6 minuter lästid

I 40+ timmar har jag gjort absolut ingenting.

Det är givetvis inte helt sant, men Microsoft Flight Simulator är det närmaste en helt uppdragsfri upplevelse jag varit med om i ett spel någonsin. Visst, här finns lite träningsuppdrag för att lära dig lyfta och landa, vilket givetvis är rätt grundläggande saker att kunna när man ska flyga. Men när man klickar mellan två punkter på världskartan, och väljer den ena som avgång och den andra som ankomst, så summerar det som komma skall hela spelet rätt bra: man flyger, enbart. Visst, det går att leta efter landmärken, djur och dom flesta väljer nog att flyga över sitt hus. Men ibland tänker jag att spelet kanske skulle mått bra av lite uppdrag – kanske man t.o.m. hade kunnat väva in ett spelläge med story? Men ärligt talat känns det lite som att det hade varit totalt fel här och kanske vårt inlärda koncept om vad spel ”ska” vara aldrig förr bemöts på detta viset: av totalt frihet och avsaknad av mål.

Så, vad går spelet ut på då? Jo, man får helt enkelt skapa sina egna spelregler. För vill man går det såklart att lära sig hur man manuellt startar en Airbus 320 eller kanske ta sig an utmaningen att landa på en riktig svår flygplats. Varför inte slå av något av spelets många hjälpmedel och försöka taxa, lyfta, flyga och landa själv? Finns ingen berättelse tillgänglig får man göra sin egen.

Detta gör spelet också lite svårt att bedöma. Men jag tänker såhär: om jag kan lyfta, slå på autopiloten och sedan bara låta spelet rulla på skärmen som något slags avkopplande bakgrundsbrus, ja då har jag beskrivit spelets absolut största styrka och svaghet på samma gång. Det är en total frihet, men med sådan kommer då ansvaret, eller kanske snarare intresset, att känna tjusningen med just det.

Det fanns framförallt två punkter jag var lite extra nyfiken på kring denna konsolversion av Microsoft Flight Simulator och eftersom jag främst vill berätta vad jag tycker om spelet i sig ska jag försöka avhandla dom så kortfattat men väl sammanfattat som möjligt. Det blir inte lätt, men vi försöker.

Det första är det visuella. Som de flesta som är nyfikna på titeln säkerligen vet använder sig spelet av satellitbilder för att genera hela världen. Ja, ni läste rätt: hela världen. Detta är alltså det största Open World-spel som existerar och även om detaljrikedomen inte alltid är helt hundra är det verkligen helt fantastiskt. Stundtals är det nästan overkligt snyggt och även om platser där utvecklarna gått in och animerat saker på detaljnivå skiljer sig en del från det som grafikmotorn ”bara” genererar så är ju detta faktiskt ett spel som till 99 procent upplevs på rätt hög höjd. En del byggnader ser dock rätt risiga ut, motorn har en förmåga att proppa gator och platser fulla med rätt överdriven vegetation och allting är heller inte i 3D. Precis som när du letar upp saker på Google Earth blir alltså en del områden helt enkelt bara platta ytor. Jag flög exempelvis över den plats där Roskildefestivalen äger rum, i Danmark, och även om jag givetvis, givetvis förstår att vare sig grafikmotorn eller utvecklarna kan 3D-animera varenda ett av de tusentals tält som slås upp blir ändå den här kontrasten ganska tydlig gentemot fotorealismen hos (åtminstone om man flyger nära) mina favoritstäder New York, London och Tokyo. Så det märks tydligt var utvecklarna har gått in och petat på egen hand.

LÄS MER: Hur Google Earth VR fick mig knäsvag

Ur ett tekniskt perspektiv, och ofta även ur ett rent visuellt, är detta verkligen en av dom mest imponerande upplevelserna jag någonsin varit med om i ett spel. Jag har spelat spelet på en hyfsat kraftfull PC tidigare och även om jag förstår att en dator alltid försöker pressa ut betydligt fler effekter och därmed också ofta hoppar rätt rejält i bildhastighet är det rätt skönt med en konsol som begränsar spelet på de områdena och därmed ger en visuell upplevelse som är mer stabil. En del hack i bilduppdatering förekommer dock, även om en del patchar sedan release gjort att det, åtminstone för mig, känns betydligt mjukare med mindre frysning nu. Det ska också tilläggas att jag som älskar fotolägen i spel i och med detta har fått den ultimata sådana.

