4 minuter lästid

För några dagar sedan fick jag höra att den ihärdiga spelserien The Sims gått och blivit 20 år gammal. När jag sedan fick frågan om någon av oss på redaktionen hade erfarenhet av Sims-spelen var svaret självklart. The Sims har funnits med mig såväl som mina nära och kära under mer eller mindre hela livet. Jag må ha mina favoriter, men samtliga upplagor har på sitt eget vis en utvald plats i mitt hjärta. Så med risk för en del osammanhängande kringirrande tänkte jag ta med er på min nostalgifyllda historia med The Sims.

The Sims var helgspelens helgspel hemma hos Lennartsson i början av 2000-talet. På den tiden, och många år framöver, fanns det två övergripande sätt att spela spelet på. Antingen fuskade du dig till några miljoner simdaler och levde lyxlivet från dag ett, eller så fick du kämpa och slita för att din sim skulle få mat på bordet. Jag kan skamlöst erkänna att jag höll mig till den enklare av de två strategierna till en början. Fusken förhöjde nämligen spelets allra största dragningskraft: möjligheterna till att leka med livets alla aspekter.

Jag kan möjligen ha plockat bort stegen från poolen eller placerat ett gäng soffor tätt intill den öppna spisen bara för att se vad som skulle hända, men för det allra mesta var jag väldigt mån om mina simmars välmående. Jag minns med förskräckelse när jag råkade bränna vid maten lite för länge och avslutade min sims liv i förtid eller när den hårresande inbrotts-jingeln började spelas. Även om pengarna rullade in via diverse fuskkoder ville jag gärna att mina simmar skulle må väl och jaga framgångsrika karriärer. Jag kommer till exempel ihåg när jag och brorsan försökte knäcka koden till att bli popstjärnor i den sprakande Superstar-expansionen, den ultimata karriären. Även om vi inte tog oss ända fram till maxnivån blev det likväl några skönsjungande kvällar. Jag kan troligtvis sjunga den tårdrypande balladen med perfekt simlish än idag.

LÄS MER: Veckans spelmelodi: The Sims 4 – It’s the Sims

Under den här tiden hade jag ingen vidare koll på spel i allmänhet eller den kringliggande industrin. Rätt som det var kunde det bara dyka upp ett intressant spel i butikshyllorna som jag ville tjata med mig hem, och en dag var det spelet The Sims 2. Nu var vi igång på riktigt. Sakta med säkert kastade vi ut fuskkoderna genom fönstret och siktade på att leva det bästa virtuella livet som var möjligt. Och även om The Sims inte varit ett flerspelaräventyr utöver Online-experimentet har jag länge upplevt en känsla av tävlingsinriktad gemenskap när jag spelar spelet. Vem kan tjäna in mest pengar utan fusk? Vem kan spela längst i ett och samma familjeträd? Vem kan maxa ut alla färdigheter först? Jag har fortfarande inte listat ut hur min lillasyster lyckades bräcka mig i intjänande simdaler när det inte var längesedan hon tvingade mig spela så hon kunde sitta bredvid och titta på.

The Sims 2 kommer alltid vara speciellt för mig. Från när jag och mamma kom hem och överraskade brorsan med ett exemplar till att jag och min nuvarande sambo satt vid hennes föräldrars kyliga campingplats och spelade på en tjock laptop medan vi värmde fötterna på den externa strömdosan. Men den sanna känslan av kunna vara vem som helst och göra vad jag ville infriades på riktigt i The Sims 3. Spelet där du kunde zooma ut från hustomten och hoppa till kvarteret på ett ögonblick.

När någon frågar mig vilket Sims-spel jag rankar allra högst brukar mitt svar bli något tvetydigt. På sätt och vis var The Sims 2 den perfekta uppföljare där alla framgångsfaktorer i det första spelet förädlades på bästa sätt. Hoppet mellan det andra och tredje spelet var inte riktigt lika stort, men spelet vi fick vann så oerhört mycket på det utvidgade perspektivet. Nu var det inte längre jag och min tomt. Jag behövde inte längre frysa tiden i simmens bostad för att kunna åka till biblioteket, det var bara att zooma ut och sticka iväg. Livssimuleringen fick ett helt annat flyt än tidigare vilket gjorde att spelsessionerna blev längre än någonsin.

ALEX BYGGDE SITT HEM I THE SIMS 4 : Att leva det faktiska livet i Sim’s 4

Vi har kommit fram till den fjärde delen i sagan, och här börjar tyvärr min erfarenhet bli något smal. Jag sa tidigare att jag har en speciell relation till samtliga spel i serien, men denna är inte riktigt lika omfattande. Om hoppet mellan The Sims 2 och var något sparsamt var klivet från det tredje spelet till det fjärde inte mycket mer än en mellanhög tröskel. Simmarana hade visserligen blivit mer känslosamma än tidigare, men det kom till bekostnad av den där utzoomningen jag hade vant mig vid. För att inte nämna avsaknaden av några högst grundläggande inslag (jag tittar på dig, swimmingpoolen). Men det var likväl ett nytt Sims-spel. Ett spel jag och sambon förhandsbeställde och fick hem i ungefär samma veva som vår första katt. Som ett resultat av detta kommer The Sims 4 alltid vara katten Harrys första minne av att jaga en mus.

Jag vet inte vad framtiden har planerat för The Sims-serien, men oavsett vad så kan jag lova att jag kommer finnas där för att uppleva det. Intresset och tidsinvesteringen för spelen har varierat och på senare tid har speltiden blivit snålare och snålare. Men det är något speciellt med The Sims. Det är det perfekta mysspelet, kaffespelet, helgspelet. Trots att jag inte spelat det på länge har skrivandet av den här artikeln fått mig att logga in på Origin och installera det ännu en gång.

The Sims har alltid funnits där för mig, och jag kommer genom hela livet alltid finnas där för The Sims.