6 minuter lästid

Det finns bara en sak som betyder något i Borderlands-serien; den där sekunden direkt efter du dödat en boss och himlen exploderar av pengar, kristaller och olikfärgade vapen. Likt en barnförbjuden pinata.

Det har blivit en hörnsten i TV-spel de senaste tio åren. Från det ursprungliga Diablo som populariserade den färgade looten, till moderna förstapersons-spel som Destiny och Warframe som gjorde jakten på grejer både online och social. Att ständigt arbeta för bättre vapen och rustning är en central del av spelvärlden, och Borderlands-serien var först med att implementera det i en shooter.

Så det har varit märkligt att se Borderlands bli omsprungna av så många andra titlar i genren. Borderlands 2 kom ut 2012. Ett år senare släpptes Warframe, året efter det Destiny. Bara de senaste tre åren har spel som The Division och Anthem ytterligare puttat denna märkliga genrer framåt, utan ett knyst från Gearbox. Nu, en hel konsolgeneration senare, är Borderlands tillbaka till genren det var med om att skapa. Och inte mycket verkar ha hänt sen 2012.

VÅRA TANKAR VID AVSLÖJANDET I VÅR: En tio år äldre spelmarknad ställer villkor på Borderlands 3

Att spela Borderlands 3 kan sammanfattas till en serie deja vu-upplevelser från mitt liv åren 2012 till 2018. Hur jag spelade Borderlands 2 på ett begagnat Playstation 3 första gången 2013. Hur jag köpte det till Playstation Vita och spelade det i tolv bilder i sekunden på en semester i Spanien. Sedan Borderlands The Handsome Collection och Borderlands 2 VR. Jag kan min Borderlands 2 helt enkelt, och att spela uppföljaren är som att komma hem till samma trygga vrå, fast med några nya tavlor på väggarna.

Känslan är så stark att jag några timmar in i spelet, när jag springer runt i ett sidouppdrag på planeten Pandora, pausar spelet och startar upp Borderlands 2 lite snabbt. Jag vill jämföra, vad är det egentligen som är nytt? Jo, ok det är faktiskt en hel del. Alla vapen är mycket roligare att använda, de har en tyngd som helt saknades i tidigare spel. Du kan även lyfta upp dig på klippavsatser, vilket gör att hela spelkänslan får ett helt nytt flyt. Även pingsystemet och möjligheten att glida är här, för det är ju trots allt en post-Apex Legends värld vi lever i.

Framför allt är det visuellt extremt välgjort. Den animerade estetiken med sin cel-shade-stil gör det lite för lätt att avfärda grafiken som enbart en liten uppgradering från Borderlands 2, men går man tillbaka till det spelet idag, sju år senare, är det en märkbar skillnad. Karaktärer är detaljerade, ljuskällor sprider atmosfäriska färger runt omkring sig och ytor samt vattendrag speglar omgivningen. Det är inte någon revolutionerande uppgradering, men det är tillräckligt för att få den säregna stilen att känna sig hemma 2019.

Så långt all good. Jag älskade Borderlands 2 och nu får jag mer av det, fast lite uppdaterat. Det är väl toppen?

Ytterligare några timmar in i spelet befinner jag mig på planeten Promethea. Det är en stadsplanet med stora neonskyltar och ett avloppssystem som man i klassiskt TV-spelsmanér ska tillbringa större delen av tiden i. Jag har fått i uppdrag att hämnas en person som fått sin familj dödad, problemet är bara att det är två personer som tagit på sig ansvaret för dådet. Intressant premiss hinner jag tänka i några sekunder innan spelet helt enkelt uppmanar mig att döda den ena och sen den andra. “Mission completed”. Uhm, ok? Tack för XP antar jag?

Jag känner inte alls att alla uppdrag måste ha en dramaturgisk struktur eller oväntade finaler, jag är helt med på att vissa sidouppdrag kan vara av den enkla varianten helt enkelt för att fylla ut lite. Ha mer grejer att jaga. I Borderlands 3 kan jag dock räkna de minnesvärda karaktärerna och intressanta berättelserna på en hand. Lite senare i spelet blir jag ombedd att hjälpa två bönder med lite grejer på deras gård. Hämta några grejer som stulits från banditer och starta en försvars-turret. Den där gumman verkar väldigt skum dock, “hon måste dölja något” hinner jag tänka innan jag är klar med det hon bett mig om och uppdraget är klart. “Mission completed”, inget mer att se här. Hon var bara en gumma som ville ha hjälp med några saker.

