Vad hände i spelvärlden i maj 2003?

Det är slutspurten inför E3, Enter the Matrix skakar nästan om spelvärlden, och vi har de första bilderna från Half-Life 2! Välkommen till maj 2003!

I den här artikeln samlar vi det bästa och det värsta från de svenska speltidningarna Super PLAY, Gamereactor och Codex för att ta reda på vad som hände i spelvärlden i maj 2003!

Lär känna Gamereactor-redaktionen!

Vi brukar undvika personkulten kring olika spelskribenter i den här artikelserien, men det är kanske dags att lära känna Gamereactor-redaktionen? Om chefredaktören Petter Engelin får vi veta att han ”har egentligen aldrig fel och när han har fel var det ett riktigt beslut ur ett konstnärligt perspektiv”. Redaktören Jonas Mäki ”älskar fett och socker och vägrar all sorts motion”. Jesper Karlsson ”gillar lantchips med löksmak och pratar oavbrutet om monstren i Silent Hill 3”. Mikael Sundberg är ”redaktionens stora wrestlingsupporter. Smörjer dagligen in sig med linolja och övar in Hulk Hogan-poser.” Och vad gäller den nya skribenten Martin Forsslund så ”rycker [det] lite i mustaschen när det pratas Half-Life 2 och gamla Amiga-minnen”.

Månadens insändare!

Fast vill du spela fyra spelare på delad skärm så skulle vi definitivt rekommendera att du köper Conflict: Desert Storm.

Angående monstren i Silent Hill 3 så har de inget på Mäkis illrar.

När kommer egentligen Nintendo nästa bärbara maskin efter Game Boy Advance? undrar en läsare. Enligt Super Play kommer vi förmodligen att få vänta länge:

”Med tanke på att det tog Nintendo tolv år att producera en riktig uppföljare till original-Game Boy så kan vi nog inte räkna med ett helt nytt bärbart format förrän kring år 2013.”

Vi vet redan, sedan januari 2003, att Super PLAY är usla på att förutspå framtiden, men här var de bara nio år fel. 2004 för ett helt nytt bärbart format från Nintendo hade varit en bättre gissning.

Månadens nyheter!

Bland nyheterna har The Sims 2 nu officiellt utannonseras (efter att ha varit halv-officiellt en längre tid). Den här gången ska det bli ett mer realistiskt spel där barnen till viss del ärver föräldrarnas utseenden och egenskaper och din sim kommer att åldras från barndomen till ålderdomen. ”Men inte nog med det – din sim påverkas också av vad han eller hon pysslar med. En sim som sitter framför TV:n och glor hela dagarna kommer till exempel att bli fet, medan någon som tränar mycket blir smal och smärt.”

Feta tider är det dock inte på Capcom.

”Capcom lägger ner utvecklingen av 18 titlar på grund av ekonomiska problem. Under året som gick förlorade företaget inte mindre än en halv miljard svenska kronor, vilket eldar på ytterligare spekulationer om att ett större företag kommer att köpa Capcom.”

Det är bättre tider för alla Xbox-ägare, i alla fall vad handkontrollerna beträffar.

”Den mindre, otroligt mycket bättre handkontrollen till Xbox blir nu standard i europeiska Xbox-paket. Undertecknad menar att Controller S är den bästa handkontroll som existerar, och kan bara gratulera er som kommer att kåpa en Xbox. Nu kommer att kunna använda ficklampan i Halo.”

Gamereactor i Silent Hill 3!

Ja, det är inte bara mycket Silent Hill 3 i Gamereactor den här våren, det är Gamereactor i Silent Hill 3 också! Huvudpersonen Heather kan nämligen bära Gamereactors specialdesignade t-shirt genom hela spelet.

”I förra numret recenserade vi Konamis Silent Hill 3, ett fullkomligt lysande skräckspel som fick Jespers njurar att sluta fungera av ren och skär ångest. Men det var något vi inte fick berätta, vi var tvungna att vänta. Vår tidning finns faktiskt med på ett hörn i spelet. Om du först klarar spelet och sedan skriver in SH3_Wrestlarn i fuskmenyn så kan du spela spelet iförd en väldesignad Gamereactor-tröja. Möjligheten till detta är att Konami inte har några förrenderade filmer utan allt renderas hjälp av spelmotorn. Därför finns det massor av glömda kläder och vapen i spelet.”

Vill du spana in alla de olika tröjorna som går att låsa upp i Silent Hill ser ut – och hur man låser upp dem – så går de att skåda här.

”Finns det något som skrämmer skräckens mästare? Kvinnor, svarade Yamaoka och fnittrade. Owaku var mer rädd för att ingen skulle tycka om hans spel.”

Månadens filmnytt

För X månaden i rad så rapporteras det om att en ny spelserie – eller ja, spelserie och spelserie – ska bli film, nämligen The Getaway.

”Det är Sonys egna Screen Games Network som ska stå för produktionen av filmen, och de förväntas vara klara med den någon gång under nästa år – ungefär samtidigt som uppföljaren till spelet ska stå klart, alltså.”

Det ser vi naturligtvis fram emot.

Half-Life 2 har avtäckts!

Gamereactor-redaktionen är välkända Half-Life-fanatiker och är aningen uppspelta på det kommande Half-Life 2.

”Gordon Freeman, världens mest kompetente forskare, återvänder inom kort i den efterlängtade uppföljaren till världens bästa actionspel, Half-Life.”

”Half-Life 2 utspelar sig i östeuropa [sic], i den fiktiva staden City 17 som invaderas av rymdvarelser.”

Efter Sonic och Nights så kommer Billy!

Sonic Team är tillbaka med en ny plattformshjälte efter Sonic och Nights, nämligen Billy Hatcher!

Ja, färgerna är lika Dreamcast-underbara som alltid, men vem tyckte att en tuppkam – en riktig tuppkam alltså – var en bra ide?

Starcraft: Ghost – förhandstitt

”- Starcraft: Ghost har inte ersatt några spel, det utvecklas utöver de titlar vi har planerat i vårt universum, säger Bill Roper när jag undrar om pc-spelarna inte ska känna sig dragna vid nosen när Starcraft kör konsoldebut. Om så är fallet kan vi kanske vänta oss en utannonsering av Starcraft 2 framöver?

”Starcraft: Ghost har inspirerats en hel del av Solid Snakes äventyr. Som Nova, en medlem av ghost-enheten, ska du utföra en mängd olika uppdrag, ofta i det dolda. Blizzard vill att du ska smyga och tänka dig igenom banorna, därför finns det flera vägar att ta. Gör du rätt kan nya möjligheter öppna sig för dig.

Nova är aningen rörligare än Solid Snake. Volter, prickskytte upp och ned, hängande hit och slängande dit – allt är snyggt animerat. Hon behöver verkligen sin rörlighet, trots att atombombningar och elektriska impulser står till hennes förfogande i vissa situationer.”

Nya detaljer om Starcraft Ghost, som ska släppas i november, har avslöjats:

”Nova kastas in i ett spel där hon inte riktigt vet vem hon ska lita på. Hon skickas på uppdrag runt om i galaxen och allteftersom låser hennes mänskliga chefer upp fler av hennes psioniska förmågor. Dessa förmågor inkluderar bland annat möjligheten att bli osynlig, att röra sig otroligt snabbt, kontakta skepp i omloppsbana och kalla ner kärnvapenattacker. Nova är med andra ord en perfekt infiltrationsenhet, men hon är inte oäven i strid. Hennes närstridsförmåga är dock till en början något begränsad och då kommer krypskyttegeväret väl till pass.”

