Alla inlägg av Martin Eriksson

Martin kämpar hårt med att stiga på onlinerankingen i Splatoon och Street Fighter, men hittills har hans försök varit sorglustiga som bäst. Som fantasyförfattare bloggar han gärna om spelens berättelser. Försöker vara professionell när han skriver om spel, men nämner någon Persona, Mass Effect eller Portal får han något religiöst i blicken.

Det är dags att Xbox visar lite karaktär

I våras gjorde vi en lista över de 56 Playstation-karaktärer vi helst skulle vilja se när Playstation gör ett nytt försök att skapa en framgångsrik Super Smash Bros-kopia. Det var ganska svårt att sätta gränsen vid 56 för det var så många flera klassiska hjältar och skurkar som vi ville ha med. Det skulle dock aldrig gå att göra en liknande lista med Xbox-karaktärer. Xbox har helt enkelt för få egna kända karaktärer, och alldeles för få tredjepartskaraktärer som spelarna associerar med just Xbox.

Bland de väldigt kända Xbox-karaktärerna har vi förstås Master Chief och Cortana från Halo-serien och Marcus Fenix från Gears of War-spelen. Och som nykomling på listan har vi Senua från Hellblade-spelen. Vi har Ori från Ori-spelen som är hyfsat känd. Dessutom har vi Banjo och Kazooie från Banjo-Kazooie-serien och Joanna Dark från den väldigt korta Perfect Dark-sagan. Och sedan… Sedan har vi inte så många fler karaktärer som vilken spelare som helst känner till.

När vi kollar närmare på denna lilla samling karaktärer inser vi att nästan alla är karaktärer Microsoft köpt upp snarare än skapat själva. Microsofts egna försök har som bäst resulterat i den vidriga katten Blinx, överkomliga Voodoo Vince och de betydligt trevligare djuren från Viva Piñata. Men inte ens dessa har fått skina i rampljuset särskilt länge. Viva Piñata och Banjo-Kazooie har vi inte sett till sedan 2008 och Johanna Dark har inte haft huvudrollen i ett spel sedan 2005.

Bland tredjepartsspelen ser det inte roligare ut. Vi har Frank West från Dead Rising-spelen som jag tror de flesta associerar med just Xbox. Och sedan är det inte så mycket mer. Exklusiva spel som Blue Dragon, Lost Odyssey och Sunset Overdrive har inte resulterat i karaktärer som blivit kända inom spelvärlden på det sätt som många Playstation- och Nintendo-karaktärer har blivit.

Xbox har haft absurt svårt att skapa ikoner som börjat leva ett eget liv utanför spelen. Till viss del beror det på att Microsoft fokuserat de mesta resurserna på att köra Halo-Gears-Forza-spelen om och om igen. Och spelserier som Forza och Flight Simulator är inte direkt fyllda med spännande protagonister och bubblande personlighet. Fable-spelen har varit väldigt populära men utan att skapa några karaktärer som fått leksaksbutikerna att välta över på sidan på grund av jakten på populära samlarfigurer.

Att Nintendo har spelvärldens främsta samling med kända karaktärer är ingen hemlighet. Det finns goda skäl varför de kallas spelvärldens Disney. Men även bortom storfräsare som Mario, Luigi, Peach, Bowser, Link, Zelda, Samus Aran, Donkey Kong, Pikachu, Kirby, Isabelle och Captain Falcon har de massor med sköna personligheter som Toadette, Kapp’n, Kamek och Fi. Och då har jag helt hoppat över spelserier som Fire Emblem, Xenoblade och Splatoon. Personligen skulle jag hävda att Nintendo i det udda fightingspelet ARMS skapat fler minnesvärda karaktärer än vad Microsoft lyckats med i samtliga spel som de någonsin producerat till sina maskiner.

