2 minuter lästid

VARNING! NEDAN FÖLJER TUNGA SPOILERS FÖR BATMAN: ARKHAM KNIGHT OCH RESTEN AV ARKHAM-SERIEN

Jokern är död. Han dog i det förra spelet i serien: Arkham City. Arkham Knight inleds med att hans lik förs in i en kremeringsugn och med ett knapptryck tvingas spelaren att tända elden som förkolnar hans kropp. I förra spelet tvingar Jokern in sitt blod i Batman, och han bär med sig det som en infektion. I inledningen av spelet får Batman en stor dos av Scarecrows rädsle-toxin. Efter det blir Jokern inte bara en passagerare i Bruce Waynes blod, utan även hans sinne.

MER SPELUPPLEVELSER: Speciella stunder: Den chockerande upptäckten i Dead Space

Det bästa tillägget i Batman Arkham Knight från föregående titlar är utan tvekan Jokern. Hela spelet går han vid din sida som djävulen på axeln till Batmans ängel. Bruce Waynes röst och inre monolog spenderar hela spelet med att vara sitt eget samvete. Detta är första gången i spelserien som vi får en ordentlig djupdykning in i Bruce Waynes mentala tillstånd.

Inte bara att han konstant försöker bryta ner Batmans psyke och ta över. Han jävlas med dig genom spelets gång. Han säger att du bara borde ge upp, att du är värdelös, att världen vore bättre utan dig. Att röstskådespelaren Mark Hamill lyckas infoga nog med charm i Jokerns karaktär för att hålla ett helt spel är inte mindre än ett konststycke. Jag har dragit igenom spelet ett dussintal gånger vid det här laget och jag får fortfarande en mild hjärtattack när han dyker upp bakom en tak-kant och skriker på klassisk jump-scare manér, bara för att sedan skratta mig rätt i ansiktet.

Jokern slutade aldrig att irritera mig genom spelets gång. Men han slutade aldrig charma mig heller. Han är som din bästa kompis som du alltid saknar när han är borta men som också kan irritera skiten ur dig med inte mer än en blick. En blick som förändras drastiskt över spelets gång. Detta är ett karaktärs-ark som är lika djupt som Bruce Waynes. Jokern får porträttera det jag gillar bäst med Batman: den inre konflikten. För vad är Batman utan Jokern? Yin utan Yang. Äntligen ges det plats för att visa på det Jokern egentligen är och skaparna är inte subtila i sin symbolism i spelets slutskede.

Jokern tar över fullständigt och ödelägger Gotham och dödar både superskurkar och superhjältar till höger och vänster. Det är här vår väns värsta mardröm tar vid då Bruce Wayne börjar slå tillbaka i det mentala spelet. Bruce målar upp en värld där Jokern är död och bortglömd. Ingen gick på hans begravning, ingen kommer ihåg honom, ingen bryr sig. Jokerns desperation spelas ut och når ett crescendo där statyer av Batman dyker upp på skärmen snabbare än vad man kan skjuta sönder dem och slutligen sveper den Mörka Riddaren ner i egen hög person. Det är hans tur att plåga Jokern.

Det är en bitterljuv avslutning där både Bruce Wayne och Gotham för alltid kommer vara bättre men tommare. Skaparna tar mig igenom samma känslor som Bruce måste känna i stunden. Jag är arg på Jokern. Jag kan aldrig förlåta honom. Men jag kan inte låta bli att känna ett sting i hjärtat när hans slutgiltiga fängelse försvinner ner i det undermedvetna och är förlorat för evigt.

Eller tills nästa spel… förhoppningsvis