”Starcraft Ghost kommer att bjuda spelaren på de mest varierande omgivningar. Självklart kommer de för genren självklara korridorerna återfinnas, men jag har fått se ett nergånget raffinaderi på Mara Sara, lummiga skogar på Alur, smält lava inuti Char och gigantiska slagfält. Blizards Bill Roper lovar även att spelaren ska ha många valmöjligheter och olika vägar att välja i spelet. Allt för att ge känslan av ett levande universum.”

Shigeru Miyamoto och Hideo Kojima i unikt samarbete!

”Metal Gear Solid: The Twin Snakes har utannonserats. Det är helt enkelt det första Metal Gear Solid som kommer till Nintendo Gamecube i en uppdaterad utgåva. Men det faktum att de båda superproducenterna Shigeru Miyamoto och Hideo Kojima samarbetar på samma projekt är onekligen kittlande.”

”- Jag är otroligt exalterad över att kunna introducera en unik Metal Gear Solid-upplevelse till en ny publik och samtidigt få chansen att samarbeta med min mentor, säger Hideo Kojima, och Shigeru Miyamoto tillägger:

– Kojima och jag har pratat om det här projektet länge och det glädjer mig att våra idéer har matchat varandra så perfekt. Det är vår gemensamma passion för speldesign som har gjort detta projekt möjligt.”

Mario Kart: Double Dash!! har utannonseras!!

Mer spännande Nintendo-nyheter! Det efterlängtade tredje Mario Kart-spelet är på väg. (Det vill säga: snart är spelet där Toadette hade sin premiär på väg till våra spelkuber!)

Gamereactor bjuder också på massor av fina Mario Kart: Double Dash-bilder. Inga Toadette-bilder någonstans här heller, men ”fint folk kommer sent” och ”man sparar det bästa till sist”, och all det där som man brukar säga.

Super PLAY rapporterar att Sega planerar ett samgående med ”pachinkotillverkaren Sammy”, vilket har fått Namco att lägga ett motbud på Sega. Även Microsoft och Electronic Arts sägs vara sugna på att köpa Sega. Hur ska den här soppan sluta?

Jag röstar också på Sammy, och då är det alltså inte min kompis Sammy, som jag brukade hänga med 2003, som jag syftar på i det här fallet.

Mace Griffin: Bounty Hunter – förhandstitt

”I tider på de olika genrerna börjar bli allt mer utvattnade [sic] krävs det nya grepp för att stå ut från mängden. Här kommer Mace Griffin: Bounty Hunter in i bilden. Ett actionspel i första-person där man ska traska omkring och dela ut hård klappar till de stackare som ställer sig i vägen för spelets smärtpappa nummer ett, en före detta Ranger vid namn Mace Griffin.”

”Möjligheten finns också att dela ut två ganska olika typer av stryk. Dels förstapersonsskjutandet på marken, men även uppe i den svarta rymden där man får hoppa in i ett antal olika farkoster för att sprida laserdöd.” […] ”Snyggt, låter bra och verkar kunna bjuda på en intressant mix av två olika speltyper. Mace Griffin har potentialen att bli ett spel som kan erbjuda en bra blandning.”

”Två spel till med exakt samma koncept är på gång. Dels Breed, men även det mindre kände Falcone: Into the Maelstrom som bygger på en licens från Judge Dredd-folket 2000AD. Finns det plats för alla?” […] ”Det ser lovande ut, men tre spel med exakt samma grundidé kommer att bråka om titeln. Vi får se vem som går segrande ut ur striden. Såhär långt ser Mace lovande ut.”

”Mace Griffin: Bounty Hunter lär knappast bli ett nytt Half-Life eller utmana Bungies kommande, men tillsammans med Halo-kopian Breed och Falcone så gör Mace Griffin att det ljusnar på skjutarhimlen.”

Halo 2 – förhandstitt

Angående ”Bungies kommande” är förstås även Halo 2 på tapeten som här i E3-tider. Gamereactors chefredaktör utser sig själv till ”Master Cheif” och sätter in det kommande spelet i ett sammanhang:

”Om någon skulle be mig att lista de fem mest minnesvärda spelögonblicken jag har nöjet att uppleva skulle svaret komma snabbt. Marinkårsmötet i Half-Life, vingar på mössan i Super Mario 64, slutsekvensen i A Link to the Past, boll-bossen i Nights och landstigningen i kapitlet The silent cartographer i Halo.”

”Bungies sedan länge omdiskuterade och rubriksattraktiva skryttitel definierade det moderna actionspelet på samma sätt som Half-Life gjort några år tidigare och givetvis är längtan efter uppföljaren stor. Precis som dig har jag svårt att hålla kroppsvätskorna i styr varje gång Bungie väljer att ge oss ytterligare ett litet smakprov ur Master Cheifs återkomst.”

Fire Warrior – förhandstitt

”Visst, du har säkert anklagats för att vara en tönt eftersom du hellre spelade Super Mario än tjuvrökte i skogen. Och du har garanterat fått försvara dig när du hävdat att Final Fantasy minsann är minst lika viktigt och djupt som Det sjunde inseglet. Men idag, när TV-spel äntligen börjar att betraktas som rätt coolt finns det de som fortfarande har det svårt, som antagligen kommer att få bära töntstämpeln ett bra tag till. Tennfigursspelarna.”

”De giriga engelsmännen i företaget Games Workshop har dominerat figurspelsbranschen i mer än tjugo år nu. Det är en hobby som kan tyckas en aning obskyr för den oinsatte, men som faktiskt formligen bubblar av fantasi och kreativitet.”

Men Fire Warrior ska alltså bli ett förstaperson-actionspel, som är baserat på figurspelet Warhammer 40000:

”Det finns inte direkt några nyheter som revolutionerar spelsystemet i Fire Warrior. Istället har Kuju valt att försöka använda det bästa ur det bästa i genren. Time Splitters flyt, stämningen i Medal of Honor. Och så Halo förstås.”

”Fire Warrior ser ut att kunna bli en fantastik upplevelse för dem som redan anammat Warhammer-universumet som sitt andra hem. Kuju har verkligen ansträngt sig för att återskapa miljöerna och stämningen från världen, och har arbetat ihop med folk från Games Workshop. Men att Fire Warrior skulle locka särskilt många som aldrig hört talas om Warhammer 40000 har jag än så länge svårt att tro, för precis som ett bra filmlicensspel kan intressera fansen utan att spelet är särskilt omvälvande är det här ett spel för tennfigurspelarna.”

World of Warcraft – förhandstitt

”World of Warcraft blottar snabbt Blizards ambitioner med steget in i en för dem ny genre: att attrahera nya och framför allt många spelare. Det talas mycket om hur intuitivt spelet ska bli, hur lätt det ska bli för oinvigda spelare att avancera med sin karaktär och om vikten av att svårare ställningstaganden ska skjutas på framtiden, rent spelmässigt.”

”Men utöver nyhetens behag att se Warcraft-världen inifrån finns dessvärre inte mycket nyskapande i Blizzards onlinerollspel. Visst handlar det om vad som ser ut att bli ett gediget hantverk, men nya inslag som alternativa sätt att bli mäktigare (utöver att så ihjäl rader av själlösa monster), klart definierade maktstrukturer med anknytning till verklighetens eller fräscha sätt att angripa stridernas upplägg, lyser med sin frånvaro.”

