Beyond Blue är en stillsam tredjepersonsdyksimulator som vill lära oss om det vackra och viktiga livet under ytan, och om människans påverkan på djur och natur i våra hav. Vi får följa Dr. Mirai Soto, en marinbiolog som har en förkärlek, eller kanske snarare en besatthet av kaskelottvalar. Här finns en rätt tunn berättelse om hur Dr Mirai vill följa en viss grupp av valar, och hur hon samarbetar med två andra forskare. Det finns även en liten sidstory om de personliga problem hon har med sin syster (helt ointressant dock).
Etikettarkiv: Playstation 4
Mafia 2 Definitive Edition
Det kan vara spännande att titta tillbaka på föregående konsolgenerationer och med historiens nyktra glasögon försöka definiera vad de faktiskt innebar för TV-spelsgenren. Som när Nintendo 64 bytte ut de pixliga plattformsspelen till 3D-världar, eller när Playstation 3 och Xbox 360 började leverera de spelgenrer vi känner igen än idag, ofta i (typ) HD-kvalitet.
Med Playstation 4 och Xbox One är det inte lika enkelt. Inte för att det inte skett några förbättringar både visuellt och i speldesign, men kanske för att steget inte har varit lika stort. Det är samma som tidigare, fast mer och större.
Veckans spelmelodi: Final Fantasy VII Remake – Midnight Rendezvous
1997 släpptes ett spel som skulle visa sig vara en kultklassiker, och legendariskt omtalat, nämligen Final Fantasy VII. Satt i det steampunkiga Midgar, med en intressant historia med undertoner om hållbarhet och vad som gör en person till den hen är. Fortsätt läsa Veckans spelmelodi: Final Fantasy VII Remake – Midnight Rendezvous
The Last of Us Part II suddar ut gränsen mellan gott och ont
Vi börjar med det viktigaste:
Enorm SPOILER-VARNING för The Last of Us Part II.
I den här texten tänker jag presentera och diskutera den sammantagna handlingen i spelet, vilket innebär att ni som ännu inte upplevt berättelsen bör komma tillbaka vid ett senare tillfälle. I min recension av spelet var jag bunden av rätt ordentliga restriktioner gällande vad jag fick och inte fick nämna, men nu när spelet är ute i det fria har jag möjlighet att diskutera handlingen i The Last of Us Part II på ett mer ingående sätt. Så om du, som jag, har upplevt spelet i sin helhet är det fritt fram att skrolla vidare. Om inte är du välkommen tillbaka när så är fallet. Fortsätt läsa The Last of Us Part II suddar ut gränsen mellan gott och ont
The Last of Us Part II
Spel kan få oss till att genomföra de mest avskyvärda handlingarna. Om stämningen är rätt har de flesta av oss inga som helst problem med att spränga en enorm fiendebas och därmed släcka hundratals virtuella liv. Har vi lite häftig musik i bakgrunden samtidigt som vår huvudkaraktär levererar en töntig oneliner innan vi ombeds trycka på A för att detonera bomben så tänker vi knappast på tyngden och konsekvenserna av våra handlingar. Men när ett spel väl bestämmer sig för att den som håller i handkontrollen ska få en så pricksäker bild som möjligt av hur det känns att utöva dessa fruktansvärda gärningar, och vad som krävs för att en sådan åtgärd ska kännas nödvändig, då kan något alldeles särskilt inträffa. Fortsätt läsa The Last of Us Part II
Maneater
Maneater är ett action-RPG i tredjeperson(haj)perspektiv med massor av blod och humor. Du börjar som en liten tjurhajsbebis vars mamma precis blivit brutalt slaktad av den biffige Scaly Pete, som är din antagonist genom hela spelet. Scaly Pete är en muskulös och hjärtlös fiskare som efter att du råkat äta upp hans hand, gör allt för att ha ihjäl dig på mer eller mindre lagliga sätt.
Tjurhajen är en av de aggressivaste hajsorterna som finns vattnen längs med kustområden, och det blir vi verkligen varse om i Maneater. Allt som rör sig ska ätas, vilket inkluderar fiskar, sköldpaddor och såklart människor, många människor. Allt detta för att samla på sig resurser för att kunna utvecklas till en ännu styggare och större varelse. När du går upp i nivå har du möjlighet att utveckla flera galna mutationer som kan vara bra att ha när du är en hämndlysten haj på jakt efter din nemesis Scaly Pete. Att levla går i början trögt, men ge inte upp, efter en viss nivå sköljer XP över dig snabbt som tusan, och då blir din lilla haj snabbt tuffare och större.
