2 minuter lästid

Nu tre månader in på det nya året kan jag våga påstå att 2017 blev ett starkt år för spel. Första halvåret var späckat med dundertitel efter dundertitel. Horizon: Zero Dawn släpptes, mer lågmälda titlar som What Remains of Edith Finch och Night in the Woods gavs kärlek medan Nintendo lanserade sin Switch och i sin tur gav en bunt kritikerrosade spel som Mario Kart 8 och Splatoon en ny chans på en plattform med överlevnadsmöjligheter. Det skadade inte heller att ett av årets bästa spel, The Legend of Zelda: Breath of the Wild, släpptes sida vid sida om konsolen. Det var en rejäl rivstart på ett spelår.

Det är även ett år som troligen kommer bli känt som året då japanska spelutvecklare “got their shit together” och kastade makalösa spel på oss. Vi skämdes bort med spel som Resident Evil 7, Yakuza 0, Nier Automata, Persona 5, Tecken 7 och tidigare nämnda Breath of the Wild som tillförde Zelda-serien inspirerande friska fläktar. Hösten var sen lika stark med titlar som Cuphead, Wolfenstein 2: The New Colossus, Super Mario Odyssey och Assassin’s Creed Origins men hur man än ser på saken var 2017 ett magnifikt spelår. Kan det rentav av vara denna spelgenerations bästa år hittills?

EN TEXT OM ETT 07-SPEL: Tio år av Mass Effect

Av den anledningen var det inte svårt för min s.k. 7-teori att få nytt liv i mitt sinne. Det är en tanke som går ut på att varje gång ett decennium upplever sitt sjunde år brukar det leda till en solitt eller rentav transformativt spelår.

För om vi blickar tillbaka tio år upptäcker vi vad som förmodligen var den förra spelgenerationens mest betydelsefulla år. Nyckelordet här är inflytelserikt. 2007 var stilbildande för sin generation och lämnade många klassiker efter sig. Det var en formtopp som uppnåddes ganska snabbt med tanke på att generationen inleddes sent 2005 medan vi idag är ungefär fyra år in i nuvarande generation och uppnådde samma typ av formtopp betydligt senare.

2007 var året som Inifinity Ward lämnade andra världskriget och vandrade in i nutida konflikter med Call of Duty 4: Modern Warfare samtidigt som omåttligt populära Team Fortress 2 såg dagens ljus. Ribban för berättande i spel steg med titlar som Bioshock och Portal medan gameplay, variation och lekfullhet var kung i Super Mario Galaxy. I samma veva som Kratos slog sig in i våra hjärtan med sitt andra äventyr slog vi samtidigt på plastiga trumset när Harmonix tog rockstjärnelivet in i vardagsrummet med Rock Band. Vi avslutade striden med Masterchief i Halo 3 och påbörjade parallellt en ny episk sci-fi-saga när Bioware inledde sin ambitiösa Mass Effect-trilogi.

Det var ett år späckat med bra spel men det var framförallt ett år späckat med inflytelserika och stilbildande spel. 2007 är fyllt med moderna klassiker. Jag vet inte om jag kan säga samma sak om 2017 i samma utsträckning. Möjligen är det lite för tidigt att avgöra det. För mig var 2017 fullständigt fenomenalt i spelväg men var det inflytelserikt på samma sätt som spelen i 2007? Det känns inte så.

Samtidigt som jag kan lovorda Breath of the Wild, Nier Automata, Persona 5 och mycket annat som kom ut förra året har jag svårt att påstå att de varit inflytelserika och stilbildande på samma sätt som 2007-uppsättningen. 2017 kan mycket väl varit ett år proppfullt med storartade spel men däremot inte lika tongivande sådana.

Sen skall vi inte tala om vad som hände ytterligare tio år tidigare, under 1997, men det är en helt annan historia…


mm
Alexander Cederholm

40-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt föreningsliv och spelkritik. Spelens världar eggar fantasin, industrins händelser gläder och upprör, speldesign väcker tankar och dess roll i samhället engagerar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än i dag.

All author posts