Det jag vill ha av Microsoft sommaren 2020, inför premiären av Xbox Series X, är nya karaktärer. Minnesvärda spelhjältar och spelskurkar som tar sig genom bruset och inte bara försvinner i mängden. Karaktärer som får mig intresserad av att följa just deras öden. Det är naturligtvis allt annat än lätt att skapa ikoniska karaktärer på beställning, att skapa personligheter som får egna filmer och säljer t-shirts och läskburkar som smör, men man kan i alla fall försöka. Jag vill se ett par spel från Xbox där spelets personer verkligen får ta plats, och som i längden associeras med plattformen där jag och de får vara med om en spännande och utvecklande resa tillsammans. Sen någon gång långt in i framtiden kanske vi till slut också kan få något maskotslagsmål till Xbox?

Ta mina pengar, Capcom!

En av de bästa sakerna med att vara ett fan av Street Fighter-serien är att Capcom och bokförlaget – tillika konstkollektivet – UDON matar ut massor av lyxiga böcker om serien varenda år. Bara i höst får vi den nya, uppdaterade utgåvan av Street Fighter World Warrior Encyclopedia, den syndiga Street Fighter Swimsuit Special Collection och den hett efterlängtade How To Make Capcom Fighting Characters, och då har jag inte ens nämnt de tre maffiga volymerna av UDON’s Art of Capcom som också kommer innan årets slut. Min uppmaning till alla spelföretag: sluta skinna oss med lömska mikrotransaktioner och töm våra kreditkort med präktiga böcker istället!

Forza Horizon 3 på PC är ingen höjdare

Forza Horizon 3 är ett fantastiskt spel, men ska du spela det så spela det på Xbox. På PC är spelet nämligen inte bara en dröm men också en mardröm. Det stora problemet är att oftast vägrar spelet att starta överhuvudtaget. Tydligen är felet att spelet förlorar kontakt med Microsoft Store, och det fanns massor – och då menar jag verkligen massor – av olika tips på nätet hur man ska lura spelet och Microsoft Store att bli sams igen. Ibland funkar de, oftast funkar de inte alls. Så jag väljer att vänta med att spela Forza Horizon 3 tills jag köper min Xbox SX. Tills dess väljer jag att spela något som faktiskt går att starta.

Helt oväntade achievements är magiska

Det finns över femhundra bilar i Forza Horizon 3, men jag valde en Hoonigan Ford Escort RS1800, för det var en av mina favoritbilar i Forza Horizon 4. Efter två race blir jag sugen att kolla hur mycket skill score jag kan samla med bilen. Så jag kör rakt ut i terrängen och börjar samla poäng. Summan slutar på 318 000, varpå det plingar i panelen och en achievement på 50 gamerscore ploppar upp i höger bildkant. Det fanns nämligen en achievement för att lyckas samla 300 000 skill score med just en Hoonigan Ford Escord RS1800. Det är därför jag aldrig kollar achievement-listan innan jag börjar spela ett spel. För den sköna överraskningen när man tar en helt oväntad, magisk achievement!

Måste ett spel vara utmanande?

Jag fick Mario + Rabbids: Kingdom Battle av min syster i födelsedagspresent, och trots att det var nästan ett år efter att spelet släpptes fick jag ändå spelets förhandsbokningsbonus: ett par kraftfulla pixel-vapen till alla hjältarna. Yes, vad kul, bättre vapen än vad de vanliga dödliga får, jättebra! Men när jag började spela märkte jag snart att det var något som var fel på spelet. Spelet var inte alls så roligt som det borde vara. Vad var det som inte stämde? 

Fortsätt läsa Måste ett spel vara utmanande?

Varför jag inte köper Playstation eller Xbox Series X vid premiären

Svaret är naturligtvis backloggen, förstås. Jag har massor av äldre spel kvar att spela, och därmed har jag inte direkt ett springande behov av nya spel till nya konsoler.

