Etikettarkiv: Speciella stunder

Speciella stunder: Animal Crossing: New Horizons som pizzatopping

Jag hade väntat på den här dagen i över en månad. Äntligen skulle Animal Crossing: New Horizon lanseras. Och nej, det beror inte på att jag personligen väntat olidligt på denna nya del i Animal Crossing-serien. Skälet beror framförallt på att min partner vankat av och an i väntan på detta spel då Animal Crossing tillhör hennes absoluta favoritspelserier.

FÖRRA VECKANS SPECIELLA STUND: Ensam och utlämnad i Resident Evil

Jag hade redan bokat spelet och hade planer att köpa det åt henne sen säkert en och en halv månad tillbaka. Under den tiden har jag tvingats se henne vara deppig över att hon inte var säker på om hon skulle ha råd med det och därmed inte få ta del av det på lanseringsdagen. Veckan före lansering var verkligen hjärtskärande för mig som bryr mig om min flicka väldigt mycket, MEN saken är den att jag bryr mig om överraskningar ännu mer p.g.a. deras förmåga att glädja.

Slutligen anlände dagen då spelet släpptes. Efter jobbet gled jag iväg och hämtade ut mitt bokade exemplar och tog mig hemåt. Men min plan var alltid att överraska Nathalie på ett kul sätt och inte bara ge henne spelet i handen så min tanke var att gömma spelet i något hon naturligt behövde öppna under kvällen. Under veckan hade jag försökt slå in Switch-spel i Marabou-kakomslag eller gräva ner det i lösviktsgodis. I slutändan hamnade hennes Animal Crossing i en fryspizza-förpackning som jag köpt för vi skulle ha middag. Det var inte ursprungsplanen men det skulle visa sig bli den perfekta leveransmetoden.

Eftersom jag kom hem sent och hade lovat att fixa mat så var det fullständigt naturligt att komma hem med exempelvis en fryspizza. Det skulle därför inte heller dröja länge innan planen äntligen kunde sättas i verket.

Jag har som sagt väntat i över en månad på att få överraska henne och därmed kunde det inte blivit mer perfekt när hon plötsligt från ingenstans ledsamt började tala om hur hon troligtvis inte kommer ha råd att skaffa sig spelet även efter löning. Jag trodde knappt mina öron och blev sedan ruskigt förväntansfull då jag visste vad som var på väg att ske.

Detta ämne lyfter hon alltså under samma minut som hon tar upp sin fryspizzakartong, öppnar sidan och låter pizzan med spelet uppe på sig glida ut mitt under sin pågående klagan. Sen blev det knäpptyst i några sekunder. Jag ser hur hon bara glor på spelet som ramlade fram från ingenstans. Jag kunde verkligen se i hennes förvillade ögon hur hon försökte processera vad som precis hände och vad hon tittade på. 

Sen kom reaktionen som jag väntat på i över 30 dagar. Det blev en underbar kombination av tårar och skratt då vi bägge tyckte det var helt ofattbart tajmat och roligt hur detta hände exakt under hennes lilla monolog. Ögonblicket kunde inte blivit bättre regisserat. Vi kramade varandra, skrattade och jag kunde verkligen se och känna hur lycklig jag gjort henne.

Mitt hemlighetsmakeri har varit svårt att hålla med en nedstämd sambo runt mig en längre tid men det var värt allt med tanke på hur perfekt sanningens ögonblick till slut blev. Jag kunde inte bett om en bättre tajmad situation och en lyckligare flickvän till följd.

Nu lever vi lyckligt på Ore Island som grannar bara ett stenkast ifrån varandra och även där fortsätter intimiteten och kärleken frodas genom brev och presenter.

Jag älskar att överraska mitt hjärtas dam och jag kommer fortsätta göra det för gud vad jag älskar att se henne när hon i såna här stunder verkligen inser hur mycket jag älskar henne och vill göra henne lycklig så många dagar i livet som möjligt. Många överraskningar väntar även i framtiden, min älskade.

Speciella stunder: Ensam och utlämnad i Resident Evil

Som liten grabb gjorde en vana av att spela så mycket jag kunde när jag var hemma hos folk som hade spelkonsoler. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag under min uppväxt aldrig fick äga en dagsaktuell konsol (buhu, cry me a river, osv). Därför såg jag till att maximera speltiden hemma hos andra när tillfälle gavs. Kalla mig rutten och utnyttjande, men jag var svältfödd på kontemporära spel som barn.

En av de personer som föll offer för min list var min tio år äldre kusin. Han var en Sega-kille och hade under en period både en Mega Drive och en Saturn uppe på sitt rum. Båda dessa konsoler var mycket exotiska i mina ögon och pockade ständigt på min uppmärksamhet när jag hälsade på hos min fasters familj.

FLER SPECIELLA STUNDER: Livrädd för takskäggen i Arkham Knight

Som av en händelse var jag, mina föräldrar och min lillasyster vid ett tillfälle hemma hos nämnda familj på middag. Min kusin var dock inte hemma just den här gången. Desto bättre, tänkte jag, då kunde jag ju få ännu mer speltid själv. När middagen var över hade jag såklart ingen anledning att sitta kvar för att konversera, utan sprang så fort som möjligt upp på hans rum.