Du börjar i Fatwick Bayou, ett grönt och något slemmigt träskområde, för att sedan simma igenom olika delar längs med kusten och sedan ut i golfen. Alla områden på kartan är unika för just sitt geografiska område. Fatwick Bayou är som sagt ett träsk inåt land med grunda vatten, medan golfen är ett stort och djupt hav, och där emellan hittar vi tropiska kuststräckor och festliga hamnar. Fiskar och växtlighet skiftar beroendes på miljö. Som den hobbydykare jag är blir jag hjärtlig glad över att se att utvecklarna har lagt stor möda på att få med olika sorters undervattensbiotoper, och inte bara kört på en steril mall med standard havsväxter och fiskar genom hela spelet.
Maneater går inte bara ut på att bli större och tuffare för att lyckas ha ihjäl Scaly Pete. Du har även en del sidouppdrag, och de delar samma natur i varje område du kommer till. Hitta samt ät upp alla registreringsskyltar till bilar som ligger och rostar i havet (Och i vissa fall på land), och leta reda på alla småskojiga sevärdheter som är utspridda lite här och var. Dessa små landmärken har verkligen gjorts med glimten i ögat. På ett ställe kanske du hittar ett altare tillägnat Cthulu, och på en annan plats annat hittar du ett störtat ufo. Även om detta bara är frivilliga sidouppdrag rekommenderar jag att man försöker göra dem, för de ger en hel del extra speltid till spelet, som annars tyvärr blir lite kort. För den som lätt blir uttråkad kan dessa uppdrag lätt bidra till att saker känns repetitivt.
När du simmar runt i haven hörs ibland en peppigt härlig berättarröst som levererar knasiga fakta och bra-att-veta saker om vad som händer och sker i spelet. Den enda musik som egentligen hörs är något som påminner om de första tonerna i Hajen-temat, ni vet, DUH-DUUH. Sen är det mest undervattensljud, bubbel, avlägsna båtmotorer och människoskrik. För mig som spenderat många timmar under ytan i verkliga livet känns detta bekant och realistiskt (förutom skriken då), och det visar på att utvecklarna har vart noga med att få oss att känna det som att vi faktiskt befinner oss under vattenytan. Varje liten detalj ger intrycket av att vara genomtänkt och välarbetad. Ett helt spel utan buggar och dumheter är sällsynt nu för tiden. Det är verkligen uppfriskande.
För den som sitter inne med lite aggressioner eller bara är lite sur rekommenderar jag att testa Maneater. Att lemlästa och äta upp stackars oskyldiga simmare känns på något sätt befriande. På det stora hela är Maneater verkligen ett spel som ligger rätt i tiden. Många av oss spenderar mer tid hemma än vanligt, och då kan det vara väldigt skönt att få ut sina frustrationer på något sätt. När din haj har blivit fullvuxen kan du kasta dig över båtar och prisjägare enbart för att skrämmas och höra dem skrika i panik. Då är det lätt att komma på sig själv att sitta och småfnissa åt de patetiska människorna som tror att de kan besegra den onda och obarmhärtiga varelse du har designat.
DU HITTAR MER TOKIGHETER I: Saints Row: The Third Remastered
Jag har inte haft så här roligt i ett spel på väldig, väldigt länge. Att lägga ifrån sig kontrollen har varit svårt, jag kan bara inte sluta spela. Jag hoppas innerligt att utvecklarna bestämmer sig för att släppa lite härligt, blodigt DLC inom kort. Maneater är för mig helt klart årets hittills mest underhållande spel. Det är knasigt och välgjort och det flyter på hur lätt som helst. Jag upplevde aldrig att jag varken fastnade i grafiken eller fick problem under spelets gång. Det är lätt att lära sig, och man blir snabbt en fena på att äta människor. Den enda lite kluriga uppgiften var att lyckas med en del sidouppdrag, men det är bara att hugga tag i uppgiften du har framför dig. Jag kan även tänka mig att Maneater är ett alldeles utmärkt spel att strömma på Twitch eller liknande, då det har ett härligt underhållningsvärde. Så oavsett om du är en blodtörstande haj eller åskådare är Maneater värt din tid.
