När Nintendo först avtäckte sin amiibo-satsning var jag starkt kritisk. Det kändes som den girighetshets som förpestat spelvärlden i form av mikrotransaktioner och deluxe-utgåvor hade nått sin fulländning. Nu skulle man behöva köpa en massa dyra plastfigurer för att kunna njuta av spelen till fullo också.

Sanning att säga så har jag alltid varit en stark förespråkare för att spelföretag tjänar extra pengar på kringprodukter som t-shirts, muggar och samlarfigurer. Det känns mer ärligt att sälja ett spel för sexhundra kronor och sedan tjäna extra pengar på konstböcker och flådiga planscher än att ”tvinga” spelarna att köpa nya onlinebanor och loot boxar för att hänga med.

Amiibos kändes dock som ett fult knep för att lura mig att köpa plastfigurer jag egentligen inte ville ha, bara för att kunna spela spelen jag ville spela. Länge stod jag emot. Sedan utannonserades Nintendo Switch samt Splatoon 2 och läget blev ett annat. Jag längtade så otroligt extra mycket efter att den där spännande, färgglada onlineskjutaren skulle släppas att jag köpte en amiibo, en grönhårig Splatoon-flicka, redan innan spelet släpptes.

Döm om min förvåning, men det var riktigt kul att använda amiibon i spelet! Dels gav den mig tre riktigt bra klädesplagg tidigt i spelet och dessutom låser den upp ett mycket trevligt fotoläge som är perfekt att ta bilder med när man bloggar om spelet. Det bästa av allt: man kan spara sin favorituppsättning av vapen och kläder på amiibon, och sedan på ett ögonblick klä sig i dessa med ett enkelt tryck av amiibon mot Pro Controllern.

Med tanke på att spelet innehåller ett femtiotal vapen och hundratals klädesplagg med olika uppsättningar och egenskaper är det snart omöjligt att hålla reda på alla dessa, och då är det är praktiskt att amiibo-flickan gör jobbet åt mig. Snart fick jag köpa ytterligare två Splatoon-flickor för att kunna spara ytterligare två uppsättningar av vapen och kläder, som jag snabbt kunde byta mellan.

LÄS MER: Skulle Splatoon 2 vara ett sämre spel som det var mer rättvist?

Den självklara invändningen är förstås att det här borde spelet klara av i alla fall. Man kan till exempel tänka sig en lösning att man håller in en av axelknapparna innan en match, och väljer en sparad uppsättning av vapen och kläder genom att man trycker på någon av huvudknapparna. Nu är det dock som det är, och man behöver en amiibo för funktionen. Dessutom gör det spelupplevelsen mer speciell, att varje gång jag ska spela Splatoon 2 så plockar jag fram mina fem Splatoon-flickor och ställer upp dem på bänken bredvid mig, redo att assistera mig i striden.

TV-spel är bra på mycket, men just den fysiska inlevelsen är något som det är dåligt på. Mycket av tjusningen av att spela brädspel är hur konkret allt är, hur alla figurerna och korten känns när du håller dem i handen, tyngden i varje pjäs och det påtagliga i det hela. Mina Splatoon-flickor gör faktiskt spelupplevelsen mer konkret och lättare att minnas i efterhand.

LÄS MER OM PLASTLEKSAKER OCH SPEL: Starlink: Battle for Atlas – ett girigt, fantastiskt rymdäventyr

Visst, det är en slak lina som Nintendo balanserar på. De som inte köper amiibos vill att allt det viktiga i spelet ska finnas i själva spelet, och inte låsas bakom plastfigurer. Och de som köper amiibos vill att figuren ska påverka spelet på något avgörande sätt, som gör köpet av amiibon motiverat. Det är som med DLC: det ska inte vara något som borde ha varit med i det egentliga spelet och samtidigt ska det vara maffigt nog för att motivera ett köp av tillsatsen.

Att samma amiibo fungerar i flera spel är en fördel. Det gör att man kan ha glädje av figuren under en längre tid och många små bonusar kan känns som något stort. När det kommer ett nytt spel kan man plocka fram sin amiibo och se om den gör någon skillnad.

Jag har valt att begränsa min amiibo-samling till Splatoon och The Legend of Zelda. Det får inte bli något slags tvång, eller krav på att jag måste samla alla. Jag har inga problem med att man visar sin kärlek till ett spel genom att öppna plånboken, varken när någon annan gör det eller när jag gör det, men det måste kännas att jag gör det frivilligt, inte som man spelmakarna försöker tvinga mig till det. Det måste göras med kärlek.