”Det enda som egentligen får en att reagera smått överraskat och garanterat positivt är kroppsspråket alla figurer automatiskt använder sig av när de talar.” […] ”Viktiga inslag som dessa ändrar emellertid inte på spelmekaniken och av allt att döma blir World of Warcraft inte mer än (vilket dock inte är dåligt) ett genomarbetat och med största sannolikhet ytterst vackert rollspel för tusentals spelare som (till min stora, stora förvåning) främst är inriktat på stridskonst.”

Månadens krönika

I månadens krönika snedtänder Martin Johansson på spel, som Silent Hill, som har flera olika slut, utan att man fattar varför de har flera olika slut:

”Tänk dig att du går på bio, och vilken biograf du besöker är helt avgörande för vilket slutfilmen får. Föreställ dig en roman som har ett slut, men när du bläddrar vidare i boken hittar du nya alternativa upplösningar som alla skiljer sig från varandra. Dessa två scenarier känns helt otänkbara. Personligen skulle jag bli förbannad om jag råkade ut för något av exemplen. Inte bara för att jag själv drabbas, utan för att manusförfattaren inte kunde bestämma sig, eller ännu värre inte fick den kreativa friheten utan var tvungen att leverera en rad olika kompromisser.”

”Som spelutvecklare är man ständigt skyldig att leverera mervärde till spelarna. Och om ett spel är genomtänkt konstruerat med flera alternativa vägar som leder till olika slut så finns det en poäng. Men om mervärdet yttrar sig i otaliga variabler av slutsekvenser som bara förbryllar och gör historien otydlig tycker jag de är inne på helt fel spår.”

”Att fylla ett spel med en rad alternativa slut bara för att ge det ett visst mervärde, nej tack. Att vidareutveckla spelarens möjligheter att påverka sin resa genom spelet och därmed få glädjen att se hur dessa handlingar påverkar omvärlden, ja tack. För detta är ju vad spel handlar om, interaktivitet.”

För alla er som försöker hålla reda på de ständiga referenserna till svensk rockmusik i Super PLAY så är det Jakob Hellman och Thomas Di Leva som man refererar till i den här gången. Den senare i Silent Hill 3-artikeln minsann!

På besök hos Activision i Los Angeles

Chefredaktör Petter förklarar varför han sänder en ovan USA-resenär till det stora i landet i väster för att titta närmare på Activisions nya spel:

”Ibland är det roligt att vara chef. Man får tillfälle att bestämma över andra människor. Vi skulle skicka en man till Los Angeles för att spana in Activisions kommande spel. Mitt val föll på att skicka en lungsjuk, illerfarmande Japanälskare som aldrig satt sin fot i det förlovade landet. Logisk handling? Kanske det eller så ville jag bevittna en frontalkrock. Här är Jonas Mäkis reseskildring… Trevlig läsning /Petter”

Varpå skribenten själv tar över: ”Klart jag skulle fara, jag med min oerhörda kärlek för wrestling, collegerock, flottiga blåbärspannkakor med lönnsirap, Dr. Phil, gula taxibilar och överviktiga män med överkammad flint. Sagt och gjort, jag skulle till Amerika.”

”Överhuvudtaget är amerikansk mat ett kapitel för sig. Hamburgerkedjan Fat Burger gjorde skäl för sitt namn och serverade biffar runt tre gånger så tjocka som våra svenska skosulor till hamburgare. Med milt våld gick de att greppa och bita i, allt medan en strid ström av stekflott letade sig in i ärmarna. Obarmhärtigt gott och kladdigt. Dessutom kan man få burgaren blodig, medium eller välstekt. Anrättningen avnjuts förslagsvis med en root beer eller körbärscola och avrundas med en stadig amerikansk milkshake på närmre litern. Hamburgerkjedan Hooters erbjuder en annorlunda utsikt till sina burgare. Minimala hot pants och tajt linne utgör tjänsteuniformen och väl tilltagna bröst är ett krav för servitriserna på kedjan som nischat in sig på vad man kan tro ska vara unga killar. Amerikanerna är dock inte folket som bryr sig och inne på Hooters satt både pensionärer, grupper med flickor samt barnfamiljer där de minsta fick leksaker med sin burgare. Fascinerande. Tilläggas kan att maten var riktigt bra samt prisvärd. En måltid för öga och mage.”

Här får herr Mäki vara glad att det inte fanns någon cancelkultur 2003.

Är man på besök i Amerika är det förstås även andra begär som ska stillas (Förutom mat alltså).

”Hela tiden ivrigt spanande efter butiker som en ung man med förkärlek till allt amerikanskt subkulturellt kunde ha intresse av, fastande jag speciellt för en butik som saluförde ganska exakt alla plastfigurer man man tänkas behöva. Efter att ha lättat en aning på min plånbok gick jag lyckligt ut ur butiken med en nyutgåva av figuren Buzz Off från Masters of the Universe. De hade även komplett utbud med Transformers, Dragonball och ganska precis allt man kan önska sig – inklusive en actionfigur av Jesus.”

Här börjar till och med jag att dregla över tidningen – så låt hoppa vidare till spelen!

”Activision har på senare tid vuxit till sig ordentligt efter att ha haft ett par tuffa år under 90-talet och det var ett spelföretag med stor optimism och framtidsanda som presenterade spel som skulle visas under E3.”

Med tanke på att dessa sex heta spel – som herr Mäki fick titta närmare på – bestod av Empires: Dawn of the Modern World, Elite Force, Pitfall Harry, Trinity, Disney’s X-Treme Skate Adventure och True Crimes: Streets of LA så måste det stora företaget gå en ljus framtid till mötes, eller?

Jason Rubin berättar om Jak 2: Renegade!

Naughty Dogs starke man Jason Rubin uttalar sig om det kommande Jak 2: Renegade.

Och så det viktigaste… månadens recensioner!

Bloodrayne

Det blir allt vanligare med tuffa spelhjältinnor och den här månaden kliver Bloodrayne in i ringen! Super PLAY är måttligt imponerande och ger spelet 4/10:

”Som B-film hade Bloodrayne varit ganska rolig. Tänk själv: en snygg, övererotisk halvvampyr klädd i läderkorsett, beväpnad till tänderna med ett tiotal skjutvapen och två utfällbara stålblad, i kamp med nazister och monster i 30-talets USA och Tyskland. Absurt, rätt fånigt, men ganska underhållande. Som spel blir det inte lika kul. När spelmakarna frossar i blod, avhuggna kroppsdelar och studsande bröst istället för att göra ett vettigt spel är det bara att beklaga. Det känns inte ens som om ambitionerna någonsin fanns där; kontrollen är stel och inexakt, grafiken platt och buggig och det saknas nya idéer.”

Kontrollen beskrivs också som ”en aning spattig med jobbig kamera.”

Skämtet här är förstås att Super PLAY-kollegan Martin Johannson (alias Mange) kallades för just ”spattig” under skapandet av en animerad film i en av de roligaste Rocky-stripparna.

Gamereactor är, efter en tvekande inledning, mer positiva till dumheterna och ger spelet 7/10:

”Då jag först startade Bloodrayne och spelade den inledande timmen var jag osäker på om utvecklarna antingen rökt starka droger, felbedömt å det grövsta eller helt enkelt gjort ett spel med glimten i ögat. Längre in i Vivendis blodiga äventyr blir det dock väldigt uppenbart att den förföriske slaktarhäxan och världen hon väljer att förstöra är en underhållande upplevelse fylld av roliga klyschor.”

