I Spelen som förlorades blickar David tillbaka på sin barndoms spel och konsoler, och redogör för deras betydelse för honom som spelare samt hur han så småningom skiljdes från vart och ett av dem.

Julafton 1996. Julklappsutdelningen är över. Jag sitter i soffan hemma hos min faster med min allra första egna spelkonsol i händerna. Det är en Nintendo Game Boy med genomskinligt skal. Den stora, otympliga tegelstenen ligger alldeles perfekt i mina fortfarande ganska små händer och tummarna far fram och tillbaka över både knappar och styrkors. Spelet jag spelar är Probotector. Jag har aldrig hört talas om det innan, men det behövs heller inte för att fånga mitt intresse. Jag styr en robot och jag får skjuta monster, därtill på en konsol som får plats i mina händer. Det räcker gott och väl.

Det jag precis har beskrivit är en knappt minutlång sekvens från en gammal hemvideo som spänner ungefär fr.o.m. att jag var fyra år fram till kanske tio års ålder. Genom min uppväxt har jag och min yngre syster ofta satt igång dessa gamla vhs-filmer från när vi var små och haft på dem i bakgrunden när vi gjort annat. Därför finns just detta klipp så pass detaljerat i mitt minne; jag hade säkert inte kommit ihåg det i sådan detalj annars.

Vi hoppar framåt till nutid.

När jag sitter och skriver det här har jag sen säkert två år tillbaka haft span på ett särskilt objekt på Tradera: precis en sådan Game Boy som den jag som sjuåring fick i julklapp av mina föräldrar. Det enda som hindrat mig från att direkt plocka hem den bärbara spelkonsolen med transparent skal är prislappen på knappa 700kr, en summa som jag inte med lätthet kan avvara hursomhelst (speciellt när det rör sig om något jag troligen inte kommer spela på, utan mest vill ha i hyllan för nostalgins skull).

LÄS MER: Retrospel, kvalité eller nostalgi?

Varför vill jag köpa en till likadan Game Boy? kanske du undrar. Jo, för att jag för längesedan, på ett sätt som jag inte längre minns, gjorde mig av med min kära gamla genomskinliga vän.

Efter den där julaftonskvällen skulle min nya favoritkonsol hänga med mig länge och vara det huvudsakliga utloppet för mitt spelintresse. Trots att jag hade både en Commodore 64 och en Super Nintendo innan och samtidigt som min Game Boy var detta den första som var min alldeles egen, då de stationära konsolerna var nedärvda från bl.a. min kusin och något jag delade med min syster.

Game Boy-spelen jag ägde var inte många (som brukligt för barn på den tiden) men erbjöd desto fler timmars underhållning. Bland de jag fortfarande minns är Q*Bert, Tetris, Super Mario Land samt ett antal namnlösa 30-i-1 samlingskassetter. Men de som gav störst spelglädje, och som gjort garanterat störst intryck på mig som spelare från den här tiden, var utan tvekan Pokémon Blue och Pokémon Silver. Hur mycket Pokémon betydde för mig har jag redan skrivit om här på sajten, men låt oss säga att just dessa två spel nästan ständigt gick varma och fick de andra spelen att blekna i jämförelse.

LÄS MER OM MINA POKÉMON-ERFARENHETER: 20 år med Pokémon

Tillsammans föranledde ovan nämnda Game Boy-spel helt klart färre uttråkade timmar hemmavid, under diverse bilresor, på skolrasterna och tillsammans med kompisar. Det gick att fylla de flesta tomrum med spelande. Speciellt eftersom mitt och mina vänners spelande på stationära konsoler ofta resulterade i att vi blev utskickade att ”leka i det fina vädret” av våra föräldrar, och vi då helt enkelt kunde smuggla med oss varsin Game Boy i fickan (japp, så stora var våra fickor på den tiden) och spela ute istället. Det ni, mamma och pappa, det visste ni inte!

Men allt som är gott har ett slut, och så även min relation till denna min första handhållna Nintendo-konsol. Till att börja med råkade den ut för någon form av olycka som gjorde att den tunna plastskyddsskärmen lossnade och, efter upprepade försök att limma fast den igen, slängdes. Därefter fick jag spela på den med extra försiktighet så att jag inte skulle skada skärmen inunder ytterligare. Utöver det sprack även haken på batteriluckan, vilket gjorde att jag fick tejpa fast den mellan batteribytena. Det var såklart tråkig att konsolen inte längre var hel, men spelen fungerade ju felfritt i övrigt, så jag fortsatte nyttja den i största möjliga mån.

Jag har tydliga minnen av att jag också hade kvar kartongen så sent som vid 10-11 års ålder när jag gick i fyran och vi fick i uppgift att skriva om något som vi tyckte väldigt mycket om. Jag valde, föga förvånande, att skriva om min Game Boy. Konsolförpackningen klippte jag inför detta sönder och tejpade fast den tvådimensionella pappkonsolen från kartongens framsida på papperet där jag skrivit min text – det var den förpackningen det. Detta alster slängdes för övrigt troligen i soporna så snart det aktuella skrivprojektet var över.

ÄNNU EN GAME BOY-PÄRLA OCH HUR DEN TOLKATS I MODERN TID: Koholint – den lilla ön med stort hjärta

Vad som slutligen hände kan jag inte riktigt komma ihåg. Men eftersom jag sitter här idag, en Game Boy fattigare, måste det innebära att jag vid något tillfälle gjorde mig av med den på ett eller annat sätt. Möjligen kan det ha varit i samband med att jag köpte en begagnad Game Boy Color av en kompis. Möjligen kan mina föräldrar ha övertalat mig att skänka bort den eftersom jag inte längre spelade på den. Det kan till och med vara så att jag helt förbehållslöst gav den till någon annan som hellre ville ha den. Resultatet blir dock detsamma: jag har inte längre, och kommer troligen aldrig mer få tillbaka, min kära gamla Game Boy med transparent skal.

Anledningen till att jag skriver om det här inte bara för att jag vill sitta och beklaga mig över min ungdoms synder. Det är också lite, litegrann för att jag vet att det finns fler som gjort samma misstag som jag, och som kanske finner något slags förtröstan i att de inte är själva. För hur skulle vi ha kunnat veta? Det var ju ingen som talade om för oss att det nog vore bäst att hålla hårt i samtliga våra spel och konsoler, för en dag troligen skulle vi troligen sakna och vilja återvända till dem. Med facit i hand hade jag såklart – och säkert många med mig – hamstrat allt jag någonsin ägt i spelväg. Men vad är väl barndoms- och ungdomsåren till för om inte för att lära sig av sina misstag (och att sitta och vara bitter över dem på äldre dar)?