6 minuter lästid

Jag var aldrig en storkonsument av PC-spel under 90-talet. Eller rättare sagt; i jämförelse med hur mycket konsolspel jag spelade så bleknade antalet timmar framför en monitor med det framför en TV. För mig var alltid PC främst ett verktyg för arbete. Naiva drömmar om att skriva fantasy-böcker, att hänga på olika forum och chattkanaler tog upp betydligt mer tid än spelen. Men visst fanns det en del titlar som jag lite nostalgiskt blickar tillbaka på. Jag ska inte överdriva och påstå att Theme Hospital från 1997 ligger på någon slags topp tio, men spelet finns garanterat med ifall jag skulle ge mig på att göra en lite mer omfattande lista över PC-spel jag minns och gillade.

En sådär 20 år senare tyckte några av det spelets skapare att det var dags för en slags nyversion och Two Point Hospital gjorde akut entré. Nu är det alltså dags att använda samma koncept men i form av studentliv istället. Efter tre intensiva dagar hade jag klarat av spelet och min hängivenhet till detta, rent tidsmässigt, skvallrar rätt bra om hur roligt jag hade.

Förlagt till tolv olika skolor (som låses upp i takt med att man får en stjärna per skola) handlar det om att göra det krävande studentlivet så drägligt som möjligt. Kortfattat är det ett slags The Sims-spel i hur man bygger och dekorerar rum, men bakom att ordna en miljö för studenter att trivas i finns här såklart också uppgifter som ska klaras av för att få den där stjärnan som gör att man kan ta sig an nästa skola. Lite som klassiska banor i ett spel helt enkelt. Allting är extremt pedagogiskt i hur spelet talar om för dig vad som behöver byggas, vilka lärare som behöver anställas och vad som behövs för att göra studenterna nöjda. Det är många bollar i luften, speciellt en bit in i spelet där mycket ska hållas koll på. När jag hamnar lite fel i prioriteringar finner jag det ibland enklast att börja om med den aktuella skolan på nytt.

LÄS OM FÖREGÅNGAREN: Two Point Hospital

Det blir fort uppenbart att många av skolorna har humoristiska teman. Klasser med tema som riddare, magiker och spioner sätter en prägel på både omgivningen och vilka klassrum som ska byggas, och man låser också i rask takt upp föremål att dekorera alla rum med. Det är en ganska simpel simulator där just affärsmodellen får stå i bakgrunden gentemot att möta studenters krav och önskningar, samt att framförallt uppfylla kraven som krävs för att ”klara” av banan och således gå vidare till nästa.

Vi har alla vår egen uppfattning om hur åren i skolan var och precis som med min upplevelse av spelet (även om jag såklart inte har samma distans till spelet som jag har till min skolgång för över 20 år sedan) finns här guldkorn att minnas och mindre bra grejer att plocka ut från upplevelsen. Den mest positiva aspekten av spelet är att det är himla, himla roligt att spela. Det är lätt att bli beroende av hur enkelt det är att plocka upp och jag tror det där med att det inte är så djupt i själva ”management”-delen av spelet är ett stort skäl till det. Att bygga klassrum, toaletter, uppehållsrum och att dekorera är fantastisk underhållande. Det finns ju såklart många anledningar till att The Sims är så populärt och det underhållande byggandet går igen även här. Det är också otroligt skoj att upptäcka allt som spelet har att bjuda på rent visuellt och givetvis är humorn också ett stort skäl till detta. Det är väldigt tillfredsställande att ta sig an tomma korridorer och förvandla det till en plats fyllt med liv. Allting är så charmigt och den där berömda ”bara lite till”-känslan är så cementerad här. I brist på bättre ord har jag skitkul när jag spelar, och någonstans är ju såklart detta det allra viktigaste – det vi söker när vi spelar.