”En välgjord ’bullet time-effekt’ finns inkluderad och såväl spelkontroll som grafik, musik som håller god kvalitet.” […] ”Här finns anspelningar på klassiska spel i klassiska genres och hela hopkoket framstår i slutändan som något smakfullt parodiskt men samtidigt väldigt lyckat.”

Skies of Arcadia Legends

Super PLAY kallar tidigare Dreamcast-rollspelet Skies of Arcadia Legends för ”en oerhört mysig resa” och ger spelet 8/10.

”Kanske har du varit här förr? Då beror det antagligen på att du var en av dem som spelade Skies of Arcadia till Dreamcast under 2001. Tyvärr blev ju inte Dreamcast den succé som Sega hade önskat sig, och i samma nummer av Super PLAY som Skies of Arcadia recenserades, närmare bestämt aprilnumret 2001, framgick det även att Sega skulle sluta tillverka hårdvara och koncentrera sig på att bara utveckla spel. Därför kanske det var många som missade Overworks vackra äventyr, i synnerhet eftersom det släpptes i ungefär samma veva som ett annat av konsolens stora rollspel, nämligen Grandia II. Precis som Grandia fick en andra chans när det konverterades till PlayStation2 får nu Arcadia en ny möjlighet att nå ut till spelare som kan ha missat det första gången. Nu kallas det dessutom Skies of Arcadia Legends, för att markera att det även innehåller lite nytt material.”

”Det som verkligen får Skies of Arcadia Legends att briljera är kort och gott känslan. Jag har spelat både ett och annat rollspel i mina dagar, men få av dessa har en atmosfär som kan mäta sig med Overworks berättelse. Kanske beror det på att den utspelar sig bland molnen, eller så har det bara att göra med att spelet är producerat av folk som vet vad de sysslar med. Maken till mysig historia får man i vilket fall som helst leta efter. Karaktärerna är varma och trevliga, och har det lätta spår av anime som så många figurer i japanska rollspel brukar ha.”

Det enda negativa, enligt Super PLAY, är att striderna är lite sega – de har inte alls den fart och fläkt som finns i spel som Grandia II och Chrono Trigger – och att röstskådespelarna, i den mån de nu är med, suger.

”Skies of Arcadia Legends har sina problem, men historien i sig själv är så fängslande och skön att man kan ha överseende med icke perfekta strider och och störande utrop från huvudpersonerna. Om du redan äger originalet till Dreamcast är det tveksamt om det här är något att köpa, men för er som missade det rekommenderar jag verkligen Gamecubeversionen.

Championship Manager 4

”Var försiktig,” varnar Super PLAY när man ger det senaste Championship Manager 9/10. ”Fastnar du går det knappt att sluta.”

”Få spelserier har lika hängivna fans som Championship Manager-serien. Jobbet som fotbollsmanager har genom åren visat sig vara en sällsynt beroendeframkallande sysselsättning och i England har spelet till och med fått en helt egen tidning. I Championship Manager 4 märks det direkt att Sports Interactive har velat ta konceptet ett steg längre.”

”Den största, eller åtminstone mest uppenbara, skillnaden mellan årets upplaga och tidigare Championship Manager-spel, är den tvådimensionella grafikmotorn som klart och tydligt visar hur laget uppträder under en match. Vid en första anblick ser det fult och omodernt ut, men när man väl har vant sig blir funktionen helt oumbärlig. Vill man, går det att spela matchen i realtid, men jag föredrar att endast titta på höjdpunkter som frisparkar, målchanser och snygga räddningar. På detta sätt ser man med egna ögon om till exempel det där missade friläget berodde på att ens egen forward är i dålig form eller på att motståndarens målvakt gör ett jättematch.”

”När jag spelar Championship Manager lägger jag alltid ner mycket tid på taktiken. I Championship Manager 4 tycker jag faktiskt att det betalar sig. Rent allmänt kan man säga att lagen brukar lyckas bra när de använder samma spelsystem som i verkligheten. I Ajax fall betyder det offensiva yttrar och en target player i mitten, i Djurgårdens fall 4-3-3. Samtidigt är det viktigt att ha egna idéer. En alltför statisk taktik blir snabbt förutsägbar.”

”Mycket är sig likt då Sports Interactive släpper den fjärde delen” konstaterar Gamereactor och ger 8/10 till en ”välfylld uppföljare utan överraskningar”.

”Championship Manager 4 är generellt sätt ingen revolution. I grund och botten är det samma spel, som har blivit finputsat på nästan samtliga områden. Då får större kontrollmöjligheter, men hur mycket av dessa du vill utnyttja bestämmer du själv. Vill du planera varje spelares individuella träning? Vill du styra reserv- och ungdomslag? Du kan om du vill.”

”CM4 är ingen stor teknisk prestation, man alla som älskade de gamla spelen får ännu mer av det goda och i det här fallet är det precis vad man behöver.”

Ikaruga

Ett av tidernas finaste shoot’em up, Ikaurga från arkadactionkungarna Treasure, har äntligen tagit sig till Europa. Super PLAY delar ut 8/10:

”Ikaruga är inget nytt spel. Det föddes i arkadhallarna, och kom senare i en version till den i princip döda Dreamcast. Nu får det chansen att nå ut till fler personer i och med konverteringen till Gamecube.”

”Farkosten man styr har två olika modes, en vit och en svart. Man byter genom att trycka på en knapp, varpå själva skeppet, dess sköld och alla skott man pumpar fram växlar färg. Det gäller även fienderna i spelet; de kommer antingen i ljusa eller mörka varianter.” […] ”Det absolut viktigaste gäller dock de fientliga skotten, som även de naturligtvis kommer i vitt och svart. Man kan nämligen absorbera skott av ’rätt’ färg, och tar ingen som helst skada av dessa. Detta innebär att man i sin svarta form inte har något att frukta av svarta skott, och som vit flyger man igenom alla ljusa attacker som om ingenting hänt.”

”Efter ett tag är skärmen helt täckt av energiattacker och elaka laserstrålar som antingen är ljusa eller mörka, och det blir ett rent helvete att försöka överleva, eller ens ha koll på vilken mode man gör med för tillfället. Den svartvita röran är minst lika förvirrande som Michael Jacksons hudfärg, och kräver allt kvickare byten och smarta undanmanövrar.”

”Det är utmanande så det räcker, men samtidigt är det lite av de som är nackdelen med spelet. Anledningen till att det tar tid att klara beror nämligen inte på att det har många banor, utan att de fem som finns är rejält svåra. Man vet vanligtvis med sig vad man själv föredrar, men personligen skulle jag ha velat ha lite mer än en rejäl utmaning. Visst finns det annat smått och gott att ha koll på vid sidan av, men jag hade föredragit att själva spelet varit längre och lite mer balanserat.”

”Kör man med en polare blir det ännu rörigare, och utrop som ’Va? Jag trodde att det var JAG som var svart!’ Eller ’Akta dig! Bossen tänker skjut… argh!’ ekar mellan väggarna. Men dör man så dör man, och har egentligen bara sig själv att skylla.”

