6 minuter lästid

I sin mest nerbantade form är Umurangi Generation ett finn föremål-spel där en platt kanvas ersatts av ett tredimensionellt diorama i 32 bitar där jag ska leta motiv utrustad med en kamera som jag kan byta linser och objektiv på. Faktum är att det rör sig om en ganska tung kamerasimulator med tanke på hur många filter och post-fotograferings-tweaks jag kan göra efter jag tagit ett foto. På Switch kan man dessutom använda gyrot för att snabbare vinkla till sitt foto. Det finns poäng i formen av monetär ersättning men detta, samt det faktum att varje nivå dras med en tio minuter tidsbegränsning, riskerar att förvilla och vilseleda att spelets sanna syfte inte handlar om att knäppa foton snabbt utan att vara kreativ och uttrycka sig med den lilla tid man har i livet.

Enkelt förklarat har varje nivå bestämda motiv som du ska fota och för detta ges du skottpengar. Det kan röra sig om att ta foto på tre sprayflaskor, ordet “polis” eller fem fiskmåsar. Allt är inte alltid bokstavligt och framförallt handlar mycket om perspektiv och positionering för att få med allt i ett och samma foto. Det finns även bestämda krav på om ett foto ska tas på nära håll, med en telefoto- eller vidvinkel-lins med mera.

Det är detta som utgör spelets pusselelement och faktiska gameplay-loop. Efter att alla foton är tagna är det dags att leverera sitt paket på utsatt tid eller hänga kvar i världen för att uppfylla valfria sidouppdrag som involverar att efterapa ett redan existerande foto, fotografera alla mina fyra vänner och leta kamerarullar. Det finns mer att göra men jag vill förtydliga att det inte finns något straff för att inte hitta sina motiv inom utsatt tid. Gör som mig och bara strunta i timern första gången du spelar, eller gör den osynlig.

LÄS MER: Livet som Pokémon-fotograf måste öppnas upp

Upplägget med bestämda mål har egentligen huvudsyftet att uppmuntra till nyfikenhet och fortsatt studie av spelets miljöer. Det är nämligen här som spelet blir riktigt klyftigt. För det är genom noggrann genomgång och analys av nivåernas graffiti, posters, korridorer och förändring som Umurangi Generation sanna natur och historia nystas upp.

Umurangi Generation är något så mycket mer än bara ett spel om fotografi. Det vill berätta om en pågående kris genom en fascinerande sci-fi-lins, som görs via grundspelet och expansionen Macro som ingår i Switch-versionen. Detta är två små spelpaket som presenterar en sammanhängande helhet i två akter med tydligt skiftande känslospektran.

Akt 1: Hopplöshet.

Vad kan man egentligen göra som en eller flera individer när vår värld är utsatt för ett hot bortom vår kontroll? Vem lyssnar på de mångas men kraftlösas röster? Vad kan en liten grupp göra för att få jättar att lyssna? Vill någon ens lyssna? Akt 1 presenterar en redan utslagen värld där Förenta Nationernas fredsstyrkor kapslat in hela landat bakom en enorm betongmur i påstått skyddande syfte. Här lever befolkningen ut sina sista dagar och försöker göra det bästa av situationen. Hotet är för påtagligt överhängande och de man trodde man kunde lita på att lösa saker lyckades inte, eller väntade åtminstone för länge för att agera.

Inspirationerna som Umurangi Generation hämtat sin estetik och värld ifrån är tydliga och den popkulturella analogin som jag inte vill avslöja här lånar skamlöst från andra alster men lyckas ändå skapa något eget som är både smart och fungerande.

Genom en Playstation 1-kantig värld fylld med techo-beats och rockriff av högsta klass letar man efter sina motiv för att dokumentera undergången. Det ger spelet en säregen look och identitet men det orsakar ibland situationer då det är svårt att läsa den ack så viktiga miljön. Lite skarpare posters, väggar och dylikt hade helt ärligt gjort läsbarheten bättre. Det är lite svårt att svälja utvecklarens vision när bristande kantutjämning från 25 år tillbaka sticker fram sitt fula flimrande tryne i en värld där vi har vant oss vid nästan oändlig sikt och mer än högupplösta texturer. 