Här ska jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det gick till. Antingen bläddrade jag igenom hans spelsamling och tänkte ”Resident Evil? Hmm, det verkar coolt.” Alternativt var jag så utsvulten på spel att jag bara startade upp Saturn-konsolen utan att ens bry mig om att kolla vad som satt i. Hursomhelst var det Resident Evil som dök upp där på skärmen när jag satte igång spelenheten.

Låt mig ta en kort paus för att måla upp en tydlig bild för dig. Jag var helt själv. Rummet var kolsvart, sånär som på den flimrande tjock-TV-skärmen. Jag var en hel våning ifrån alla vuxna som skulle kunna rädda mig om någon bakom skärmen ville mig illa. Där och då hade jag inte en tanke på hur illa genomtänkt detta var. Helt bekymmerslös greppade jag handkontrollen och gjorde mig redo för en trevlig spelstund.

Här blir det lite suddigt med detaljerna igen, men jag minns att jag ganska snart fick kontrollera en karaktär. Jag styrde denne längsmed en korridor i vad som tycktes vara någon form av herrgård. Byggnadens interiör var brun och tråkig, inredningen sparsmakad och belysningen dunkel. Detta var uppenbarligen inte ett trevligt ställe. Men jag lät det inte stoppa mig – jag var minsann ingen mes! – utan fortsatte med bestämda steg genom korridoren. När jag kom fram till en dörr i dess ena ände tvekade jag inte ens. Jag gjorde det enda självklara och öppnade den.

På andra sidan mötte mig en makaber syn. Någon satt hukad med ryggen mot mig. Det lät som att den åt på något. När den uppmärksammade min närvaro vände den sig långsamt om, lyfte sitt huvud och spände blicken i mig. Framför mig var en gråhudad människa, fast ändå inte riktigt en människa. Det var en varelse som jag idag direkt hade identifierat som en zombie, men som för mitt pojkjag var ett relativt obekant begrepp. Med blodet fortfarande rinnande från sin mun och ner längsmed hakan såg den på mig med ett rosslande andetag. Det var en av de mest skräckinjagande syner jag någonsin sett!

Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades jag stänga av både konsol och TV-skärm och, med benen på ryggen, ta mig ner till bottenvåningen helt oskadd. Jag var i säkerhet! Dock hade jag ingen aning om att minnena av den här stunden skulle klösa sig fast i mig, även i vuxen ålder.

MER OM RESIDENT EVIL: Förändringarna som förädlade Resident Evil 2

Men var det verkligen så här det faktiskt gick till? Är det jag precis beskrivit så som de inledande minuterna av Resident Evil ser ut? Det kan jag inte svara på. Det enda jag vet är att det är dessa bilder som etsat sig fast på min näthinna och gett mig ett minne för livet. Oavsett om det överensstämmer med verkligheten eller är helt fabricerat är det så här jag minns min allra första upplevelse av Resident Evil-serien.

Hursomhelst kan jag med säkerhet säga att jag den dagen lärde mig en värdefull läxa. En läxa som jag håller som ett mantra än idag. Nämligen följande:

Spela aldrig skräckspel själv.
I ett nedsläckt rum.
Mer än två sekunder från närmaste vuxen.

Det, och att inte snylta på andras TV-spelskonsoler i onödan.

Speciella stunder: Livrädd för takskäggen i Arkham Knight

Jag fixar inte skräck. Jag kan överleva en och en annan skräckfilm om jag tillåts täcka halva ansiktet med en kudde, men där går gränsen. Det som är så bra med filmer och serier är att handlingen fortskrider oavsett vad jag håller på med. Hjälten bränner spökets kvarlevor och räddar dagen vare sig jag gömmer mig bakom ett mjukt skydd eller ej, i spel är det däremot inte riktigt lika enkelt. Det är just därför jag har ett väldigt bra knep när det kommer till skräckspel: jag undviker dem likt pesten. För det mesta fungerar det väldigt bra, åtminstone fram till den stunden då ett till synes tryggt och trevligt spel kastar obehagliga scener mot en ovetande Andreas.

Alla som spelat den utomordentliga Arkham-serien vet att det knappast handlar om några läskiga spel. Visst finns det obehagliga inslag här och där, men de är mer psykologiskt obehagliga och inte riktigt ”flyga upp ur soffan”-läskiga. Därför väntade jag mig inte heller något sådant sommaren 2015 när det efterlängtade Arkham Knight trillade ner i brevlådan. Det jag då inte visste var att spelet skulle innehålla ett fruktansvärt sidouppdrag som skulle göra mig evigt osäker och skraj varje gång Batman susade mot hustaken i Gotham City.

MER BATMAN: Speciella stunder: När Arkham Asylum bröt den fjärde väggen

Har ni inte spelat Arkham Knight bör ni veta att en stor del av speltiden går åt till att flyga runt i den nyligen evakuerade staden i jakt på brottsligheter. Spelet har förädlat det alldeles lysande transportsystemet från föregångaren Arkham City där takskäggen används för att ge Batman ytterligare glidfart när han susar över hustaken med hjälp av sin änterhake. Glidandet över staden var en av de största dragkrafterna för egen del innan Arkham City släpptes och detsamma gällde för uppföljaren. Därför känns det extra sorgligt att spelet utsatte mig för detta svek.

