5 minuter lästid

Det piskande hårda regnet gör min framfart mellan de två tågen tuff. Då och då skriker någon ”friendly fire!” när jag i ösregnet har svårt att skilja mellan fiende och vän. Det enda ord jag kan tänka på under detta första uppdrag, och egentligen nästan samtliga efter, är ”spektakulärt.”

Call of Duty har alltid varit bra på det här med att ge oss all action som kan samsas på skärmen på ett snyggt vis. Vanguard bryter inte någon ny mark, och berättelsen och dess karaktärer är rätt tama, men oj vad underhållande det är så fort jag spelar! Varenda gång jag samtalar med någon kompis om denna spelserie är vi rörande överens om att hur den hanterar sin kampanj är det allra bästa med den. Jag vet inte om det framförallt är ett beröm mot den eller hur ointressant vi tycker dess multiplayer är men för mig har alltid dessa snyggt skriptade, actionfyllda kampanjer varit det jag varit mest intresserad av. Därmed inte sagt att jag aldrig haft skoj online, för det har jag. Väldigt skoj. Men det är något speciellt när saker är himla snyggt regisserade i första person. När det dessutom är otroligt fint visuellt så vågar jag påstå att denna kampanjen tillhör bland det roligaste jag haft med ett krigsspel på länge. Här finns många riktigt bra uppdrag som kanske inte når upp till mästerverk-nivå, men ett par av dem ligger åtminstone ganska nära gränsen till det.

Visst, det är inget nytt och som jag nämnde tidigare är både story och karaktärer rätt ointressanta. Här hade jag gärna sett lite tydligare narrativ, att man fick soldater att följa och bry sig om. Tidshopp och tillbakablickar som utgör denna kampanjs berättande är ett annorlunda stilgrepp men det blir ganska rörigt och jag hade hellre sett att jag faktiskt brytt mig om dessa anonyma ansikten än att kastas runt för varje uppdrag.

När jag spelar fungerar dock i princip allting. Uppdragen är bombastiska där musiken på flera ställen är mäktig nog för en Hollywood-film. Vyerna är fantastiska och bara detaljer som hur vapen laddas om, hur soldater springer från de smattrande kulorna och hur mycket i omgivningarna som går att skjuta i bitar bjuder som sagt in till underhållning på hög nivå. Jag försökte ändå vara kritisk och tänka att ”jaja, men jag har ju upplevt det här ett gäng gånger.” Men det spelar ingen roll. Alla komponenter för en ruskigt lyckad kampanj finns här och presenteras snyggt och intensivt. Jag har helt enkelt otroligt skoj med kampanjen i årets Call of Duty.

När jag sedan lämnar storyn bakom mig finns här två lägen till att beta av: multiplayer och zombies. Jag spelar det förstnämnda lite sporadiskt samtidigt som kampanjen och bjuds på snabba matcher där ”run n gun”-konceptet till en början nästan känns lite väl överväldigande. Det är som att jag ständigt måste vara i rörelse, skanna av min omgivning på en bråkdels sekund och skjuta för att ens ha en chans. Som med tidigare spel i serien handlar det egentligen mycket om att komma in i det, lära sig kartorna och sin styrka som spelare. Liksom kampanjen är matcherna explosiva, lite på gränsen till för röriga men för undertecknad, som föredrar exempelvis det taktiska i ett spel som Rainbow Six Siege, inser jag fort att det bara handlar om preferenser. Jag kan förstå varför många älskar det här med att snabba reaktioner och ett idogt spelande gör dig bättre och bättre.

Multiplayer är skoj och har mycket innehåll i form av en mängd kartor och efter att ha testat Team Deathmatch jag känner mig lite lätt snurrig så kastar jag mig in i spelläget ”Champion Hill” där man antingen själv, i duo eller trio möter ett annat lag och ska eliminera detta under fyra rundor. Totalt är här åtta lag och det blir som ett slags slutspel, eller en variant på Battle Royale, där bara ett lag till slut återstår. Under varje runda samlar man pengar som i sin tur kan spenderas på nya vapen och uppgraderingar som gör att man får ett litet övertag.

LÄS MER: Dagen Då jag fick nog av landstigningar

Champion Hill är framförallt ett samarbetsläge där nyckel till vinst är att kommunicera och ha strategier. Har man ett par vänner kan jag se hur detta blir ett bra alternativt till det mer klassiska multiplayer-läget. Det känns som att man försöker addera lite annorlunda innehåll, vilket är välkommet och efter att ha tillbringat ett par timmar med multiplayer-delen av Vanguard måste jag säga att jag är positivt överraskad. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men jag har roligt när jag spelar det och det känns lite som huvudsaken. Ett bra urval med kartor och den snygga inramningen är givetvis bidragande orsaker till att multiplayer på många vis känns såpass lyckat som det är.

Som avslutning har vi då också Zombies och precis som i fallet med kampanjen och multiplayer blir jag först väldigt imponerad av det visuella: det är detaljrikt, flyter bra och den mörka stämningen bidrar mycket. Från ett torg som fungerar som en hubb, som gradvis låser upp sig, teleporterar man sig till olika kartor och dödar zombies i drivor. I början är det nästan barnsligt enkelt men svårighetsgraden i form av tuffare zombies stiger snabbt. Det känns ganska taktiskt, på ett bra vis, då jag och mina följeslagare försöker hålla ihop och klara banorna. Dom är ganska små och det gäller att vara i rörelse för att inte bli överrumplad, speciellt när svårighetsgraden ökat.

Som ett komplett paket är jag faktiskt väldigt nöjd med årets utgåva av Call of Duty. Här finns bra med innehåll – en visuellt fantastisk och bombastisk kampanj som dock är något kort, massor med kartor i multiplayer och även zombie-läget. Call of Duty som spelserie känns lite som en ganska bespottad sådan, där många har en rätt bestämd åsikt på förhand och den klassiska fighten mellan ”Battlefield eller CoD” känns som att man helt enkelt också bestämt sig för att på slentrian hata det spel man inte själv spelar.

Efter alla dessa timmar jag spenderat med att kriga måste jag dock säga att jag haft väldigt roligt. Call of Duty: Vanguard är inget banbrytande, vi har sett det mesta förr men det känns som att spelets tre huvuddelar: kampanj, multiplayer och zombies är så pass välgjorda och innehållsrika att jag har svårt att se att man skulle ha tråkigt med något av det. Sedan handlar det nog om man föredrar, eller ej, seriens typ av online-matcher där ständig rörelse krävs. För mig var det roligt att bli så pass underhållen och varje gång jag startat upp spelet, oavsett vilket av dess tre lägen jag sedan tillbringat tid med, så har jag haft väldigt kul.

Man vet lite vad man får med Call of Duty, som sagt: Det är inget vi inte sett förr men det som finns är väldigt välgjort, visuellt spektakulärt och väldigt underhållande.