4 minuter lästid

”Vad sägs om att jag bjuder på en resa till Italien?”

Får man den frågan tar det inte många sekunder innan tankeprocessen går på högvarv och hjärnan radar upp ett sprakande potpurri av diverse maträtter och platser synonyma med det stövelformade landet. ”Carbonara! Pizza! Ravioli! Bolognese! Risotto! Colosseum! Venedig! Ska vi dit? Eller kanske Rom?!”. Förvåningen lär vara av det större slaget när svaret blir ”nej, Soča”, och det svaret hade garanterat kommit om det var spelet Isonzo som avfyrade frågan. Du kanske undrar vilken maträtt Soča egentligen är? Läs vidare så kommer du få svaret.

Via en tidskapsel hamnar du Italiens bergiga, nordöstra del. Ditt geografiska öga, som du tränade upp med diverse kartor på mellanstadiet, analyserar och konstaterar att du mest troligt är i Alperna. Det stämmer, men mer specifikt är du i Dolomiterna. Du ser även en flod med blått, nästan turkost, vatten ringla sig söderut. Sceneriet är till viss del fantastiskt, som i en romantisk, italiensk dröm. Problemet är dock bara tidskapseln har släppt av dig någonstans runt 1916 – mitt under brinnande första världskriget. Historikerna som läser har i detta nu identifierat detta som ett av de tolv slagen vid Isonzo. Till dem av er som inte kan ert första världskrig kan jag förtälja att Isonzo, eller Soča som slovenerna säger, inte är en drömmig maträtt, utan en flod som rinner igenom Italien och Slovenien och som i söder mynnar ut i en bukt i Adriatiska havet. För att göra den tänkta romantiska resan än mindre romantisk kommer vi få delta i stora strider med kejsardömet Tyskland och Österrike-Ungern på ena sidan och Italien på andra.

Det är vackert i Dolomiterna!

Isonzo är ett spel som är relativt rakt på sak och efter något enstaka knapptryck kastar in en rakt i stridigheterna där man antingen, som ovan påvisar, får representera Italien eller Österrike-Ungern. För den vane Battlefield-konnässören, undertecknad inräknad, framträder många likheter till spelsättet Rush där attackerande sida ska ta över två punkter medan försvarande lag ska hålla ställningarna och se till att några punkter inte alls tas över. Tas dessa punkter över får försvarande lag återsamla sig längre bak på kartan och försvara nya punkter. I Isonzo är det snarare en regel än ett undantag att en match tar minst 30 minuter att genomföra, vilket jag bara tycker är positivt. Vill man ha snabba och explosiva matcher får man grotta in sig i Call of Duty-världen. I skrivande stund finns det tre olika offensiver att spela – Mountain War, Straf-expedition och 6th Battle of the Isonzo. Inom dessa offensiver, som alla givetvis är historiskt korrekta, finns det sammanlagt sex olika kartor vilket är en helt okej mängd när spelet fortfarande är nytt.

LÄS MER: Battlefield V

Väl inne i kriget får man som spelare välja mellan sex olika klasser där alla besitter olika sorters färdigheter. Officerare kan tillkalla bombplan och liknande som en person med så hög rank faktiskt kan göra utan att skämmas. Engineer behövs för att sätta ihop stationära maskingevär och granatkastare. Rifleman behövs för påfyllnad av ammunition till spelare, men också till granatkastare och maskingevär. Bortsett från Rifleman får det dock inte finnas hur många som helst av varje klass. Exempelvis kan det bara finnas två officerare samtidigt precis som det bara kan finnas sex stycken från engineer-klassen. Alla klasser har även ett uppgraderingssystem där man låser upp nya vapen och tillbehör allt eftersom man går upp i nivå med just den klassen. Variationen av vapen tillhanda är som sig bör i början av 1900-talet: nästan obefintlig. Det klassiska WW1-geväret som du inte kan ladda om förrän du har tömt magasinet är din bäste, och nästan ende, vän i Isonzo, och det är bäst att du bemästrar det snabbt.

Gasmask är en viktig del i din utrustning.

När jag gjorde min debut i Isonzo slogs jag av vilket fullskaligt krig det faktiskt var. Jag sprang till höger och dog direkt. Jag valde att istället springa vänster och dog ännu snabbare. När jag prövade att sitta kvar bakom ett skydd dog jag av en flygbombningsattack. Jag upptäckte sedan att det faktiskt ”bara” är 20 vs 20 i varje match – det kändes till en början som om det var minst det dubbla eftersom banorna dessutom är ruskigt stora. Det tog ett par omgångar innan det gick upp för mig varför det kändes som det gjorde: man dör ju faktiskt på ett skott. Allt som oftast i varje fall. Detta medför onekligen en stor känsla av realism, mycket på grund av att slagen faktiskt är historiskt korrekta i den mån de kan vara det i ett TV-spel. Ingen kill-cam återfinns heller, så man har oftast ingen aning om varifrån skottet avlossades.

Isonzo är uppföljaren till Verdun och Tannenberg av M2H och Blackmill Games som alla fokuserar på första världskriget, vilket trots allt är en ganska frisk fläkt med tanke på de hundratals och åter hundratals spel som kretsar kring andra världskriget. En halvtimme in i spelet började det dra i undertecknads Battlefield-tarm, vilket kan ses som både positivt och negativt. Innan jag lade ner bössan, eller deserterade om man så vill, inför Battlefield V så hade jag minst 200 timmar speltid per spel, och suget fanns där hela tiden. Efter 20 timmar + i Isonzo finns inte riktigt suget där, tråkigt nog.

Kanske är det för att jag plockade upp bössan för första gången på över fyra år. Kanske är jag mätt på krigsspel. Kanske är det så, men som jag redan nämnt får jag ett riktigt stort sug efter Battlefield 1 så fort jag startar Isonzo. Det är nog mycket för att detta känns som ett Battlefield-light, om jag ska hårddra det. Att dö så pass enkelt som man gör är ingenting som tilltalar mig fullt ut. Det är svårt att bli riktigt så bra som man kan bli i Battlefield där man stundtals kan kännas odödlig när man noga har studerat in en klass och ett specifikt vapen. Att det är ett välgjort och kul spel ska självklart sägas, något annat vore tjänstefel. Om man gillar Battlefield kommer man gilla Isonzo, och förhoppningsvis kan man, till skillnad från undertecknad, bortse från längtan efter att hellre spela det förstnämnda.