Jag fyller ofta min lediga tid med spel och tiden kring jul och nyår brukar inte bli något undantag. Att sova ut på morgonen för att sedan sätta igång en kanna kaffe och spela precis vad jag känner för halva dagen är bland det bästa jag vet. Jag är oftast väldigt säker på vad jag vill spela när jag vaknar. Som om hjärnan utvärderat och planerat hela natten. Under en längre tid månaderna innan julledigheten var mitt val av spel till morgonkaffet ganska självklart i årets maffiga cowboy-simulator Red Dead Redemption 2. På senare tid har dock Artur Morgan och hans entourage fått kliva åt sidan för att lämna plats åt höstens stora snedsteg: Fallout 76.

Innan ni vrålar ut er frustration och börjar marschera mot Växjö med höjda facklor och högafflar vill jag förklara varför jag valde bort Red Dead för att lämna plats åt Bethesdas samarbetsfokuserade apokalyps. Red Dead Redemption 2 är mästerligt ur flera olika synvinklar. Världen är remarkabel i sin detaljrikedom och utseende. Musiken är fängslande och välkomponerad. Karaktärerna är fyllda av intressanta berättelser och personlig kemi gentemot varandra. Allt detta kulminerar därför i ett häftigt hantverk som lirkar sig in på de flesta topplistorna över fjolårets bästa spel utan några som helst problem. Men är det roligt att spela? Nja. I mitt tycke bidrar det långsamma tempot, den överdrivet långa handlingen och de klumpiga kontrollerna till en ganska haltande spelupplevelse. Lite som en utställningskatt som inte riktigt kan hoppa upp på prispallen.

LÄS RECENSIONEN: Red Dead Redemption 2

Jag tycker inte det är rätt att påstå att jag skulle ha blivit uttråkad av Red Dead Redemption 2, men den överväldigande mängden saker att se, höra och uppleva triggade igång min längtan till att faktiskt göra. Min längtan efter att spela. Och det är här Fallout 76 kommer in i bilden. Spelet som lämnade majoriteten av kritikerkåren väldigt besvikna. Spelet som lanserades tillsammans med en PR-ansvarigs värsta mardröm och förföljdes av ett berg av spelförstörande buggar. När spelet väl fungerade fick det även kritik för sin ihåliga värld och intetsägande handling. Trots allt detta och lite till kan jag inte sluta spela Fallout 76 för tillfället.

Jag springer runt och utforskar, dödar fiender, tjänar erfarenhetspoäng, hittar nya vapen och snabbreser till mitt läger för att lämna av alla skatter jag hittat innan jag ger mig ut igen. Det är snabbt och belönande spelande. Allt jag gör, vare sig det är att besegra mördar-robotar eller att sätta in nya lampor i mitt hus, tar mig allt närmare nästa nivå. Mitt i allt kaos har Bethesda lyckats återskapa så mycket av det jag älskade med Fallout 4. 

Världen må vara tom på datorstyrda människor, men likväl är den sprängfylld med historier och referenser som alla Fallout-älskare borde höra. Progressionssystemet må vara förändrat, men jag får ändå samma upplyftande känsla varje gång jag går upp i nivå. Jag blir nästan mer exalterad över att hitta en stor bunt silvertejp i Fallout 76 än vad jag blir över valfritt Red Dead-uppdrag. Det är på många vis fortfarande det Fallout jag känner till och älskar.

LÄS VÅR RECENSION: Fallout 76

Jag vill verkligen ta mig tillbaka till Red Dead Redemption 2 en dag. Det är en fascinerande, om än något långdragen, historia med en sylvass kuliss av spelteknisk briljans. På många sätt är det ett riktmärke för moderna spel som tveklöst förtjänar sin plats på topplistorna. Men när jag idag väljer att spela något för skojs skull faller mitt val på den halvtrasiga apokalypsen alla dagar i veckan.