Tecknade serier baserade på tv-spel riktar sig vanligtvis enbart till de som spelat spelen, men Splatoon-mangan är ett undantag. Visst, den huvudsakliga publiken är fortfarande de inbitna fansen av spelserien, men det här är en tecknad serie som alla kan plocka upp och läsa.

Om du inte är bekant med Splatoon-spelen så handlar det om en fjärran framtid där mänskligheten är utrotad, och Jordens främsta invånare är Inklings – humanoida varelser som kan hoppa fram och tillbaka mellan sin humanoida form, och sin bläckfiskform. Som denna s.k. ”kid” kan de bära vapen och som ”squid” kan de simma i färg. Denna förmåga kommer väl till pass i deras största nöje: att vara med i Turf War-matcher, där två lag om fyra försöker färga så stor del av en bana som möjligt.

Det här är fokuset i så väl spelen som mangan. Det är förstås en utmaning att skapa en svartvit manga baserat på ett spel som till stor del handlar om kontrasten mellan klara färger, men det här är något som fungerar utmärkt. Jag tänker i princip aldrig på att färgerna saknas och serieskaparen gör underverk med gråskalor under matcherna.

Det handlar också om ett minutiöst överförande av innehållet i spelen. Vapen, kläder, bipersoner och banor är precis som i spelen. Är det med i spelet är det med mangan, i princip. Däremot får vi sällan eller aldrig besöka några platser i mangan som inte är med i spelen. Så hade du hoppats att se vad som ”händer bakom kulisserna”, vad som finns i Splatoon-världen ”utanför spelen” så kommer du att bli besviken. Här expanderas inte världen ett dugg.

Dock bygger mycket av humorn i spelet på att det händer saker under matcherna som inte kan hända i spelet. Framför är det huvudpersonen som tar med sig helt ovidkommande föremål in i striden eller hanterar motståndarnas vapen på konstiga sätt.

Ett annat undantag – något som verkligen inte var med i spelet – är huvudpersonens egenhet att bli av med alla sina kläder. En huvudperson som vandrar omkring spritt språngande naken på stadens torg, med ett stort leende, är inget jag känner igen från något Nintendo-spel. Han har också en egenhet att – omedvetet eller medvetet – dra ner byxorna på de andra manliga karaktärerna – så väl under matcherna som utanför dem. Ett harmlöst skämt, men oväntat att detta tilltag tog sig genom Nintendo-censuren.

Mangans 16 volymer betar av alla spellägen från spelen; såväl single-player som multiplayer. De första volymerna behandlar det första Splatoon, innan vi plötsligt kastar oss in i allt det nya tillhörande Splatoon 2 istället.

Trots att serien inledningsvis mest består av en lång rad Turf War-matcher är den lättläst, medryckande och underhållande. Bland det negativa hittar vi att medan bipersonerna utvecklas rätt ordentligt, så fortsätter huvudpersonen att vara samma person som han var i de första pocketenarna. Dessutom har de kvinnliga karaktärerna en förmåga att hamna i bakgrunden. I teorin är det lika många kvinnliga som manliga karaktärer som är med och fightas, men i praktiken är det bara de manliga karaktärerna som får något utrymme i berättelsen. Men huvudpersonen behöver ju någon att dra ner byxorna på också…

Information: Splatoon är en manga-serie i 16 volymer. Den är tecknad av skriven av Sankichi Hinodeya. Det finns även en uppföljare som heter Splatoon 3: Splatlands, som finns utgiven i sex volymer.

Mangan finns att köpa hos alla stora bokhandlare: Bokus, Adlibris, Amazon.se.