Även Gamereactor är positiva de ger också spelet 8/10:

”Ikaruga släpptes som det sista storspelet till Dreamcast. Dock bara i Japan. Nu får även vi västerlänningar äran att känna på det kanske främsta traditionella shoot’em up-spelet av alla, exklusivt för Gamecube. Trots sin relativa ålder är Ikaruga makalöst snyggt och håller idag tekniskt på alla fronter.”

”Fans av snabba actionspel har i Ikaruga ett klockrent köp.”

Super PLAY ger samlingen med gamla Sonic-spel från Megadrive-tiden – Sonic Mega Collection – 10/10, men då det har kommit många andra Sonic-samlingar sedan dess, till i princip alla konsoler som lanserats sedan dess, koncentrerar vi oss på ett helt nytt Sonic-spel som släpptes våren 2003:

Sonic Advance 2

Den snabbspringande Sonic är tillbaka på Gameboy Advance! ”Plattformspel blir inte mycket bättre än så här,” konstaterar Gameractor och ger spelet 9/10.

”Sonic Advance var en skön återgång till Sonics ursprung. Dessutom med fräsch grafik a ’la 32-bitar. Nu är uppföljaren här, och den lyckas förbättra allt som redan var bra med föregångaren. Eggman har åter ställt till ofog och kidnappat Tails i en av sina lömska planer att ta över världen. Upp till den blåe igelkotten att ställa saker till rätta igen.”

Som vi kan se i reklamen är det inte bara Sonic som vi spelar med den här gången: ”Försvunnit har den vedervärdiga figuren Amy medan den betydligt charmigare kaninen Cream tillkommit.”

(Och här plockar alla Amy-älskare fram sina Mäki-voodoo-dockor. Alternativt sänder 100 onda illrar på den illvilliga recensenten…)

”Bandesignen har inte var såhär bra sedan Sonic 2 till Megadrive, och all är ett visuellt fyrverkeri med stor variationsrikedom. Positivt är att antalet långsamma banor bantats till förmån för action.”

Super PLAY är också glada över spelet och ger spelet 8/10:

”Runt samma tid som det andra Sonic-spelet släpps till Nintendos bärbara konsol, kommer som bekant samlingsskivan med Sonics höjdpunkter från Segas framlidna maskiner till Nintendos lilla kub Gamecube, vilket naturligtvis föranleder vissa jämförelser dagens pixelfartunder och gårdagens dito emellan. När jag tänker tillbaka på mästerverket Sonic 2 framträder det som ett outtömligt spel, med mängder av banor och nya ställen att besöka. Sonic Advance 2 däremot känns ganska lätt att klara av och inte är det särskilt långt heller. Men är det verkligen så stor skillnad i bankvalitet mellan de två spelen? Svaret är i princip nej. Emellertid är det så att Sonic 2 är ett spel som är stenhårt; dör du är det bara att starta om. Självklart tar det då längre tid innan du föräras slutscenerna. I Sonic Advance 2 däremot, precis som i föregångaren till i mitt fall rosa lilla maskinen, sparas all framgång i spelet, vare sig det handlar om nya avklarade banor, upplåsta karaktärer eller nya framgångar med sin Chao. Tidens anda gör gällande att för att ett spel ska vara lättillgängligt måste en dylikt funktion inkorporeras; frågan är bara om det är bra eller dåligt.”

”Det är inte brist på fart i den senaste tappningen av Sonics liv och leverne. Utvecklarna Sega tycks verkligen ha greppat hur den lilla spelkrabaten fungerar och lyckas därmed leverera förstklassig underhållning. Till skillnad från Mario, som än i dag är tvungen att springa runt i nittiotalsvärldar, vilket kan vara lite av en besvikelse för den som vill se något nytt med rörmokaren, får Sonic redan sitt andra, helt nya spel till Game Boy Advance.”

”När äventyret börjar är det endast Sonic som man kan välja att styra, men allt eftersom han springer närmare den för tillfället slutgiltiga striden med Eggman stöter man på nya karaktärer som man sedan kan spela med. Allt som allt finns det fem karaktärer att springa runt som en vettvilling med: Cream, Tails, Knuckles och Amy. Och så Sonic, då.”

”Farten som Sonic, eller någon av de andra spelbara karaktärerna för den delen, får upp är ibland löjligt hög. Är man skicklig kan man hålla konstant hög hastighet även på de svåra banorna, vilket verkligen är en fröjd för ögat.” […] ”Sonic Advance 2 är ett givet köp för alla som någonsin ansett sig tycka om plattformsspel, men blir aldrig det perfekta plattformsspel som det har potential att bli. Men bara den potentialen gör det till ett mäkta bra spel.”

NBA Street Vol. 2

Både Gamereactor och Super PLAY gillar att spela basket på gatan. Gamereactor ger spelet 8/10:

”NBA Street Vol.2 är som en skön fredagspicknick i parken. Medan spelsystemen och de hårda foul-reglementena i NBA 2K3 skrämt upp min puls till maxtryck de senaste tre veckorna fungerar EA:s efterlängtade uppföljare som något helt annat. Basket handlar i grunden om övertag och misstag. Varje gång ditt lag snor åt sig bollen är det oerhört viktigt att chansen inte går förlorad och att möjligheter skapas och poäng erhålles. På vägen gör motståndarna allt för att du ska misslyckas. Denna grundläggande premiss har EA Big tankat proppfull med fart, fläkt och frenetiska överdrifter. Något som gör NBA Street Vol.2 till en lika härligt avslappnad paus från hårda regler som till en sportfest där basketens bästa delar lyfts fram och multiplicerats med 1000.”

”Medan det första spelet led av en del smärre svagheter, framförallt rörande speldjup och balans, är Vol.2 en genomtrevlig uppgradering av ett redan attraktivt koncept. Enkelheten i det spelmässiga kontra det strategiskt utmanande i att hela tiden använda sin Gamebreaker på bäst sätt skapar ett perfekt avvägt speltempo och gör varje match till en fröjd.”

”Att se de gamla stjärnorna möta dagens poängplockare är en ren fröjd då de rör sig och spelar olika beroende på tidsålder och shortsstorlek. Varje stor stjärna har även sin egen specialdunk, snyggt paketerad i finfina 60 bilder per sekund.”

”Grafiken är strålande och bjuder på massor av skönt ögongodis. EA Big har putsat på allt från spelarmodeller och omgivningar och resultatet är en fröjd för ögat. Förutom putsad grafik och förfinad spelbarhet går det ny också spela fyra stycken samtidigt vilket är extremt underhållande.”

Även Super PLAY ger spelet 8/10:

”Basket är en fartfylld sport som inte bara handlar om att göra mål – det handlar om att se cool ut när man gör det också. Det har Electronic Arts fattat.” […] ”Personligen tycker jag att allt för realistiska basketspel kan bli rätt trista. Jag menar, vad är det för kul med att försöka spela basket när man hela tiden blir avblåst för offensiv eller defensiv foul?” […] ”I NBA Street vol 2 är basketen precis så häftig, snabb och spektakulär som när den är bäst på riktigt. Fast här handlar det alltså om street-basket med tre spelare på varje lag och betydligt färre regler.”

”Jag har väl aldrig varit någon älskare av hip-hop, men här passar det så bra och är så välgjort att man bara rycks med och njuter av atmosfären. Under matcherna spelas grymma låtar, och kommentatorn vet jag inte vem han är, men han är fantastiskt rolig att lyssna på.”

