4 minuter lästid

Är man född på 80-talet, och vill känna all nostalgi som det innebär, är Unusual Findings som en påse Gott & Blandat fylld med olika popkultur-fenomen från de stor axelvaddarnas och permanentade hårens tid. Musik blandas med film- och tidiga spelreferenser som vi 80-talister minns med värme i hjärtat och ett leende på läpparna. Det är på många sätt som en blandning mellan Stranger Things och E.T. Allt detta i ett härligt pixligt peka-klicka-format. Det är så mycket som tilltalar mig, men också några saker som faktiskt får mig att skrika inombords.

VHS eller bio, de enda sätten att kolla på film.

Vi har våra protagonister: tonåringarna Vinnie, Nick och Tony. Alla tre är klädda som kända karaktärer från 80-talets actionrullar och lever det typiska amerikanska tonårslivet i 80-talets Amerika. Livet handlar mest om kompisar, skola, tjejer och filmer. Men i skogarna utanför stan där tonåringarna bor lurar något farligt. Ett rymdskepp har störtat och en ond utomjording jagar i den dunkla dimmiga skogen. Självklart är detta ett jobb för tre pubertala killar som mest bara tänker på tjejer hela tiden. För anledningen till deras monsterjakt är egentligen att de vill komma åt gratis kabel-TV och kunna titta på nakna tjejer på film. Alla äventyr skall ju börja någonstans, och där börjar deras.

I sann peka-klicka-anda så finns det för varje del av kartan som besöks ett antal föremål att kunna interagera med – antingen genom att plockas upp, läsas på, eller kombineras med tidigare upplockade föremål. Om det råkar vara så att man kan kanske har lite svårt att hitta de föremål man letar efter, eller inte vet vilka man ska titta på, så finns det en käck liten knapp att trycka på för att markera alla dessa föremål. Detta gör det lite mindre svårt att missa olika punkter att interagera med. Allt som sänker svårighetsgraden är väldigt tacksamt här, då det är rätt utmanande emellanåt. Unusual Findings är nog, när jag tänker efter, ett av de mest utmanande spel av denna typ jag har spelat. Många gånger finns det guider att tillgå bara man googlar, men av olika anledningar finns det i skrivande stund ingen sådan till just den delen jag fastnade på.

Tjock-TV och spelkassetter. Those were the days.

Spelet har tre olika slut, vilka alla bestäms redan tidigt i spelet beroende på hur man agerar och interagerar med sina vänner och de föremål man plockar upp. Inget av sluten är sämre än de andra, bara lite olika slutresultat och olika pussel. Det första slutet jag fick lämnade mig lite oberörd, men efter ännu en genomspelning fick jag ett annat slut som jag gillade mer. Visst tar det några timmar att spela igenom, skulle chansa på runt 7–8 timmar, så det kan vara lite roligt att testa andra lösningar. Ett spel som går att spela igenom flera gånger och som kan ge olika slut varje gång gör det hela mer motiverat att köpa.

MER 80-TALSNOSTALGI: The Quarry

Något som jag absolut vill berömma spelet för är musiken. Hur ett Kickstarter-spel som Unusual Findings lyckats få med licensierad popmusik har jag ingen aning om, men oj, vad det lyfter hela spelet. Både musik som legat på topplistor och som känns igen samt i mina öron lite mer okänd härlig syntmusik spelas. Kanske lades större delen av spelets budget på detta, för det kan knappast ha lagts på röstskådespelarna. Dessa är nämligen så dåliga och usla att jag blir vansinnig. Ett spel som verkade så lovande som Unusual Findings får mina öron att kräkas så fort första repliken sägs. Det är som att skådespelaren sitter och läser manus i ett halvmörkt rum, och därför snubblar över orden med jämna mellanrum. Och värst av allt, detta gäller inte bara en av dem, utan ALLA röstskådespelare är verkligen urusla. Hade det funnits ett alternativ att stänga av dessa och bara lyssna på musiken hade jag lätt gjort det. Jag blir arg bara av att tänka på hur jäkla dåligt det är. Jag ber om ursäkt här för jag vill verkligen inte klanka ner på dessa personer, snarare på den som faktiskt godkände inspelningarna. Det är inte ens bra producerat, för ibland låter det som att de sitter inne på en ekande toalett, och ibland som inuti en bil på tomgång. Inte mycket som blev rätt där inte.

Marty McFly, Doctor Who och Karate Kid?

Unususal Findings har ändå potential att vara ett av förra årets bättre peka-klicka-spel om det inte vore för ovannämnda problem. Dialogerna mellan de olika karaktärerna är välskrivna, men manusförfattaren har verkligen fått kämpa i motvind här, eftersom det usla röstskådespeleriet fysiskt smärtar mina öron klickar jag förbi dem så fort mina ögon har hunnit läsa texten.

För att avsluta med något lite mer posititivt vill jag verkligen berömma spelutvecklarna för alla de små påskägg som gömmer sig i spelet. Var man än hamnar i spelet så finns det något litet, något man kanske inte genast kopplar, men som efter en stund blir uppenbart. Att inte bli nostalgisk är näst intill omöjligt. Även om jag är fly förbannad för de dåliga rösterna tycker jag ändå i slutänden att Unusual Findings är lite mysigt, och när eftertexterna rullar har jag ändå en positiv inställning till spelet.