En stund efter de första uppdragen hamnat bakom oss öppnas världen upp och vi får tillgång till Batmans uppdragslogg. Det är också här du som spelare uppmuntras utforska staden från ovan. Jag var en av många som gjorde just detta samtidigt som jag njöt av det ljuvliga transportsystemet. Jag började sakta närma mig marken och letade hastigt efter en byggnad att dra mig mot. Rätt som det var dök en passande takkant upp och jag tryckte på RB-knappen för att skicka iväg min änterhake. Medan jag akrobatiskt flög mot den höga byggnaden började kameran sakta zooma in, jag skulle precis kasta mig över kanten och glida vidare mot nya äventyr och… BAM.

Hastigt och plötsligt ställdes jag inför en lika delar oväntad som skräckinjagande syn i form av den enorma hybridskurken Manbat, en obehaglig fladdermus i mer än mänsklig storlek. Ett hårresande vrål och ett våldsamt slag mot min hjälte senare flög varelsen iväg och kvar stod jag på taket. I vanliga fall hade detta varit slutet. Här hade jag stängt av TV-apparaten och tittat på något snällt och mysigt på Netflix, men detta var ju inget vanligt fall. Jag var fast besluten om att se allt som spelet hade att erbjuda, jag hade ju sett fram emot det så länge, och denna traumatiska upplevelse hade nu förvandlats till ett sidouppdrag. Så det var bara att ge sig iväg på fladdermusjakt, trots att jag var tvungen att kisa med ögonen varje gång jag drogs upp mot de suspekta hustaken.

Även efter att uppdraget var avklarat och Manbat var neutraliserad hade jag svårt för att glida runt i staden på samma vis som förr. Arkham-spelen är knappast kända för sin förutsägbarhet och vi vet att det allra mesta kan hända (jag tittar på dig, Scarecrow), så en liten del av mig var länge säker på att ytterligare läskigheter väntade uppe på de mörka hustaken. Men tack och lov så klarade jag mig. Åtminstone till den allra första sekvensen i spelets ”New Game Plus”-läge, men det är en annan historia.

LÄS MER: Backspegeln: Batman: Arkham Asylum

Jag har som sagt väldigt svårt för skräck, och extra svårt blir det när jag själv måste styra kosan mot läskigheterna. Arkham Knight tog en aspekt som jag älskade med spelen och förvandlade det till något osäkert och spänt. Så småningom gick det såklart över, men om vi skulle bjudas på ytterligare äventyr i Batmans värld kommer jag återigen sitta där och vara livrädd för takskäggen.

Speciella Stunder: När den blinde ledde den fege genom Luigi’s Mansion

Jag har spelat på många konsoler i mitt liv, och då i huvudsak på Playstation, men hade under en kortare period fått låna ett lila Gamecube av en dåvarande pojkvän. Med konsolen medföljde även det ursprungliga Luigi’s Mansion. Jag var lite trött på alla pangpang-spel jag hade spelat senaste och fastnade stenhårt för Luigi och hans spökdammsugare. Det fanns inget bättre än att smyga runt som den lite halvfege Luigi och jaga spöken i hans nyvunna herrgård. Att hitta Mario blev mitt livsuppdrag under denna tid. Detta var även första gången jag träffade på Boo, som har kommit att bli en av mina favoritkaraktärer från ett TV-spel.

Luigis Mansion

Jag satt i mitt flickrum hemma hos mina föräldrar strax utanför Göteborg och spelade hela nätterna igenom. Min pyttelilla tjock-TV värmde upp mitt lilla rum till en behagligt varm och torr temperatur. Vilket inte är ultimat om man som jag, har linser. Att sitta hela nätterna i ett varmt, torrt rum och inte ta ut linserna på flera dygn kan resultera i sår och skador på hornhinnorna, vilket jag ganska snart blev varse om. Jag fick så ont i mina ögon att jag till slut fick ta en sväng till min optiker, som beordrade en linsfri vecka och sa att i fortsättningen kan det vara bra att varva linserna med att ha glasögon emellanåt. Tyvärr var jag så dum att jag inte ville använda glasögon, jag ägde inte ens några, jag var alldeles för fåfäng för något sådant. Jag hade lite svårt att erkänna för mig själv just hur dåligt jag faktiskt såg. Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden hade detta nog varit ett av de tillfällen jag valt för att ge mig själv en örfil p.g.a. min egen dumhet.

En vecka utan linser för någon som har kraftigt nedsatt syn är inte så lätt. Jag ser så pass dåligt att om en person står mer än 50 cm ifrån mig kan jag inte se vem det är. Jag ser ju att det är någon, men inte vem. Än värre är det då att titta på TV utan linser eller glasögon. Näst intill omöjligt. Men nöden har ingen lag, och jag ville ju spela. Jag ville fånga Boo. Så hur lyckas man spela TV-spel om man knappt ser något? Vi människor är så finurliga att vi hittar på lösningar på de flesta av våra problem, så TV:n åkte ner på golvet och jag satte mig med ansiktet cirka 20 cm ifrån skärmen och spelade med ljudet väldigt högt på, för att kompensera det jag inte kunde se. I en veckas tid satt jag alltså på golvet med näsan nästan i TV:n för att ens ha närheten av förmågan att guida Luigi runt i sin hemsökta herrgård.

