3 minuter lästid

Att vara pappa till ett barn som börjat intressera sig för TV-spel är på många sätt och vis en gudagåva. Det är faktiskt långt ifrån självklart att ens avkomma kommer att ha samma hobby som en själv och det var till en början ingen given hit. Redan innan tvåårsdagen langade jag honom en NES-dosa, men han kunde inte riktigt begripa korrelationen mellan hur hans tummar agerade och att karaktären rörde sig på skärmen framför honom.

I våras, precis innan fyraårsdagen, hände något. På nytt provade jag att ge honom en handkontroll och plötsligt lossnade det. Han började tycka att spel var det bästa som fanns. På pappret låter det som en dröm i uppfyllelse, men det är inte utan sina nackdelar.

Några av dem är förstås uppenbara.

Risken finns förstås att han på sikt negligerar fysisk aktivitet och jag har märkt att sömn är något han inte direkt sätter på sin priolista. Det mesta går som tur är att korrigera som en omtänksam vuxen, men så är det det där med våldet. Jag gissar, tvärtemot vad alla likhetsfeminister anser (är själv mer av en särartsfeminist), att det beror på att han är en pojke. Han tycker det är kul när karaktärer ger ut stryk, själv får utstå våld och att se saker smälla. Det är inte en helt enkel balansgång att gå att å ena sidan ge honom kvalitativa upplevelser som inte stavas Bolibompa-appen och spel som inte brukar övervåld.

PEGI-skalan är ett trubbigt instrument som mest lämpar sig för folk "utan koll".
PEGI-skalan är ett trubbigt instrument som mest lämpar sig för folk ”utan koll”.

Av misstag råkade han se att jag laddat hem Broforce till Nintendo Switch. Det ville han spela. Jag hade inte så mycket bryderier om det, trots allt är det ett spel med stora portioner humor, parodi och självdistans. Men något som är komiskt för en 34-åring är inte nödvändigtvis lika lätt att smälta för en fyraåring som inte har samma referensramar. I Broforce dör folk som flugor på ett i det närmaste oreflekterat sätt. Det är köttslamsor, soldater som sprängs i småbitar och kulsprutor som går i hundrafemtio knyck. Med ljudet påslaget är det sällan en tyst stund i vardagsrummet.

Hans fascination för alla dessa vapen slutade med att jag fick kalla fötter. Hans begeistring blev lite för otäck, så jag bestämde mig för att radera spelet och säga att det ”hade gått sönder”.

Jag tror mycket handlar om själva bildspråket i ett spel. Hur det porträtteras, men också hur verkligt det känns. Jag har inga problem att låta honom spela Turtles in Time eftersom att det är färgglatt, har total avsaknad av realism och är snarare häftigt än rått. Det är inget blod, kroppsdelar som lemlästas eller skjutvapen som avfyras. Men de använder trots allt vapen och är mer än redigt våldsamma.

Lustigt nog har jag inte låtit honom spela Battletoads, detta till trots att de innehåller många av de beståndsdelar som ovanstående spel också besitter. Det har att göra med att ljudeffekterna, i kombination med hur det gestaltas med en skakig skärm, alldeles för kraftigt förstärker intrycket av övervåld. Där känns det som att de vill frossa i våld, i Turtles in Time som att det är ett nödvändigt ont.

Det finns ett övervåld i Battletoads som är svår att bedöma konsekvenserna av.
Det finns ett övervåld i Battletoads som är svår att bedöma konsekvenserna av.

Jag inser att jag som videospelspappa är i ett trångmål här. Å ena sidan har jag en behändig PEGI-skala som är lätt att referera till, men många retrospel har av förklarliga anledningar inte en sådan skala. Dessutom är det lite för bekvämt att skylla allt på en åldersgräns som en farbror på en världsfrånvänd enhet bestämt. Å andra sidan vill jag ge min son intressanta spelupplevelser som ger honom mer än slumpartad barn-app på telefonen.

Så tills vidare får jag själva agera kontrollenhet, prova spelen och göra en bedömning vad jag tror att mitt barn klarar av att hantera rent kognitivt. Som ni förstår är det lite som att låta en antikorruptionsmyndighet granska sig själv.

Vad tycker ni, kära läsare, att gränsen går för vad ni låter era barn spela?


Johan Solinger

Avdankad fotbollstränare och orimligt pigg varannanveckafader som på dagtid analyserar plast och kemikalier. Tycker generellt att trippel A-titlar är trista och att indie äger, men när ingen ser på spelar han Nintendos storspel. Bara för att sedan skriva skit om dem i hopp om att de skall bli billigare att köpa.

All author posts