”Men Martin, de gamla spelen ska ju bli ännu bättre på de nya konsolerna?” Det är sant. De äldre spelen ska inte bara flyta bättre, ha skarpare grafik och ladda snabbare på de nya konsolerna, till Xbox Series X kommer du dessutom kunna ha igång flera äldre spel och sömlöst byta fram och tillbaka mellan dem. Så visst, att angripa backloggen kommer bli enklare, skönare och behagligare på de nya konsolerna.

Men kommer jag verkligen att köpa två nya konsoler för att bara beta av gamla spel på dem? Jag tror inte det, va? Köper jag nya konsoler kommer jag naturligtvis att köpa nya spel också, spel som kanske inte alls är lika intressanta som de jag redan har, och jag har ett par spel i backloggen som det verkligen är hög tid att spela nu.

Men det finns faktiskt en större anledning: jag behöver en nämligen ny TV. Min nuvarande TV är från det ärofyllda året 2008, och är inte direkt anpassad för de senaste konsolerna. Förra våren hade jag precis valt ut en modern TV att köpa när min andra PC gav upp och jag fick lägga pengarna på en ny dator istället.

Nu har jag visserligen samlat ihop pengar igen så det räcker, men att köpa en TV i år känns inte helt rätt. Jag tvivlar inte på att det släpps riktigt bra TV-apparater för TV-spel i år också, men dessa kan rimligtvis inte vara till 100 procent anpassade för den nya konsolerna. Till konsoler som inte ens släpps ännu. Det är större chans, tänker jag mig, att det släpps TV-modeller nästa år som verkligen har anpassats för att ta vara på egenskaperna och egenheterna i just PS5 och Xbox SX. Dessutom har recensenterna haft ett år på sig att reda ut vilken modell som verkligen är den bästa för det nya konsolerna, och jag litar på recensenterna i det här fallet.

Så jag skippar de nya konsolerna i höst och satsar på nästa vinter istället. Playstation 5 och Xbox Series X – vi ses på Black Friday 2021!

Nu slipper jag köpa en Vita!

Under flera år har jag varit nära att köpa en Playstation Vita. Anledningen var att jag ville spela Persona 4 Golden och… Ja, det var den enda anledningen faktiskt. Å ena sidan är originalet till Playstation 2 ett av väldigt få spel som jag har gett 10/10 under min spelande levnad, och alla säger att Golden är mycket bättre! Å andra sidan är det lite tufft att lägga femtonhundra kronor för en bärbar konsol, för bara ett enda spels skull. Nu slipper jag våndas längre. Spelet har släppts till Steam och nu kan jag njuta av härligheten på min PC! Jag ska bara klara Persona 5 Royal först så.

Hur en konsolkramare blev en PC-spelare

Plötsligt kom frågan som jag inte kunde svara på – Viken är din huvudsakliga spelenhet?” Jag hade hamnat i en sådan där enkät, en sådan man ibland får svara på när man går in på en ny spelsida. Ni vet ”Vilka av följande genrer är dina favoriter? (välj tre)”, ”Har du spelat något Call of Duty under de senaste tolv månaderna?”, ”Hur ofta spelar du free-to-play spel?” och så vidare. Det mesta gick rätt snabbt att svara på, men så kom frågan som ställde mig.

Först tänkte jag att det måste vara Nintendo Switch. Då den är både bärbar och stationär och har alla Nintendos nya spel så är den svårslagen. Å andra sidan älskar jag min Playstation 4, inte minst är den den främsta maskinen för multiplayerspelande med mina kompisar. Dessutom går min Xbox 360 fortfarande varm. Jag har många spel kvar som jag längtar efter att spela – The Walking Dead, X-Men Origins: Wolverine, Transformers: War for Cybertron, med flera. Men till sist insåg jag: nej, den maskin jag helst spelar på, och som jag oftast väljer, just nu är min PC!

