Varje gång som vi vänder blad inför ett nytt Yoshi-spel blir det alltsom oftast jämfört med den första boken – Yoshi’s Island, då det anses vara ribban för vad serien är kapabel till. Jag själv är inget undantag då SNES-spelet ligger på min topp 5 genom tiderna. Jag älskar Yoshi’s Island och inget spel efter kunde riktigt nå upp till samma kreativitet och variation som jag uppskattade i det spelet.

Samtidigt tror jag på att bedöma något för vad det är snarare än vad det kunde varit, eller ännu värre, vad jag tycker det ska vara. Det är inte rättvist mot spelet. Så jag tar spelen för vad de är när de släpps och hoppas vid det här laget på det bästa. Mina förväntningar att jag ska få en plattformspärla likt Yoshi’s Island igen har sjunkit rejält, och det kanske egentligen är en bra grej.

Nu skriver vi 2026 och Switch 2 är den aktuella plattformen. Det är 30 långa år och sex konsolgenerationer sen Yoshi sällade sig bland plattformskungarna i 1995. Det är definitivt dags att låta stackaren slippa leva upp till gamla meriter.

Så det är med viss lättnad jag ganska snabbt inser att Yoshi and the Mysterious Book inte har så mycket gemensamt med Yoshi’s Island, och därmed inte behöver tyngas ner av karaktärens debut. Istället får jag väldigt starka Yoshi’s Story-vibbar, och då detta borde aktivera varningsklockor så fungerar det istället till Switch 2-spelets fördel. Låt mig förklara.

Det föll på Yoshi’s Storys lott att vara Yoshi’s Islands efterträdare. Yoshi’s Story, som lanserades på Nintendo 64, var det första spelet som fick den otacksamma uppgiften att följa upp denna SNES-klassiker som var älskad av många. Förväntningarna var skyhöga hos oss som älskat 16-bitsäventyret.

Vad vi fick var inte alls samma typ av spel. Yoshi’s Story var ett betydligt öppnare äventyr där Yoshi skulle samla på sig 30 olika frukter innan han fick lämna spelytan. Det hade också en oerhört stark kiddy vibe som många fann överdriven på denna tiden. Yoshi’s Island gav förvisso också ifrån sig en barnsligare känsla med sina kladdkritdor och akvareller men det fanns samtidigt någon form av artistisk närvaro i designen som byttes ut mot något mer generiskt, som om Yoshi’s Island gått igenom ett Donkey Kong Country-filter. Det var också mycket enklare rent utmaningsmässigt och hade inte alls lika kreativa bossar eller nivåer. Dessutom var slutbossen skrattretande töntig i jämförelse med den episka slutstrid som ägde rum på borgkrönet i Yoshi’s Island. Det var en skugga, ett eko av det som kom före.

Därmed blev Yoshi’s Story aldrig en stor N64-hit. Takashi Tezukas mästerverk verkade varit en lightning in a bottle-situation snarare än något som banade väg för en ny älskad spelserie. Något som inte var helt osant då Yoshi efteråt förpassades in i obskyra och experimentella Nintendo DS-spel. Han fick också närvara i Super Mario-spel men hans tid som självständig plattformshjälte var på is ända fram till 2015 när Yoshi’s Woolly World släpptes på Wii U.

Så samtidigt som Yoshi’s Story dras med mycket stigman och dåliga minnen är det till detta nya spels fördel att bli jämförd med det svarta fåret snarare än guldkalven. Det förefaller sig nämligen att Yoshi and the Mysterious Book ärvt öppenheten från Yoshi’s Story till skillnad från Wooly och Crafted World där man ser ett tydligt nedstigande arv från Yoshi’s Island-linjäriteten. Dessutom gör Yoshi and the Mysterious Book ett otroligt mycket bättre och mer engagerande jobb med denna öppnare nivådesign. Det är egentligen en 2D-sandlåda i i vinjettform.

Varje värld är en förhållandevis kompakt zon som sträcker sig i både horisontella och vertikala riktningar. Där vandrar Yoshi runt och petar på floran och framförallt faunan för att se hur den reagerar på denna interaktion. Någon direkt utmaning finns det inte att tala om. Inga fiender kan ta död på Yoshi, på sin höjd knuffar de eller flyttar honom på olika sätt. Ett fall ner i en vanligtvis dödlig ravin leder till omedelbar teleportering till säker yta. Fail states är inget som Yoshi and the Mysterious Book befattar sig med. Det gör spelet till mer av ett finurligt, sött och avslappnat pusselspel än ett regelrätt plattformsäventyr.

Ett annat spel jag börjar tänka på när jag sitter och utforskar uppslag efter uppslag är Super Mario Bros. Wonder. Jag kan inte låta bli att se hur ett element som jag prisade i 2023 används på nytt till Yoshis gagn.

LÄS HÄR FÖR ATT FÖRSTÅ MER: Fienderna är vad som gör Super Mario Wonder till vad det är

I Wonder experimenterade Nintendo med hur banornas fiender interagerade med sina omgivningar betydligt mer än i tidigare spel. Förmodligen tack vare bättre tech som kan hantera lite tyngre beräkningar och hålla dem i minnet. Det upplevde jag som annorlunda och fräscht i jämförelse med hur Super Mario-fiender presenterats tidigare. I Yoshi and the Mysterious Book har man inte bara upprepat konceptet, man har förädlat det. Här kommer alla fienders nivåinteraktioner till sin fulla och logiska rätt då spelet i mångt och mycket går ut på att se hur samspel mellan monster och miljö påverkar varandra.

Detta med den öppna nivådesignen skapar tillsammans en betydligt bättre helhet än fruktsamlarmanin som Yoshi’s Story erbjöd. Ska vi vara extremt reduktiva så samlar man på saker här också men det är betydligt roligare att se hur världens varelser interagerar med sin omgivning och hur de i sin tur löser pussel snarare än att bara plocka på sig en melon. Belöningen är juice:igare ur dubbla avseenden.

Den här mixturen av Yoshi’s Storys öppnare bandesign, Wonders interaktiva lekfullhet och med en gnutta av Pokémon Snaps safari- och utforskarkänsla gör att det är mycket enklare att döma Yoshis senaste exkursion på helt egna meriter. 

Det gör också att den press som jag alltid lagt på Yoshi-spel är ett avlutat kapitel. På utsidan må Yoshi and the Mysterious Book se ut som ett traditionellt Yoshi-strapats, men när man granskar sidorna och läser mellan raderna inser man snabbt att det är något annat. Det är något som nästan har mer gemensamt med Yoshis många obskyra sidospår än hans plattforms-epiker. Och det, det är helt ärligt något positivt i min bok.