LÄS ALEXANDERS TANKAR OM DET DU SER I SPEL: Mycket för lite

När ögonen hade läkt och jag fick lov att börja använda linser igen hade jag redan varvat spelet och gått vidare till nästa. Om jag lärde mig en läxa av allt detta? Nej, inte direkt. Jag skaffade faktiskt glasögon först många år senare, och de används fortfarande alldeles för sällan. Men jag har däremot nyligen köpt ett alldeles eget lila Gamecube komplett med Luigi’s Mansion. Dock spelas det idag istället på en stor platt-TV, och en bra bit ifrån TV:n, eller i alla fall så långt som kontrollsladden….och mina ögon tillåter.

Speciella stunder: Sega Rally 2 och förutfattade meningar

Året var 1998 och jag var helt nyinflyttad till Göteborg. Jag var på det där stället som man lätt blir när man är ny i en stad, lite vilsen och nästan yr av allt nytt. Jag hade dessutom bott på landet i många år och var aningen berusad av nymodigheten i att faktiskt kunna ta en promenad till det mesta man skulle kunna behöva. Vänner, nöjen, affärer. Allt var nära till hands.

ANDRA SPECIELLA STUNDER: Speciella stunder: Svensk matchmaking i Left 4 Dead 2

När då ett par polare till min dåvarande pojkvän ringde och sa: ”Ska ni inte följa med och spela biljard?” verkade det som en dunderidé. Nya människor, lite öl och lite biljard. ”Topp”, sa vi och slängde på oss skor och jackor för att dra ner på stan. Väl där spelade vi biljard på det där sättet som folk oftast gör. Man försöker se ut som om man vet hur det går till men har egentligen inte har någon som helst aning hur man faktiskt borde göra. Vi hade helt enkelt väldigt kul.

Efter en stund sa någon: ”Vi går ner i källaren!”. Källaren visade sig innehålla flipperspel och några arkadspel. Jag minns inte exakt vad de hade förutom själva huvudattraktionen. De hade nämligen ett Sega Rally 2, med fyra länkade maskiner och som var snudd på självlysande med sina vita chassin i det dunkla utrymmet. ”Ska du vara med?”. Har påven en lustig mössa? Givetvis var jag på.

LITE ANNAN RACING: Recension: Dirt Rally 2.0

Vi slog oss ner i varsitt säte och den hjälpsamma killen bredvid mig börjar, med en mjuk och snäll ton, förklara hur saker fungerar. Man måste vrida på ratten för att göra de olika valen. Automat eller manuell, Toyota Celica eller Lancia Delta. Jag lyssnade tålmodigt och följde instruktionerna han gav mig. Jag ställde in stolen så mina korta taxben nådde pedalerna. Och kort därpå var loppet igång.

I ärlighetens namn minns jag inte det exakta loppet, men jag vet att jag körde en Lancian. Jag minns också att en speciell typ av energi drev mig, en energi jag har haft mycket nytta av i mitt liv. Jag beskriver det som ”Nu jävlar”-energi.

GIRLPOWER: River City Girls

När loppet väl var klart var det tyst en lång stund. Min hjälpsamme vän var den första som bröt den, när han harklade sig och sa: ”Eh, du kanske har.. spelat Sega Rally 2 förut?”. ”Jo, ”sa jag och tittade på texten ”1st place” på skärmen framför mig, ”Det har jag.”

Speciella stunder: Bortom Johto i Pokémon Silver

Jag vet, jag har redan skrivit om Pokémon i ett annat inlägg av Speciella stunder. Men jag tror inte att ni riktigt förstår hur stor denna spelserie var för mig under åren kring millennieskiftet. Få spelrelaterade saker har haft en lika etablerad roll i mitt liv och varit en så stor del av min identitet – något ni kanske också kommer märka nu under vår temavecka här på Player 1.

I två år efter att jag julen -99 fick Pokémon Blue ägnade jag stora delar av min lediga tid åt att fånga alla 151 Pokémon i den första generationens spel. Jag spelade om spelet otaliga gånger, valde olika start-Pokémon, testade nya formationer i mitt party och utforskade skrymslen och vrår efter de glitchar och fusk som det viskades om på skolgården. Till min stora glädje dök det sedan helt sonika upp två nya spel som skulle bygga vidare på världen från de första spelen. Denna gång med två nya, aningen ädlare färger: guld och silver.

FLER SPECIELLA STUNDER: Mästarens antiklimax i Pokémon Blue

Detta innebar en ny värld att utforska och hundra nya Pokémon, utöver de från de första spelen, att söka rätt på, fånga, träna och utveckla. Jag uppslukades i precis samma grad av Pokémon Silver som av Blue. Otaliga timmar ägnades åt att tillsammans med min Chikorita resa igenom Johto-regionen och upptäcka alla dess hemligheter och nya spännande Pokémon – däribland de två legendariska fåglarna som prydde spelkassetterna.

