Min kamp mot backloggen fortsätter. Minns inte riktigt hur mycket jag skrivit om bakgrunden till den innan, men av olika händelser så har jag för en gångs skull mer tid att ta mig an den på riktigt än vad jag haft innan. Och troligtvis någonsin kommer få framöver. Så jag har gett det en ärlig, om än orealistisk, chans att faktiskt bekämpa min hög med tv-spel.

Och det har gått framåt i hyfsad takt faktiskt. De senaste veckorna har jag klarat Mario + Rabbids: Kingdom Battle, Pyre (ett platinum dessutom), Night in the Woods, The Vanishing of Ethan Carter (wow, den har legat där läääänge), Shadow of the Colossus, Abzû, Virginia, Farpoint samtidigt som jag doppat tårna i bland annat Deus Ex: Mankind Divided, Rime och Undertale.

Förutom en oerhört tillfredsställande känsla av att faktiskt få saker ur vägen som legat där länge och gnagt på mitt samvete så har det även gett mig insikter i hur jag vill hantera mitt spelande framöver. Det kan ju verka märkligt för de allra flesta som spelar spel – det är väl bara att spela det man gillar att spela, och göra det tills det slutar vara roligt? Ja, så hade det absolut fungerat om spelandet för mig enbart handlade om att bli underhållen under några timmar då jag inte har något bättre för mig. Som att slötitta på Netflix.

Så började det onekligen en gång i tiden. Jag satte på ett random spel och spelade tills jag hittade något annat att göra. Men under åren som gått har det utvecklats till mitt huvudsakliga intresse. Där branschrykten, utvecklingsanekdoter och journalistiska texter intresserar mig lika mycket, om inte mer, än att faktiskt spela spelen. Själva spelandet är mer en akt av att utöka mitt spelvokabulär än att enbart bli underhållen.

Det här medför ett antal faktorer i mitt spelande. Några exempel: 1. Jag spelar både spel som är bra och som är dåliga, ofta tills jag klarat ut huvuddelen. 2. Jag spelar spel som gärna gör något annorlunda och unikt, inte nödvändigtvis något bra. 3. Jag köper mycket spel som jag i princip VET att jag inte kommer hinna eller orka spela, men som jag vill ha lite som om det vore referensmaterial. Kanske bara spelar i någon timme eller två för att ha lite koll.

Sedan kommer jag alltid ha utrymme för min ”comfort food” – alla dessa Assassin’s Creed, valfritt äventyrsspel och alla årliga shooters. Det är sällan särskilt nyskapande, men det är friktionsfritt och ren njutning.

Att bearbeta min backlogg den senaste tiden har fått mig att inse att många av de spel jag har där inte passar in i någon av de tre faktorerna ovan (eller ja fyra då med min ”comfort food”). Ibland köper jag saker av ren känsla, för att det är billigt eller för att jag hängt upp mig på något. Hur tänkte jag när jag spontanköpte Darksiders 1 och 2 samt Metro-spelen på Playstation 4? Varför köpte jag GTA V till PS4 när jag redan spelat det på PS3? Och visst en gång i tiden ville jag ju spela Sunset Overdrive, men nu såhär fem år senare?

Jag behöver vara hårdare mot mig själv framöver. Att alltid ha en backlogg har jag accepterat som en naturlag, men jag måste se till att det faktiskt är något jag skulle vilja spela. Är det intressant? Är det annorlunda? Eller är det något jag enbart kommer njuta av att spela? Om svaret är nej måste jag hoppa över det, även om det kostar 50 kr på en PSN-rea.

Det här har även gjort att jag i princip strukit några titlar rakt av från backloggen. Jag har erkänt för mig själv att detta kommer aldrig hända. Synd, bortslösade pengar, men det måste hända. Och det i sig är faktiskt ganska befriande.

Härnäst vill jag beta av lite PS VR-titlar och tillägg, samt faktiskt ta mig an Yakuza 0 och Persona 5 och några enstaka indietitlar som faktiskt ligger på Måste-listan. Efter det kan jag faktiskt tillåta mig att känna mig hyfsat up to date med backloggen!