Det här kanske inte låter det minsta märkligt för dig, men för mig var det en häpnadsväckande insikt. Mellan åren 2004 och 2017 spelade jag nämligen inte, trots att jag är en spelgalning, en enda gång på en dator. För att förstå bakgrunden till detta märkliga faktum måste vi resa tillbaka till början av 00-talet. Hösten 2002 återintroducerade det första numret av speltidningen Gamereactor mig för spelvärlden, som jag älskat som barn, och våren 2003 var jag åter en fullfjädrad spelare. Då jag nyligen hade köpt en rejält snabb PC var det ett naturligt val att börja spela på den, och jag njöt av Thief: The Dark Project, Half-Life och inte minst det nysläppta Star Wars: Knights of the Old Republic. Det fanns dock ett stort problem: mitt skönlitterära skrivande.

Vid den här tidpunkten visste jag inte om mitt skönlitterära skrivande var en hobby eller om det var vad jag skulle försörja mig på i framtiden. Skrivandet av fantasy- och science fiction-berättelser var i vilket fall mitt största intresse, med att spela spel som fin nykomling på plats två. Så min fritid gick åt till att skriva och till att spela, och båda dessa intressen gjordes vid samma dator. Och snart började de att glida ihop; det vill säga att jag satt och spelade när jag borde skriva. Jag försökte verkligen råda bot på problemet, men min disciplin var inte att hurra över, och spelen var så lockande att ingenting hjälpte. Till slut blev jag tvungen att dra i handbromsen och ta ett drastiskt beslut. Spelandet måste bort från datorn! Allt mitt spelande från och med nu fick ske på min Gamecube och min Xbox vid TV:n. Sittandes vid datorn skulle det enbart skrivas.

Och följden blev att jag inte spelade på en dator på 13 år. Jag kan inte säga att jag saknade det. De allra flesta spelen kom trots allt till konsol, inklusive mängder som var konsolexklusiva. Det var mest strategispel som Civilization och Total War och massiva onlinespel som World or Warcraft som var exklusiva för dator, och dessa genrer kunde jag trots allt överleva utan. I början av 10-talet var dessutom PC:n utdömd som spelmaskin i spelpressen. Ingen köpte längre spel utan alla bara kopierade och snart skulle PC:n som spelmaskin gå under, löd domedagspredikan. Men istället blev det tvärt om.

Idag är PC som spelmaskin hetare än någonsin. Epic Games Store och Steam krigar med varandra om spelarna, Steam sätter nya rekord för antal spelare samtidigt, alla exklusiva Xbox-spel kommer till PC, mängden spännande indie-spel är oöverskådlig och bland storspelen kommer i princip alla multiformatspel till PC. Till och med Playstation-spel som Horizon Zero Dawn kommer till PC nu för tiden. Och ja, jag spelar faktiskt mestadels på min PC nu för tiden.

I mars 2017 köpte jag en Switch på premiärdagen, och dessutom en Playstation 4 samma månad, och mitt intresse för TV-spel var glödhett igen. På hösten, när min gamla dator började hosta och rossla och långsamt självdö, och det blev dags att köpa en ny dator, så köpte jag för första gången en gaming-laptop.

Det första året blev det ärligt talat inte så mycket spelande på datorn alls. Det blev några timmar Cities: Skylines – att bygga städer älskar jag och det gör jag definitivt hellre med tangentbord och mus än med handkontroll – men mycket mer än så blev det inte. Men i oktober 2018 släpptes Forza Horizon 4, och då gick proppen fullständigt ur. Förutom 400 timmar Forza Horizon 4 har det sedan dess blivit 100 timmar Street Fighter V, 70 timmar The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel, 50 timmar Grand Theft Auto V, 50 timmar My Time At Portia, 30 timmar Slay the Spire, och mycket, mycket mera.