Saints Row: The Third Remastered
När det gäller att sälja in en så kallad remaster hos spelare kan du som spelmakare försöka sätta bollen i två olika hörn. Antingen siktar du mot den nostalgiska köparskaran som redan upplevt äventyret massvis med gånger men som likväl kommer köpa den nya versionen och mysa med alla fina minnen. Om inte detta låter som din grej kan du välja att polera nyversionen till den grad att även nya spelare som är vana vid dagens standard är villiga att ge spelet en chans. Du kan såklart också kopiera taktiken som använts i Saints Row: The Third Remastered och skjuta bollen i bägge hörnen samtidigt.
Jag avgudade Saints Row: The Third när det släpptes under hösten 2011. För många var detta Grand Theft Auto-spelens spralliga kusin som skulle underhålla publiken mellan det fjärde och det femte spelet i serien, och vilken succé det blev. Jag älskar spelets färgglada karaktärer och de imponerande inställningarna för att skräddarsy min karaktär. Fram till spelets lansering kunde jag spendera timmar i karaktärskaparen som släpptes i form av ett gratis demo. Jag var också förälskad i de fartfyllda och komiskt explosiva upptågen samtidigt som den öppna världen var en härlig checklista av butiker att handla i och gängmedlemmar att mörda. Spelet hade några smått irriterande brister, men sett till helheten var det inget som gjorde några bestående intryck på mig.
När jag nu beskriver min relation till originalversionen av spelet förstår ni ju att mina intryck av den nya versionen knappast kan vara negativa med den bakgrunden. Där faller jag alltså in i nostalgiträsket. Jag får möjligheten att återuppleva ett spel jag håller kärt på de moderna konsolerna, jag är nöjd redan där. Däremot kan jag inte förneka att spelets framstående ragdoll-fysik, som sticker ut lite extra med några år på nacken, knappast förgyller de intensiva striderna när jag flyger handlöst till marken vid minsta explosion. Dessutom har de något fantasilösa aktiviteterna som klätt ut sig till huvuduppdrag i spelets första del åldrats från milt irriterande till aningen störande. Men världen, humorn, karaktärerna och allt annat som gjorde att jag älskade spelet 2011 finns kvar de också, och de väger bra mycket tyngre än något annat.
Jag hade varit nöjd om Saints Row: The Third Remastered bara varit spelet från 2011 med en ny lista troféer och några polerade texturer här och där, men denna remaster är något alldeles extra för ögonen. Något som uppenbarar sig för mig direkt är ljussättningen. Spelet har fått ett helt nytt naturligt ljus som lägger sig som en varm filt över stadens välbefolkade gator. Under några tillfällen var jag till och med tvungen att stanna upp för att knäppa ett par bilder när solen var påväg ner, vilket aldrig hade hänt i spelets originalform. Spelets grafiska uppgradering osar kvalité redan i de högupplösta laddningsskärmarna vilken sedan fortsätter ute i spelvärlden oavsett om jag står stilla och blickar ut över vattnet eller orsakar förödelse på gatan. Denna imponerande uppgradering bidrar till att denna nyversion får en chans att tilltala även de som inte upplevde Third Street Saints bravader för snart nio år sedan.
Såhär långt har vi kikat på vad som gjorde att spelet gick hem hos mig i sin originalform, vad som inte åldrats särskilt väl sett till design och mekanik och framför allt vad som håller och underhåller än idag. Vi har även solat oss i den imponerande grafiska uppdateringen som gör att titeln har en större chans att locka till sig en ny skara spelare. Remaster-versionen innehåller dessutom alla spelets tilläggspaket, vilket gör att du har extra mycket leksaker att använda redan i början av äventyret. Var bara noga med att vänta med de uppdragen som kom till som nedladdningsbart innehåll tills efter du är klar med basspelet, annars kan några av berättelserna upplevas något röriga.
Jag var helt förälskad i Saints Row: The Third när det kom och denna remaster har endast förstärkt den kärleken. Givetvis finns där några skönhetsfläckar som inte åldrats särskilt väl, och för vissa kan de kännas stora, men för mig har den grafiska uppgraderingen förhöjt spelets redan starka sidor till nya höjder vilket överröstar alla brister med bravur. Det är fortfarande Grand Theft Auto-spelens livliga släkting, det är ett skrattframkallande kalas och ett stycke larvigt våldsamt ögongodis. Det är en stabil frispark i bägge hörnen samtidigt.
