4 minuter lästid

För mig är en öppen värld i ett spel lite av kulmen av underhållning. Givetvis måste även andra moment vara bra, men så länge jag får utforska fritt och världen är inbjudande så är jag ganska lätt att imponera på gällande resten. På många vis borde därför Way of the Hunter vid en första anblick vara helt perfekt, men här är inte mycket mer än just den fina världen något att hänga i de många granarna man smyger bland.

När jag under ett av spelets tidigaste uppdrag ska skjuta ett rådjur får jag snabbt lära mig att jag måste vara försiktig med att inte skrämma djuret. Jag går långsamt över vidsträckta fält, korsar en flod, tar mig med lätta steg genom en skogsdunge och framför mig ser jag en flock av rådjur. I vad jag misstänker är ett snyggt skriptat möte för att introducera mig för djuret avlossar jag sedan ett skott som träffar, men det är inte välriktat nog för att döda. Jag försöker följa det otydliga spåret av blod men ger efter ett tag upp och tänker att jag återvänder till stugan och helt enkelt försöker igen. Nu visar det sig att flocken nästa gång inte alls är där så jag börjat leta efter spår, finner ett vattendrag där djuren tydligen samlas ofta, men under de kommande timmarna uppdagas ett av spelets största problem; djuren är enormt lättskrämda. Hur försiktigt jag än smyger på, så tycks de alltid få panik och springa iväg. Jag får visserligen ett par chanser, men träffarna är inte nog för att dräpa djuret och det då bristfälliga systemet att spåra gör att jag ger upp. Trots att spelet talar om för mig att det är oetiskt att skjuta ett djur rätt i huvudet är det så det får bli när jag till slut får en ny chans. Mest för att komma vidare.

Trött på den långsamma jakten, med antingen skrämda djur som flyr eller bristen på dem – där Ian Malcoms replik från Jurassic Park ständigt gör sig påmind; ”Eventually you do plan to have dinosaurs on your dinosaur tour, right?” – bestämmer jag mig för att istället ta spelets Jeep och utforska världen. Här bjuds jag på spelets bästa sidor i form av en stor vacker öppen värld som dock är ganska monoton i sitt utseende, men likväl väldigt fin. Det visuella går att anmärka på lite i form av texturer som blinkar till, eller ibland tar lång tid på sig att ladda men överlag gillar jag verkligen spelets grafik, som jag tycker är tekniskt strålande på sina ställen. Bara att kika ut över fälten och skogarna gör mig enormt sugen på att ge mig ut i den. En extra eloge ska också ges till spelets ljuddesign. Jag har införskaffat ett nytt ljudsystem i dagarna och spridningen mellan högtalarna är fantastisk och spelet har en mix och detaljrikedom som gör mycket för helhetsintrycket.

Åkandes runt med jeepen upptäcker jag dock ett av spelets mest inkonsekventa problem. Om jag försöker smyga mig på djuren så blir de ofta skrämda från flera hundra meters avstånd. Det tycks vara lite lotteri när jag väl kan komma så pass nära att jag kan avlossa ett skott. Kör jag däremot min jeep kan jag i princip köra upp jämsides bredvid djuren, även om det tycks vara lite blandat där med när det fungerar eller inte. Dock får man passa sig när man faktiskt kliver ur bilen, för då sker samma sak när man smyger till fots. I ett möte med en älg hade jag enorm tur då jag kunde parkera bilen drygt 30 meter ifrån och trots att den tycktes köra arga leken med mig när jag klev ur mitt fordon lyckades jag ta fram geväret, sikta och avlossa ett direkt dödande skott. Nu kanske man kan argumentera för att olika djur är olika intelligenta, men det känns mer som taskig programmering. Vid ett annat tillfälle stötte jag på ett gäng rådjur på en bro som försökte springa genom bilen, eller broräcket, istället för att bara vända. Flertalet av mina möten med djuren känns helt enkelt som komiska sådana snarare än den sortens ögonblick man skulle minnas av rätt skäl.

Jag får flera gånger vibbar av de datorspel jag spelade på tidigt 80-tal där det kändes som att programmeringen inte riktigt var genomtänkt. Kontrasten mellan den tekniskt snygga ytan och spelet i övrigt känns så tvär, som att så länge man står och blickar ut över skog och mark är det jättefint, men när programmeringen får börja jobba fallerar maskineriet. Dessutom, jakten i sig är så otroligt långsam och tråkig. Här finns såklart ett inslag av realism som säkerligen ska göra jakten belönande men de två bästa timmarna i spelet jag hade var när jag utforskade kartan och gav mig ut på en lång åktur. Men så fort jag ska jaga är det som att sömmarna som håller ihop allt spricker. Det ser fint ut, men kvalitén håller inte alls.

Här kanske finns något för dem med enormt tålamod eller en enorm kärlek för jakt, men jag har svårt att se att inte även dessa blir frustrerande över det bristande djurlivet och en visuellt fin, men upprepande, miljö. Spelet tar sikte på att bjuda på en realistisk jaktsimulator, men missar brett och högt kring det viktigaste – att man faktiskt måste ha roligt. Det träffar egentligen enbart rätt på sin vidsträckta vackra värld. Men gällande de där öppna världarna jag är så väldigt förtjust i finns det gott om upplevelser som dessutom är betydligt roligare att vistas i.