”Kontrollen är mycket bra och snarlik den i förra spelet.” [… ] ”NBA Street vol 2 är bara så läckert att man bli störtlycklig. Allting sitter ihop så perfekt att man inte kan klaga på någonting.” […] ”Däremot är det tveksamt om det är köpvärt om man redan har det första spelet. Skillnaderna är som sagt inte särskilt stora.”

Toca Race Driver, som tidigare funnits på PS2 släpps nu även till Xbox, och Gamereactor har recenserat:

”Grafiken är den del som mått bäst av att konverteras till en så pass mycket kraftigare hårdvara. Allt från bilmodeller till omgivningar och effekter är nu snyggare och mer genomarbetade.” […] ”Väldigt spelbart, fartfyllt och attraktivt likt en lättklädd depåbrud. ”

(Här låter vi recensenten förbli anonym…)

Midnight Club 2

Det är dags att köra illegal bil-racing igen. Gamreactor delar ut betyget 7/10:

”Det första Midnight Club var en ganska ljummen upplevelse. Slätstruket och bitvis tjatit. Men det blev populärt på sin tid, mycket på grund av sitt upplägg där spelaren fick ta vilka rutter som helst genom staden.” […] ”I uppföljaren så har man hållit fast vid samma idé, men man har pumpat in mer attityd, mer substans och detta resulterar i en över lag mer genomarbetad produkt.”

”Tråkigt nog så håller grafiken inte riktigt måttet när det börjar röra på sig. Midnight Club 2 är baserat på samma Renderware-grafikmotor som GTA: Vice City och precis som i Rockstars rocksaga sjunger skärmuppdateringen alltför ofta.”

”Till en början så är Midnight Club faktiskt direkt tråkigt. Utrustad med endast medelmåttig racinghårdvara så får man finna sig i att man inte har speciellt kul. Efter att ha avancerat upp sig, utmanat några av spelets stereotypa och roliga karaktärer, tagit deras fordon i beslag och gått vidare så växer intresset betydligt. Frågan är dock om inte många spelare kommer att tappa lusten på vägen dit.”

Super PLAY ger också spelet 7/10: 

”För mig är det faktum att man kan göra runt i riktiga världsstäder [Los Angeles, Paris och Tokyo] den verkliga storheten i Midnight Club II. Själva spelandet går ut på att bli stadsmästare i de tre städer genom att utmana kända medlemmar i midnattsklubben. Efter att ha vunnit tillräckligt många tävlingar får man ställa upp i mästerskapsmatchen, och när man efter många om och men vunnit denna är det bara att bege sig till nästa stad. Midnight Club II fullkomligen myllrar av saker att låsa upp. Bilarna vinner man av sina besegrade motståndare, nya städer får man tillgång till efter att man erhållit mästertiteln i en stad och dessutom erhålls nya manövrar då och då.”

”När man låst upp tillräckligt många fordon och åtminstone Paris (som är mycket mer givande än Los Angeles spelmässigt) är det dags att börja spela mot vänner. Det bästa spelsättet är utan tvekan det i förstapersonsskjutarsammanhang klassiska Capture the Flag.”

”Midnight Club II har sina brister, bland annat i den bitvis hattiga styrningen tillsammans med viktlösa bilar. Musiken drar heller inte sitt stråk till stacken för att göra spelet bättre. Det handlar visserligen om licensmusik, men jag tror inte att Rockstar Games har lagt några stora pengar på denna post. Utöver dessa svagheter är dock Midnight Club II ett riktigt bra bilspel, som passar som hand i handske för dem som gillar Grand Theft Auto men tycker bättre om att köra bil än om att begå brott. För bilkörningen är verkligen av hög klass och bättre fartkänsla får man leta efter. Vroom!”

Kung Fu Chaos

Ninjor har alltid kul brukar man säga, eller det brukar man inte säga, men Super PLAY ger i vilket fall spelet 6/10:

”Gillar man Power Stone eller Super Smash Bros är chansen skaplig att man också tycker om Kung Fu Chaos. Det handlar om samma sorts oseriösa partyfighting som gör sig bäst med en polare eller tre. Banorna är för det mesta uppbyggda som scener i en film, ofta ganska roliga parodier på redan existerande sådana.”

Codex är ännu mer positiva och ger spelet 8/10:

”Till tonerna av låten Kung Fu Fighting inleds Kung Fu Fighting på samma sätt som gamla kung-fu-filmer från 70-talet men stilen påminner mer om dockfilm. Kung Fu Chaos är ett slagsmålsspel med roliga figurer i huvudrollerna och möjlighet för fyra personer att spela samtidigt. Äventyret går ut på att som ensam kung-fu-stjärna slå och sparka ninjor medvetslösa på spelplaner som är inspirerade av olika filmer. Till en början är filmerna typiska för stilen, som ”Legend of the Drunken Bastards” där spelarna kan plocka upp bord och fågelburar och kasta på varandra. Filmerna spårar dock snart ur med en ninjaversion av Titanic, Jurassic Park och Revengence Day där ninjor och kung fu-mästare slåss på flygande, snurrande ufon och kastar enorma bomber på varandra.”

Gamereactor är också oväntat positiva och ger spelet 7/10:

”Powerstone 2-klonen Kung Fu Chaos fyller ett viktigt tomrum i Xbox magra utbud av partyspel. Spelet kretsar kring klassisk Hong Kong-action med dåligt dubbade och gällt gapande kämpar. Utvecklarna Just Add Monsters anspelar på 70 och 80-talets många Kung Fu-filmer och lyckas med att parodisera [sic] det bästa ur genren. Mest till sin rätt kommer spelet på fyra spelare samtidigt.”

”Man slåss inte på en statisk scen eller inburad i en fyrkantig ring utan alla miljöer i Kung Fu Chaos är mycket interaktiva. Föremål och utslagna motståndare kan plockas upp och kastas och på många ställen måste man undvika att ramla ner eller bli spetsad på farliga fällor.”

”Det som förvånar mig mest med spelet är grafiken. Den senaste tiden har jag spelat rätt mycket Panzer Dragoon Orta och Steel Battalion, men på något sätt lyckas Kung Fu Chaos i princip hålla jämna steg med dessa mastodonttitlar. Måste erkänna att det inte direkt var vad jag hade väntat mig från ett oseriöst partylir som detta.” […] ”Att resten av spelet inte riktigt håller samma klass är en annan sak. Som tillfälligt tidsfördriv fungerar det dock fint, i alla fall om man är ett par stycken som lirar.”

”Själva bråkandet är väl utvecklat och det är lika mängder skricklighet, tjuvnyp och tur som avgör vem som står som vinnare.” […] ”Grafik och ljud gör ett gott jobb med att förstärka känslan av dålig östasiatisk action. Kung Fu Chaos är oväntat roligt, men i längden något enformigt.”

”Kontrollerna är något enkla jämfört med mer seriösa kampsportspel, men Kung Fu Chaos försöker inte vara mer än roligt och lyckas bra. Även yngre barn kan tycka om spelet, men märk väl att några animationer kan vara blodiga.”

Shinobi

Segas klassiska 80/90-tals-ninja är tillbaka men ingen av de tre tidningarna är särskilt imponerade. Super PLAY ger spelet 6/10:

”I slutet av 1980-talet producerades det av någon anledning ovanligt många actionspel med tystlåtna och extremt hämndlystna ninjor i huvudrollerna. Några av de bästa var de senaste delarna i Segas Shinobi-serie. Ända sedan den tredimensionella grafikens intåg har jag därför bara gått och väntat på att Sega ska blås nytt liv i serien. Tyvärr blev resultatet inte fullt så bra som jag hade hoppats.”

