3 minuter lästid

En alltmer populär genre i dagens spelklimat består av att springa igenom område efter område fyllda med fiender som är svåra nog för att förse en ordentlig utmaning till den ihärdige, eller en mindre härdsmälta till oss mindre erfarna. Att erkänna sig besegrad om och om igen för att slutligen klättra upp ur gropen och stå segrande är vad som driver mig framåt och är också det som som förser mig med ljuspunkter i sådana här spel. Men även om Remnant: From the Ashes innehåller en hel del godbitar får spelet likväl svårt att stå på egna ben då det förlitar det sig lite för mycket på den gedigna Souls-formeln.

LÄS FLER RECENSIONER: The Sojourn

När jag testar spel brukar jag ofta leta efter spelets centrala innehåll. Vad erbjuder titeln som fångar in mig som spelare? Kroken i Remnant: From the Ashes är utan tvekan deras tolkning av den populära Dark Souls-inspirerade genren. Istället för tunga svärd och magiska attacker består min arsenal här av olika sorters skjutvapen samt annat smått och gott. Men om vi bortser från de oförlåtliga striderna och ser till allt runtomkring är tyvärr inte Remant särskilt mycket att hänga i granen.

Spelet bjuder åtminstone på en hel del ögongodis.

Om vi backar bandet till spelets inledning så finns det tre olika klasser att välja mellan i takt med att jag väljer ögonfärg och frisyr till min slagskämpe. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag minns de exakta namnen på klasserna, men i korthet handlar det om spelstilar som fokuserar på närstrid, långdistans och någonting mitt emellan. När jag gjort mitt val kastas jag i land på en mörk strand där jag snart inser mitt uppdrag. Det finns en demonliknande kraft ute i världen och jag är såklart den enda som kan besegra dem. Mycket mer intressant än så blir tyvärr inte spelets handling. Även om karaktärerna såväl som miljöerna är estetiskt tilltalande tappar jag ganska snart intresset för vad som bara blir en acceptabel kuliss för stridandet.

LÄS MER RECENSIONER: River City Girls

Och nog finns det gott om stridande. Varje område jag besöker bjuder på en budgetpotpurri av olika fiendertyper. Många är återkommande medan de tyngre demonerna dyker upp mer slumpmässigt. Skjutandet känns härligt tungt och i och med oförmågan att blockera måste jag hålla mig rörlig för att inte tvingas gå mot ljuset. Det är en intensiv upplevelse att rulla fram och tillbaka på slagfältet för att sedan trycka upp min hagelbössa mot ansiktet på närmsta fiende. Det blir även en ständigt återkommande uppgift att uppgradera mina vapen med komponenter jag hittar ute på slagfältet. Detta är utan tvekan det mest effektiva sättet att bli starkare, vilket tyvärr också gör att jag snabbt tappar intresset för att byta ut mina vapen och testa något nytt.

Striderna blir dessutom strået vassare om du har en demonjagande kompis vid din sida då spelet stödjer co-op genom hela äventyret. Vissa strider kan verkligen bli olidliga på egen hand, så en hjälpande hand är såväl välkommet som nöjsamt. Remnant verkar dessutom vara utformat med co-op i åtanke till den grad att min hjälte till slut började skrika ut uppmuntrande kommenterar till mina icke existerande kollegor. Vill du få ut det mesta av det här spelet är det nog dags att ringa efter förstärkning.

Tre demonjägare är bättre än en.

När man släpper ett spel som har en så uppenbar önskan om att vara med i den prestigefyllda Soulsgenren blir det konstigt när utvecklarna väljer att inte anamma ett av genrens mer signifikativa inslag, nämligen rädslan att dö. Nog för att jag kastas tillbaka till närmsta checkpoint och tvingas göra om det senaste området, men detta sker utan några större konsekvenser. Det faktum att jag kan traggla samma område utan att behöva oroa mig för att förlora någon insamlad valuta är skönt på sätt och vis, men det innebär också att en del av spänningen och nerven försvinner.

FLER SOULS-LIKNANDE SPEL: Decay of Logos

Tyvärr blir Remnant: From the Ashes aldrig mer än en halvhjärtad insats. De tunga striderna är trevliga men spelet som omringar dem bjuder aldrig riktigt upp till dans. Spelet vinner en del poäng på att erbjuda samarbete genom hela äventyret, men den klyschiga handlingen, fantasilösa uppgraderingarna och den ogenomtänkta Souls-jargongen är tillräckligt för att hindra Remnant från att bli något riktigt minnesvärt.