Ni no Kuni: Wrath of the White Witch är ett fantastiskt vackert RPG som är gjort i samarbete med Studio Ghibli, animeringstudion bakom bland annat My Neighbour Totoro och Spirited Away. Alla som har sett en Ghibli-film kommer genast att känna igen stilen i spelet. En del karaktärer har till och med återanvänds från filmerna, jag nämner dock inte vilka, det får ni se själva. Denna versionen är en remake från originalet som kom 2013 till Playstation 3, och har nu släppts till Playstation 4 och Nintendo Switch.

Oliver

Ni no Kuni, som ordagrant betyder Second Country, kallas även The Another World, vilket är väldigt passande, då man spelar som den lille pojken Oliver som på magiskt vis reser mellan vår värld och den magiska världen. I sann Ghibli-anda har vår hjälte Oliver upplevt något tragiskt där han har förlorat en närstående. Han gråter då in i sitt gosedjur och tårarna förvandlar kramkompis till fe-herren Mr Drippy. Mr Drippy berättar på ett något kaxigt sätt att Oliver minsann är en aspirerande trollkarl (det känner vi igen) och att Mr Drippy behöver hans hjälp att befria sitt eget rike från mörkret och den onde Shadar, och han lovar även unge Oliver att detta kan göra att hans förlorade närstående eventuellt och kanske kan komma tillbaka till livet. Vilket barn säger inte nej till det att gå på äventyr och återuppväcka de döda tillsammans med en fe-herre, som för övrigt har en lykta hängandes i näsan? Nej, precis. Ingen.

Överviktig katt som petar sig i näsan, som sig bör i allt som Studio Ghibli medverkar i.

Väl inne i det magiska landet rör man sig runt mellan flera olika intressanta ställen, med lika intressanta namn som Deep Dark Wood eller Ding Dong Dell. När man rör sig mellan de olika platserna springer man över stock och sten med en något stel kameravinkel sedd snett uppifrån. Här blir jag lite besviken att jag inte får se mer av den fina miljön som Oliver rör sig i. Detta vägs dock upp av de otroligt fina mellansekvenserna som är som hämtade ur vilken Ghibli-film som helst. Det är mycket färger, talande djur, vackra blommor och porlande bäckar. Det ger en varm och mysig känsla och jag sitter mest och ler när jag ser det, för det är så rackarns gulligt hela tiden.

Oliver slåss mot en Pokémon, förlåt, jag menar en Ruff.

I striderna kan man välja mellan att slåss som Oliver, eller olika sorters familiaris, olika varelser som framkallas ur Olivers hjärta, vilket gör att striderna blir lite roligare när man kan välja själv hur, och vem man vill spela som. Efter varje strid kommer en poängtavla upp som visar hur mycket XP man har fått och om fienden droppade något. Detta tar kanske 5-10 sekunder, men är otroligt störande då man kan träffa på flera fiender efter varandra, och poängtavlan tar tid och går inte att klicka bort innan alla detaljer har vistats. Allt detta gör att spelet går bitvis långsamt framåt, och mitt tålamod tryter snabbt. Då är det tur att den lugnande bakgrundsmusiken finns, då den är som en lugn bris en varm sommardag. Tonerna flyter iväg med all ilska som uppstått vid fajternas långsamma system, på samma sätt som en porlande bäck sveper bort barndomens barkbåtar.

ETT INTE FULLT LIKA GULLIGT SPEL: Borderlands 3

I det stora hela är Ni no Kuni ett väldigt trevligt och charmigt spel. Känslan det ger är bara mysig, och de små skavankerna det har glöms faktiskt snabbt bort. Det fungerar perfekt att spela både bärbart och dockat till Tv:n då det i den remastrade versionen är skarpare och har klarare färger och konturer. Så gör dig själv en tjänst, sätt dig ner och koppla av med en kopp te och lite Ni no Kuni ikväll. Du kommer inte att ångra dig.