Final Fantasy X-2 är lite trixigt. Jag älskade Final Fantasy X, och gör det fortfarande, och FFX-2 var första gången som ett Final Fantasy-spel fått en regelrätt efterföljare. Utvecklingstiden mellan ettan och tvåan var extremt kort, och utvecklingsteamet återanvände mycket från första spelet, som till exempel miljöer och monster.

LÄS OM NÄR ANDRA SPEL TAR TON: Bioshock Infinite

Spelet skulle vara mer ”tjejvänligt” och fick en lite flamsigare ton och en tidig antagonist vars rosa dräkt får en att vilja klösa ut sina egna ögon. Spelet hade ändå en hel del kvalitéer. Det var roligt, fartfyllt och ett återbesök i Spira, världen Final Fantasy X utspelade sig i. Det hade dessutom ett ganska fiffigt yrkessystem som kallades för dräktsfärer. Så varför nämner jag detta i en artikel om när spel har karaktärer som brister ut i sång?

Jo, för dräktsfärerna beskrivs som inspelade minnen av en person som varit expert på något. Yuna, huvudpersonen i spelet, har en dräktsfär som innehåller yrket sångerska, som visar sig vara en inspelning av en sångerska från över 1000 år tillbaka, vid namn Lenne. Lenne dog en våldsam död under mystiska omständigheter och är inte riktigt klar med Spira. Det gör att hon är mer aktiv i sin dräktsfär än normalt och tar Yuna i besittning vid olika tillfällen under spelets gång.

LÄS MER: Nio års kamp för att besegra Final Fantasy X

Under en konsert som Yuna håller för att föra folk samman, tar Lenne henne i besittning och tillsammans genomför de en duett. Lenne tar tillfället i akt att visa exakt vad det var som hände för 1000 år sedan när hon miste livet i ett försök att förhindra ett fasansfullt krig, som till slut förstörde hennes hemstad. De som är lite bevandrade i Final Fantasy X förstår att det här är själva startskottet för händelserna i det första spelet.

Jag minns så väl när jag spelade spelet, och den här scenen startade. Jag var helt inne i historien som de berättade genom musiken och Lennes minnen. När Lenne, helt medveten om att hon kommer att bli ihjälskjuten i nästa stund, tar tillfället i akt att se den hon älskar djupt i ögonen och le.. Ja, då måste jag erkänna att jag bölade som Lille Skutt.