3 minuter lästid

Som spelintresserad musiklärare, eller musikintresserad spelskribent, finns det en risk att jag observerar och analyserar musikspel på ett något annorlunda vis. Jag vill tro att en spelare som inte har flera år av musikaliska studier bakom sig kan sätta igång ett Rock Band eller ett Beat Saber med det enkelriktade målet att ha roligt. Men för en person vars hjärna blivit invaderad av musikaliska idéer, strategier och teorier träder ett annat perspektiv fram, nämligen hur väl denna upplevelsen står sig mot världen bortom skärmen.

LÄS FLER RECENSIONER: Concrete Genie

Hexagroove: Tactical DJ transporterar mig till livet som aspirerande DJ-artist där jag ombeds avancerade bland allt mer glamourösa dansklubbar. Min musikaliska karriär gestaltas med hjälp av aktivering av olika spår, tryckande på knappar i puls såväl som utmanande Guitar Hero-inspirerade minibanor. Hexagroove utspelar sig med andra ord precis så som många människor föreställer sig att DJ-yrket faktiskt ser ut. Som en följd av detta känns tyvärr spelets många inslag lite för halvhjärtade för att verkligen sticka ut i en musikaliskt intressant bemärkelse, därför är det tur att spelet ändå är ganska underhållande.

Always end with a bang.

Låt mig ta er igenom en dag som virtuell DJ. Vi börjar med att välja en klubb och en musikgenre. Ofta är klubbarna kräsna och begär särskilda genrer, men i flera fall får jag även fria händer. När jag träder in i dimman börjar jag med att sätta igång mina loopar. Publiken är inte särskilt petiga utan börjar direkt dansa och tjoa. När spåren börjar lysa grönt uppmanas jag byta ut dem för variation och progression. Efter en stund kastas en lysande studsboll in i skärmen vars syfte är att be mig trycka på A-knappen i puls till musiken. Nästan som om jag skulle stå och klappa igång min publik. När detta är gjort följer några olika rytmiska minispel innan det hela upprepas fram till konserten avslutas. Nedriggningen och förhandlandet om gage ingår tack och lov inte i spelupplevelsen.

Min intryck är att Hexagroove har lite för många bollar i den basdunkande elden. Det finns många intressanta idéer som tyvärr lämnats något halvfärdiga när nästa moment skulle förverkligas. Att låta en loop ligga och vila innan den byts ut blir till exempel något motsägelsefullt när min livmätare likväl töms gradvis när jag tar tid på mig, åtminstone i spelets karriärläge. Dessutom är minispelen alldeles för korta för att kännas meningsfulla. Ett specifikt sådant beskrivs bäst som Guitar Hero med två knappar, ett moment som hade kunnat lyfta upplevelsen om speltiden överskridit sju sekunder. Istället infinner sig en känsla av spretighet som inte alls gör Hexagroove några tjänster.

Influenserna är ganska tydliga här.

Det är synd att dessa aspekter drar ner helheten, för ofta har jag ändå ganska roligt i spelet. Spelets positiva aspekter gör sitt yttersta för att väga upp för dess utvecklingsområden. Jag bjuds på en fin variation av olika musikgenrer och loopar. Vid vissa tillfällen får jag till och med ett plötsligt begär efter att hålla ena hörluren mot örat och digga med näsan mot golvet, vilket är heltokigt då detta spel absolut ska upplevas med båda kåporna på. Och även om den musikaliska utmaningen upplevs något för spretig bjuds jag på en härlig resa i synth-looparnas förtjusande land. Hexagroove lyser som allra starkast i de spellägen där jag tillåts experimentera och leka med alla spåren utan restriktioner och kreativiteten får sitta i förarsätet. Spelet är dessutom ofta en fröjd att titta på med sina glansiga dansgolv och förlösande färgexplosioner när banorna avslutas.

LÄS VÅRA MUSIKTEXTER: När spel tar ton: The Curse of Monkey Island

Jag nämnde tidigare att mitt perspektiv på musikspel säkerligen färgats av min musikaliska bakgrund. Och ur det perspektivet har jag svårt att verkligen uppskatta Hexagroove: Tactical DJ på grund av spelets spretiga och något ofärdiga form. Samtidigt finns det en sida hos mig som trivdes riktigt bra gungandes till den elektroniska musiken där de olika spåren tilläts leva i symbios med varandra. Slutresultatet är en blandning av intryck, en blandning av sött och salt. Ett trevligt spel som kunde varit bra mycket trevligare. Grunden finns definitivt där men spelets många lager är något för tunna för att DJ-podiet verkligen ska kunna stå stadigt på den glitterstänkta klubbscenen.