Gamereactor lägger sig snäppet under och ger spelet 5/10:

”Vattniga färger och dåliga texturer ger ett taffligt intryck. Buskar består ofta av polygonklumpar som man kan stå på, samt att designen på spelets olika banor känns mer än lovligt monoton. Det känns som man springer på samma ställen hela tiden utan att komma någonstans.”

Codex håller sig också i mitten av betygsskalan och ger spelet 6/10:

”Sega har på sistone gett ut flera spel av den gamla skolan. Shinobi, baserat på 2D-spelen med samma namn från Megadrive-eran, är mest retro av dem alla. Detta är både på gott och ont, spelet blir lätt att antingen älska eller hata. Här finns enkelspåriga banor med bottenlösa avgrunder och vågor av identiska fiender. Allting är bara uppdaterat till modern 3D-grafik och kontroll.”

”Det här spelets största problem är kontrollen. I rollen som ninja håller det liksom inte att titta som tätt ramla ned från hustak och fumla med kastknivarna. Men eftersom kontrollen saknar såväl tyngd som precision, är det precis vad man gör. Och trots att det både går att klättra på väggar och dubbelhoppa mellan plattformar, tycker jag ändå att Overworks har misslyckats med att fånga den där mystiska, smygande känslan som enligt min mening måste finnas i ett ninjaspel. Det är mycket därför som Shinobi aldrig känns riktigt övertygande eller fängslande.”

”Att se sin fiende klyvas på exakt samma sätt för hundrade gången känns helt enkelt inte kul. Antalet olika motståndare är något snålt tilltaget. Man får slå ihjäl likadana fiender på löpande band, något som hade varit acceptabelt för tio år sedan, men idag upplevs fantasilöst. Betydligt roligare är spelets bossar som levererar ett klurigt och genomtänkt motstånd. Ofta får man bita i gräset både en och två gånger innan man kommer på en smart lösning för hur man ska kunna skicka sin motståndare med en enkel biljett till Sankte Per.”

”Hotsuma och hans fiender är väl avbildade och animerade, men bakgrunderna blir en smula tråkiga i längden. Det finns ett 60Hz-läge, vilket uppskattas. Musiken påminner om de gamla spelen, men är av högre kvalitet. Ljudeffekterna är köttiga och bra, och man kan välja mellan japanskt och engelskt tal i filmsekvenserna.”

”Det råder ingen tvekan om att spelutvecklarna har velat skapa en modern motsvarighet till det sena 1980-talets actionspäckade arkadklassiker. Men där Capcom lyckades med Devil May Cry går Overworks vilse, och istället för att återuppliva allt som en gång fick oss att älska Shinobi, leder utvecklarna serien snarare bort från sina rötter, i riktning mot den division där medelmåttiga spel som Tenchu: Wrath of Heaven och The Mark of Kri huserar. Det kanske låter som en bagatell, men för mig känns det som en trikåbeklädd spark rakt i ansiktet.”

”Problemet med Shinobi är att utmaningarna inte egentligen varierar, de bara ökar i svårighetsgrad. Precis som förr i tiden, alltså, och för den som vill tillbaka dit är detta himmelriket. Men spelare som är uppfödda på en modernare diet kan lätt bli väldigt frustrerade, så detta är inte ett spel för alla.”

”Det allra viktigaste med ett spel är att det ska kännas roligt och lagom utmanande. Just den sistnämnda punkten är Shinobis kanske största problem. Ofta kan man ställas inför plattformshoppande som egentligen inte är svårt, men ändå otroligt svårt att forcera. Avsatser och plattformar är placerade så att man inte intuitivt förstår var man ska, utan man får prova sig fram. Ett rejält irriterande inslag i ett annars så snabbt actionspel. Vidare kan Hotsuma klättra på väggar. Men på vissa väggar går det inte, helt utan någon egentlig anledning. Det leder ofta till frustration.”

EVE: The Second Genesis

Det var något med våren 2003 och rymdspel, och nu är det storslagna online-äventyret EVE: The Second Genesis här. Super PLAY delar ut 9/10:

”Det var 18 år sedan Ian Bell och David Braben släppte Elite, men sedan dess har ingen spelutvecklare kommit i närheten av deras rymdepos. Freelancer och Earth & Beyond har visserligen varit och nosat på genren, och gett oss sina versioner, men det skulle ändå vara ett isländskt, nästan okänt bolag vid namn CCP som skulle ge oss en onlinebaserad och värdig tolkning av Elite.”

”Att beskriva Eve: The Second Genesis är inte enkelt. Jag kan skriva spaltmeter och mineraler, rymdskepp och hur man blir en framgångsrik affärsman. Eve: The Second Genesis är ett spel man måste uppleva för att verkligen förstå den omfattande och nyanserade världen med till synes oändliga möjligheter.”

”Det ekonomiska systemet i Eve: The Second Genesis bestäms i stort sätt av spelarna och bygger på principen om tillgång och efterfrågan. Idén om att låta spelarna sätta priserna är intressant, då alla berörda tillsammans bidrar till en dynamisk marknadsekonomi. Allt går dessutom att sälja om det finns en köpare. Vapen, skepp och elektroniska sensorer kan, om de visar sig vara svårsålda, återanvändas som mer lättsålda mineraler.” […] ”På lång sikt kan jag se enorma företag framför mig – effektiva inom sitt område och utrustade med en oövervinnerlig rymdflotta.”

”Det var länge sedan jag upplevde ett så vackert spel. CCP har med genuint hantverk designat ett universum som i mina ögon är helt perfekt. Spelets gränssnitt är estetiskt och lätthanterligt, och aldrig har jag känt mig begränsat av det. Det är en konst i sig att producera ett intuitivt gränssnitt som detta. CCP ska ha en eloge för att ha satt spelarens väl framför allt annat.”

”[CCP] har nu satt en ny standard för spelgenren. En standard som säkerligen kommer att hålla minst lika länge som Ian Bells och David Brabens Elite. Det här är inte bara ett spel för tusentals spelare, det är också ett spel att växa i. Ett spel att fördjupa sig i. Ett spel att leva i. För när du väl har satt dig in i det kommer du att älska det, precis lika mycket som jag. Det kan jag lova dig.”

Rygar: The Legendary Adventure

Tredjepersonsaction blir allt mer populärt, och vem vill inte spöa upp ett par gamla legender? Super PLAY ger spelet 7/10:

”Rygar: The Legendary Adventure är i första hand en utveckling av det actionkoncept Tecmo lanserade för 17 år sedan, i andra hand känns det som det tredimensionella Castlevania Konami ännu inte har lyckats leverera. En gammal hjälte, snärtiga vapen, och bossar stora som höghus i kombination med skön grafik och en bra kontroll räcker som argument. Att den där gamla hjälten dessutom har hela den grekiska mytologins gudar på sin sida försämrar inte saken.”

”Det faktum att spelet blandar arkitektur från romartiden med grekisk mytologi och laserstrålar, gör utvecklarnas världsbild aningen svårbegriplig. Å andra sidan är detta knappast något problem.”

”Vapnen används ungefär som en piska som går att uppgradera med nya egenskaper.”

”Det här är första och främst ett spel för alla oss som bara inte kan få nog av retroosande japanska actionspel. Det handlar om reflexer och spektakulär monsterslakt.”

