I bakom kulisserna-materialet till ”The Phantom Menace” säger George Lucas: ”Jar Jar’s the key to all this, if we get Jar Jar working. ’Cause he’s a funnier character than we’ve ever had in the movies.”

Jag tänker inte påbörja en utläggning kring karaktären som sådan, utan mest falla tillbaka på citatet som en slags grund för det här med Star Wars och humor. För den har ju alltid funnits där, oftast ganska subtilt i form av en pessimistisk gyllene protokoll-droid men även betydligt tydligare på sina ställen. Jag minns att jag gillade den humor som presenterades i de tidigare Lego-spelen och när jag nu fick chansen att spela och skriva om The Skywalker Saga kändes det som ett roligt tillfälle att granska just den komiska biten lite extra.

Jag varnar er nu, innan jag börjar närma mig specifika scener från spelet, att SPOILERS förekommer. Så vill ni bli roade först och utan att känna till spelets festligheter så spela först och läs sedan, eller på egen risk.

Det allra första jag lade märke till är hur otroligt mycket av humorn som går ut på ren slapstick. Det ska snubblas och ramlas, flygas och kastas och allt däremellan och även om det på sina ställen kan vara ganska roligt är nog också överanvändningen av detta det jag med tiden tröttnar snabbast på. Ibland känns det lite som att spelutvecklarna känner sig tvingade att fylla varje scen med detta och om det inte ramlas, ja då dansas det. Jag gissar att just denna delen av humorn är mer riktad åt barn vilket givetvis inte per automatik betyder att jag som en äldre spelare finner det tråkigt; det är bara överflödet av det jag finner lite överdrivet. Samtidigt finns här gott om mer vuxen humor som en yngre målgrupp förmodligen inte ens förstår. Ett av de tidigaste kommer i första episoden när man möter en viss Sith-Lord med tveeggat ljussvärd och uppdraget i en finurlig anspelning på en populär TV-serie heter ”Better Call Maul”.

På samma vis som ordlekarna känns mer genomtänkta än slapstick finns här också scener där humorn blir mer välskriven än att en karaktär snubblar. Obi-Wan har sin välkända ”high ground” genom att denna gången stå på en stege, kejsaren drar fram Lego-blixtar i sin transformation och många klassiska scener får helt enkelt den där humoristiska tvisten. Det är lite ojämnt i hur roligt det faktiskt är, men fungerar oftast väldigt bra.

Givetvis används också John Williams omtyckta musik i stor utsträckning och i kombination med humorn. Den svängiga låten från Cantina Band dyker upp här och var och när en karaktär blir överkörd av ett fordon dunkar hans huvud i underredet i takt med Imperial march-låten. Förutom ett tidigare nämnt överanvändande av slapstick tycker jag oftast att den humor som finns är ganska rolig. Nu är det ju inte jag som skriver vår recension om spelet men det finns två lite negativa aspekter kring spelet som jag vill belysa eftersom det också påverkar spelets humor. Dels är tempot kring spelets story i en nästan rasande hastighet. Här avverkas scener och mellansekvenser otroligt fort och därmed blir också de roliga situationerna rätt kvickt avverkade. Dessutom är spelets röstskådespelare lite ojämna vilket också tar bort lite av den udd som kanske annars funnits. Det är dock väldigt, väldigt roligt att alla nio filmer får plats i detta spel och även om det kanske är främst episod fyra till sex som har flest ikoniska scener tycker jag att man gör ett bra jobb med att ge övriga filmer sin beskärda del av humor också.

Det är dessutom i vissa detaljer som humorn briljerar lite extra. Till exempel när Baby Yoda – förlåt, Grogu – stänger sin lilla farkost när man skjuter på den, eller när man tar scener som kanske var helt ofrivillig humor i en film (Kylo Ren i bar överkropp) och driver med det. Satir, ironi och att driva med sitt källmaterial är helt enkelt en smartare sorts humor på många vis.

Det är dock allt som allt en ganska förutsägbar humor som genomsyrar spelen, där man många gånger kan gissa sig till att ”nu kommer de dansa” eller ”nu kommer den där karaktären hitta ett föremål som inte passar in i scenen”. Det är som sagt när humorn är mer subtil eller lite smartare som Skywalker Saga lyckas som bäst och jag tycker nog spelet hade mått bra av att inte upprepa samma typ av komiska situationer så pass mycket som de gör.

Med det sagt är det komiska ett välkommet inslag i spelet och inte direkt något vi ser särskilt mycket av inom spelklimatet överlag. Sedan ska man givetvis ha i åtanke att en stor procentdel av de komiska inslag som finns här främst är till för att roa en yngre publik, så att en 40-plus år gammal man inte skrattar åt krasch-boom-bang-humor är givetvis inte så underligt. Därmed blir det också mer tydligt hur bra vissa komiska inslag faktiskt är när de lyckas få mig att dra på smilbanden och falla krasch-boom-bang för spelets ihärdiga charm.