Jag är 40 timmar in i FFVII: Remake.
15 timmar av dem är cutscenes. På riktigt.
Karaktärerna slutar aldrig prata, så jag släpper kontrollen och ställer mig och skriker på TV:n: ”Håll käft och låt mig spela spelet!”
Men sen fick jag inte spela spelet.
Det här är min historia.

Om du gillade remaken; kul för dig. Jag skulle inte ta ifrån någon möjligheten att njuta av något spel över huvud taget, men för mig var nästan hela upplevelsen en mardröm. Kontrollen ges och tas ifrån som om jag spelade ett sadistiskt datten. Allt som hade någon sorts djup dras upp till ytan och daskas av och visas upp med ett leende. Striderna ser helt fantastiska ut men gör i slutänden lite av mycket. Jag grät nästan eftersom jag var så uttråkad sista timmarna i spelet och bara ville att det skulle ta slut, men det fanns alltid en filmsekvens till, alltid en rad dialog kvar. När det väl var över tog jag ut skivan, la in den i fodralet och satte upp den på hyllan. Antagligen för att aldrig spelas igen, som en hemsökt klenod som endast får handskas av ”top men”. Ska jag försöka börja positivt?

Stridssystemet och spelet i sig är otroligt vackert. Striderna blir en blandning av turbaserat och hack ’n’ slash med ett automatläge för trötta veteraner att falla tillbaks på. Men det kräver input även för att aktivera vissa attacker, summons, magi, med mera. Vidderna känns gigantiska och Midgar är en fest av färger och en fröjd för ögat för att använda en passande kliché.

Svindel

Vad som stör mig är att det känns som att mycket tid har gått åt till att animera varannan sekund i en cutscene. Spelet hejdas gång på gång på gång på gång av scener som hade kunnat vara vanlig dialog eller inte ens vara där. Klar med ett område? Dags för en scen där någon av karaktärerna springer framför Cloud och pekar på vart de ska härnäst och alla nickar i unison. Dra i en spak? Bäst att ha en scen där karaktärerna förklarar exakt vad som kommer att hända och uppmanar Cloud till att dra i spaken. Spelet är så otroligt nedvärderande och litar inte på att jag, spelaren, ska kunna lista ut någonting alls för mig själv. Dra i spaken och panorera över kameran till dörren som öppnas och sen tillbaka till dig. Spelet är redan en korridor, hur trodde man att jag skulle missa dörren? Det är tusen små skärsår som till slut dränerar mig på själva glädjen som är ett spel. Hur vackra fyrverkerierna på nyårsafton än är blir de tråkiga strax efter tolvslaget.

Här fällde jag en tår får jag väl erkänna

Originalspelet hade ett flertal minispel inbakat i spelet som knäböj på gymmet, trycka på knappar samfälligt och andra små pussel. Remaken har allt det här och mer till en skadlig grad. Vad som innan var en kort sekvens som mest injicerade lite humor i den givna situationen är nu ett 20 minuter långt Dance Dance Revolution-parti. Återhållsamhet var antagligen inte ett ord som cirkulerade mycket på Square Enix under produktionsprocessen. Allt är uppvridet till 140% och det är inte till spelets fördel i min mening.

Jag försöker mig på en dålig metafor: Jag äter hellre en riktigt god chokladboll än en hel tårta, om du förstår vad jag menar? När jag väl var 20 timmar in i spelet slutade jag titta på filmerna, jag började bara lägga undan kontrollen och göra något annat för att vänta tills de var klara. Kanske gå och ta en kopp kaffe, läsa eller kolla på en Youtube-video. Vad som i originalet tog sju timmar tar nu 30 och är en mardröm för någon som faktiskt vill spela sina spel. Jag känner inte att spelet ens behöver mig, det slåss mestadels åt mig, dialogen och handlingen spelas upp som en film och det känns som att jag bara flyttar kameran till nästa instans och agerar chaufför mellan transportsträckor.

Jag vet, men låt mig spela!!!

Handlingen och presentationen går hand i hand med det här temat. Vad som innan var en stillsam meditation om förlorad barndom, identitet eller vänskap är nu lika tematiskt subtilt som napalm. Stora delar av storyn är återanvänd men modifierad; det vill säga att allt som nämndes eller syntes har nu en bakgrundshistoria och potentiellt en egen side-quest. Detta spär på min frustration. Jag gillar när saker får stå för sig själva, och jag gillar när saker får ha lite mystik, men Square verkar ha blandat ihop att förklara vissa oklara element med att nu skriva en 600-sidors Tolstoj-roman om hur Jessies mamma lagade goda pizzor och var orolig för hennes dotter och hade en son som ligger inför döden och… så vidare.

En till onödig filmsekvens?

Även om många saker är uppdaterade är kvinnosynen till stora delar kvar i 90-talet. Kameran fullkomligt slickar varenda centimeter av varenda kvinnliga karaktär och NPC, men lämnar männen i stora drag orörda. Vi snackar väldigt avslöjande kläder, nätstrumpor, utmanande bi-dräkter (japp), hela shebangen.

För att göra saken värre flörtar alla hejdlöst med Cloud till den nivå att det känns som att jag spelar Final Fantasy VII: Harem Edition. Karaktären Jessie, som hade väldigt lite dialog i originalet, är nu uppumpad till ett flörtgalet kärleksintresse med massa skärmtid. Samtliga kvinnliga karaktärer kastar sig över Cloud vid varje givet (och o-givet) tillfälle och jag undrar bara: varför? Vill Square Enix ge spelarna någon sorts ultimat, power-trippad fan-service-version av FF7? Än en gång kommer en remake/remaster/reimagining som inte verkar ha en aning om vad som gjorde föregångarna tilltalande för många. När jag pratar med fans av FF7 är det ingen som tar upp den stora explosionen när plattan föll, summons-animationerna, eller något andra av det flashiga spelet innehåller. Vad som diskuteras är alla karaktärerna och vilken känslomässig påverkan de hade på en själv och på varandra. Hur det fick dig att känna och inte hur tufft det såg ut.

Striderna ser tuffa ut men gör väldigt lite

Röstskådespelarna är kort och gott: inte bra. Jag har svårt att komma fram till fler ord än så men det är så styltigt och mediokert att jag mestadels zonar ut när någon pratar och bara läser texten och hoppar över dialogen istället. Sen är spelet smockfullt av vad jag kallar ”anime-grymtningar” vars syfte, antar jag, är att göra hur en karaktär känner väldigt uppenbart men som deras kroppsspråk och ansikte redan uttrycker. ”Eh?”, ”Hmph”, ”Ho?”, ”Mfh” och så vidare och så vidare.

Final Fantasy VII: Remake är vackert, roligt, spelar bra, träffar några av hjärtesträngarna och förklarar många av spelsystemen bättre än vad originalet gjorde. Men allt som var lämnat i skuggorna till fantasin är nu istället på en väl upplyst scen i en neonfärgad outfit. I slutänden är problemet att det känns mer som att jag tittar på spelet än spelar det. Det är tekniskt sett ett kompetent spel, och jag hade hellre gett det ett lägre betyg men allt fungerar, och det är inte trasigt i någon annan mening än att det inte låter mig spela det. Är du ett fan av moderna JRPG kommer du antagligen ha kul, men för en sån som mig var det, som sagt, en mardröm att avsluta.