”Liksom Devil May Cry är Rygar: The Legendary Adventure försett med en fast, icke reglerbar kamera. Så länge man spelar efter mottot ’full fart framåt’ fungerar det utmärkt (nåja, nästan i alla fall), men i samma stund som man ger sig ut på avstickare blir det genast betydligt krångligare. Hoppandet och svingandet är inte det här spelets starka sida, och när det inte finns en massa fiender som man kan hugga ned i närheten tenderar dessa moment att bli aningen frustrerande.”

”Jag vet att jag tjatar om Devil May Cry, men i det här fallet är det faktiskt befogat. För utan Dantes helvetesfärd hade varken Shinobi eller Rygar: The Legendary Adventure kommit till. Tack vare Shinji Mikamis fascination för kompakta actionspel upplever genren nu en ny guldålder. Jag älskar varenda minut av det. Så trots att Rygar: The Legendary Adventure har sina fel och brister, välkomnar jag det med öppna armar.”

Gamereactor ger också spelet 7/10:

”Precis som med Shinobi och Konamis Contra har nu Tecmo skrämt nytt liv i en av de mest klassiska 8-bitarsspelen. Rygar är ett actionspel som ses ur dett traditionellt tredjepersonsperspektiv. För att snabbt och enkelt beskriva uppbyggnaden av spelet kan man säga att Tecmo sneglat både en och två gånger på Capcoms stilbildande Devil May Cry.”

”Spelkontrollen känns genomarbetat och problemfri och återknyter till det gamla spelet på samma sätt som den känns fräsch. På minuskontot tycker jag att vi kan plita ner spelets längd vilket känns lite snål samt att spelkameran ibland ställer till med lika väl mycket oreda. I övrigt är Rygars comeback riktigt lyckad.”

Enter The Matrix

Det är äntligen dags att bege sig in i Matrixen, även till våra konsoler. Super PLAY är dock besvikna och ger spelet 5/10:

”Trots höga ambitioner lyckas inte Shiny Entertainment övertyga. Enter The Matrix är ett actionspel av medelmåttig klass som bara kommer att beröra dem som redan är sålda på filmerna.”

”Det största problemet med Enter The Matrix är att bröderna Wachowski fastnande för producenten Dave Perry. Enligt mig tävlar Dave Perry med Lara Crofts skapare Toby Gard om förstaplatsen som världens mest överskattade spelproducent. Att en storskrävlare som ligger bakom spel som Earthworm Jim, Wild 9, MDK och Messiah ens får chansen att gör ett spel med bröderna Wachowski och Joel Silver är helt ofattbart. Att han dessutom gör det medelmåttigt borde väl säga allt om hans så kallade expertis. Wachowski-bröderna har sagt att Enter The Matrix var mer än ett licensavtal – det var ett konstnärligt arbete. De orden kommer de att få äta upp, för det finns inget som Shiny Entertainment tillfört i Enter The Matrix som skulle klassas som konstnärlighet. Det är en enda stor actionkliché av spelkoncept vi redan sett och upplevt.”

”Alla uppdrag i Enter The Matrix går dock inte ut på att slåss eller skjuta. Den tråkiga biljakten är ett avsteg från den vardagliga karatefrossan, liksom flykten från en hord agenter genom Chinatown. De två sista uppdragen är klart sämst och på gränsen till ospelbara. En ovärdig sorti.”

”Problemet med Enter The Matrix är inte bröderna Wachowskis inblandning. Problemet med Enter The Matrix är Shiny Entertainment. Att kunna tala väl för sin sak och ha grandiosa planer är inte det samma som att faktiskt sjösätta dem, något Wachowski-bröderna borde ha varit väl medvetna om. Vid det här laget, när de sett den färdiga produkten, vet de att Enter The Matrix inte blev spelet de hoppades på. Att Shiny Entertainment överdrev sin förmåga måste ha gjort ont.”

Gamereactor är mer positiva och ger spelet 8/10:

”Filmlicensspel. Det enda jag gillar mindre än karies och E-type i hela världen.” […] ”Denna hemska genre har nästan fått mig att byta karriär flera gånger. Ett filmnamn på spelasken är en varning lika tydlig som en gul saftblandare och en tjutande siren. Men Enter the Matrix lovar mer.”

”Frågan som alla ställt sig är huruvida Shiny skulle lyckas med konststycket att bevara känslan från filmen och låta spelaren själv uppleva och utnyttja matrixens fysiska lagar. Svaret är ett rungande ja.” […] ”Spelet förlänger filmens handling genom att berätta mer om Reloadeds originalmanus samt väva in främst ett av de större momenten i filmens handling.”

”Att springa, slåss och skjuta sig fram genom Shinys vidsträckta miljöer är en lika tempomässigt härlig som ljuvligt beroendeframkallande upplevelse. Spelsystemet för användningen av händer, fötter såväl som diverse vapen är oerhört välgjort och roligt att använda. Givetvis baseras allt på filmens stilbildande slow motion-effekt. Spelkontrollen är strålande och tillåter massor av olika möjligheter och kombinationer. Att springa på väggarna eller slunga sig genom luften i en spektakulär volt medan man skjuter mot fienderna är lika belönande som iögonfallande. Att skjuta och slå folk och samtidigt se cool ut har aldrig tidigare varit så här roligt, inte i Max Payne och definitivt inte i Devil May Cry. I Enter the Matrix får alla som älskar bröderna Wachowskis mästerliga filmvärld möjligheten att regissera sina egna actionscener.”

”Att ingen regissör tänkt tanken på att samtidigt skapa en film och ett spel som väver in varandra på det här sättet är märkligt. Enter the Matrix är på det sättet stilbildande.” […] ”För alla som älskar filmen eller välgjord action rekommenderas Enter the Matrix varmt, även om vi gärna sluppit både bilåkandet och flygningen som känns som stel och slarvigt ihopsatt utfyllnad.”

Codex hittar mest svagheter med spelet, men ger det trots det 7/10.

”Inte nog med att Shiny har lyckats implementera ett avancerat men samtidigt lättkontrollerat kampsystem i spelet, de har som sagt också fått hjälp från filmseriens regissörer för att göra sitt spel så Matrix-troget som möjligt.

Manuset som bröderna Wachowski har skrivit till spelet binds ihop med de två filmerna, och förmedlas bland annat genom exklusiva scener med de riktiga skådespelarna. Vill man vet allt om Matrix-världen räcker det alltså inte med att se den nya filmen – man måste spela spelet för att förstå hela bilden.”

”Enter the Matrix har olyckligtvis en del brister, utöver den redan nämnda grafiken. Banorna är ödsla och designen usel – hur ska man kunna veta var man befinner sig när alla rum och gångar ser precis likadana ut? Men det är inte ban-designen som gör spelet så svårt. Bossfighterna är bland de svåraste jag någonsin fått det tveksamma nöjet att uppleva.

Överlag hade Enter the Matrix mått bra av att utvecklas i några månader till – buggarna skulle kunna fixas till, svårighetsgraden justeras, och åtminstone Playstation 2-versionen är definitivt i behov av en uppfräschning visuellt sätt. Men det är också en av de ständiga nackdelarna med filmlicenser – spelen måste lanseras synkroniserat med filmen.

Ser man till helhetsbilden kan man inte komma ifrån att Enter the Matrix är ett väldigt bra spel.”

Nästa månad blir det…

…stor E3 2003-special!

Välkommen tillbaka i nästa avsnitt, i juni 2003!