LÄS MER RECENSIONER: River City Girls

Det är blir ännu tydligare när det kommer till huvudberättelsen i Borderlands 3. I början av spelet introduceras vi inför spelets antagonister Calypso-tvillingarna. De driver en sekt som kallas Children of the Vault och samlar människor runt deras livesända kanal där följare uppmanas att “like, follow and obey”. De vill öppna de mytomspunna valven runt om i galaxen, och du och dina kompisar ska försöka göra det före dem.

Det är inte förrän i slutet, ungefär 35-40 timmar in i spelet, som allas motivationer blir tydliga. Inte bara vad Calypso-tvillingarna är ute efter i de här valven, utan också varför du själv vill öppna valven. Vägen dit är plågsamt förutsägbar, och även om spelet försöker slänga in några överraskningar utmed resan är det sällan de landar.

Framför allt är det svårt veta varför man ska bry sig. Så fort Borderlands 3 närmar sig något som känns substansrikt ryggar spelet tillbaka. Det finns en del av spelet när flera karaktärer för fram anti-kapitalistiska åsikter och kritiserar de gigantiska företagen som finns i den här världen, utan att det egentligen leder till så mycket mer. Här finns flera problematiska syskonrelationer, utan att man på något sätt utforskar den dynamiken. Ett persongalleri av både gamla och nya karaktärer flyter förbi under spelets gång utan att man egentligen lär känna någon av dem.

“Men det är ju bara en shooter med humor” hör jag en del av er säga. Absolut, jag är med er, men bra humor bör alltid bottna i något. Utan en emotionell tyngd är det bara några ett skämt efter ett annat. Borderlands 2 förstod detta på ett annat sätt. Jag minns än idag expansionen “Tiny Tina’s Assault on Dragon Keep”, som lyckades med att både vara otroligt rolig, briljant pastisch på spelet i sig och samtidigt väldigt finstämt och känslomässigt. I Borderlands 3 finns konturerna av de här berättelserna, utan en ansats att fylla i dem.

LÄS FLER RECENSIONER: Remnant: From the Ashes

Det är dessutom sällan särskilt roligt. Det finns en scen med en hipster-robot som är barista. I ett uppdrag parodieras Sagan om ringen. Och vid ett tillfälle hörde jag en radioröst som gjorde sig rolig över mikrotransaktioner. Det finns en önskan om att vara vanvördig mot allt och alla. Men det finns en svår mittlinje mellan mesiga skämt på ena sidan, och sexistisk och rasistisk humor på andra sidan, och Borderlands 3 lyckas sällan hålla sig på linjen utan ramlar oftast på någon av sidorna. Jag tror att Gearbox hade varit okej med att vi inte gillade humorn, bara några hade blivit upprörda av den. Jag känner mest “meh”.

Borderlands 3 skiner dock när det gäller essensen av spelet – skjuta och loota. Vilket förstärks ytterligare av de fantastiska karaktärer och förmågor man kan välja på. De känns alla unika; från transroboten FL4K till Amara med sina magiska armar. Det är även lätt att lägga om sina erfarenhetspoäng och testa nya specialiseringar, vilket ger ytterligare dimension till co op-spel där man kan komplettera sin kompis karaktär på ett annat sätt.

Så visst, det har inte hänt mycket sedan de sju åren som gått sen sist, men det är fortfarande en fantastisk känsla i att starta upp ett uppdrag och skjuta sig igenom ett område från början till slut. Ta emot den barnförbjudna pinatan på slutet och göra om det igen. Samtidigt som spel som Destiny 2 har tagit genren och utvecklat den på nyskapande sätt känner sig Borderlands 3 sig trygg i att leverera mer… Ja, Borderlands antar jag. Jag har alltid gillat hamburgare. Vore det gott med ytterligare en hamburgare? Ja absolut, det är alltid gott med en till hamburgare.

Så ett spel med oftast platt humor, ointressanta karaktärer och en berättelse som inte lyckas engagera kan trots det vara ett väldigt bra spel. Det behöver kanske inte ens nödvändigtvis göra något nytt. Borderlands 3 lyckas trots allt i det område som det måste lyckas i; skjutandet och lootandet.