Den visuella stilen som spelskapare använder sig av är kanske som allra tydligast, samt bredast, inom indie-scenen. Detta har givetvis flera orsaker, men utan att ha designat spel själv kan jag gissa att vision och begränsningar är två rätt stora sådana. Man vill få fram sin vision på ett unikt vis, något som gör att spelet sticker ut och när man dessutom inte är en stor spelstudio gör givetvis  begränsningar att man får finna en annorlunda, kanske ganska udda, stil istället för att gå i samma realistiska spår, eller snarare tekniskt avancerade stigar, som många större studior väljer.

Jag gillar sådant där. Jag hör ibland att folk inte spelar ”såna där indie-spel” just för hur de ser ut och jag tycker det är lite märkligt. För det är snarare just hur de ser ut som gör att jag personligen blir nyfiken.

The Plane Effect presenterar sin annorlunda grafik snabbt i sin första nivå: mörka, svarta och vita kontraster med inslag av olika ljuskällor som bryter av. Den isometriska grafiken är effektfull och faktiskt ganska tilltalande sett ur ett estetiskt perspektiv och när varje ny nivå börjar är det just hur denna stil ska visa sig som blir det mest intressanta; jag vet inte om detta främst är en komplimang mot spelets grafiska yttre eller något negativt mot spelets mekanik men ärligt talat spelar det inte så stor roll, åtminstone inte till en början då designen faktiskt i sig själv får mig att spela vidare och upptäcka vad detta spel handlar om.


Nåväl, om vi lämnar grafiken (för en stund) är The Plane Effect en rätt dyster historia om en man på väg hem från jobbet som snart utvecklar sig till något betydligt mer mystiskt än en vanlig promenad. Varje nivå bjuder på lite pussel, men det är främst en rätt simpel walking simulator ur ett mer annorlunda perspektiv. Här kan jag direkt gå in på den största invändningen jag har mot spelet: det är rätt blekt. Och detta är inte sagt som ett skämt gentemot den visuella stilen jag pratat om större delen av tiden. Istället är spelet en upplevelse som aldrig riktigt når fram.

FLER DYSTOPISKA INDIESPEL: Mosaic

Här finns lite pussel som mest handlar om att finna rätt sak eller trycka på saker i rätt ordning och jag ska direkt erkänna att jag ganska fort satte på spelets inbyggda guidesystem för att få se vad jag skulle integrera med härnäst. Jag applåderar verkligen spelskaparna för att finna lite interaktiva saker i ett spel som annars bara handlar om att gå rakt fram genom dystopiska och surrealistiska miljöer. Problemet är bara att just pusslandet är rätt trist och även om lite scenarion och händelser får mig att gilla enskilda delar har spelet svårt att som underhållningsvärde nå mig. Pusslandet blandas med plattformssegment som heller inte gör särskilt mycket för att det ska bli roligt, även om en del variation och överraskande scenarion faktiskt stundtals gör spelet intressant.

Det är lite som en axelryckning, en ”det är inte dåligt men inte särskilt roligt”-känsla under tiden jag tar mig fram. Underhållningsvärdet i The Plane Effect känns helt enkelt ”meh”. Det blir liksom inte något mer än det klassiska ordet ”halvbra” och då hjälper det helt enkelt inte att jag gillar hur det ser ut eller att det, i sin mörka miljöer, stundtals skimrar till.