LÄS MER: Arkadracing-erans sista gyllene år

Det är inte bara nackdelar med att bli äldre. Som tur var så har jag mycket bättre disciplin nu för tiden, och jag spelar när jag ska spela och skriver när jag ska skriva. Dessutom är jag inte alls lika besatt av att ta achievements, som jag var för tio år sedan, så att achievements saknas i många PC-spel bryr jag mig inte om längre. Dessutom spelar jag actionspel som jag tidigare enbart kunde tänka mig att spela på konsol – till exempel Batman: Arkham Asylum – numera på PC, eftersom handkontroll, till skillnad från tidigt 00-tal, numera är standard även för spel på PC. Den där totalupplevelsen som var konsolernas största fördel, att allt var samlat på ett ställe med achievements och vännerlista och allt, erbjuder numera även Steam. Och de där krångliga, obegripliga installationerna som fortfarande var legio 2003 är ett minne blott.

Att samla på sig spel till PC:n är dessutom otroligt billigt. Epic Game Store bjuder på gratisspel varje vecka, Steam kör på med sina vansinniga reor och Humble Bundle erbjuder varje månad sanslöst generösa spelsamlingar där pengarna dessutom går till välgörande ändamål. Lägg till att Steam nyligen lanserat Remote Play, där man kan spela lokal multiplayer över nätet med sina vänner och bara personen som streamar spelupplevelsen behöver äga spelet, och man kan spela tillsammans även i dessa svåra tider.

Det är bara två saker som är dåligt med att spela på en gaming-laptop, jämfört med en modern konsol. Det första är att det trots allt krånglar, till synes helt i onödan, ibland. Som att något bakgrundsprogram som ska ansluta datorn till Xbox Live vägrar att ansluta till Xbox Live, så Forza Horizon 4 vägrar att starta. Och utan att man fattar varför. Så man får googla och pilla i systemmenyer och starta om datorn ett par gånger, men det är inte så ofta sådant händer. Oftast fungerar det precis som det ska.

Det andra är att det inte finns något sleep mode, som på Playstation 4 och Nintendo Switch. Visst, man kan bara låta spelet vara på i bakgrunden medan man sysslar med annat på datorn, men det kan leda till massor av problem. Så visst, jag kan inte bara stänga av spelet på tio sekunder och sedan fortsätta på exakt samma ställe nästa dag, som jag kan med min Nintendo Switch. Det är något jag verkligen saknar i de spel där man inte kan spara när som helst.

Jag har aldrig brytt mig om fanboy-krigen i spelvärlden, men som konsolspelare gillade jag att skoja med uppblåsta PC-spelare. PC-spelare som trodde de är bäst i världen för att de spelade med mus och tangentbord och för att de med sina dubbla grafikkort och svindyra skärmar lyckas klämma ur några fler FPS än vad konsolerna klarar. Men numera är jag själv en PC-spelare och jag älskar det! Det är aldrig för sent att börja krama en annan plattform.

Att slösa bort sin ungdom på TV-spel

Kan man slösa bort sin ungdom på tv-spel? Ja, det är klart. Om din stora intresse är att dansa balett och du istället bara spenderar dagarna med att spela tv-spel så kanske du ångrar dig i efterhand. Det viktiga i livet är trots allt att göra det man tycker är roligt och som man brinner för, snarare än att göra saker man inte är intresserad av.

När jag var liten spelade jag elorgel. Förklaringen var ekonomisk. Min storasyster hade spelat elorgel, men snabbt tröttnat, och nu hade vi alltså en elorgel stående i vardagsrummet som hade kostat en massa pengar. Så nu skulle jag spela också. I början var det rätt kul. Det fanns massor av knappar och rytmer och ljud att leka med. Tyvärr var jag obegåvad. Jag älskade musik, men jag var betydligt bättre på att lyssna på den än att spela den själv, och klaviatur var definitivt inte min grej. Jag tyckte synd om min lärarinna. Att hon varje vecka måste sitta en timma och lyssna på mitt hemska, allt annat än svängiga spelande.