Predator: Hunting Grounds
Ibland möts alla separata delar av Predator: Hunting Grounds i en oerhört stämningsfull och underhållande blandning. Du och ditt team med supersoldater går genom en tät djungel för att attackera en fiendebas. Runt omkring dig hörs ljudet från vinden som sveper genom trädkronorna och en kvist som bryts någonstans till höger om dig. Du stannar upp, sveper med blicken runt omkring dig.
Plötsligt hör du det karaktäristiska klickandet från en Yautja, mer känd som en predator, fast nu bakom dig. Du böjer dig ner och smörjer in dig i leran från marken. Plötsligt börjar en annan spelare skjuta vilt omkring dig. Paniken börjar komma samtidigt som du hör tunga, snabba fotsteg komma allt högre och högre.
Såna stunder finns i Predator: Hunting Grounds och de är fantastiska, men oftast göms dem i ett spel som i bästa fall inte är klart och i värsta fall designats för att försvåra för de fantastiska tillfällena att överhuvudtaget inträffa.
Illfonic ligger tidigare bakom Friday the 13th, också det en multiplayer-titel med monster-tema där en grupp spelare tar sig an ett starkare monster. Men istället för amerikanska tonåringar och skräckmonstret Jason har man nu tagit sig an amerikanska specialsoldater och den ikoniska utomjordingen från Predator.
Det bör i alla fall i teorin vara ett tacksamt tema för den här typen av upplevelser. Här borde det finnas en hel del att hämta både i form av stämning men även spelmekanik. Den tjocka djungeln, känslan av att vara jagad, paranoian i att kunna bli attackerad från vilket håll som helst. Och tvärtom; att vara den som har kontroll på omgivningen, obehindrat kan röra sig fritt mellan trädtopparna och dyka ner mot sitt inte ont anande byte.
Istället är Predator: Hunting Grounds en av de mest slätstrukna upplevelser jag spelat på väldigt länge. Varje del av spelet är antingen trasigt, tråkigt eller ett feltänk av utvecklarna. Ta bara uppdragen som de som spelar soldater får göra varje match: de är alla utformade utifrån den klyschigast tänkbara mallen. Hacka en dator, vänta vid datorn medans fiender attackerar, sätt bomber vid ett antal ställen etc.
Det fokus smygande man tycka att ett Predator-spel bör ha lyser med sin frånvaro. Det finns få om ens några incitament att inte bara rusa rakt igenom djungeln och in i en fiendebas. Framför allt för att de datorstyrda fienderna är de tveklöst dummaste jag någonsin stött på. Ofta springer de bara rakt in i elden, eller fastnar i något i omgivningen. Vid ett antal tillfällen har jag sett hur de inte laddas korrekt utan rör sig som stela fågelskrämmor runt kartan. Och eftersom de alltid dyker upp som en röd prick på minikartan är det lätt att förutse var de kommer ifrån.
Men det stora problemet är också hur ojämn varje match kan vara. Spelar man mot en riktigt bra spelare som utomjording kan det i stunder vara underhållande. När de som spelar soldater inser att de måste hålla ihop för att överleva och röda lasern som ständigt pekar ner från olika håll kan definitivt ingjuta skräck.
Tyvärr möter man oftare spelare som ser sig själv som odödlig och istället rusar rakt på och snabbt blir nedskjuten alternativt själv jagad av en grupp andra spelare. Det förstärker inte direkt Predator-känslan man är ute efter.
Ytterligare ett problem är att de fyra kartorna och de olika variationerna av uppdrag är så snarlika att man efter en timme har upplevt ungefär alla olika versioner av matcher som finns att uppleva. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med innehåll för att bära en flerspelarupplevelse i mer än ett fåtal timmar.
Blir man sugen på att variera upplevelsen lite och spela som rovdjuret är det en väntetid på minst en handfull minuter vilket gör att man allt som oftast spelar som en av soldaterna istället.
Sedan har vi presentationen med en grafik som i bästa fall är helt ok men oerhört generisk, men återigen känns det inte som att en gles djungelomgivning i dagtid är vad man är ute efter i ett Predator-spel. På ett Playstation 4 Pro är det också något märkligt med en bilduppdatering som gör att spelet flyter riktigt illa och enbart får mig att sakna PvP-upplevelserna i Destiny eller Call of Duty. Tydligen ska PC-versionen vara bättre men den har jag inte haft möjlighet att testa själv.
