3 minuter lästid

Någonting jag verkligen gillar är att bli inkastad i ett spel där jag direkt har en hel hög med frågor om vad som försiggår i världen. Death Trash startar i ett rum med androider som säger att jag inte passar in i samhället längre, strax innan de prompt sparkar ut mig i ödemarken. Vilket är samhället de pratade om? Vad gör androiderna här? Varför ligger det köttklumpar överallt? Som sagt, det är ingen brist på frågor i den mystiska och groteska värld Death Trash presenterar.

LÄS MER: Det finns mer att upptäcka i Outer Wilds: Echoes of the Eye

Death Trash ger ett väldigt starkt första intryck. Spelet börjar med skapandet av protagonisten där jag får placera poäng i olika förmågor. Det är inget banbrytande koncept att välja vilka vapen jag kommer göra mer skada med. Ockultism sticker däremot ut som en ytterst intressant förmåga att spendera poäng på med syftet att använda mer övernaturliga krafter och ”kommunicera med köttet”. Redan innan spelet börjar lyckas Death Trash sätta förväntningen att det postapokalyptiska landskap som väntar innefattar mer än bara öken och överlevnad.

Väl ute på egen hand med bara enkla direktiv att gå efter är det dags att se vad Death Trashs värld har att erbjuda. Spelet är för stunden i Early Access men det hindrar inte spelet från att bygga en imponerande grund för vad som kan läggas till i framtiden. Den huvudsakliga dragningskraften för mig är utan tvekan berättelsen i spelet. Protagonisten är lika förvirrad som jag själv. Sakta men säkert får jag dock reda på fler och fler små detaljer som involverar vad köttet som ligger överallt är för något samt min egna roll i detta främmande landskap. Mysterier täcker världen likt en tjock dimma och det visas även glimtar av massiva varelser som mer än något annat ger upphov till fler frågor än svar. Presentationen av Death Trash är riktigt imponerande och är definitivt höjdpunkten med spelet. Det är oerhört engagerande att lära sig om världen och dess historia. Min hjärna går på högvarv genom hela upplevelsen och när spelet var över ville jag bara veta mer.

LÄS MER: Axiom Verge 2 musik är inte av denna värld

Alla delar av spelet är dock inte lika väl designade som storyn. Förstå mig rätt, för Death Trash erbjuder en i överlag intressant upplevelse men nästan varje positivt påstående kan följas upp med ett negativt. Exempelvis presenteras världen i grynig pixelgrafik som effektivt förmedlar hur fientlig världen är men områdena är inte direkt roliga att utforska. Än så länge finns det inte mycket variation i spelets miljöer. Antingen är det relativt öppna fält, grottor, eller gamla underjordsbyggnader. Lite mer omväxling i färgskalorna behövs då världen i majoritet är antingen grå eller brun och det blir tröttsamt väldigt fort.

Striderna i spelet lider av samma sak. Det är tillfredsställande att lära sig hur en motståndare fungerar och att på ett effektivt sätt besegra dem men det blir snabbt enformigt då det inte finns mycket till fiendevariation. Vapen och vissa angripare känns inte väl balanserade. Att ducka undan attacker funkar bra i närstrid men när projektilvapen blandas in i smeten är det extremt enkelt att ta skada då fiender inte verkar bry sig om hur mycket jag duckar runt utan lyckas träffa mig ändå. Jag kan själv använda gevär eller pistoler men de är inte i närheten lika effektiva som de puffror mina motståndare använder.

Ska jag beskriva Death Trash kort och gott är det ett spel med oerhörd potential. För tillfället märks Early Access-stämpeln tyvärr ganska ordentligt då de flesta av spelets komponenter är relativt opolerade. Strider är bara stundvis spännande, världen ser lite matt ut, och utformningen av protagonistens förmågor är märkbart inte klara ännu.

Vissa delar av Death Trash visar dock en lovande framtid för spelet. Berättelsen och världsbygget står ut mest med en blandning av kosmisk skräck och postapokalyptiska teman. Interaktioner med karaktärer i världen bygger upp en dyster samt fängslande stämning och en höjdpunkt för mig är när jag stöter på sekten som avgudar en sovande köttjätte i en blodpöl. En vacker dag hoppas jag att Death Trash kan bli en skinande indieklassiker och min magkänsla säger mig att det finns en ganska bra chans för detta om utvecklarna fortsätter polera sin pärla. Redan nu är spelet ett minnesvärt äventyr men med lite arbete kan Death Trash bli en riktigt minnesvärd och köttig upplevelse.