3 minuter lästid

Normen i moderna spel brukar vara en flodvåg av mini-kartor, flytande markörer och kompasser. Allt för att spelaren ska få så mycket information som möjligt om vart hen ska ta vägen för att avancera i handlingen. Det är ofta ett uppskattat element hos undertecknad, även om det ibland tar bort känslan av att utforska på egen hand. Vad jag dock inte riktigt greppat förrän jag spelade 3rd Eye Studios astronautsimulator var hur lite jag tänker när jag spelar spel numera. Jag har blivit så van vid utförliga uppdragsbeskrivningar och kartmarkörer att jag nästan tittar på nya spelvärldar genom kisande ögon. Downward Spiral: Horus Station tvingade mig dock att öppna ögonen och åka med på ett uppfriskande men något tunt äventyr.

LÄS FLER RECENSIONER: Firewall: Zero Hour

Efter det att eftertexterna rullat färdigt är jag inte helt säker på vad jag nyss upplevt. Vad jag vet är att jag har utforskat den grafiskt snygga rymdstationen Horus Station och överkommit diverse hinder på vägen. Handlingen har suttit så långt i baksätet att den knappt synts till i backspegeln. Det är dock inget som stör känslan av att vara ensam överlevare på en skadad rymdstation. Och den känslan är ganska maffig. Trots detta gör avsaknaden av en fängslande handling att Downward Spiral: Horus Station har svårt att lyfta ytterligare.

Själva spelsättet är ganska simpelt. Spelaren utforskar stationens olika avdelningar samtidigt som diverse monitorer berättar ungefär vad som ska göras. Instruktionerna blir dock sällan mer detaljerade än “laga detta” eller “återställ denna” och mycket ansvar läggs istället på spelarens egna axlar. Så småningom får jag tillgång till diverse vapen och verktyg (bland annat en änterhake) för att underlätta min resa genom rymdstationen. För att uppnå mitt uppdrag att återställa rymdstationen till ett fungerande skick måste jag genomgå en serie grundläggande pussel. Hitta delar och placera dem där de hör hemma är ett genomgående tema som inte utvecklas mycket mer. Det är tydligt att miljön, känslan och atmosfären är spelets huvudsakliga fokus. Detta leder dock till att själva spelande får något av en biroll.

Horus Station är sannerligen vackert utformad.

Det finns fiender att besegra under handlingens gång, men dessa känns mer som ett sätt att variera spelandet än ett betydande tillägg till helheten. Faktum är att jag föredrog det som utvecklarna kallar för “Explore”, vilket helt enkelt plockar bort allt fientligt motstånd. Hela äventyret är spelbart i co-op. Jag tycker dock det försvagar spelets “ensam i rymden”-känslan något. Möjligheten att spela igenom hela handlingen tillsammans med en vän förändrar inte heller spelets upplägg mer än dubbla uppsättningar av diverse spakar och knappar. Det är därför lite irriterande att spelet verkar vara så pass utformat för onlinespel att jag inte ens kan pausa händelseförloppet när jag spelar själv.

LÄS MER OM VR: Playstation VR får mig vilja bygga en tidsmaskin

Som jag tidigare nämnt skiljer sig Downward Spiral: Horus Station från många andra moderna spel i avsaknaden av stödhjul när det gäller navigering i spelvärlden. Det är uppfriskande och en ganska stor utmaning för mig som lyckats vänja mig vid de där stödhjulen. Efter en stund har jag dock lärt mig att leta efter text över diverse dörrar och på väggarna. Även om det går mestadels bra försvåras progressionen något av att många rum liknar varandra. Överlag lyckas spelet med små subtila medel visa mig vart jag ska ta vägen härnäst.

Hela äventyret är spelbart i VR även om det inte är standardinställningen. Har du möjligheten att uppleva Downward Spiral: Horus Station på det sättet bör du ta den. Helst med ett par ordentliga hörlurar också. Spelet upplevs på ett bra sätt utan headset, men det är tydligt att atmosfären förhöjs ännu ett snäpp med dessa medel. Jag råkade ut för ett par spelförstörande buggar under min tid som VR-astronaut, men ingenting en ordentlig omstart inte kunde laga.

Downward Spiral: Horus Station är ett väldigt vackert och intressant spel. Avsaknaden av en fängslande handling och intressanta spelmekaniker hindrar det dock från att bli den virtuella bladvändaren det kunde ha blivit. Vad vi får istället är en ovanlig och häftig upplevelse som fängslar en för stunden men inte långt därefter.

Betyg: 6/10