Så finns det inget underhållande att hämta i Predator: Hunting Grounds? Alltså visst, om man sitter med en öl en sen fredagkväll och bara vill ha lite kul går det väl an en timme eller två. Men som en komplett flerspelarupplevelse med djup, stämning och utmaning är det helt enkelt för lite, för dåligt och för trasigt.
Någonstans i utvecklingen av den här titeln borde utvecklarna stoppat sig själv och frågat sig vad som egentligen var syftet med spelet. De hade behövt lägga mer fokus på att behöva smyga, att göra uppdragen mer avancerade, omgivningarna mer stämningsfulla och mötena med rovdjuret mer sällsynta och mer skräckinjagande. Det spelet finns där i några sekunder, men sedan fortsätter man bara springa som en idiot genom djungeln för att hacka en dator.
Call of Duty: Modern Warfare 2 Remastered
Mycket kan hända på ett decennium. När Modern Warfare 2 kom ut 2009 hade Barack Obama precis tillträtt som president, Jerry Bruckhimer höll fortfarande på att göra Pirates of the Caribbean-filmer och TV-serien Stargate Universe hade premiär (så bra!).
Själv var jag singel och bodde i en etta i Göteborg och hade precis köpt ett monster till TV (en 40” LCD-skärm med full HD). Jag hade all tid i världen att sitta hemma med min Xbox 360. Jag ville bli bländad av den bästa grafiken och låta mitt hjärta pumpa snabbt till högoktanig action. Det behövde inte vara så komplicerat.
Modern Warfare 2 checkade i alla boxarna. Det var ett spel så helt inne i sin egen tid att den närmaste liknelsen var just de filmer Jerry Bruckheimer tog till bioduken samma år. Jag älskade det så mycket.
Att spela igenom kampanjen (ja precis, det är enbart kampanjen som ingår) i en remaster såhär elva år senare är en blandad upplevelse. Framför allt är det faktiskt precis så roligt och nostalgiskt som man hoppades på. Spelet i sig håller förvånansvärt bra med skriptade actionsekvenser som håller sig mot de flesta kontemporära titlar i genren. Modern Warfare 2 var trots allt det spel som satte ribban för moderna shooter-kampanjer.
Det är fortfarande löjligt roligt att skjuta fiender samtidigt som man kör en snöskoter ner från ett berg i hög fart, eller att springa genom ett utbombat amerikanskt villaområde. Eller hela Gulag-sekvensen när man i början anländer med helikopter för att sedan springa genom katakomberna samtidigt som hela fängelset sprängs sönder.
Med några få undantag är det förvisso i allra högsta grad den där typen av korridorsberättelser som spel numera försöker undvika, där det finns en tydlig sträcka mellan A och B med väldigt lite variation i hur man tar sig dit. Men det är lite som en berg-och-dalbana – jag vet exakt hur banan ser ut men det gör det inte mindre spännande för det.
Något som kanske inte åldrats med samma värdighet är berättelsen i sig. Modern Warfare-serien har alltid gjort något anspråk på att skildra modern krigsföring (duh), men har i ärlighetens namn mer lutat sig åt en Hollywood-skildring av väpnade konflikter. Modern Warfare 2 skildrar inte krig skapade av geopolitiska konflikter och kapitalistiska drivkrafter som i verkligheten, utan krig skapade av individer med storhetsvansinne och hämndbegär.
Den beryktade “No Russian”-sekvensen, där man tillsammans med ryska terrorister skjuter ner civila på en flygplats, finns givetvis kvar i den här versionen (även om man har möjlighet att hoppa över), men såhär 2020 har den inte exakt samma chockvärde som den hade då.
I kontrast till förra årets Modern Warfare-reboot ter sig Modern Warfare 2 nästan skrattretande naiv i sin version av krig. Som en James Bond-film med Pierce Brosnan i en tid då de goda var goda och de onda var onda. Även de scener som ska vara lite mer chockerande, som till exempel just “No Russian” eller den över ett utbombat Washington, känns gjorda. Men ja, det var ju för att Modern Warfare 2 gjorde dem först för elva år sedan.
LÄS EN ANNAN RECENSION: Dandara: Trials of Fear
Det finns en spännande dissonans i att spela ett spel som känns old school men ser ut som vilken nutida shooter som helst. Beenox som skött remasteringen har gjort ett fantastiskt jobb i att uppdatera utseendet till år 2020. Ljussättning, animationer och texturer är omgjorda till den grad att det är orättvist att benämna spelet som en remaster. Det är i princip ett nytt spel med samma skelett som 2009 års Modern Warfare 2.