Jag minns inte exakt varför jag så småningom återvände till New Bark Town, den by där hela spelet börjar. Kanske fick jag någon fingervisning om att det var därifrån jag kunde ta mig vidare till Pokémonligan – den sista anhalten för en aspirerande Pokémon-mästare. Hursomhelst tog mig mitt äventyr tillbaka till min fyra hus stora hemby, den här gången med en vatten-Pokémon med tekniken Surf i mitt party. Detta innebar att jag för första gången kunde bege mig ut på den lilla sjön i utkanten av byn.

Jag förstod inte riktigt vad detta skulle resultera i, för kartan tog ju slut någonstans strax öster om sjön. Men troligtvis var det något viktigt som dolde sig där ute på vattnet, och vem var jag att ifrågasätta mitt på den tiden mesta favoritspel? Så jag gav mig ut på de stilla vågorna och satte av mot sjöns bortre ände. Dock verkade inte allt stå helt rätt till. På något sätt kändes det som att jag liksom simmat lite för långt. Så här långt borde det inte gå att simma utan att stöta på någon form av för speltypisk barriär: exempelvis en tät skog eller ett berg. Kartan tog ju som sagt slut här. När jag sedan öppnade upp kartan för att undersöka saken och insåg var jag befann mig blev jag fullständigt mållös.

Det här var ju Kanto, den region där Pokémon Red och Blue utspelar sig, och som jag rest igenom otaliga gånger. Jag befann mig alltså tillbaka i nästan samma område där min första Pokémon-resa börjat för ungefär två år sedan. Helt ofattbart! Visste utvecklarna om det här?

LÄS OM MARTINS SPELÅR: Ett spelår i mikrobloggformat

Ganska snart kvästes dock min uppspelthet när jag upptäckte att jag på vägen till Pokémon-ligan och den nya Elitfyran inte kunde göra så mycket mer än att följa en snitslad bana. Barriärerna jag hade förväntat mig i vattnet utanför New Bark Town kantade här min väg och ledde mig mer eller mindre spikrakt mot Pokémon-ligan. ”Nåja, det var i alla fall en trevlig liten blinkning”, suckade jag uppgivet. Jag passerade vid ett tillfälle en korsning där två av fyra riktningar var blockerade av vakter, vilket inte gav mig mycket annat val än att traska vidare norrut mot Pokémon-ligan.

Först när Elitfyran efter mycket om och men var besegrad och jag trodde att mitt äventyr började barka mot sitt slut upptäckte jag att en av vakterna vid den tidigare blockerade korsningen var borta. Med rusande hjärta vek jag av österut och fann mig snart i Veridian City. Jag hade äntligen tillåtits att återigen träda in i Kanto! Nu kunde jag nästintill fritt resa mellan de många olika städerna och utmana ytterligare åtta gymledare som spelet hade att erbjuda. Glädjen var total!

Ytterligare överraskningar skulle vänta efter att de åtta nya gymledarna var besegrade…

Detta är inte bara ett trevligt litet påskägg och en flört med de spelare som spelade de första två spelen, utan också ett fint sätt att erbjuda en ytterligare utmaning för de som hungrade efter mer. Efter att ha besegrat den nya Elitfyran väntade alltså nu en helt ny – men för de flesta välbekant – lika stor region att utforska. Oavsett om det här var en ursprunglig del av utvecklarnas vision eller bara ett billigt sätt att förlänga speltiden så slukade jag det med hull och hår och kunde inte vara gladare för att jag fick återvända till Kanto en gång till.

Speciella Stunder: Diablo 3 och romantik

Diablo 3 kom ut hösten 2013. Min man och jag hade spelat både Diablo och Diablo 2, och framför allt just tvåan hade vi spelat extra mycket tillsammans. Vi hade under det spelets gång upptäckt att vi har väldigt olika spelstilar. Han gillar att vara mitt i händelsernas centrum, att forcera sig framåt med brutal råstyrka och att hela tiden se vad nästa steg ska vara. Jag är en mer försiktig general som utforskar alla hörn och kanter, letar efter gömda kistor och är en taktiker. Summan av det hela var kanske ganska förusägbart. Han spelade krigare i Diablo medan jag intog rollen som rogue. När Diablo 2 kom spelade jag amazonen, trollkvinnan och, min favorit för spelet, lönnmördaren. Han spelade barbaren och, mer sällan, en necromancer.

FÖRRA VECKANS SPECIELLA STUND: Speciella stunder: Finalen som försvann i NHL 2001

Just den där hösten var det mycket resande för honom och mycket stanna hemma med vår lille son för mig. Båda två hade fått den där glåmiga uppsynen som småbarnsföräldrar har en tendens att få framåt höstkvisten. Allt rullade på och det var mycket som var grått utanför. Just kvällen ifråga var det en typiskt skånsk höstkväll. Mörkt, med piskande regn och ihållande blåst. Han hade varit borta hela veckan och kom nu hem, så pass sent att sonen redan låg och sov. I hallen inser han att det är mörkt i huset. Hemmet är försiktigt upplyst av några få stearinljus, och ganska tyst. Han letade sig igenom huset. Det fanns ingen i sovrummet, och ingen i köket. Väl framme i vardagsrummet hittade han äntligen mig. Det är uppdukat med hämtpizza och en flaska vin. Jag sitter med handkontrollen i högsta hugg. ”Vad händer?”, frågade han. ”Diablo 3 händer”, svarade jag glatt.

