böljande mörka vågor.