Det och den lite bristande precisionen i kontrollen när man navigerar sig fram genom skuttande är egentligen mina enda större klagomål. Jag har redan berättat att miljöerna berättar historien och beroende på vem du är kan du finna graden av subtilitet förvirrande eller rentav otillfredsställande. Det var först runt bana fem som spelet börjar bli tydligare i sitt bildspråk och i Macro är subtiliteten som bortblåst. Det här spelet blir som bäst när helheten pusslas ihop och de två historierna blir en.

Akt 2: Ilska.

Bitterheten och ilskan i Macro är påtaglig och kokande. Det märks att utvecklaren vill säga något och att han den här gången känner att han inte har tid att vara diskret längre. För vem har tid att vara abstrakt när världen står i brand? Det gör Macros fyra nivåer extra effektfulla när man stirrar tillbaka på grundspelet genom en backspegel.

Utvecklaren Naphtali ”“Veselekov” Faulkner är Maōri från Nya Zeeland ser inte med blida ögon på varken kolonialism eller neoliberalism, en ideologi han anser löser problem genom att sticka huvudet i sanden. Man tror på acklimatisering mer än något annat. Istället för att lösa problem försöker man leva med dem, man stryker allvarliga dilemman medhårs.

Klimatförändringar, Covid-19, polisbrutalitet, skolskjutningar. De hemska bush-bränderna som förstörde Australien 2019 och statens arroganta och oansvariga agerande var det som inspirerade detta budskap till spel men man ser exakt samma beteende från världens många regeringar under Covid-19-pandemin. Så plötsligt är Faulkners lokala nationella kritik relevant på ett större globalt plan vilket gör att fler kan relatera till historien han vill berätta och mer mottagliga för budskapet han vill förmedla.

Ledare gillar att berätta för oss varför och när något är dåligt men undviker ofta att presentera lösningar åt långsiktiga problem. Thoughts and prayers – det är allt vi får. Mantrat är likadant överallt. Det är inte förrän problemen är i vår egen trädgård bakom huset som det ageras, och då kan det vara för sent. Det är tröttsamt och besegrande.

Hatet och rädslan för rasistiska och fascistiska rörelser är tydligt närvarande och är man extra observant så märker man att det inte bara är förtrycket från polisväsendet och förenta nationerna som tagit rot och koloniserat sig i Umurangi Generations samhälle. 

Många indiespel har något att säga men få spel har varit lika punk och ogenerat politiskt vänster som denna kamerastudie. Med Macro-expansionen kastas som tidigare nämnt det diskreta rätt ut genom fönstret och landar blodigt på gatan nedanför. Faulkners politiska åskådning gör sig högst uppenbar. Hans syn är måhända aningen nihilistisk men likväl realistisk när det kommer till hur den egna staten kan behandla sina medborgare när de visar öppet missnöje och Umurangi Generation gillar att leverera emotionella käftsmällar när man minst anar det.

Att tvingas se på medan krafter som är bortom din kontroll förstör världen gör din roll som fotograf perfekt, för du är en observatör, inget mer. Ditt uppdrag är inte att agera utan att dokumentera. Därför är det också din uppgift att studera din omvärld, både genom en sökare och inte. Umurangi Generations värld är proppfylld med passivt berättande om en värld med stora problem.

Efter en spelgenomgång och en tid av reflektion inser jag till slut även att fotona som jag knäpper i slutändan inte är tillägnade en osynlig arbetsgivare utan de är till mig, spelaren. De är ett varnade finger om ett tänkbart framtidspår som vi ser oss ofrivilligt växla in på. Uppmuntran att ta många foton är ständigt närvarande då varje foto enkelt packas ner i din konsols fotoalbum och spelets Twitter-konto visar dagligen nya foton som spelare runtom världen hämtat ur hans spelvärld. Det finns en implicit vädjan att sprida dem och därigenom varningen som följer med.

Hela Umurangi Generation är ett varnade fotografi om en möjlig dystopisk framtid som kommer inträffa om vi inte börjar eftersträva genuin förändring och långsiktiga lösningar för vår planet. Men förändring kräver handling. Förändring kräver att man med missnöjda röster, solidaritet och handlingar får stora motvilliga kuggar att börja röra sig i nya riktningar.

Foton har kraften att få oss känna men även att agera. Det är dags att göra mer än att bara passivt se på hur världen blir sämre och sämre. Det är dags att bli arg och dra en tydlig gräns så att vi inte ofrånkomligen blir den sista generationen som tvingas leva under en röd himmel och se världen dö.