NÄSTA DIABLO PÅ HORISONTEN: Första gameplay-trailern för Diablo IV

Hela hösten hade vi nu ett gemensamt projekt. Vi skulle spöa odöda, utforska Sanctuary och befria folket. Den här gången var han tillbaka med barbaren medan jag njöt av att spela Demon Hunter. Våra olika spelstilar gjorde sig påminda ibland när han blev tokig på mitt kistöppnandet medan jag kunde reta mig på att han sprang iväg för fort framåt som den värsta Leeroy Jenkins. Det blev vår lilla stund tillsammans i en hektisk höst där man inte orkade göra mycket mer än att sitta i sofffan när kvällen väl kom och barnet var i säng.

Det finns inget jag mer kan rekommendera för alla spelande par därute än lite co-op tillsammans.

Speciella stunder: Finalen som försvann i NHL 2001

Under vintern 2001 spelade jag och min kompis Daniel NHL 2001 nästan varje kväll. Under våra trehundra timmar i spelet spelade vi aldrig mot varandra, bara i samma lag. Och vi spelade enbart säsong. Vårt mål var tydligt: vi skulle ta oss till Stanley Cup final och där skulle vi vinna bucklan.

Det var dock enklare sagt än gjort. NHL 2001 var allt annat än ett enkelt spel. Oavsett vilket lag man valde kändes det alltid som ens laguppställning var svagare än motståndarlaget. Och att välja något av de starkaste lagen i allmänhet och de regerande mästarna i synnerhet hade samma status som att skriva in fuskkoder eller spela på easy. En riktig hockeyfantast spelade naturligtvis bara med något av de svagaste lagen! Så ville man vinna så fick man verkligen kämpa för segern. Och kämpade gjorde vi, om och om igen. Varje match av de 82 matcherna i grundserien var viktig i jakten på slutspel. Någon serielunk var det aldrig tal om. Här gällde det att kriga för varje seger, varje poäng för att ta sig till slutspel.

Då mitt favoritlag av Pittsburgh Penguins och Daniels favoritlag var New York Rangers så spelade vi alltid som ett tredje lag. Under den här vintern spelade vi fyra eller fem säsonger av spelet. Vi började med San Jose Sharks. Varför det blev just Sharks minns jag inte. Men de var inte ett av de bästa lagen i verkligheten och inte i spelet heller. Så det måste ha varit någon form av kompromiss. Men Sharks var ingen succé och vi kom vi inte ens till slutspel, men de andra gångerna lyckas vi kämpa oss till slutspelet varje gång. Dock åkte vi snabbt ut när utslagsmatcherna började.

Den grundserie jag minns bäst var den näst sista. Vi spelade som Los Angeles Kings. Här var backstjärnan Rob Blake den bäste spelaren i laget. Han gjorde att vår defensiv var fantastisk, men tyvärr hade vi ingen offensiv alls att prata om. Vi släppte knappt in några mål, men gjorde ännu färre själva. Till och med den trade-hatande Daniel insåg att något måste göras. Så vi bytte bort Blake för Peter Forsberg. Plötsligt blev vår offensiv farlig, men vårt försvar var istället ett såll. Det var rena skräcken så fort motståndarlaget satte upp ett anfall. Det räckte till slutspel den gången också men inte längre.

Våren var kommen och vi gjorde ett sista försök. Vi hade fått smak på Peter Forsberg, så nu valde vi Colorado Avalanche. Vi hade fyra säsongers erfarenhet bakom oss, och vi kämpade oss under några veckor oss inte bara till slutspel; vi tog oss för första gången till final!

De känslor jag kände de här vårdagarna är svårt att beskriva. Under 2017, 2018 och 2019 har jag spenderat över 300 timmar i både Forza Horizon 4 och Splatoon 2, men förutom ett antal timmar i Splatoon 2 tillsammans med internetvänner är det timmar jag har spenderat ensam. Varenda en av dessa 300 timmar i NHL 2001 hade jag och Daniel kämpat tillsammans. Vi hade skrattat och skrikit och jublat tillsammans. Nu var det dags för vår första och sista chans att verkligen vinna Stanley Cup. Det fanns ingen andra chans, ingen tidigare sparfil att gå tillbaka till. Det var precis som i verkligheten. Vi hade en chans och en enda chans att vinna finalerna. Nu måste vi ta den.

Jag spelade så väl fotboll som basket i mina tonår och jag hade varit med om att vinna finaler i ungdomsturneringar, men den nervositet och upphetsning som jag kände inför dessa matcher slår inte de känslor jag nu hade inför finalerna i NHL 2001. Vänskapen mellan mig och Daniel hade aldrig varit lika brinnande som de dagarna. Nu var det verkligen han och jag, nu var det vi två mot världen.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Abrupt slut i Broken Sword: The Smoking Mirror

Jag minns att vi drog på det ett par dagar. Ett par dagar stod Daniels Playstation 2 oanvänd och ingen satt och spelade framför TV:n hemma hos mig. Det var nervositeten, det var förväntan, men framför allt var det vetskapen att vi inte skulle kasta bort den här chansen. Vi skulle inte klanta till det, inte tappa bollen. Vi hade 300 timmar av träning bakom oss. Nu skulle vi visa vad vi hade lärt oss.

