Har du någonsin funderat över hur tiden bara verkar ticka på runt omkring dig? Även fast du stannar upp och bara existerar så förflyttar sig solen över himlen ändå. Tid passerar oss alla så olika. Vi upplever tid så varierat beroende hur vi mår. För en person kan den snigla sig framåt medan en annan knappt hinner blinka innan tio år har gått.

Huvudkaraktären Sargon (spelad av Tommy Sim’aan) är den yngsta och nyaste medlemmen i gruppen Immortals. Det är en klan av elittränade soldater som fått i uppdrag av Persiens drottning Thomyris, att rädda hennes son, Prins Ghassan som blivit kidnappad. Det visar sig snabbt att det är Sargons tidigare mentor Anahita som kidnappat prisen. The Immortals förljer efter Anahita och hennes medhjälpare till berget Qaf, ett tidigare hem för guden av tid. När de kommer in i berget och når det tempel och stad som finns där märker Sargon ganska snabbt att det är något som inte stämmer helt. De verkar alla bli påverkade av tidens flöde på olika sätt. För några har plötsligt det gått dagar och till och med år, medans för andra har tiden knappt förändrats alls.

Det som verkligen får Sargon att inse hur den här platsen påverkar dem alla skiftande vis är när han hittar en fallen soldat som tveklöst är han själv. Det ska visa sig att detta inte heller är sista gången som han kommer att se sig själv, och hur templet och berget korrumperat honom. Eller är det de nya krafterna som han samlar på sig som ligger bakom det hela?

Prince of Persia: The Lost Crown är ett 2.5D-plattformspel, fyllt med såväl pussel som trixiga plattformssekvenser samt en mild dos av fiender och bosstrider. Jag fick testa spelet första gången på en demovisning på Comic Con i Wien förra året (2023) och jag kände genast att detta var ett spel jag bara behövde spela. Som vanligt när det gäller mig så känner jag mig inte superhemma inom genren platformsspel men Ubisoft har faktiskt tänkt på allt. Detta är både ett spel som är bra för nybörjare samt för de som är veteraner inom genren.

LÄS MER: Persona 3 Reload – en stilstudie i självförtroende

Som de allra mesta av Ubisofts nya titlar kan man gå in och fiffla med inställningarna för vad de kallar Platforming Assist, vilket är en liten portal som i bland dyker upp för att hjälpa de spelare som kanske fastnar på de lite svårare platformssegmenten. Det finns även möjlighet att välja dyslexivänlig text eller hjälpindikatorer för vad man kan interagera med och så vidare.

Men att plattforma sig fram är inte det enda som Sargon gör. Ibland måste han slåss lite också, och till sin hjälp har han sina två svärd, Qays och Layla, pilbågen Bow of Menolias och de egenskaper som han tillskansar sig under sin färd genom Berget Qaf. Sargon har även ett amuletthalsband där han under spelets gång samlar han på sig olika amuletter. Han kan dock bara ha ett visst antal hängande på halsbandet samtidigt, så det är upp till spelaren att välja vilka fördelar, perks och bonusar som vill skänka Sargon för stunden. Min favorit är nog amuletten den kvittrande Prosperity Bird, som frammanar en fågel som hjälper vår hjälte att hitta skatter och gömda föremål.

Det finns även en uppsjö av föremål som kallas för Lore Items, dessa tillför inte så mycket till själva spelet, men de ger spelaren en massa information om det Persiska kungariket, dess historia, seder och bruk. För den som är historieintresserad så finns det mycket information att hitta och förkovra sig i.

Spelt är otroligt vackert när det kommer till stil och animation. Alla Sargons rörelser känns så naturliga när han förflyttar sig runt sin omgivning, även om han bara kan springa från höger till vänster så behövs det inte så mycket mer. Gameplay är extremt tight, även om vissa plattformar vid enstaka tillfallen kan vara lite knepiga att lista ut var exakt kanten börjar eller tar slut. Det som jag personligen hade svårast med var att lära mig hur Sargons hopp-ark såg ut. Han har inte direkt någon skugga under sig så ibland är det lite svårt att veta var han ska landa. Men det sätter sig i muskelminnet efter ett tag. Samma sak gäller just när han ska hoppa. För att uppnå ett högre språng måste man hålla in den designerade hoppknappen (vilket för mig var X då jag spelade på Playstation 5) när det kanske ibland känns mer naturligt att trycka på knappen två gånger för att få ett högre hopp. De kan ju också bara vara en jag-grej.

Prince of Persia: The Lost Crown känns otroligt upplyftande och stärkande när jag klarade av en särskilt knepig plattformssektion som krävde ett försök upp på ett annat. Man kan definitivt bli frustrerad om man misslyckas upprepade gånger och ur det perspektivet känns det väldigt mycket som ett ”get gud”-spel men det gör inte så mycket. Det var alltid mitt eget fel när jag misslyckades med en sektion och jag lärde mig hela tiden av mina misstag. Berättelsen i ställer dessutom hela tiden ny frågor och känslan av att att man måste få svar på vad det egentligen är som händer på Qaf är stark och en ruskigt drivande kraft som skjuter mig framåt med elegans och grace.

Jag märkte snabbt, eller snarare, observerade inte alls hur mycket tid jag la ner på spelandet. Tiden bara försvann. Vad jag trodde var en timme eller två visade sig blivit fem. Det är exakt den känslan man vill ha när man upplever en riktigt bra speläventyr man inte vill släppa ifrån sig. Då må vara en klyscha som är lika sliten som tidens tand själv men tiden går absolut snabbare när man har roligt och då känns tid också som bäst.