I förra veckan hade äntligen The Super Mario Bros. Movie premiär. Det markerar Marios återkomst till vita duken sen Bladerunner-fiaskot från 1993. Denna gång skildras Marios speluniversum i CGI vilket per automatik gör saker mer trogna källmaterialet. Men vad få känner till är att 2023-filmen är inte den första fullängdaren till Mario-film i animerad form. Det steget togs nämligen redan 1986, bara ett år efter Marios stora genomslag i Super Mario Bros-spelet, med Super Mario Bros. – The Great Mission to Rescue Princess Peach!

Den stora anledningen till att få är bekanta med denna film är för att den bara hållit sig innanför Japans gränser. Det är en anime av mer okänt slag trots att den är om de två Mario-bröderna, men det känns som att Nintendo inte direkt varit särskilt stolta över den så de har inte ansträngt sig för att marknadsföra den eller ens se till att det finns en översatt version av den i väst. Inte för att det direkt är en jätteförlust för här snackar vi budgetanimation så det gränsar till det pinsamma.

For den som är nyfiken och har självskadebeteende finns det en oförtjänt restaurerad 4K-version av filmen att se på Youtube. Jag tänker inte gå in på några detaljer i texten nedan förutom att presentera upplägget för att sen prata om upplevelsen i breda drag. Vill du se allt för dig själv innan du läser något mer så varsågod, men du har blivit varnad.

Mario och Luigi är till att börja med inte rörmokare utan de är butiksägare. De säljer helt vanliga dagligvaror, något som hade varit vansinnigt lukrativt i dessa tider så vem kan klandra dem för att slå in på en annan affärsbana? Eftersom de är slipade affärsmän så kanske det också är skälet att de stundtals genom filmen också gör skamlös mat- och ramen-reklam med sitt varumärke.

Eftersom detta är brödernas tidiga dagar har inte Nintendo riktigt utvecklat på deras personligheter så som vi känner dem idag och det märks i synnerhet på Luigi som här inte är den ängsliga brodern med taskig självkänsla. Han är tvärtom otrolig sprallig, livlig och med näsa för guld och rikedomar. 

Helt ärligt är Mario mer lik dagens Luigi i denna tolkning av bröderna. Eftersom detta är en gammal rulle bär de två sina gamla kläder där Mario har sina inverterade färger från hur vi är bekanta med dem idag medan Luigi syns i något så sällsynt som en gul tröja och blå overall och keps. Jag vet faktiskt inte alls var detta färgschema kommit ifrån för det är inte vad han bär i vare sig Super Mario Bros. eller i debutspelet Mario Bros. Undervisa mig gärna.

De två befinner sig inte i Svampriket, men inte heller i Brooklyn. Det skulle inte bli en grej förrän i The Super Mario Bros. Super Show! som gick på TV 1989. Nej, de är på nån obestämd plats och likt hur Mario spelar NES i nya filmen spelar han här Famicom i sitt rum. Här tillämpas en typiskt populär 80- och 90-tals-trope, nämligen den att tv-rutor fungerar som portaler till andra världar. Den spelbara karaktären Peach flyger plötsligt ut ur Marios tv och landar uppe på honom följt av en skvadron av Koopa-soldater som såklart följs av Bowser som kidnappar henne på klassiskt manér.

Nu kan man ju tycka att det vore naturligt att Mario också sugs in tv-skärmen men riktigt så traditionellt blir det inte utan han får vänta med att hamna i Svampriket tills en mystisk hund lockar iväg honom och Luigi ner i ett klassiskt warp-rör.

Vad som följer är en högst surrealistisk upplevelse utan större regler eller känsla för dramaturgi. Jag har lite problem med den nya filmens tempo men oj och jösses vad den är mil förbi denna styggelse till berättarkonst. Saker ser ju överlag korrekt ut även om den tar sig en del märkliga friheter (det finns en Goomba med armar?!). 

Filmen är uppenbarligen ruskigt löst baserad på sin spelförlaga när de två bröderna ger sig ut på jakt efter tre magiska föremål – en svamp, en blomma och en stjärna – för att ha möjligheten att bryta Koopa-kungens förbannelse och rädda Peach. Det är hektiskt, osammanhängande och känns mer som små vinjetter än en enhetlig helhet.

Som ett barn från 80-talet har jag sett min beskärda del av billig animation där det inte finns nån rim och reson vad gäller perspektivlära eller skala. Denna anime är inget undantag och beter sig som en dålig direkt till video-utgåva. Det är billigt ihopslängt kaos. Då och då, och helt ärligt, alldeles för ofta, dyker det upp poppiga musiknummer medan bröderna färdas genom landet. De känns minst lika malplacerade, om inte mer, än de gör i 2023-filmen. Vad den moderna Illumination-filmen däremot gjorde bra var hur de skapat otroligt schysta arrangemang av Koji Kondos musikaliska skattkista. I den här filmen används istället mestadels raka samplingar från spelet och det kommer riva hål i öronen på er när ni vid  “spännande” sekvenser får höra 1-2-musiken på loop i en och en halv minut. Det är variationslöst men framförallt är ljudmixen fullkomligt horribel. 

Och apropå horribla ljud: medan kritiker och fans inte har nog goda lovord att säga om Jack Blacks prestation som Bowser är det denna films absoluta värsta röst. Denna version av Koopa-kungen är gäll och bara allmänt hemsk att lyssna på. Han låter som en goblin på helium och man kan väl vara glad att hans skärmtid är ganska begränsad. Han har också en förmåga att förvandla sig och det han förvandlar sig till ser ut som feberdrömmar.

Det är väldigt tydligt att detta är en snabb cash-grab snarare än något som är gjort utav vördnad för Mario-serien. För det märker man ju väldigt tydligt i nya filmen. Där finns det inget annat än rigorös kontroll och respekt för källmaterialet. Det är ju hursomhelst inte så märkligt då denna anime kom ut bara ett drygt år efter Marios första superhit till spel. Mario-universumets popularitet var än bara i sin linda.

Det fanns inget arv ännu utan här gällde det snarare att smida medan järnet var varmt. Någon kom säkert med ett lukrativt förslag och Nintendo som vid denna tidpunkt inte hade makt nog nappade, något som även upprepades några år senare med biofilmen med Bob Hoskins, John Leguizamo och Dennis Hopper i huvudrollerna. Även om Nintendo då hade mer popularitet under bältet kunde de inte styra Hollywood och trumfa deras producenters vilja.

Idag är läget helt annorlunda för dels finns det nu Nintendo-fans som jobbar i filmindustrin och Nintendo själva är en titan inom sin bransch och den filmstudio som får lov att jobba med dem och förvalta deras karaktärer och världar ska skatta sig väldigt lyckliga. 

Det är fullt förståeligt varför Nintendo varit otroligt försiktiga med filmsamarbeten med tanke på deras dåliga erfarenheter som lett till att deras universum inte bara framställts felaktigt utan verkligen dragits genom dyn. Nintendo behövde bli dem de är idag för att vi slutligen skulle få den film som precis hamnat på våra biodukar nu 2023 och som inte bara respekterar utan även kärleksfullt omfamnar Marios och förhoppningsvis Nintendos många andra speluniversum i framtiden.