Jag är inte helt hundra men jag tror att det måste ha varit runt -97, kanske tidigare. Mina minnen från tiden då jag fick ett alldeles eget Super Nintendo är något av ett töcken. Men vad jag med säkerhet vet är att jag på min nionde födelsedag, alltså -98, fick Mega Man X i present och hade då länge haft en konsol att spela det på. Så någonstans i den röra som är 90-talets senare halva damp en begagnad 16-bitskonsol ner i min famn och naglade sig fast i mig snabbare än snabbast.

Detta är utan tvekan den konsol som, tillsammans med Game Boy, på riktigt satte fart på mitt spelintresse. Eftersom det enda min familj tidigare hade haft vad gäller stationära konsoler var en Commodore 64 med kassett-enhet hade spelandet inte alls varit så lättillgängligt som det blev nu. SNES gick snabbt att sätta igång och jag kunde börja spela på direkten. Här fanns knappt en tillstymmelse till laddningstid, åtminstone inte på så sätt att det visades en laddningsskärm. Handkontrollen satt som gjuten i händerna och kändes fullkomligt naturlig att använda.

Spelen som utöver tidigare nämnda Mega Man-titel gick mest varma var Super Mario All-Stars, Super Mario World och Donkey Kong Country. På den tiden hade jag också en kompis som mer än gärna lånade ut sitt exemplar av A Link to the Past till mig i tid och otid, så även det plöjdes det ner ett närmast tresiffrigt antal timmar i. Jag spelade spelen om och om igen, lärde mig dem i stort sett utan och innan, och spelade dem ännu mer. En kärleksrelation hade inletts och varade i många lyckliga år.

LÄS OM FLER SPEL SOM FÖRLORADES: Game Boy

För att låna ett uttryck från engelskan måste tyvärr alla goda saker så småningom ta slut, och så även detta. I ett svagt tillfälle i min ungdom, säkert långt efter att jag fått min Nintendo 64 någonstans runt millennieskiftet, gav jag helt utan vidare bort Super Nintendo:t till min två år yngre lillasyster. Där och då kändes det som ett befogat beslut, för nu hade jag ju en ny konsol och skulle väl knappast ägna den gamla någon vidare uppmärksamhet. Detta är för övrigt lite av en röd tråd i min uppväxt, att så fort jag fick nya spel vände jag dem gamla ryggen. Det är ju också anledningen till att jag skriver texterna i den här serien och med vånda ångrar hur jag behandlat mina kära gamla konsoler.

Hursomhelst, pojke var korkad och gav förbehållslöst bort världens bästa spelkonsol till sin lillasyster. Men tror vi att hon någonsin spelat på den sen vi båda flyttade hemifrån? Icke! Likförbannat hävdar hon att det är hennes och i sak har hon ju rätt, så jag gav för längesen upp försöken att övertala henne att ge tillbaka det. Jag har fått stå mitt kast och söka lyckan på annat håll istället, kanske främst via PC. Jag tror att min brist på konsoler under tidiga tonår och framåt är vad som gjort mig till den hängivna PC-spelare jag varit fram till för bara några år sedan när Sony armbågade sig in i mitt liv. Men återigen avviker jag från ämnet.

DU HAR VÄL INTE MISSAT VÅR PODCAST: Spelspecifikt 09: Sifu och tidens åldrande effekt

Killer Instinct och Flashback – två titlar som troligen inte ligger på någons SNES-topplista. Kanske just därför är de också två titlar som av någon outgrundlig anledning aldrig gavs bort eller såldes, så jag har kvar dem båda två (till egentligen ingens lycka). Min lillasyster fick såvitt jag vet bara med sig Mario-spelen, Donkey Kong försvann spårlöst hemma hos en av hennes expojkvänner, och Mega Man X var jag korkad nog att byta in på GAME för ockerpris – det gör nästan ont att sammanfatta detta. Med tanke på hur mycket kärlek jag hyser för mina gamla spel så här i efterhand är det närmast ironiskt hur känslokallt jag behandlade dem när det begav sig.

Misstag har begåtts i det förflutna och nu gör jag mitt bästa för att ställa allt till rätta igen. Våren 2014 hade jag ynnesten att gå på spel- och leksaksloppisen Retromania i Örebro och lyckades där införskaffa en alldeles egen SNES till överkomligt pris. Med i potten fanns också Super Mario All-Stars och Super Mario World. Sedan dess har jag jobbat hårt för att återigen bygga upp mitt blygsamma SNES-spelbibliotek från barndomen, och därtill addera några titlar som jag tidigare inte ägt: Super Metroid, Actraiser, F-Zero och Super Mario World 2: Yoshi’s Island. Jag har återförenats med min barndomskärlek (eller ett annat exemplar av den om en ska vara petig), helt utan planer på att skiljas från den igen – någonsin.

Förlåt, Super Nintendo! Nästa gång jag låter någon komma emellan oss kommer vara över min döda kropp.