3 minuter lästid

För tio år sedan spelade jag knappt onlinespel. Alls. Jag var fortfarande blyg, och att gå ut online och spela med andra spelare var väldigt nervöst för mig. Dessutom var jag inte speciellt bra på TV-spel. Hade jag varit en riktig superspelare hade det kanske varit enklare att ge sig ut online, men kombinationen av att vara dålig på TV-spel och att vara blyg satte knut på mig. Men sommaren 2009 släpptes spelet som skulle förändra allt: Battlefield 1943.

Förutom mina sociala svårigheter var det en annan sak som hindrade mig att spela online: de flesta onlinespel kändes oöverskådliga för mig. Många lagbaserade onlineskjutare bjuder på åtta olika klasser med massor av olika vapen, sex olika spelsätt och tjugo olika kartor. Lägg till att när man börjar på level 1 har man nästan ingen utrustning alls, utan allt måste låsas upp medan man levlar, så har du ett spel som är riktigt, riktigt tuff för en nybörjare. Battlefield 1943 är inte alls så där. Det finns bara ett huvudsakligt spelsätt, tre olika klasser, tre olika banor. Varje klass har en specifik uppsättning vapen. Allt finns tillgängligt redan från början; det finns ingenting att låsa upp.

Denna ”brist på innehåll” innebär två saker: dels är det ett spel som är väldigt nybörjarvänligt, dels så är det ett spel som man faktiskt kan bli riktigt bra på, utan att behöva lägga 800 timmar på det. Om man blir överväldigad av något är det av hur kul spelet är.

På klassiskt Battlefield-maner handlar spelet om att ta och kontrollera checkpoints, som symboliseras av flaggor som man virar upp och ner. Det finns fem flaggor på varje bana och det gäller att kontrollera minst tre av dem för att minska motståndarens resurser. Som i ett fightingspel har varje lag en hälsomätare och när den har gått i botten är matchen över.

Under några månader spelade jag Battlefield 1943 nästan varenda kväll. Så fort jag kommit hem från jobbet och ätit middag så satt jag där. Battlefield 1943 var det första onlinespelet jag fastande i, det första spelet jag verkligen röstchattade i, och det var det första onlinespelet där jag blev en framstående spelare.

Jag lärde mig snart alla de viktiga taktikerna – som att hoppa in i flygplanet, flyga över en fiendekontrollerad checkpoint, hoppa ur planet med fallskärmen och landa bakom fiendens front och ta flaggan utan att någon fattade det. Eller att som infanteri hade man mekanikerförmågan och kunde laga pansarvagnen. Så om man satt som passagerare i pansarvagnen som denna klass kunde man hoppa ur när den blev beskjuten och stå bakom och meka medan den tog emot en skur av kulor. Då var den i princip oförstörbar i kamp mot en annan pansarvagn. Ibland kunde man till och med hålla den i liv mot två. Eller taktiken att ta flygplanet ända bort till fiendens bas, hoppar ur det och landa mitt på en av deras pansarvagnar och ta den mitt framför ögonen på dem.

Just denna stöld av fiendens fordon var något av det mest spännande med spelet. Att lyckas sno en tank från fiendens bas eller från en flagga som de kontrollerade var väldigt värdefullt. För plötsligt hade ditt lag tre flygplan mot fiendes ett, eller tre pansarvagnar mot fiendes enda. Det gällde dock att tänka på att din pansarvagn, som man snott i fiendens bas, var mycket mer värdefull än de andra pansarvagnarna i laget. För om pansarvagnen som någon av dina lagkamrater styrde förstördes spawnade den ju i er egen bas, men om pansarvagnen du styrde förstördes så spawnade tillbaka i fiendens bas, och hamnade åter i deras händer! Så hade du lyckas stjäla en pansarvagn av fienden var spelet grymt spännande när du verkligen försökte hålla hårt i den.

LÄS MER: Vår recension av Battlefield V

I slutet av min tid med Battlefield 1943 vann jag 20 eller 25 matcher i rad för mitt lag. Jag hade blivit så bra på spelet, och lärt mig alla tricks och alla kartor utan och innan, så jag mer eller mindre vann matcherna på egen hand åt mitt lag. Det blev mekaniskt till sist; flyga där, hoppa ur där, springa där, ta flaggan där. I och med att spelet saknade ett rankingbaserat matchmakingsystem som hade gjort att jag hela tiden fått spela mot bättre spelare, så tröttnade jag också på spelet. Jag försökte gå vidare med Battlefield: Bad Company 2, men det hade alla de problem med för mycket innehåll som jag listade i början av denna skrift.

Jag tror inte på idén med att ”man ska inte återvända till gamla spel, för det kommer att förstöra de fina minnena”, men Battlefield 1943 är ett undantag. Jag kommer nog aldrig att återvända till det här spelet igen, för jag kan inte se hur någonting skulle kunna slå mina minnen. För första, och förmodligen sista gången, hade jag blivit så bra på ett onlinespel att det inte fanns någon utmaning längre. Att en gång i sitt liv få uppleva den känslan var en värdefull och underbar upplevelse.