Jag tittar på Hoplegs och tänker att detta kan ju inte vara för knepigt. Självförtroendet är på topp när jag väl startar upp spelet men det tar inte lång tid innan jag får äta upp mina ord. Mina tidigare erfarenheter med 2D-pusselplattformar-genren är till ingen nytta här. Hoplegs sätter ett rejält krokben för mig men i slutändan är det ändå relativt kul att slå ansiktet i backen om och om igen.

I Hoplegs axlar jag rollen som Hoppus. Innan spelet tar sin start är Hoppus en trollkarlsstudent och en dag ramlar hans mästare döendes in genom dörren. Den gamle trollkarlen berättar om en profetia och säger att Hoppus nu är redo för teleporteringstrollformeln som kommer hjälpa honom ta sig till landets prinsessa. Hoppus är dock inte alls redo för sagda formel. Någonting går fel och istället för transportering igenom tid och rum förvandlas Hoppus till en fyrkant. Även fast storyn inte är spelets huvudattraktion är detta en väldigt charmig introduktion. Det behövs inga djupa bakgrundshistorier här och jag uppskattar detta lilla intro då det snabbt förklarar allt jag behöver veta innan jag skuttar ut i världen.

Hoplegs kommer farandes med en liten twist på 2D-pusselplattformar-genren. Borta är förmågan att kunna gå från vänster till höger och istället måste jag sparka mig framåt igenom nivåerna. Hur detta fungerar är till synes relativt simpelt. Hoppus använder sig av fötter och andra objekt som trycks ut ur de fyra sidorna på honom. Varje sida är bunden till en knapp och han kan även rotera i luften. Det lite mer avancerade hoppar igång när Hoppus väl börjar snurra. Slår jag någonstans en volt och landar uppochner är mina kontroller vridna för att matcha detta. Det vill säga att knappen som först sprätte mig upp i luften nu inte gör mer än att peta ut en polkagris upp mot skyn. Detta tar en stund att vänja sig vid men är ett väldigt kul och utmanande system. Som om det Inte vore nog att hålla koll på miljöerna måste jag också alltid se hur Hoppus är placerad. Hand- och öga-koordinationen sätts på prov då minsta snedsteg lätt skickar mig flygandes i fel riktning och jag kan tvingas börja om ifrån början.

LÄS VÅR FÖRHANDSVISNING: En tidig titt på Hoplegs

På tal om att börja om från början är Hoplegs ett ganska utmanande spel. De tidigare nivåerna gör ett bra jobb med att bekanta mig med hur spelet fungerar. När ett nytt hinder dyker upp illustrerar spelet de tekniker som behöver bemästras och jag kan då efter lite övning ta mig vidare längs banan. Det är dock bara en tidsfråga innan Hoplegs slutar hålla mig i handen och istället hånflinar bakom min rygg över prövningarna i min väg. Kombohandlingar som att sparka mig upp i luften för att direkt efter utföra ett vägghopp är en hel process i sig. Ibland krävs noggranna förberedelser då jag verkligen inte vill ramla ner någonstans och behöva göra om tidigare hinder.

Banorna är dock relativt förlåtande i sin design. Efter ett par sektioner kommer jag ofta till en plats där det är näst intill omöjligt för mig att halka tillbaka till tidigare delar av nivån. Jag uppskattar detta en hel del då Hoplegs är frustrerande men det kommer aldrig till den punkten att jag blir upprörd och vill lägga ner dosan. Det dyker också upp checkpoints som verkligen underlättar då vissa nivåer har avgrunder jag kan ramla ner i. Somliga nivåer har extra hinder som t.ex. utrymmen där Hoppus är viktlös eller hala plattformar, och alla dessa element hjälper till att variera utmaningarna. Även om Hoplegs är svårt är det i samma veva aldrig orättvist. Det är svårt men inte sadistiskt, och det för mig ett tecken på bra bandesign.

Rent visuellt gör Hoplegs väldigt mycket med ganska lite. Trots sin simpla design är spelet väldigt fint att se på. Vart jag än tittar möts jag av färgglada ytor och även de mörkare färgerna känns aldrig tråkiga eller livlösa. Hoplegs påminner mig väldigt mycket om gamla flashspel som kan hittas på hemsidor som Newgrounds fast oerhört mer polerade. Designen är dessutom nästan ett måste för att saker inte ska bli för svårläst, så det var rätt beslut att hålla det simpelt.

Hoppus själv gör även konstant olika miner som verkligen passar de situationer han befinner sig i. Slår Hoppus emot en vägg eller susar iväg igenom luften har han alltid ett underhållande och väldigt expressivt ansiktsuttryck. Den nyckfulla musiken är grädden på moset och den bidrar med en upplyftande stämning till den konstant närvarande svårighetsgraden i spelet. Den visuella designen tillsammans med hur animerad Hoppus är och de glada tonerna gör det svårt för mig att faktiskt bli arg även när Hoplegs testar mitt tålamod som mest.

LÄS MER: Yoshi’s Crafted World utmanar Yoshi-puristen i mig

Jag stöter sällan på spel som Hoplegs. Det lyckas bidra med någonting nytt och fräscht samtidigt som det absolut går mig på nerverna. Frustrerande spel är för mig ingen nyhet men att styra Hoppus framåt i världen är en väldigt underhållande och belönande färdighet att bemästra. Då och då kan svårighetsgraden kännas lite väl taskig när jag ramlar ner någonstans och måste repetera steg för att ta mig tillbaka där jag var innan. Upplevelsen surnar lite när det väl händer men lyckligtvis sker det inte alltför ofta.

Spelet är dränkt i charm, nivåerna är visuellt behagliga att titta på, musiken skapar en upplyftande stämning, och Hoppus med sitt överdrivet animerade ansikte är ytterst roande. Det går även att ändra utseendet på Hoppus om så behagas och spelet kommer med verktygen för att skapa egna nivåer vilket är ett kul och välkommet tillägg. Alla som är intresserade av 2D-pusselplattformar-spel och en utmaning av ett lite nyare slag borde slå ett getöga på Hoplegs. Spelet är kanske inte världsomskakande men det bjuder absolut på en unik upplevelse. Var dock beredd på att känna dig lite fysiskt och framförallt mentalt kantstött när allt är över.