Allt är dock inte perfekt i de sprudlande korridorerna. Under hela min upplevelse tänkte jag flertalet gånger att om man hade ordnat dessa små problem som spelet ändå har, så hade detta varit en fullpoängare. Så kan man såklart argumentera kring alla spel, men låt mig förklara: man vet vad Two Point Campus är efter bara ett par minuter, och ibland tror jag att det är sunt att granska ett spel exakt för vad det är inom sin genre. Många andra spel är liksom och doppar tån inom andra genrer och får då också fler faktorer att förhålla sig till. Här ska man bygga en skola och se till att den fungerar. Allt som detta spelet behöver göra, det gör det. Det är dessutom himla, himla roligt. Redan där är vi på en väldigt hög nivå gällande betyget. Men en del störiga saker plockar bort lite från att det ska bli helt perfekt.

Jag gick tillbaks till Two Point Hospital för att jämföra spelens gränssnitt och även om man lyckats bättre här känns det som att den här typen av spel aldrig blir helt optimerade på konsol. Det är bara ett litet minus, men likväl ett minus. Att bläddra i menyer och listor är begränsat på konsol – det bara är så. Bland de mer spelmässiga nackdelarna kan nämnas en lite väl tjatig kvinna över högtalaren i skolorna som upprepar sig med samma fraser alldeles för ofta. Det allra största minuset ligger dock i hur inkonsekvent spelets bedömning kan vara. Jag nämnde detta tidigare, hur vi alla har olika upplevelser av vår skolgång och jag förstår att spelet också behöver skapa hinder för att bli utmanande, men elevernas personlighet fungerar inte helt. Man kan ha byggt mängder med toaletter som alla har en hög nivå –  ett av spelets funktioner är just den att ju större rum och fler saker i dem, desto mer prestige har ett rum. Ändå kan en del enstaka elever gnälla på sådant som merparten av eleverna tycker är perfekt. Som sagt, att skapa hinder att överkomma är såklart hur spel fungerar, men det tappar så mycket logik att en del elever är otroligt missnöjda med vissa saker. På samma sätt är ofta ett av kraven för att nå den där stjärnan på en skola att den ska ha ett visst genomsnitt i betyg, och även om man fixar alla förutsättningar är det ändå en del elever som glider runt med låga betyg. Den enklaste lösningen blir då helt enkelt att stänga av dem från skolan, då försvinner dessa elever och vips är snittet högre och man klarar nivån. En onödigt grym lösning och ohyggligt marknadsliberal inställning till skolgång.

SPELTIPS: Bygg ditt dröm-zoo i Let’s Build A Zoo

En annan sak jag inte riktigt gillar är hur spelets estetiska sida, som rent visuellt dock är riktigt fint, dras ner av funktioner som känns helt onödiga. På vissa av skolorna är exempelvis temperaturen ett problem och man får fylla skolan med antingen element eller AC för att hålla den på en nivå studenterna uppskattar. Detta innebär att man får placera ut mängder med sådant vilket bara blir fult. På precis samma vis kan elever konstant gnälla över bristen på mat och vatten och trots att man placerar automater i var och vartenda hörn är det ofta inte nog. Sådant här återkommer kring en del av spelets funktioner och är lika tråkigt som fult ur ett rent visuellt perspektiv. Mina fina klassrum blir plottriga när någon enstaka elev tycker att hygienen i skolan är för dålig, trots att de andra tycker den är briljant. Lösningen? Att placera ut en drös med behållare med disenfektionsmedel. Jag gillar helt enkelt inte hur inkonsekvent bedömningen från eleverna är. Att några liksom prompt måste vara missnöjda bara för att spelet ska skapa en svårighet.

Man kan även argumentera för att simulator-delen med just den affärsmässiga biten är lite väl avskalad, samtidigt finns här många andra funktioner som skulle kunna göra den här recensionen dubbelt så lång. Något jag själv alltid brottades med i skolan var att kunna sammanfatta saker, att vara koncis och få med det viktigaste. För jag ville ju skriva om allt. Lite samma sak skulle lätt kunna ske här. För på samma vis som ens egen skolgång var full av så mycket saker, där det är omöjligt att återge allt, är Two Point Campus fullt av finesser, funktioner och överraskningar i sin snyggt ihopsatta läroplan.