I tider då klassiker som Resident Evil 3: Nemesis och Final Fantasy VII släpps kan det vara tryggt att återvända till det man känner till. De gamla favoritskivorna man inte lyssnat på i flera år, lättsamma actionfilmer från en tid då världen tedde sig lite enklare. Innan covid-19, innan klimatkris och innan en galning styrde världens mäktigaste land. Beenox har så klart arbetat med det här projektet under flera år men det är svårt att se en lägligare tid att släppa det på än nu.
Det betyder inte att Modern Warfare 2 idag är samma sak som Modern Warfare 2 för elva år sedan. En sån här remaster underhåller i hög grad på nostalgifaktor. Men det kanske är ok? Såhär i pandemi-tider är en förnimmelse efter en enklare tid precis det jag behöver.
Overpass
På papperet känns kraftfulla terrängfordon, läskigt branta backar och extrema väghinder som ett stabilt recept för en adrenalinfylld och underhållande spelupplevelse. Jag kan nästan känna att en så pulshöjande aktivitet som offroad-racing är ett av de säkrare korten när ett spel ska skapas. Därför känns det aningen trist att konstatera att det inhemska Overpass inte kan kategoriseras in som ett särskilt roligt spel. Även om det är välgjort ur några synvinklar bjuder det sällan upp till dans och den stora utmaningen som spelet skyltar med gör mig snarare frustrerad än engagerad.
Overpass bjuder på ett upplägg som liknar många andra racingspel. Efter ett kort men utmanande övningsavsnitt kastas jag in spelets karriärläge. Det finns möjligheter till snabbspel såväl som flerspelarläge, men det är utan tvekan karriären som ska vara spelets flaggskepp. Här bjuds vi på diverse uppgraderingar, kosmetiska tillbehör och givetvis en hel del olika tävlingar. Efter en snabb genomgång som också inkluderar val av fordon samt färg på förarkläderna ger jag mig ut på körbanan.
Ute i den skoningslösa terrängen möts jag av naturliga hinder såväl som ramper och däckhögar. Men medan detta borde ha varit startskottet på en pulshöjande resa blir jag bara frustrerad när min bil hamnar upp och ner för tionde gången på tre minuter och jag tvingas ladda om från närmaste sparpunkt. Det finns en viss poäng i att spelet ska vara svårt och realistiskt. Du ska verkligen behöva tänka som en professionell offroad-förare för att ta dig i mål. För det är verkligen där jag får lägga ribban. En snabb tid kommer i andra hand efter jag ens lyckats ta mig över mållinjen. Om detta låter som något för dig finns det en god chans att du kommer gilla Overpass, men för undertecknad är slitet inte värt belöningen.
LÄS FLER RECENSIONER: Dreams
Det finns inga synliga motståndare i Overpass utan all tävlan sker via en tabell där de virtuella förarna samlar sina snabbaste tider på varje bana. För att avancera i karriären måste du placera dig tillräckligt högt upp i den samlade tabellen. Jag tävlar alltså mot andra i teorin, men i praktiken är det bara jag och mitt fordon. Och det kan bli ganska ensamt i längden. Ute på vägarna hittar jag inte heller mycket övrig stimulans. Spelet innehåller ingen musik utanför menyerna, kontrollerna känns hackiga och oprecisa och bildfrekvensen har det kämpigt att hänga med i de högre hastigheterna, till och med på min Playstation 4 Pro.
Jag vill trots min negativa upplevelse tro att det finns något positivt i det här konceptet. Spelet bjuder på en hel del nörderier för den bilintresserade. Bland annat tillåts jag skifta kraft mellan hjulen för att kunna ta mig framåt även om halva bilen hänger i luften. Det är en häftig detalj och en sådant inslag som hade kunnat skina ytterligare om resten av spelet varit mer tilltalande. Nu blir det istället en väldigt nischad spelupplevelse som jag inte kommer hänga kvar vid särskilt länge.
Overpass är ett spel för väldigt få, och jag är inte en av dem. Upplägget har potential men faller tyvärr platt på grund av bristande stimulans och utmaningar som blir mer tradiga än drivande. Jag vill ge spelet eloge för den renodlade spelidén och sitt fokus på detaljer i körandet, men utförande är tyvärr alldeles för halvdant för att det ska kunna lyfta på riktigt.