Alla vuxna sade åt mig att om jag hoppade av så skulle jag ångra mig i efterhand. ”Du kommer att ångra dig när du blir stor,” sade de. ”Då kommer du att önska att du fortsatte att ta lektioner.” Så sade de om och om igen. Och jag trodde på dem. Men en dag, när det var dags att träffa den stackars lärarinnan, så ringde några kompisar på hos mig. De hade startat ett punkband och de ville att jag skulle spela bas. (Eller egentligen ville de att jag skulle spela gitarr, men snabbt blev det uppenbart att sex strängar var minst två för många för mig att hålla reda på, så de satte mig på elbasen istället.) Så jag struntade, till min mors stora förfäran, i min elorgel-lektion och började spela punkbas istället.

MER ELORGEL: Veckans spelmelodi: Gran Turismo – Moon Over the Castle

Och nej, jag har aldrig ångrat mig. Inte en enda gång har jag tänkt ”Varför slutade jag spela elorgel? Tänk vad roligt om jag hade fortsatt att ta lektioner!” Nej, inte enda gång. Varje gång jag ser en elorgel tänker jag bara ”Åh gud, vad underbart att jag äntligen tog modet till mig att slutade med den där tortyren.” Och jag är säker på att min gamla lärarinna håller med.

När man är ung oroar man sig så mycket för att man ska göra något fel. Säga något fel till en tjej, svara fel på lärarens fråga i klassrummet, klä sig fel, dansa fel, lyssna på fel musik – det finns tusen sätt att göra bort sig på. Ju äldre man blir desto mer förlåter man de dumma sakerna man gjorde, och desto mer ångrar man sakerna man INTE gjorde. Mina hemskaste minnen är inte de där gångerna när jag gjorde bort mig när jag pratade med en tjej, utan de stunderna när jag var kär i en tjej, men istället för att gå fram och prata med henne, så vände jag tvärt om, gick hem och satt och längtade på mitt rum. Minnena av tjejen som jag vågade bjuda ut och vår totala katastrof till dejt – det som kändes som världens undergång när det hände – har i efterhand blivit något kul, en anekdot man kan berätta för grannen på tåget och skratta åt med vännerna. Men minnet av tjejen som jag var hopplöst förälskad i men aldrig vågade bjuda ut, utan vände ryggen till gör fruktansvärt ont i efterhand.

Så oroa dig inte för att du håller på att slösa bort din ungdom på tv-spel. Ifall du inte är besatt av balett förstås. Då borde du dansa balett istället. Om jag ångrar något är det att jag inte spelade ännu mer tv-spel när jag var liten, för det viktiga i livet är att följa sitt hjärta. Och skulle jag någon gång få för mig att jag vill spela elorgel igen så står den fortfarande där i vardagsrummet hos mina föräldrar.

Speciella stunder: Oskuldens seger i Slay the Spire

Det är alltid speciellt när man hittar ett spel att älska i en genre som man egentligen inte gillar. Slay the Spire har det mesta emot sig för att finna en varm plats i Martins spelvärld. Mycket slumpmässighet? Nej tack. Kortspel. Nej, inte vid datorn. 98% spelmekanik, 1% spelvärld och 1% story? Jisses! Rougelikes där man måste spela om från början när man dör? Nej, nej, nej. Men ändå kan jag inte sluta spela Slay the Spire, för det är något alldeles speciellt med det här spelet.

I Slay the Spire kan du välja mellan fyra olika spelbara karaktärer. De fyra har inte bara olika egenskaper, de har helt olika kortlekar också, så det är verkligen som fyra spel i ett. Den först tillgängliga karaktären The Ironclad är vår standardkämpe, vår man av vanilj. Han har inga konstiga gimmickar, utan han anfaller och han försvarar sig som det anstår en riddare, och han helar sig själv lite efter varje strid, vilket nybörjarspelaren verkligen uppskattar. På första genomspelningen dör jag redan på första bossen. Under andra och tredje genomspelningen går det lite bättre, men jag dör fortfarande utan att riktigt förstå vad jag har gjort för fel. Frustrerande? Ja, men också väldigt inspirerande. Jag bara måste lära mig att bemästra det här spelet. Jag bara måste!