Den andra punkten handlar om gränssnittet. Detta är kanske också det som är svårast att överföra från PC till konsol. Ett standard tangentbord har över 100 knappar samt en mus som, i min setup, har minst sex stycken användbara. Jämför detta med Xbox-kontrollen som har drygt en tiondel av detta totalt. Lösningen är, i mitt tycke, inte helt felfri även om jag själv har svårt att se hur man skulle gjort det annorlunda. Man kan binda kommandon själv och låta exempelvis ett tryck på RB+A betyda en sak, och en del är förprogrammerat så jag antar utvecklarna ansåg det smidigast. Men begränsningarna märks och det blir lite rörigt med ett popup-fönster som kommer ner i överkanten av skärmen för att jag sedan måste dra upp ett eller flera fönster igen. Det märks helt enkelt att detta är gjort för PC, och en del överföringar till konsol blir liksom inte helt överskådliga eller enkla. Att trycka ner ett fönster med den lilla kryssrutan är vardag på PC. På konsol – inte lika enkelt. Att dra runt fönster och få överblick är heller inte så lätt på den begränsade ytan som en enda skärm innebär.

Och här kommer kanske det som gör att jag skulle föredra att fortsätta spela detta på PC: möjligheten till flera skärmar. Visst, en konsols simpelhet och allt det där är vad det är och jag tror nog de allra flesta entusiastiska sim-spelare sitter inne i planet och inte kikar på det utifrån som en casual som jag (vilket ger en massa extra menyer och fönster på skärmen). Men att kunna flytta radar, checklistor och annat till en sekundär skärm ger en överskådlighet man helt enkelt inte får här, om man inte stänger av dessa menyer men jag vill ju se dom. Men kanske inte på själva skärmen där jag har mitt plan och den fantastiska värld jag flyger över.

Bland alla dessa subjektiva preferenser inser jag dock att Microsoft Flight Simulator på konsol ändå blir vad en simulator på konsol kan lyckas med. Man vill ju såklart heller inte skala ner upplevelsen och göra det för användarvänligt. Det är ju trots allt en simulator med allt vad det innebär och vill man är det bara köpa ett tangentbord och mus som fungerar för Xbox och göra hela upplevelsen lite mer användarvänlig. Spelets begränsningar i konsolformat har alltså sina lösningar, så det är egentligen ingenting som drar ner betyget nämnvärt.

Som avslutning vill jag också nämna en del buggar som fläckat upplevelsen en del: ibland går det inte att starta planet överhuvudtaget, Air Traffic-Control fungerar inte helt problemfritt, och autopiloten kan ibland få för sig att sänka planet radikalt i höjd trots att det finns höga berg, eller få det att konstant fortsätta flyga uppåt trots att marschhöjd är inställt.

Att försöka sammanfatta detta spel i en recension är nog något av det svåraste jag gjort. Främst för att det som spelupplevelse skiljer sig så mycket från allt det där vi är vana vid.

Det är främst en upplevelse i att upptäcka vår värld, en simulator i att styra plan och det går att göra det så realistiskt man vill, eller koppla på så mycket hjälpmedel man önskar. Jag känner att det här spelet, för mig, främst blir någon slags zen-upplevelse, en upptäckt, ett sätt att se delar av världen jag ännu inte sett. Jag kommer på mig själv med att hela tiden försöka ta hela konceptet lite längre då jag i början bara nöjde mig med att lyfta och flyga. Nu vill jag kontakta ATC för pushback, taxa till banan och planera min rutt, försöka lära mig var knappar sitter på instrumentbrädan för att manuellt kunna slå på och av dem. Jag vill finna den perfekta approachen till landning och få ner planet så mjukt som möjligt. Men allra mest vill jag besöka platser i världen för att se en fantastisk, och ur ett tekniskt perspektiv makalös, rendering av det hela.

Bland allt detta blir Microsoft Flight Simulator något mer än ett spel, vilket på många vis är dess allra största styrka och även om då portningen till konsol har sina små begränsningar så har utforskning av vår värld inte några sådana överhuvudtaget.