Kvällen var äntligen här. Vi startade spelet och mina händer skakade. Jag hade vunnit fotbollsturneringar och basketturneringar. Jag blivit utsedd till turneringens bästa spelare en gång. Nu skulle jag vinna det här också. Nu skulle vi vinna det här. Jag laddade in sparfilen och inget hände.

Det är ett minne så tydligt klart och klart. Jag minns inte vad vi sa, eller snarare skrek, men jag minns precis känslan. En speciell tomhet. En stor, rund tomhet som i själva verket var full av saker. Full av känslan av overklighet. Känslan av att allt bara var en dröm, att det inte hände på riktigt. Nej, det var ingen mardröm. Sparfilen var trasig och det fanns ingen annan sparfil. Det fanns inget vi kunde göra. Det fanns ingenting vi kunde göra.

Daniel och jag satt tyst i var sin brun läderfåtölj. Till slut tackade han för sig och gick hem. Han tog inte ens med sig sin Playstation 2 som han alltid brukade. Den kvällen ville han nog inte se den mer. Jag slog av NHL 2001 för sista gången. Jag visste nu att det fanns något värre än att klanta till det och förlora allt. Det är att inte ens få chansen att visa vad man går för.

Speciella stunder: Abrupt slut i Broken Sword: The Smoking Mirror

Broken Sword: The Smoking Mirror från 1997 är det första peka-klicka-spelet jag har tydligast minnen av. Jag har ingen aning om hur det hamnade i min ägo, men jag vet att det högg tag i mig från första bildrutan och sedan höll mig fast i ett stadigt grepp. Att det var det andra spelet av två i vad som skulle bli en mångårig serie fick jag reda på långt senare.

Hursomhelst var detta ett äventyrsspel helt i min smak. I rollen som glappkäftade amerikanen George Stobbart fick jag agera detektiv, actionhjälte, nysta i mysterier, lösa pussel och framförallt rädda världen. George var en karaktär som personifierade i princip alla de egenskaper jag såg upp till som ung grabb; han var modig, äventyrslysten, rapp i käften och kvinnokarl (det var en annan tid och jag var ung och dum). Han hade inga superkrafter eller andra särskilda förmågor, men jag tror att det var just det som fick mig att gilla honom så mycket. Trots att han ofta stod inför omöjliga odds gav han aldrig upp, och var heller aldrig sen med att fälla en sarkastisk kommentar.

En bit in i spelet befinner sig George i ett hamnområde i staden Marseilles. Han har kommit ett suspekt fraktföretag på spåren och följt deras verksamhet till ett varuhus i hamnen. För att kunna snokare vidare i mysteriet måste han såklart komma på ett sätt att ta sig in i byggnaden. Utan att spoila hur pusslet ska lösas kan jag säga att alternativet ”knacka på dörren” finns.

FLER SPECIELLA STUNDER: När min tid i Phantasy Star Online stod mig dyrt

När detta händer öppnas den lilla tittluckan i dörren och blottar ansiktet på en högrest skurk som George har stött på i spelets inledning, och som dessutom har knockat honom och bundit fast honom i ett brinnande rum vid ett tidigare tillfälle. Med andra ord en av de sista en skulle vilja stöta på i ett mörkt hamnområde. Men George låter sig inte skrämmas (märkbart) utan morskar upp sig och fäller en dräpande kommentar för att locka ut bjässen. ”Antagligen är det inte på det här sättet jag tar mig vidare i spelet,” tänker jag. ”Jag kommer säkert bli utslängd från området och tvingas försöka ta mig in på nytt.”

Men redan när dörren öppnas får jag onda aningar. Musiken blir med ens påtagligen ödesmättad när kvartstoner på blås- och stråkinstrument skapar ett illavarslande gnissel. Den jättelike mannen kliver ut, höjer en pistol och riktar den rakt mot George. Ett skott avfyras och George faller till marken.

Jag blev just skjuten. På riktigt! Eller ja, inte på riktigt på riktigt men ni fattar.

Jag minns att jag satt kvar orörlig – en smula skakad och lite illa berörd. Det här var inte död så som jag upplevt den tidigare. Jag menar, dö hade jag ju gjort otaliga gånger – mestadels i gulliga Nintendo-spel – och visst hade jag blivit irriterad, arg och ibland även ledsen. Men skillnaden där var att döden målades upp som något lättvindigt och förläget snarare än hemskt. I Mario-spelen fick du till exempel en söt animation och en kort, snopen trudelutt. Inte alls som det jag precis upplevt. Det här var inget annat än ond, bråd och mycket, mycket verklig död.

FÖRSLAG PÅ HUR DÖDEN KAN GÖRAS ANNORLUNDA: Lev. Dö. Upprepa.