FÖRRA VECKANS SPECIELLA STUND: Speciella stunder: Another World och den nya vännen

Och för varje genomspelning med The Ironclad lär jag mig lite mer om hur spelet och The Ironclad fungerar. Jag lär mig mer om vilka kort jag bör välja när det är dags att utöka min kortlek. Jag lär mig om hur jag måste anpassa min taktik efter de kort som jag faktiskt får lägga till min kortlek och de kort jag får på hand. Jag lär mig så småningom tjusningen med rougelikes, att spela om spelet om och om igen och lära sig hur dess system fungerar, så att man äntligen, efter många försök, kan ta sig till slutbossen. Och jag inser att, ja, ibland måste man faktiskt ha lite tur också.

Efter ytterligare ett par genomspelningar där jag tar mig ända till sista världen, och i ett fall till och med till sista bossen, innan jag dör, går plötsligt allt min väg och helt oväntat klarar jag spelet med The Ironclad! Var det verkligen slut där? Ja, det var slut där. Dock visar det sig att man tydligen måste klara spelet med alla de tre ursprungliga karaktärerna för att verkligen klara spelet, så det är bara att kasta sig över nästa karaktär: The Silent.

Efter att med The Ironclad försökt hitta en balans mellan attackkort och försvarskort, testar jag nu med The Silent på att försöka vara så defensiv som det bara går. Det är som sagt en helt ny kortlek så jag har ingen koll alls på hur The Silent ska spelas, men jag fokuserar på att försvara mig så mycket som möjligt. Jag satsar nästan allt jag har på att blocka, vilket gör att varje strid blir betydligt längre än tidigare, då det naturligtvis tar mycket längre tid att kämpa ner motståndarnas hälsomätare när jag mest bara blockar och är defensiv. Men det visar sig vara ett lyckokast, en ytterst framgångsrik taktik och jag blockar mig rakt genom den första världen utan större problem. Det är nu jag upptäcker den stora tjusningen med The Silent: hon kan förgifta fienderna. Vilket visar sig vara riktigt, riktigt roligt.

LÄS OM EN DREAMCAST-KLASSIKER: Jet Set Radio och gatukulturen

När man förgiftar fienden med ett värde av fem poäng förlorar den fem i hälsa i slutet av samma rond, och nästa rond förlorar den fyra, och i nästa rond tre och så vidare. Men lägger man till ytterligare fem poängs förgiftning, så läggs den poängen direkt på den förra. Så då blir det först tio HP i skada i slutet av ronden och i nästa rond nio HP i skada och så vidare. Med tanke på att en vanlig attack kanske gör sex eller åtta HP i skada blir det en jäkla massa skada på fienden – som den dessutom inte har en chans att blocka – om man kan bygga upp förgiftningen till tjugo eller tjugofem.

Jag har bara tre riktigt saftiga attackkort, men två av dem har en specialförmåga som gör att jag alltid drar dem till min hand i första ronden. Så mina strider ser ut så här: Först två maffiga attacker som gör mycket skada, sedan rond efter rond med en massa block som äter fiendernas alla attacker, samtidigt som jag förgiftar och långsamt men stadigt ökar förgiftningen på fienderna tills de slutligen dör av giftet. Striderna tar alltså väldigt mycket längre tid än när jag spelade med The Ironclad, men långsamt, långsamt tar jag mig fram genom de tre världarna.

Dessutom har jag turen på min sida! Alla magiska föremål som jag hittar har egenskaper som jag verkligen har nytta av. Framför allt får jag flera föremål som ger mig fördelar i den första ronden. Ett föremål gör att fienden tar 50% mer skada i första omgången, och ett annat föremål gör mina attacker mer kraftfulla i första omgången. I kombination med mina två saftiga attackkort som jag alltid drar i första ronden gör det här min första omgång fullkomligt galet dödlig. Plötsligt blir striderna riktigt korta istället, för fienderna är döda eller döende redan efter första ronden. Det är bara första gången jag spelar som The Silent, jag vet egentligen inte alls vad jag håller på med, och ändå stormar jag fram mot slutbossen. Vart är det här på väg?

Och nu har jag ännu mer tur! Jag får tag i en flaska som jag automatiskt dricker när jag dör och som då återupplivar mig och ger mig 30% av min maximala HP tillbaka (ungefär som fen i flaskan i Zelda-spelen). Första gången jag kom till slutbossen som The Ironclad dog jag precis när jag skulle avsluta den, och den andra gången lyckades jag döda den i samma omgång som den skulle ha dödat mig, så en sådan livlina kan bli guld värd i slutfighten. Och sedan har jag ännu mer tur. Jag får tag i ytterligare en återupplivningsflaska! Plötsligt går allting min väg.

Nu händer något som egentligen aldrig händer när jag spelar TV-spel: jag blir stursk. Jag blir kaxig. Jag känner mig oövervinnerlig och kan inte komma till slutbossen snart nog. Här ska det bli slutboss-smisk!

Äntligen är jag hos slutbossen. Och striden börjar också väldigt bra. Förutom mina två saftiga attackkort, som jag alltid får i första omgången, drar jag även mitt tredje saftiga attackort i den första omgången. Med alla första omgången-bonusar jag har, så raderar jag en tredjedel av slutbossens hälsa i en enda omgång. Boom, crash, pang, bara! Sedan följer striden samma förlopp som tidigare. Jag blockar och blockar och blockar och förgiftar bossen så sakteliga när jag kommer åt. Dock får jag mest bara blockkort på hand och nästan inga förgiftningskort. Så det går långsamt, långsamt, långsamt, omgång på omgång, block, block, block, men sakta men säkert sjunker bossens hälsa, medan den inte får in speciellt mycket attacker alls på mig, för jag blockar ju nästan allt. Och jag har två återupplivningsflaskor som ess i rockärmen, så jag känner mig väldigt trygg.

I slutet av kortleken kommer äntligen alla mina bästa förgiftningskort, i en och samma omgång, plus ett par kort med bonusar som ökar på min förgiftning, och äntligen kan jag förgifta bossen så det står härliga till. Jag har nästan all hälsa kvar, medan bossen bara har 100 HP i hälsa kvar, och jag har förgiftat den så mycket att den förlorar 50 HP per omgång! Det krävs ingen avancerad matematik för att inse att segern snart är i hamn. Och som löken på laxen har jag två flaskor som kan återuppväcka mig. Och bossen tänker inte ens attackera mig den här omgången! Den tänker bara ge någon slags boost till sig själv. Det här är ingen strid, det är en ren kross. En förnedring. ”Lycka till, bossen!” skrattar jag.

Då från ingenstans utför bossen någon slags magi som tar bort all förgiftning ur kroppen, och i de nästa två omgångarna har jag först ingen block alls på hand och sedan bara ett enda stackars litet blockkort, och bossen drar iväg två superattacker som tar båda mina återupplivningsflaskor. Plötsligt har jag så lite hälsa kvar att jag inte ens skulle klara en attack från en vanlig fiende, alla mina bästa attacker är förbrukade, och bossen har inte ett gram av förgiftning i sig. Nu är det inte så kul längre. 

Vad som sedan händer är jag inte riktigt på det klara med, för jag blev så nervös här att mitt minne av de kommande omgångarna är helt suddigt, men jag får blanda om min lek och lyckas på något sätt dra flera av mina bästa förgiftningskort på en gång så jag lyckas förgifta bossen igen. Och jag lyckas precis förgifta den så mycket att i samma omgång som den ska utföra det sista hugget mot mitt skräckslagna försvar, tar min förgiftning dess sista 30 HP, och den dör. Jag skakar av nervositet och kan knappast fatta att det som har hänt har hänt. Jag har klarat Slay the Spire med The Silent på första försöket. Och jag har tre HP kvar av min hälsa.