Sedan dess har jag hunnit dö otaliga gånger, i många olika spel. Min dödssiffra har stigit så till den milda grad att hela konceptet med att dö har tappat sin charm litegrann. Numera är det på sin höjd ett irritationsmoment som jag ganska snabbt skakar av mig. Men jag har aldrig igen upplevt döden på samma sätt som i Broken Sword: The Smoking Mirror – en händelse som skakade om mig och vände helt uppochner på min uppfattning om vad döden innebär i spel.

Speciella stunder: När min tid i Phantasy Star Online stod mig dyrt

Få Dreamcast-spel har slukat min tid som Phantasy Star Online. Sonic Team fick uppgiften att skapa ett konsolvänligt Diablo och likt Blizzards populära PC-klassiker hade Phantasy Star Online (PSO) en minst lika beroendeframkallande gameplay-loop som gjorde det svårt att slita sig. Det var också spelet som agerade flaggskepp för plattformshållarens egen onlinestrategi.

Dreamcast kom nämligen med ett inbyggd 56k-modem som gjorde det möjligt att spela konsolspel online direkt ur lådan. Även om spel som Chu Chu Rocket hade onlineläge var det PSO som skulle demonstrera att Sega tog onlinespelande på allvar, och det skedde i samband med att PSO släpptes tidigt 2001 här i Sverige.

FLER SPECIELLA STUNDER: Enkelriktad relation i Silent Hill 4

Jag älskade verkligen det här spelet. Idag kan det ses som lite naket med sina fyra världar och sin brist på en spännande handling, det var ju trots allt ett Phantasy Star-spel. Men det här var en best av en helt annan natur och när man väl kommit till tals med det fanns det inget av dess like för sin tid. Som en person som dessutom föredrar att se sci fi i mina rollspel passade spelets rymdestetik mig utmärkt.

Phantasy Star Online
Min HUcast-enhet. Fast Dogma var svart med röda detaljer.

Min karaktär var av Hunter-typ och av rasen HUcast. Det är även värt att påpeka att det var här mitt nick, Dogma, första gången togs i bruk på nätet. En HUcast fick även agera som min avatar på Nintendo on Net, den första spelsidan jag drev under tidigt 00-tal. Så bara av den anledningen håller jag spelet varmt om hjärtat, men även solen har som bekant sina fläckar.

Jag har ingen som helst aning hur många turer jag gjort mellan planeten Ragols olika zoner och koloniskeppet Pioneer 2. Många timmar har spenderats i sällskap med andra kolonister på planetens yta men även minst lika mycket tid gick åt till att chilla i Pioneer 2:s butiksdistrikt mellan uppdrag. Där kunderna spendera halvtimmar åt att konversera med sina partners. Jag hade skaffat mig Dreamcast-tangentbordet bara för det här syftet. Det var nytt och spännande för en konsolspelare som mig att ge sig ut på nätet, träffa främlingar, växla ord mellan expeditioner och skapa vänskapsband. Många beats spenderades online för det var då spelet sken som starkast.

Men så en dag knackar min mor på dörren och lägger en lapp i mitt knä. Det visar sig vara en räkning från Telia. Och i kategorin Internet följde siffran 3654 SEK. 

Jag stirrar på lappen och ser sen upp mot min mor. Hennes ansikte uttrycker inte ilska. Hon säger inget utan bara ser på mig stint. Om en enda stor suck kunde symboliseras med ett ansiktsuttryck så hade det sett ut som min mors anlete den dagen.

Jag förstod då att jag och min medbrottsling (min lillebror) blivit ertappade. Att vi ens var så dumma att vi inte trodde att vår online-aktivitet inte skulle synas efter ett kvartal var bara ren ungdomlig idioti och naivitet. Nu satt vi där, två tonåringar med knappa ekonomiska tillgångar med en skuld stor som en spelkonsol.

Detta hade vi lyckats tillskansa oss genom otaliga “hemliga” timmar över ett 56k-modem. De av äldre årsmodell vet att man förr aktivt behövde sätta på modemet via sin PC. Det följdes av det där ikoniska elektroniska knasterskrikandet som 80- och 90-talister känner till alltför väl. Varje gång som jag och min bror knäppte på modemet i hemlighet var vi livrädda att våra föräldrar skulle höra tjutet och förstå att vi kopplat upp oss på nätet. Vad vi inte tänkte på var att vi samtidigt gjorde väsen på ett annat mer dokumenterat sätt.

MER OM DREAMCAST: Veckans fråga #44: Vilket är ditt favoritspel på Dreamcast?

Phantasy Star Online lanserades ett halvår före vår lägenhet blev med bredband. Vi var en av de där lyckligt lottade som bodde i de HSB-hem som utrustades med riktigt bredband som en del av bostadsrättsföreningens Bolina-initiativ. Att få bredband var som en skänk från ovan och i synnerhet efter man redan betalat det ultimata priset några månader tidigare.

Mina många timmar i Phantasy Star Online blev en dyr historia, men när räkningarna väl var betalda genom arbete hemma, sparade veckopengar och fortsatt reklamutdelning har jag i alla fall kvar den här berättelsen 20 år senare. Ja, den och alla minnen från min tid på Pioneer 2 såklart.